Fandom

Svenskanoveller Wiki

»Destangserad« känsla

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Irina Denezjkina



Att vara kär i någon som inte ser en kan vara plågsamt. Kom med förslag på hur man ska bära sig åt för att väcka intresset hos föremålet för ens förälskelse.

HONOM KAN MAN inte vara kär i, sa Natasja och krossade ett solrosfrö mellan tänderna.
   —Man kan inte låta bli att vara kär i honom, rättade Masja.
   —Nej. Man kan inte vara kär i honom, upprepade Natasja lugnt. Det är omöjligt att inte bli kär i honom, men man kan inte vara kär i honom.
   —Varför inte det?
   —Därför att det är meningslöst. Det är som att vara kär i en poster med popgruppen Ivanusjki. Eller värre till och med.
   —Vadå värre?
   —Dom finns inte i din verklighet. Dom ser du bara på bild, men han finns i din verklighet och går där intill dig. Du kan sträcka ut handen och röra honom när du vill. Han är påtaglig, men samtidigt ouppnåelig för dig. Han kommer att förstöra hela ditt liv.
   —Nu överdriver du, invände Masja. Det är ju inte för hela livet utan max en vecka.
   —Neej, flinade Natasja och himlade med ögonen. Det tror du bara.
   Natasja gick i andra årskursen och visste allt. Hon visste att Alexander Sablin, som alla för det mesta bara kallade för Sablin, var en kvinnojägare och posör. Masja var en naiv tjej i första årskursen. Tjejernas olika uppfattningar kolliderade.
   Masja gick ut i korridoren. Vid anslagstavlan stod Sablin. Han hade lockigt hår och gick för jämnan omkring i skrynklig T-shirt, nerhasade jeans och kängor med tjock sula. Kläderna verkade vara till för att enbart skyla hans kropp och inte för att göra intryck. Andra killar kunde ha skjorta, polotröja, väst och se ut som om de var födda i den munderingen. Men om Sablin hade tagit på sig polotröja med väst så hade han passat i det också.
   Han stod där en stund och gick sedan bort mot föreläsningssalen - vacker, tilltalande. La överhuvudtaget inte märke till Masja. Hon ville ha honom, men hur skulle hon få ihop det med honom? Han som dessutom påstods vara en grobian och dryg dumskalle.
   Masja återvände till sin plats, satte sig i skolbänken och funderade en stund. Hon rev ut en sida ur sitt anteckningsblock och började skriva, inte på sin uppsats, utan istället: »Hej sunshine. Var snäll och gå upp lite tidigare och kom till universitetet lite oftare annars blir det så mörkt och tråkigt för mig här utan dig.« Hon funderade en stund till och skrev under brevet: »M.N.« Hon vände på papperet och skrev: »Till Sablin, tredje årskursen.«
   Återstod bara att fästa lappen på anslagstavlan. Masja gick ut ur salen och såg sig omkring. Det var fullt med folk, men ingen Sablin. Hon gick fram till anslagstavlan och granskade noggrant alla kungörelser. Sedan petade hon loss ett häftstift och nålade upp lappen bland kungörelserna. Så fick man egentligen inte göra. Blodet dunkade i tinningarna som om Masja hade varit ute och sprungit två varv runt parken på gymnastiken.
   Den här morgonen var vädret förvånansvärt fint. Solen var yrvaken, men värmde redan när Masja sköt upp den tunga dörren med det snidade dörrvredet och gick uppför trapporna i universitetets stensvalka.
   Masja tog sig upp till fjärde våningen, nickade till kurskamraten Krajev och sa hej till Natasja. Hon gick förbi anslagstavlan och kastade en hastig blick på alla lappar. Hon letade efter ett meddelande i stil med »Idag har första årskursen ingen undervisning« men så fick hon syn på något annat och stelnade till.
   På anslagstavlan hängde en lapp där det stod: »Till M.N. från A.S.« Den hängde på snedden och bokstäverna var skrivna med svart bläck.
   Med darrande hand ryckte Masja loss lappen och vände på den.
   »Hej! Jag är förstås både trögfattad och lite dum men vad står initialerna M.N. för, förlåt, jag fattar inte... Idag (27/4) hade jag kunnat kliva upp vid 7.4o till och med men jag fick annat för mig, så ursäkta!!! Skriv något snällt till mig.«
   Masja stod som paralyserad. Innebörden av det hon läste tog hon in gradvis. Först »Hej«, sedan utropstecken. Masja såg sig omkring, tänk om Sablin stod någonstans i närheten och kollade? Instinktivt sa hon till sig själv: Var försiktig nu, din dumsnut!
   Natasja kom fram och studerade Masja nyfiket.
   —Vad är det med dig?
   —Ingenting, sa Masja och rodnade.
   —Vad är det du har i handen?
   —Ett papper bara, viskade hon segervisst. Lyckan bubblade inom henne och hon ville dela med sig av den. Hon sträckte fram lappen till Natasja.
   —»A.S.«, läste Natasja högt och översatte: Alexander Sablin hmm... »sju och fyrtio... något snällt.«
   Hon räckte tillbaka lappen.
   —Bara blaj alltihopa. Han har säkert förväxlat dig med nån annan.
   Masja ville inte tänka så. Sablin var inte någon grobian och dryg dumskalle. Han var fin. Varför hade han annars skrivit »förlåt« och »skriv något snällt till mig«?
   —Du går inte i småskolan nu. Han försökte bara vara artig, sa Natasja och bet sönder solrosfröet och spottade ut skalet i handflatan.
   —Han log mot mig, erinrade sig Masja. En gång i korridoren och sen när han tittade in i föreläsningssalen...
   —Du går inte i småskolan nu, upprepade Natasja och tuggade sönder ännu ett solrosfrö. Han är redan vuxen. Du satt väl och stirrade på honom och så log han artigt tillbaka. Eller som om han är en filmstjärna och du är typ hans beundrare.
   Masja blev förskräckt:
   —Tror du att han vet att det var jag som skrev?
   —Ja, förmodligen. Och så ville han bara vara artig.
   En tjej från tredje årskursen kom fram till anslagstavlan. Hon hade kort hår och glasögon. Det var inget särskilt med henne, högst ordinär kroppsform. Färglös. Hon går i samma klass som Han, tänkte Masja. Vilken tur hon har! Hon får se Sablin varje dag, tre dubbellektioner i rad. Vilken lyckost!
   Fast tjejen i glasögon kunde ju mycket väl vara olyckligt kär i någon ouppnåelig kille i femte årskursen. Så hon kanske inte alls var någon lyckost.
   Masja skrev en ny lapp. På baksidan plitade hon ner: »Till Sablin.« Och så hängde hon upp den på anslagstavlan. Nästa rast var lappen borta. Det betydde att Sablin nu hade läst den.
   Men han gjorde sig ingen brådska med att skriva ett svar.
   Masja gick fram till anslagstavlan och tittade efter. Ingenting.
   Nästa rast kom Natasja.
   —Har han svarat?
   Masja skakade på huvudet.
   —Ingen fara, uppmuntrade Natasja henne. Han kanske sitter och skriver en dikt till dig. Har du sett till honom? Masja skakade återigen på huvudet.
   —Ingen fara, upprepade Natasja. Han sitter nog och skriver på dikten.
   Det hördes ett skratt. Vid anslagstavlan stod Sablin och tjejen i glasögon. Han hade armen om axlarna på henne och hon
   om hans midja. De stod där och höll om varandra och skrattade - förmodligen av lycka och för att de var tillsammans. Hon sa något högt till honom. Han svarade inte, men log.
   Masja blev alldeles kall.
   —Posör, hävde Natasja föraktfullt ur sig. Masja klamrade sig fast vid detta ord som vid ett halmstrå.
   Givetvis var han en posör! Och nu intog han en pose så att den okända M.N. skulle förstå att det var de två som skulle få ihop det. Han var inte kär i den där tjejen i glasögon. Han bara låtsades.
   —Ta det inte så hårt, sa Natasja. Dom kanske bara är vänner. - Ja! sa Masja och log fånigt. Ja!
   —Bli inte alldeles till dig för det. Ni kommer ändå aldrig att kunna bli ett par.
   —Varför inte det?
   —För du är så naiv av dig och han är en posör och kvinnojägare. Ni är inte bra för varandra. För att vara tillsammans måste man andas samma luft och du kommer att kvävas i hans atmosfär. Precis som han i din.
   —Skitsnack.
   —Jag kan gå med på att han är snygg. Jag kan till och med gå med på att han är smart, men ni är inte på samma plan. Han ser inte dig överhuvudtaget.
   —Men jag ser ju honom!
   —Därför att du befinner dig nedanför och spanar uppåt medan han är däruppe och inte har en tanke på att titta neråt.
   —Men vad ska jag göra då? Masja såg bönfallande på Natasja.
   —Ingenting. Närma dig honom inte, kolla bara in honom. Och inse att han inte är den ende killen här världen, svarade Natasja och spottade ut ännu ett fröskal i handflatan.
   Masja funderade. För det första, de gick ju inte i småskolan längre så man fick försöka bete sig vuxet. För det andra, han var ju så läcker. För det tredje, det var ju det där med tjejen i glasögon också. Hon hade känt honom i tre år och kanske rentav varit klasskompis med honom i grundskolan. Glasögontjejen hägnade in Sablin bakom stolpar med plyschrep. Som på ett museum: »Se men inte röra.«
   —Och förresten, fortsatte Natasja, är du inte egentligen här för att plugga? Om du sabbar studierna på grund av den där snyggingen så kommer du att ångra dig resten av livet.
   Masja uppfattade bara ordet »snygging«.
   —Jaa, precis sån är han. Snygg, smart, läcker. - Du känner honom överhuvudtaget inte! - Jag kan se in i honom.
   —Och vad finns där? Lungor, magsäck, tjocktarm, tunntarm, lever.
   Och hjärta! Stort och varmt och fyllt av kärlek! Masja slöt drömmande ögonen.
   Hjärtat är bara en konformad muskel med hålrum.
   Natasja kunde konsten att nedvärdera allt här världen. Kärlek var bara en förevändning för att få ha samlag. Enbart en fysisk handling. Och Sablin var en kvinnojägare och posör.
   Masja skrev ännu en lapp och satte upp den på anslagstavlan. Nästa dag fanns den inte där och heller inget svar. På
   kvällen låg Masja och bet i kudden och försökte att inte tänka på hur ouppnåelig Sablin var för då hade hon börjat gråta. - Glöm honom, rådde Natasja henne.
   —Jag ska glömma honom, sa Masja fogligt.
   När Natasja hade gått sin väg ryckte Masja ett blad ur blocket och skrev med stora bokstäver: »Du förgör mig. M.N., till A. Sablin.« Och därmed satte hon punkt.
   Efter lektionen gick Masja ut ur föreläsningssalen och sedan av gammal vana fram till anslagstavlan. Hon ryckte till
   när hon fick syn på en liten papperslapp. Bokstäverna var bekanta: »Till M.N.« och de var slarvigt skrivna. M:et spretade, första stapeln var längre än den andra medan N:ets sneda linje korsade de båda staplarna.
   Det var hennes lapp. Uppenbarligen hade Sablin inget eget papper eller också ville han helt enkelt inte slösa något papper på den okända M.N.
   »Intressant, hur kan jag förgöra någon på destangs? M.N. - hur går det med studierna? Lycka och kärlek till dig, M.N. Hej
   då!!! A.S.« Han hade skrivit detta runt hennes första meddelande »Du förgör mig. M.N.«. Hon tappade andan. Som man kan göra när en stark vindpust slår emot en. Vinden strömmar in i munnen och under några sekunder tappar man förmågan att andas. Eller också blåser man omkull och blir liggande hjälplös som en liten igelkott.
   —Schysst svar, sa Natasja och tuggade på ett solrosfrö.
   —Vad menar han med »destangs«?
   —Distans, antar jag. Läs- och skrivkunnig jäkel får jag säga.
   —Ja, han är toppen! Masja bet sig i läppen för att inte brista ut i samma lyckliga skratt som den där glasögontjejen när hon stod vid anslagstavlan med Sablin.
   —Hmm. Följaktligen kan man säga att du är kär i honom på destangs, sa Natasja. Så är det ju.
   —Han är jättefin! sa Masja med eftertryck.
   —Han är bara artig, rättade Natasja henne och spottade ut skalet i handflatan. Du har fått kontakt med honom genom dina lappar, men han kommer inte att skriva några egna lappar till dig! Och det är inte artigt.
   —Hör här nu, sa Masja och vek ihop papperet. Tycker du det är kul att ha det så här? - Hur då? sa Natasja oförstående.
   —Ja, att du tycker att alla runt omkring dig bara är artiga posörer och kvinnojägare. Att alla låtsas, att alla lurar varandra. Är det så du vill ha det?
   Natasja glömde helt bort att stoppa in ett nytt solrosfrö i munnen. Masja vände på klacken och gick därifrån.
   Hon satte sig i en tom föreläsningssal och skrev ett långt brev. Det blev en halv tättskriven sida i det rutiga anteckningsblocket. Sedan skrev hon också en egen dikt. Om man läste den första bokstaven i varje rad lodrätt bildade de namnet: ALEX SABLIN. Masja tyckte om sin dikt.
   Lappen hängde på anslagstavlan i två dagar.
   Tjejerna sågs då och då i korridoren, men Natasja gick bara förbi och Masja krusade henne inte.
   Löven var på väg att spricka ut på träden. De skimrade i ett skirt grönt dis. Masja gick fram till fönstret och tryckte pannan mot rutan. Vem hade hon störst behov av? Natasja som kunde stoppa in henne mellan tänderna och krossa henne?
   För att sedan spotta ut skalet. Eller den artige posören och kvinnojägaren Sablin? Som hade en tjej med glasögon. Han hade förresten själv glasögon, men bara när han skulle skriva något viktigt. Som diktamen. Utanför fönstret virvlade små snöflingor och en kall vårsol sken. Det såg ut som om det var poppeldun som virvlade omkring och om man sträckte ut handen skulle dunet falla ner i handflatan, fjunigt och varmt. Det verkade som om det var sommar utanför fönstret.
   Andra dubbeltimmen var det rysk litteratur. Masja stod med killarna i klassen och pladdrade vid anslagstavlan. Plötsligt fick hon se Sablin i närheten. Han kom fram till anslagstavlan, tittade på kungörelserna och fick syn på hennes lapp. Han tog ner den och vecklade ut den. Masja följde spänt hans ansiktsuttryck. Sablin log flera gånger, sedan höjde han blicken.
   —Tyckte du om den? slank det ur Masja. - Är det du som har skrivit det här? sa Sablin.
   —Nej.
   —Måste läsa det här ensam, sa Sablin. Det får en ju att rodna. Masja nickade och gick till föreläsningssalen. Den där vinden slog henne inte i ansiktet. Hon andades fritt och lätt.
   Kinderna var inte frusna utan kände beröringen av poppeldunet. Ingenting hade hänt. Från sin upphöjda position hade Sablin bara kastat en blick neråt. Än sen då? Natasja satt i sin bänk i närheten av Masja och tuggade på frön och spottade ut skalet i handflatan.
   Det kom inget svar på två veckor. Masja skrev allt möjligt strunt. Hon petade in en massa småsaker om honom som hon hade fått reda på av de andra tjejerna. Eller bara något i stil med: »Hej Alex. Jag är en toppentjej. Skriv! M.N.« Sablin tog ner lapparna och gladde sig uppenbarligen åt M.N:s meddelanden, men ansåg tydligen att hon klarade sig alldeles utmärkt utan hans svar. Natasja tuggade på sina frön och när hon fick se en lapp där, det stod »Till Sablin« flinade hon menande och tittade på Masja eller på Sablin - beroende på vem som stod i närheten.
   —Jag har ju sagt till dig, sa Natasja och gick fram till Masja för första gången efter deras konflikt.
   Masja suckade.
   —Ge dig inte i lag med honom! Glöm honom! sa Natasja. - Jag kan inte, kved Masja.
   —Det kan du visst. Jag var tvungen att springa två kilometer på tid på gympan en gång. Först stod jag i en halvtimme och förklarade för gympafröken att jag inte kunde springa under tolv minuter så därför skulle jag få underkänt, men hon sa bara »Spring ändå! Om det visar sig att du inte klarar av det så gör det inget« och så sprang jag, sa Natasja och stoppade in ett solrosfrö i munnen.
   —Vad hände då?
   —Jag sprang utan att stanna en enda gång. På tio och tjugo.
   —Det var ju på gympan det.
   —Om man kan övervinna en fysisk utmaning så borde man väl kunna klara av en psykisk. Eller hur?
   —Men jag är ju kär i honom! Kan du inte förstå det? sa Masja och spärrade upp ögonen.
   —Du har fått honom på hjärnan. Det är en helt annan sak. - Jaja.
   Masja råkade på honom jämt och ständigt. Hon stirrade stint på honom när han passerade förbi, hon följde hans blick och fångade den. Många gånger hade hon uppmanat sig själv: TITTA INTE! men så kom Sablin än en gång emot henne och hon kunde inte låta bli att studera blänket i hans ekorrbruna ögon. Sablin försökte antagligen varje gång komma på om han kände den här underliga tjejen och borde han inte i så fall heja på henne eftersom hon stirrade på honom så.
   Det gjorde han en gång också. Masja och Natasja gick i korridoren och Masja höll på att berätta en rolig historia om Dostojevskij. Rakt emot dem kom Sablin i tajt T-shirt. Masja mötte hans blick och tystnade. Hon drogs obönhörligt till hans ögon och än en gång fastnade de med blickarna i varandra. Detta varade i ungefär tre sekunder medan de tre passerade varandra och så mumlade Sablin:
   —Hej.
   Masja ryckte undan blicken lika snabbt som man rycker undan handen från en glödhet tekittel. Sedan drog hon efter andan. Fyra steg tog detta. Hon stannade och såg sig om. Sablin försvann iväg med sviktande steg och lockarna i nacken signalerade: jag-ser-dig-inte!
   Natasja stannade också och spottade ut ett skal i handflatan. Hon tittade på Masja och sedan på Sablins T-shirt som lyste vit i korridorens halvmörker.
   —Slapp honom nu, rådde Natasja.
   Masja hörde henne inte utan ryckte bara på axlarna.
   —Du måste ge upp tanken på den där destangserade dåren, sa Natasja plötsligt upprört. Han är en - Natasja letade mödosamt efter rätt ord - horbock! Han är värdelös!
   —Han är fantastisk, sa Masja.
   Natasja drog efter andan och försökte hitta ett motargument, men viftade bara avvärjande med handen för hon förstod att det var lönlöst att fortsätta diskutera. Hon hade lust att köra ner Sablins »hej« i halsen på honom och hade det varit möjligt hade hon säkert gjort det också.
   —Han är ingenting att ha! - Varför inte det?
   —Så fort det handlar om den där mansgrisen så vägrar du att fatta!
   —Alla som är kära blir lite knäppa, sa Masja och ryckte återigen på axlarna.
   Natasja kastade hetsigt in två solrosfrön i munnen och tuggade sönder dem med skalet på.
   Masja ville prata med Sablin, bara få växla ett par ord med honom. »Tyckte du om den?« - »Är det du som har skrivit det här?« - »Nej.« Det skulle räcka. Bara få hans uppmärksamhet en kort stund. Bara få känna att tre sekunder av Sablins liv ägnades åt Masja och att dessa sekunder bara tillhörde henne. Två inandningar och en utandning. Fyra pulsslag i blodomloppet. Hans hjärna för ett ögonblick upptagen av Masjas gestalt. Masja stod där och sjönk långsamt in i sig själv.
   Sablin hade ingen aning om att han hade så stor inverkan på denna underliga tjej i första årskursen, som varje gång såg på honom som om hon hade tappat bort sin papperslapp i livet och sig själv på vägen. Han bara gick där i korridoren med väskan över axeln i sin tajta T-shirt och i de nerhasade jeansen. Jeansen hängde ner på höfterna så att kalsongernas vitgrå resårband syntes.
   Masja strövade omkring i staden och solen lyste henne i ansiktet. Den värmde inte, men sken ursinnigt och onaturligt. Damm blandat med fräna avgaser stack henne i ögonen. Hon kände sig irriterad eftersom T-shirten hade glidit upp ur jeansen och korvade sig under koftan. Läppstiftet hade gnidits bort och läpparna var torra. Tillvaron kändes meningslös. Sablin, han gick minsann omkring i sina jeans och lockar och andades fritt. Hans T-shirt gled inte upp under hans tröja. Ständigt denne Sablin som inte skrev, som ignorerade henne, föraktade henne, spottade på henne från sin upphöjda position. Och varför det? Bara för att han var en posör, horbock och destangserad mansgris. Han älskade sig själv mer än allt annat i världen och var antagligen inte ens kär i den där tjejen med glasögon. Han var bara ihop med henne för att få ligga med henne. Och vad var det för kärlek i så fall? Masja rättade till väskan över axeln och håret föll ner i ansiktet. Hon strök bort det med baksidan av den dammiga handen. Tillvaron kändes meningslös. Allt var meningslöst. Bussen kom och hon steg på.
   Sablin satt varje dag i källaren på universitetet och redigerade några inslag till de lokala radiostationerna »Echo Moskva« och »Romantika«. Det var hett därnere. Han torkade svetten ur pannan med en flik av skjortärmen. Den lysande skärmkvadraten flimrade till igen och reflekterades i hans ekorrbruna ögon.
   —Alex, dags att åka!
   —Kommer strax. Han sprang upp till fjärde våningen för att hämta historieanteckningarna och på vägen såg han flera lappar som satt kvar på anslagstavlan och blev påmind om att han inte hade svarat på vare sig den förra eller den förrförra lappen från M.N. Väskan gled av axeln och föll ner på golvet. Sablin svor till, stoppade tillbaka anteckningarna i väskan och struntade i att de blev skrynkliga. Han tog Masjas hopvikta lapp med texten »Till Sablin, grupp 302« och knölade ner den i vänster ficka där det också låg en näsduk.
   —Sablin!
   —Jag kommer!
   Tjejen med glasögon kom utrusande ur föreläsningssalen.
   —Alex!
   Sablin gav henne slentrianmässigt en puss på munnen. Väskan gled av axeln och föll ner på golvet igen. Anteckningarna flög åt alla håll.
   —Ses vi sen?
   Han började plocka upp anteckningspapperen.
   —Ringer du?
   —Kanske. Ja. Tror det.
   —Jag räknar med det. Du har lovat, sa hon och körde händerna genom hans tjocka lockar.
   —Ja. Förlåt.
   Sablin drog igen blixtlåset på väskan. Han pussade henne igen med torra och kalla läppar.
   
Trappstegen var hala under hans kängor när han sprang ut från universitetet och iväg till busshållplatsen. Den bitande vinden fick ögonen att tåras och han var törstig. Han ville högaktningsfullt bara strunta i allt och gå sin väg med händerna i fickorna. Så kände han idag, men i morgon kunde allt vara annorlunda. Han hade redan fyllt tjugo år och snart var det dags att själv tjäna ihop till brödfödan - åt sig själv, mamman, pappan och brodern. Efter att ha satt sig på bussen slöt Sablin ögonen en stund och sedan tog han ur fickan upp näsduken och torkade det svettiga ansiktet med den. Tillsammans med näsduken följde Masjas lapp med. Han vecklade upp det rutmönstrade papperet: »Hej, min käre. Jag önskar dig lycka till under tentamensveckan och fortsatta lyckade resultat med studierna. Skriv! Skriv något till mig!!! M.N.« Sablin stoppade ner lappen i fickan. På bussen luktade sätena i skinnimitation surt och det stank av avgaser. Han slöt ögonen igen, sedan stack han ner handen i jackfickan och fiskade upp ett solrosfrö som han stoppade i munnen.
   Masja kastade sig ner på sätet och placerade handväskan i knät. Väskan föll ner på golvet. Masja böjde sig ner för att plocka upp den och kände med ens hur det liksom gick en elektrisk stöt igenom henne. Hon fick plötsligt se att Sablin satt där på bussen och stirrade på henne med torn blick. Han spottade ut ett fröskal i handen. En gång på skridskobanan när Masja var liten hade hon frestats av den kristallblänkande rimfrosten på handtaget till snöskyffeln och slickat på det. Tungan hade omedelbart fastnat. Så småningom hade hon förstås fått loss tungan. Nu kände Masja hur hon frös fast lika hårt som den gången när hon var barn, men nu var det blicken som frös fast. Och den frös inte fast vid en skyffel utan vid Sablins ögon. Han kastade in ännu ett frö i munnen, stoppade ner handen i fickan och fick upp en handfull frön. Han räckte ut handen till Masja som tog ett frö och stoppade in det i munnen. Hon tuggade på det och spottade ut skalet i handflatan. Så tog hon ett frö till.
   Sablin tuggade på fröna och var sömnig. Fyra hållplatser senare hoppade han av efter att ha hällt ner resten av fröna i Masjas ficka. Han bara petade upp Masjas ficka med ena fingret och lät fröna falla ner.
   Masja fortsatte reflexmässigt att äta av fröna. De våta varma skalen rörde sig i handflatan. När hon plockade upp ännu ett frö ur fickan stötte fingrarna emot något vasst. Det var ett hopvikt rutmönstrat papper. »Hej, min käre. Jag önskar dig lycka till under tentamensveckan och fortsatta lyckade resultat med studierna. Skriv! Skriv något till mig!!! M.N.«
   
Utanför fönstret strilade ett behagligt regn och det luktade vått fönsterbleck. Universitetet stod och ruvade med sina gråa väggar. Masja och Natasja satt i sina bänkar och tuggade på frön och spottade ut skalen i handflatan. Sablin stod vid anslagstavlan med sitt lockiga hår, i tajt T-shirt och nerhasade jeans. Så vände han på klacken och gick in i föreläsningssalen. Han var vacker och tilltalande och hade ett leende på läpparna. Gårdagen var ett minne blott och han kände inte längre behov av att högaktningsfullt strunta i allt. Masja väntade på att få se honom, men när hon mötte hans ekorrbruna ögon blev allt en enda röra i hennes huvud. Hon ville säga »hej«, men Sablin bara gick förbi. Han brydde sig inte om hennes hälsningar. Hur skulle hon kunna få ihop det med honom - han som var en grobian, posör och kvinnojägare?

Ur Ge mig! Forum, 2004, övers. Gösta Svenn.

   Närstudium
   
   1. Varför tycker inte Natasja att Masja ska intressera sig för Alexander Sablin?
   
   2. Hur får Masja kontakt med Alexander?
   
   3. Hur bortförklarar Masja för sig själv Alexanders intresse för tjejen med glasögon?
   
   4. Vad är »destangs«?
   
   5. Varför blir Nastasja sur på Masja?
   
   6. Är Alexander kär i tjejen med glasögon?
   
   7. Vad händer på bussen?
   
   
   Funderingar
   
   Hur tror du att Alexander uppfattar Masja?
   
   Varför ger Masja inte upp när hon inte får svar på sina lappar?
   
   
   Diskussion
   
   Novellen är skriven av en ung ryska, ursprungligen på en sajt på nätet. Finns det något i berättelsen som skiljer sig från svenska ungdomars liv?
   
   
   Eget skapande
   
   Vad är Alexander för slags person? Tänk dig att du är en vän som ska hålla ett tal till honom. Hur skulle du beskriva honom? 
  

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki