Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ägget är löst

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share

Av Hans Alfredson

AggetArLost.png



   Utanför klagar hönsen i sina träskjul
   fast de befinner sig på kalvinistisk mark.
   Kvinnorna rör sig i det mörka köket,
   deras tunga kjolar drar ner dem som
   drunknande män.
  — — — —
   Och äggen! Sällsamma, vita, fulländade ägg!
   Ägg
   som inte ens regnet skulle kunna
   flytta på -
   vita, smärtfria, med svans även i mar-
   drömmar.

   ROBERT BLY
   (övers. Artur Lundkvist)

Litet förord


1967 skrev jag en kortare berättelse som jag kallade för "Pojken i vattnet". Den låg i högra lådan ett par år, tills jag började skriva en roman om en industripamp och där skulle den där berättelsen ingå. Men det blev inget. I början av 1974 skrev jag ett filmmanus på de här idéerna och spelade så småningom in en film.
   Nu har jag omarbetat den här filmen till en prosaberättelse. Så kan det gå. Den kanske också blir filmad?
   H. A.

Första kapitlet


Som vanligt stod jag länge och såg på pappa utan att han märkte mig. Jag gjorde ett nytt försök: — Godmorgon, pappa! Pappa bläddrade fram till dagens Kar de Mumma.
  — God morgon, pappa!
   Han vek Svenska Dagbladet på mitten och tycktes bli intensivt fångad av vad herr Zetterström hade skrivit.
  — God morgon pa...
  — Va?
  — GODMORGON PAPPA!
  — Du är en jävla idiot. Man hör ju inte vad du säger. Sätt dej!
   Mamma fnissade eller log eller var det som hon grät en skvätt? Vem vet? Hon vände upp sitt vackra dockansikte, polerat av flitiga massörer med massageapparater, oljor och blålera, och jag placerade pliktskyldigt en morgonpuss på hennes ansiktslyftning.
   Pappa eller far eller Far är min Fader. Och han satt som vanligt nersjunken i sin svällande tron (men rak i ryggen) och hade bländvit skjorta, sydd i London, slips med golfspelare på (om det nu inte var den med ruteressen), kritstreckskostymen, omsluten av sin dressinggown, en Benson & Hedges" i mungipan och benen spretande ut under det italienska bordet, som dignade under vår läckra frukost: grapefruits, tre sorters flingor, fil- eller lättmjölk, starkt kaffe eller the (Darjeeling), färska småfranska eller rostat bröd, tre sorters franska marmelader, två engelska och en hemlagad svensk på björnbär, två sorters ost (milda), två sorters lantliga korvar, bayonneskinka, sardiner, havregrynsgröt med sylt eller äpplemos, löskokta ägg och ett stort fat med färsk frukt.
   Ingen av oss brukade ta mer än en smörgås och en kopp kaffe, mamma kanske the och en druva. Men kokerskan fick fan om hon inte ställde fram en ståndsmässig frukost varje morgon. Det hade hänt att hon glömde något — och en sådan morgon skulle Far naturligtvis ha en klick havregrynsgröt!
  — Var i helvete är gröten? FRU ROSÉN! VAR FAN ÄR GRÖTEN? DJÄVULEN HÄMTAR ER OM NI GLÖMMER GRÖTEN ! ! !
   Morsan smög i gång sin lilla melodiradio och försvann in i svensktoppens lyckliga värld ("Vi möts igen min kärleksvän")
   Jag satte mig ned i den italienska silversoffan och tvekade mig fram till dagens första viktiga beslut: underskorpa! Med en bit korv? Eller?
   Far vek långsamt ihop tidningen, lutade sig fram mot morsan och skrek: — Bu! Så att hon hoppade till och höll på att trilla av stolen. Vi skrattade alla tre åt det lilla putset. Då knackade det på det franska fönstret. Far tittade upp.
  — Där är någon!
   Mamma samlade ihop sin vita morgonrock kring sina natt-linnespetsar och tofflade genom rummet för att öppna för besökaren. Det var en skäggig, skitig, ful fan i gammal regnrock och ryggsäck, som stod och pressade sitt tryne mot rutan där ute i hösten, som svepte in en kall kåre, när hon hade vridit om spanjoletten och öppnat. Han klev rakt in med sina leriga kängor, log och bugade överdrivet.
  — Goddag i stugan! Förlåt att jag tränger mig på ..., muttrade han på tillgjord akademikerskånska och stövlade fram mot oss över den 161-åriga björkparketten och rakt in på vår kinesiska matta i rosa, turkos, isabellafärg och djupblått.
  — Vad är du för en gök? sporde Far, men han såg inte förbannad ut. Vad var det som lekte i hans mungipa, om inte ett litet leende av något slag?
  — Ja, jag ber verkligen om ursäkt, men saken är den att jag är en vandringsman . . . jag har promenerat omkring några år .. . och så råkade jag gå förbi slottet här . . . och så råkade jag kika in genom det franska fönstret . . . ja, ja . . . jag vet: OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE, men alltnog, jag kikade in och vad fick jag se? Om inte skinka och marmelader och rykande varmt kaffe och ost . . .
   Luffaren trängde sig sakteliga närmare vårt frukostbord och sträckte sina smutsiga händer fram mot det. Jag drog mig baklänges mot mammas stol, obehaglig till mods. Luffaren luktade fukt och kall tobaksrök. Far log fortfarande och stirrade stint på besökaren.
  — Är du hungrig?
  — Jag är förbannat hungrig. Mycket, mycket hungrig, sade luffaren, sotto voce. Jag har inte ätit sedan i går morse. Skulle jag kunna få .. .
   När han sträckte fram sin grova hand grep far den och hälsade honom hjärtligt och reste sig upp från fåtöljen.
  — Vet du vem jag är? frågade Far och lade sin tunga hand på luffarens slitna rock.
  — Va? Nä... Baron . ..? Greve . . .? Storhertigen av Dalarne . . .?
  — Nej du luffarejävul, skrattade Far, lade handen om luffarens axlar och förde honom över golvet mot fotografiet av farfar, som hänger i en brackig guldram mellan två gamla porträtt från r 700-talet (auktionsgods). Jag är den mannens son!
  — Jaha? Jaså, verkligen? Jaså, den mannens . .. Men nu undrar jag så ödmjukeligen om jag skulle kunna få en smörgås?
  — Vänta ett ögonblick! Först ska du hälsa på min familj.
   Och så drog Far den hungrige slusken bort från frukostbordet över vilket luffarens ögon svävade som sorkjagande falkar.
  — Får jag lov att presentera: Detta här min hustru . . . Luffaren bugade och kysste på hand. — Enchanté!
  — Och den här saken är min son.
   Luffaren sträckte sig mot smörgåsen som jag hade i handen och jag tog ett halvt steg bakåt. Vilken ömklig figur han var! Bugande som en slav, förställande sig, falskt ödmjuk, beredd till vilka pajaskonster som helst för en dubbelfralla med korv! Hans naglar närmade sig girigt en skinkbit, men Far tog honom om axlarna och förde honom till synes utan avsikt ut mitt på golvet.
  — Nu ska du få se här! Detta är det ovala rummet. Det byggde dom om 1813. Följ med här så ska du få se på grejor.
   Nu förde Far luffaren på den rundvandring i slottet som han vanligen förbehöll utländska affärsgäster — eller för all del också drevkarlar när han var lite på röken och ville vara gemen. Jag hängde med. Far går först och Tummeliten sist.
   Vi besåg riddarsalen med gyllenläderstapeterna och stucktaket. Vinkällaren. Gamla och nya köket, marmorhallen, slottstrappan från 15oo-talet och sängkammaren, där Kristian IV hade övernattat, och vi snirklade oss upp i tornet och Far demonstrerade den vidunderliga utsikten mot söder, där landskapet är leende och böljande med bördiga åkrar och sädesfält och gårdar, som alla ligger under godset.
  — Det här är mitt. Alltihop! Men det är bara min hobby! Kom med här så ska du få se.
   Och så förde han luffaren över till andra sidan av tornet, där vi i diset kunde se hela det väldiga fabriksområdet med sina rykande skorstenar
  —  Det här är mitt liv. Det är det här som jag har byggt upp! Förstår du?
   Luffaren nickade undergivet och jakade. Far tog fram kikaren och gav honom.
  — Titta åt det där hållet. Ser du huset där, villan med äppelträna? I det huset föddes jag. Jag växte alltså upp i ett enkelt hem, påpassad av nästan hederliga föräldrar. Min far var en mycket hård man. En mycket hård man. Och om du nu för kikaren lite åt höger så ser du en liten risig fabrik med en halvt förfallen skorsten. Det där var hans lilla kemisk-tekniska fabrik. Den ärvde han av sin far och så småningom gjorde han sig en förmögenhet under första världskriget i vapenolja. Det var en blandning som han själv hade funderat ut, i o gånger bättre än Armol B. En gång klippte han till mig med en stållinjal över nacken. Men jag älskade honom. Kan du förstå det?
  — Jodå. Man kan ju känna respekt och -- Kom nu med här luffarjävel så ska jag visa dig mina finaste klenoder.
   Far gick före oss nedför vindeltrappan. Luffaren stannade och vände sig om.
  — Du verkar så otränad och mjuk. Jämförd med honom och . . . mej, alltså! Ge mig mackan!
   Han sträckte sig efter min smörgås, som jag fortfarande gick omkring med, men jag stötte till honom så att han nästan drumlade ned.
  — Rör mig inte din slusk!
   När vi passerade ett fat med mjölk som stod utställt till katten i trappan, försökte luffaren sno åt sig den men Far har ögon i nacken och ryckte bort honom.
  — Ge fan i Kussimurres mjölk!
   Så vandrade vi runt kring stallar och ladugårdar där folk strök mössan för Far, som mysande svepte runt med sina långa armar.
  — Allt detta är mitt. Allt det här. Därför att jag har förtjänat det. Jag har köpt det för pengar som jag har skaffat själv! Men nu ska du få se!
   Och så gick vi in i äggeriet, där tiotusen höns med nakna halsar och förstorade kammar, hängande som små handskar kring deras sinnessjuka små huvuden, sitter inspärrade fyra och fyra i ståltrådsburar, som är 30 X 30 X 30 cm i storlek. Där inne är ett dunkelt ljus, som är tänt sexton timmar om dygnet. Det luktar förskräckligt och ljudet är gastkramande: De kacklar inte, de klagar som gnällande barn och om man drar på ljuset för starkt under en längre tid, så börjar de hacka varandra och kannibalism utbryter. Men de producerar ägg! Och som Far brukar säga: — De bor inte trängre än folk i Skärholmen. De utfordras maskinellt med exakt riktiga portioner och dödligheten är låg, jämfört med många andra äggerier. Vi promenerade i de långa gångarna mellan hönsidioterna och Far plockade upp ett par ägg ur rännan och krossade dem mot varandra.
  — Det här är min fars stora idé. Han upptäckte möjligheterna i dom här.
   Luffaren försökte snappa åt sig ett ägg men Far rappade honom över fingrarna.
  — Låt bli det där! Hör på mig nu! Min far upptäckte alltså hur man med hjälp av ägg och vissa kemikalier kan tillverka
   OVOLIT och gav mig det hemliga receptet innan han tog livet av sig.
   Hade farfar tagit livet av sig! Det hade Far aldrig berättat förut.
  — Jo så här var det: Dom jävla idioterna satte far i fängelse för en skitsak. Han hade rätt, förstår du, och dom hade fel. Men ändå! Och han var stolt och en mycket hård man. Och när han satt där i cellen, så tog han livet av sig med en pall. Dom säger det är omöjligt men han gjorde det i alla fall. Han bara tog den i högerhanden och klippte till sig själv i skallen. Pang! Och så låg han där. Han var en hårding.
   Luffaren kunde inte hålla fingrarna i styr utan fick tag på ett ägg som han knäckte och smällde i sig innan Far kunde hindra honom.
  — Vad fan gör du? Här gör man sig till och berättar hela sitt liv för dej. Din fule fan! Och så stjäl du äggen för mej.
   Far tog tag i luffarens kläder och slängde honom med brutal kraft rakt in i en hög med äggkartonger, slet upp honom och knuffade honom ut genom dörrarna. Jag såg luffaren springande försvinna över ängarna mot söder, förföljd av Harmodios och Aristogeiton. ( Jo, våra stora schäferhundar heter faktiskt så. Det är en lätt alkoholiserad bibliotekarie som har döpt dem när han var här och ordnade pappas böcker, som han köpte metervis i Köpenhamn.)

Andra kapitlet


Grå kostym med en liten vit rand och väst, mörkblå paletå sådan var min stil när jag skulle köra Far till kontoret, Lille Lorden kan man säga, en kopia i skala ett till två av Far, fast han bar Stetsonhatt och jag rutig keps.
   Jag pussade mamma på rouget och Far klappade henne i häcken så att hon trillade över sängen. Han skrattade till.
  — Jag åker in till fabriken på några dar. Han kör mej. Du kan väl klara dej själv antar jag. Skulle det börja åska så skit inte på dej!
   Mamma log lite snett och därmed gick vi, lämnande henne åt pralinkartonger och melodiradion. Jag antar att hon var glad över att få vara ifred några dagar.
   Det är några mil att köra; Ovolitverken ligger i utkanten av staden, omgärdade av höga staket och en tung grå rök. Personalkontrollen sköts av ett vaktbolag som Far har aktier i. De är beväpnade och har stora otäcka hundar, som jag antar utfodras med självdöda gästarbetare från Jugoslavien. Vår bilfår passera grindarna utan formaliteter, men jobbarna kollas med elektronisk detektor både när de kommer och går. Det har hänt en del incidenter nämligen! Dels har det förekommit svinn (de knycker ägg som fan) dels har det förekommit industrispionage och till och med har vakterna beslagtagit vapen.
   Utanför huvudkontoret möttes vi som vanligt av Fars handgångne man, som jag brukade kalla för Gnomen. Det var en underlig ture. Jag vet inte var Far hade fått tag på honom — kanske var det hans hemlige son eller också kom han från Mars. Han var liten och knytt och bockade så fort man tittade på honom. Han bodde någonstans inom fabriksområdet, jag vet inte var. Förmodligen pannrummet. Var alltid på plats i alla fall, både före och efter stängningsdags och svansade kring Far, öppnade dörrar och föste undan folk som stod i vägen när vi gick runt i fabrikerna. Något egentligt arbete såg jag honom aldrig utföra — jo, en gång bar han kartonger. Han var Far tillgiven som en hund, men hans ögon var kalla som en hönas.
  — Har det vatt nåt? sade Far, när vi svepte förbi Gnomen i dörrhålet.
  — Nej direktörn, nej direktörn!
   Jag tillbringade morgonen med att förfärdiga svalor av några broschyrer för engelskt äggpulver medan Far dikterade brev för tre sekreterare på en gång. Far kan tala fyra språk tämligen obehindrat och ändå fick han aldrig gå i några skolor, när han var ung. Men han har en otroligt skarp hjärna och han gick till sjöss när han var femton år och har sett hela världen. Nerifrån och upp.
   En av svalorna blev väldigt lyckad, själva vingarna gjorde jag av broschyrens kartongliknande omslag och stjärten av det tunnare papperet som var inuti. Konstruktionen har jag själv hittat på. Så mycket kan jag nämna att jag brukar fästa ett gem framme i nosen, vilket förbättrar flygförmågan i hög grad. När jag kastade ut den genom fönstret gled den i stora vida cirklar över B-hallen och landade ända borta på taket till lagret. Rekord!
   Den morgonen fick vi besök av den amerikanske herrn som så småningom skulle bli vår generalagent i USA. Det var en liten alert man, som hette Jim i förnamn och någonting ryskt i efternamn. Hans huvud stack fram som en sköldpaddas ur den vita skjortan. Han skrattade mycket, men log kallt.
  — This is my son, sade Far.
  — He looks stupid, sade amerikanen.
  — I am, sade jag och serverade honom bourbon on the rocks från den lilla baren i Fars kontor.
   Som vanligt vandrade vi omkring och demonstrerade anläggningen. Vi visade lagret, där tonvis med ägg lastas in.
   Det kommer hundratals långtradare från hela landet, även från Danmark, varje dag. Vi besåg sorteringen, där man sorterar bort sådana ägg vars deuteroplasma är för tunn för att användas i produktionen. Sådana ägg går direkt till arbetarnas lunchrum. Vi gick igenom upphettningsavdelningen med de stora ugnarna, där äggen sprutas över med syror och andra kemikalier. Hydrolysavdelningen, laboratoriet, presshallarna och förpackningshallen. Vi tittade på de jättelika högarna med äggskal som pulvriseras och görs potenspulver av för export till framförallt Japan, och vi tittade till och med in i arbetarnas lunchrum där Far som vanligt hälsade alla hjärtligt:
  — Goddag, kamrater.
   Och jobbarna tittade upp mot honom och svarade som seden bjöd:
  — Goddag på dej själv.
   Det var Fars stolthet att arbetarna sade du till honom. Det bevisade, menade han, att hela fabriken var som en enda stor familj.
   Far dirigerade själv allsången som varje dag inleder arbetarnas lunch, vilken bestod av kokta ägg, ty det var måndag. (Tisdag: äggstanning. Onsdag: omelett naturelle. Torsdag: stekt ägg. Fredag: förlorade ägg och lördag: äggtoddy.)
   Amerikanens industribesök slutade givetvis med att vi visade vår reklamfilm för NIXITCH. Jag kanske måste berätta vad det var som tillverkades på Ovolitverken vid denna tidpunkt. Det var en liten grej som Far hade hittat på (med viss hjälp av en ingenjör, som nu är helt försvunnen). Far hade iakttagit att många människor nuförtiden, som bär tätt åtsittande byxor, har stillasittande arbete och allt oftare tar sig ett järn, inte sällan lider av rectal irritation (pruritis ani) d.v.s. kli i stjärten. Han hade också läst att det allt vanligare förekommande kemiska medlen, sprayerna och våtservietterna åstadkommer rubbningar i häckens naturliga bakterieflora. Han hade vidare iakttagit hur människor med dessa besvär generat smög sig in i portgångar och dylikt för att med krattan dämpa klådan och därvid sett mycket besvärade ut. Allt detta gav honom idén att konstruera NIXITCH, en liten behändig manick, som stoppades ned i byxan. Genom att dra i ett litet snöre utförde den lilla saken sitt välsignelsebringande kliande, utan att några genanta handrörelser mot sätesregionen behövde utföras. Om man skulle använt ett vanligt plastmaterial skulle effekten blivit alltför kraftig men nu hade han ju sin fars uppfinning Ovolit att ta till. — Det hudvänliga materialet Tillverkat av ägg. Hönan vet hur det ska kännas i stjärten. Rekommenderas av en läkare.
   Givetvis hade Far abonnerat Gula Salongen med sidentapeterna på Stora Hotellet för kvällens övning. Amerikanen blev vederbörligen imponerad av våra svenska matseder med flamberade isterband och renat brännvin, särskilt det senare tog honom rätt över, och efter ett par timmar var hans smokingbröst uppmjukat av svett och skvättar. Han sjöng The man on the flying trapeze och sprutade omkring sig med sodavattensifonen och bjöd mig på Upman Havanna.
   Vid 12-snåret klappade Far i händerna och källarmästare Engman levererade två gamla sjuttonåringar, som kom indansande med sina trosor i händerna. Far Nötte med fingret åt mig och sa: — Läggdags! och jag vacklade upp och ut och lullade genom stadens nattstilla gator. På flygfältet utanför Ovolitverken hade Fars jättelika reklamzeppelinare just landat och de tretusen lamporna på den glimmade sitt: NIXITCH NIXITCH NIXITCH mot mig. Jag mådde lite illa innan jag gick och lade mig i mitt rum i lägenheten, som Far håller inne i stan. Jag somnade som en klubbad, men vaknade vid fyratiden, när jag hörde Far och amerikanen vråla där ute i vardagsrummet.
   Far kom inte till fabriken förrän långt fram på dagen. Han var bakfull och småförbannad, men log i alla fall när han drog upp kontraktet som amerikanen hade skrivit på och stoppade det i sitt privata kassaskåp. Jag lyckades göra "Båten" — en mycket finurlig pappersvikning, som jag förgäves försökt mig på sedan TV hade sin serie om origami, den japanska pappersvikningskonsten. Det är fantastiskt, först ser det ut som en liten låda men när man drar i de två yttre flikarna så blir det till en liten båt!
   Denna dag passerades åttiomillionersstrecket. Det är otroligt, men nu kliade sig åttio millioner människor över hela Europa med NIXITCH! Sekreterarna fick nejlikor av Far. Han har för övrigt en mycket fin näsa för sekreterare. De har både höga betyg och jumprar!
   Vi kom hem en dag tidigare än beräknat till slottet och mamma spillde portvin på mattan när Far öppnade dörren, men han sade inget utan skrattade och gav henne ett paket som innehöll ett briljanthalsband, som hon visade lämplig glädje över.
   På eftermiddagen red vi ikapp nere på stranden, Far och jag. Silvette snavade i ett hål med rutten tång och jag ramlade av men slog mig inte särskilt farligt.
  — Akta hästen, din drummel, skrek Far.
   Han hade hagelbössan med sig och knäppte en and (fastän det inte var jakttid), som jag fick apportera. Den låg långt ute i vattnet. Hela bröstkorgen var trasig på den. Far red hem utan att se sig om. Jag stod och höll den lilla fågeln och tittade långt efter honom. Solen gick ned mycket vackert bortom havet. En oljetanker passerade. Några småpojkar kastade smörgås ett par hundra meter bort. Nå, den här anden skulle väl fru Rosén kunna göra någonting gott utav! Jag red hem.

Tredje kapitlet


Det förekom stora fester på slottet minst en gång i månaden men nästan aldrig små middagar med vänner. Detta berodde inte på att vi inte hade några små middagar att bjuda på, utan på att vi inte hade några vänner. Däremot hade vi hundratals bekanta. Från slotten runt omkring förstås, men framför allt från affärsfamiljerna inne i stan och mängder av utländska besökare.
   Far tyckte om det grandiosa och hade ingenting emot att klä sig i frack och smoking. Och han klädde verkligen i högtidsdräkt! Lång, smärt, kraftfull och elegant och en djävul på dansgolvet! Dock ville han hålla i den han dansade med. Men varken rumba, tango, schottis eller slowfox var honom främmande.
   Det började alltid med ett glas champagne (Krug Brut) och maten var elegant, men kraftig. Hela slottet gnistrade av kristallkronor och levande ljus. Visserligen höll vi inga betjänter i gammaldags mening, men det fanns gott om anställda på slottet och dem hade Far lärt upp att bära livré på 1800-talsvis när det var fest. Och de förekom i alla hörn, öppnande dörrar och serverande champagne. Orkester på tre eller fyra man skulle det vara och tre gånger om året fyrverkeri. Nyårsafton, midsommarafton och kräftkalaset den 8 augusti. Kräftkalaset 'var nästan det vräkigaste. Då var det sällan mindre än hundra gäster och vid passande väderlek dansade vi på en särskilt uppbyggd dansbana i parken, eklärerad av hundratals japanska lyktor. En känd operasångare brukade förekomma utklädd till tupp. Han hade till uppgift att leda snapsvisorna. Fars favoritbit var dansk och löd sålunda:

Hvad er det saa som ligger der
og ligner jordbaer noget?
Tyst tyst min ven det er din far
— han blev kørt over af toget!

Det hörde inte till ovanligheterna att jag råkade på Far i någon berså med en fru eller fröken som inte tillhörde honom.
   Mamma hade nya klänningar på varje fest. Mycket briljanter och strössel och tycktes njuta på ett stillsamt sätt av att vara slottsfru från ett annat århundrade.
   På midsommaraftonen restes en majstång i parken och ortens barn fick saft och bullar och arrendatorerna kippade omkring i riddarsalen och fick kaffe och konjak. Far delade ut hundralappar till en del, medan en greve från ett slott i närheten (konkursmässig men snobbig) stod i ett hörn och log ett surt leende från Gustav III:s dagar.
   Några dagar i veckan var Far på fabriken och oftast följde jag med och vek svalor. Ibland fick jag till och med förtroendet att sköta enklare korrespondens. Utlänningar vallades runt i fabrikerna och Stora Hotellet grisades ned någon gång i veckan.
   Det uppstod läckage i en av syratankarna och ett par arbetare blev allvarligt skadade. Det höll på att utbryta oroligheter och några bråkstakar från KFML (r) höll möten i lunchrummet. Detta i kombination med en oförklarlig brist på ägg gjorde situationen på Ovolitverken mycket besvärlig, men Far var en hård man, en mycket hård man. Och dessutom snabbtänkt. Han lyckades kväsa det lilla upproret, och den hotande strejken avbröts innan den hade påbörjats. Kontrollen vid grindarna skärptes och vaktstyrkan fördubblades. Far höjde en del löner och befordrade de bråkigaste till arbetsledare och skaffade en färgtv-apparat till lunchrummet. Någon kastade ett ägg på min bil när jag åkte ut genom grindarna en kväll, men jag upptäckte aldrig vem det var.
   En disig höstdag när Far och jag hade varit ute och rastat hästarna upptäckte jag att en flicka, som jag inte hade sett tidigare, hade börjat arbeta i stallet. Hon var lång och slank och log på ett mystiskt sätt mot mig när jag hoppade av Sil-vette och hon tog den i betslet. Hon var verkligen mycket söt. Hon gjorde ett egendomligt intryck.
   Jag ska kanske berätta lite om hur jag hade det med flickor. Jo, jag hade det med flickor ibland. Jag hade visserligen gått på internatskola och där var det ont om flickor, bortsett från ett par servitriser på den lilla stadens hotell. Men en misslyckad termin i Lund, då jag förgäves försökte intressera mig för någon slags propedeutisk kurs inom den juridiska fakulteten var jag till och med lite förlovad med en flicka från Hässleholm. Hon passade mig utmärkt, men hon tyckte väl att jag var för velig, och på en nationsfest bytte hon ut mig mot en viril teolog. Ovanstående var i stort sett mina erfarenheter av kvinnor. Vad beträffar manliga kamrater och vänner var jag också tämligen oerfaren. Några småskolekamrater från trakten växte jag snabbt ifrån på internatskolan, där jag egentligen bara umgicks med en pojke från Stockholm, som jag sedan inte har träffat. I Lund fick jag ett vitt umgänge, eftersom jag kunde bjuda på krog ganska ofta, men det var aldrig någon som kom och knackade på dörren till mitt rum för att dricka the eller prata eller dra mig med på bio. Men jag var ganska uppskattad på nationsaftnar, för jag kan vara rolig när jag har blivit uppspelt och är skicklig på att imitera, bl.a. Olof Palme och Hjördis Petterson. En kurskamrat med drömskt utseende började söka upp mig, men han ville vara så gräsligt intim, att jag slutade att öppna när han knackade på.
   Jag läste inte mycket böcker och var svalt intresserad av film och teater. Jag byggde modellbilar av plast. Jag var inte intresserad av någonting egentligen. Jag röstade en gång. Då lade jag en lapp med påskriften Kalle Anka i valurnan. När det var valdebatter i TV kopplade jag över till Bosse Larsson eller va fan som helst. Sån var jag.
   Ett par av jobbarna antastade mig en morgon när jag återvände från en ridtur.
  — Jo, halloj! Vi försökte få ett prat med din far, men han hade bråttom, sa han, sade den kryllhårige.
  — Han sket väl i oss, sade den andre.
  — Ja, jag kan inte hjälpa till. Det är min Far som bestämmer.
  — Jo, det vet vi nog fan. Men du kunde ju i alla fall om du nu ville ...
  — Men du skiter väl i oss du med!
  — 0 nej då, jag är väldigt intresserad, men jag har inga som helst möjligheter. Ni måste förstå.
  — Hör på här! Det är dels det här med saltsyran, dels har vi börjat snacka om äggen. Det känns som om det vore fel att använda ägg till den manicken.
  — Ägg ska man väl ha i mun och inte i aschlet.
   Silvette började bli orolig och skrittade från jobbarna som stod vid sina mopeder. Jag försökte inte hålla in henne utan lät mig föras bort längs stigen. Jag fick vrida mig ett halvt varv i sadeln för att tala med dem.
  — Det säger nog inte hönsen! Men skämt åsido: Hör på här nu. Jag förstår precis, men jag har inga möjligheter. Jag ska försöka ... Det är så här va: Man kan alltid säga ... Jag menar det är förbannat lätt att säga att man ska göra så och så, men hur tror ni samhället skulle se ut om man bara lät grejor och så där bli precis som man ville. Jag kan förstå era synpunkter, dom är helt OK. Jag är helt på er linje men ...
   De skrattade bara åt mig och startade sina mopeder. Och jag fick skrika efter dem.
  — Vi lever i ett industrisamhälle och man måste inse att det här inte är 1800-talet, alltså: Grabbar! Jag är helt på er linje, men ...
   De knattrade bort mot stora vägen, och Silvette föll i trav. Jag visste att det var dålig luft i hallarna, och att det läckte svavelsyra, eller vad det var, och att flera arbetare hade fått söka vård för sår i tandköttet och missfärgning av lungorna, men vad ville de att jag skulle göra åt det? Far bestämde.
   När jag kom tillbaka till stallet träffade jag den där nya flickan igen och började snacka med henne. Hon skrattade faktiskt gott åt ett par av mina paradskämt, och jag hjälpte henne till och med att sopa i stallet. Och så fick hon en blomma som jag hade plockat. Jag satte den i översta knapphålet på hennes tröja och, så utförde jag Djävulssteppen på stallgolvet — ett nummer som aldrig förfelar sin verkan.
   Det såg ut att kunna ordna sig. Med hjälp av min obetvingliga charm. Om jag skulle dra Hjördis Petterson för henne vid lämpligt tillfälle, så skulle hon säkert bli min!
   Några dagar senare fick jag en ordentlig utskällning av Far på kontoret därför att jag hade glömt att skicka av några brev till Japan. Det rörde bristen på ägg eller vad det var. Alltnog, jag blev ordentligt nedtryckt i skorna och hämnades på Gnomen genom att skälla ut honom när vi kolliderade i en dörr. Mitt humör blev inte bättre av att jag fann spiltan tom när jag tänkte rida ut och svalka mina känslor. Då kom flickan ridande på min häst. Jag slet ned henne från hästryggen.
  — Va fan håller du på med?
  — Förlåt, ska du rida nu, jag trodde . . .
  — Jag skiter väl i va du trodde . va gör du med min häst!
  — Jamen, jag bara . . .
   Där stod jag bredvid hästen och höll armarna om henne och hon såg rädd ut. För mig! Jag kunde inte föreställa migatt någon kunde vara rädd för mig. Jag släppte henne inte utan tittade henne in i ögonen och försökte le. (Lite snett som vanligt, antagligen.)
  — Jag är rätt så intresserad av marmorstatyer, kan du inte följa med mig till Köpenhamn, så kan vi gå på Glyptoteket.
  — Nej tack, det vill jag inte. Jag är inte intresserad av statyer.
   Hon slet sig lös, tog hästen och ledde in den i stallet. Just då kom Far.
  — Jasså du. Ja, hon är fin. Faktiskt mycket fin.
   Senare på eftermiddagen strök jag omkring stallet som en hankatt och försökte stöta på henne, som av en slump. Men jag tordes inte gå in till henne. Jag hörde hur hon pratade med den nye förvaltaren. Jag hade trott att hon var hans dotter, men det var hon alltså inte. Genom kokerskan hade jag fått reda på att hon låg i Lund och läste sociologi och att hon bara extraknäckte med hästarna hos oss. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att skyla över mitt bryska utfall mot henne.
   Hon hade en liten risig bil som stod bakom stallet. Jag gömde mig i baksätet på den och vid sextiden kom hon ut och satte sig för att köra. Då hoppade jag fram och slog armarna om henne. Hon blev rädd igen och skrek till!
  — Å va du skrämde mig. Vad vill du? Du ska inte va förbannad, är du det?
  — Nej det är jag inte! Men vill du vara snäll och hoppa ut nu. Jag ska köra hem.
  — Till Lund? Bor du så att du kan laga mat?
  — Ja, vi har ett gemensamt kök några stycken. Men jag tänker inte bjuda på någon middag.
  — Nej nej nej, det är väl i så fall jag som skulle . . .
  — Nej tack, jag lagar helst min kvällsmat. Gokväll, gokväll !
  — Javisst. Säg bara att du inte är arg!
  — Jag är inte arg. Jag lovar.
  — Bra! Du får den här till middag! Far har skjutit den.
   Och så langade jag fram haren som Far hade skjutit på morgonen. Det var en stor och fin hare, men hon hoppade till som om jag hade givit henne en örfil. Jag har mycket svårt att förstå mig på kvinnor.

Fjärde kapitlet


Det lät nästan som när en räv ylar, men samtidigt var det en liten melodi som steg och sjönk. Jag satte mig upp i sängen lyssnade och tände lampan. Klockan var halv två på natten och det där ljudet som jag hade vaknat av kom någonstans ifrån nedre botten. Jag tassade upp och tog på mig morgonrocken och smög nedför trapporna genom det mörka slottet. Ljudet blev starkare: Det var Far som sjöng eller jojkade. När jag kikade in i ovala rummet såg jag Far sitta med en whiskygrogg i fåtöljen framför brasan. Han kluckade som en orrtupp och trummade med fingrarna på bordsskivan och framför honom stod mamma och drog sakta sakta av sig kjolen. Hon hade en inåtvänd blick och föreföll nedsjunken i en sorts stillsam extas. Hon vaggade och dansade mjukt framför Far, medan hon strippade på ett mycket utmanande sätt. Hon var mycket vacker, faktiskt, och hon rörde sig som en katt och strök sig mot Fars ben och smekte honom då och då över ansikte och bröst. Det var en mycket egendomlig syn.
   Far tittade upp och våra ögon möttes i en spegel. Han lät sig inte bekomma, utan log bara mot mig och skålade med groggen och sade: — Hej! Mamma märkte mig inte ens, utan fortsatte sin orientaliskt erotiska dans som i trance. Jag gick tillbaks till mitt rum, men sov inte mer den natten.
   Far lät mig ta hand om en albansk herre nästa dag. Jag fick alldeles själv visa honom anläggningarna, och jag fick till och med ta ut honom på lunch, alldeles själv, och tala engelska med honom, alldeles själv. Jag fick honom att skriva på kontraktet, alldeles själv, och jag var mycket glad när jag åkte hem.
   Solen sken och världen var mycket vacker och jag kände mig uppspelt och upphetsad. ( Framför allt på grund av den lyckade affären med albanen, men också av nattens upplevelser som jag försökte förtränga.)
   På vägen strax bortom Tryde stod en liten risig bil vid vägkanten med motorhuven uppe. Det var den där flickans gamla Citroën. Jag bromsade in och klev ur.
  — Hej!
  — Hej.
  — Vad är det som har hänt?
  — Äsch. Det är generatorremmen, som har gått av.
  — Jaha. Har den skurit?
  — Nej, men den tänder ju inte, den är alldeles död.
  — Jaha. Ja, det är ju inte mycket att göra åt det, men jag kan bogsera dej, för jag har en sådan där lina.
  — Vill du det. Det vore väldigt snällt.
  — Visst. Jag har inget särskilt för mej idag.
   Och så bogserade jag henne till Lund och till det trista studentbostadsområde där hon bodde. Hon ville bjuda mig på the, och jag ville bli bjuden.
   Så satt vi med två omaka muggar och doppade thepåsarna i varmt vatten och knastrade på skorpor utan att säga många vettiga saker. När hon för tredje gången översvallande tackade mig för bogseringen, avbröt jag henne och lade faktiskt handen på hennes knä och tittade henne rakt i ögonen, utan att blinka.
  — Du!
  — Ja?
  — Du! Du kommer ihåg det där jag sa om Glyptoteket.
  — Ja.
  — Vi sticker till Köpenhamn! (Paus Paus Paus) Jag bjuder.
   Hon tittade allvarligt på mig. Genomborrande, tyckte jag, och så reste hon sig hastigt.
  — OK. Jag ska bara byta klänning. Oj oj oj oj oj! Hon tog en klänning ur garderoben och gick ut på toiletten. Jag lät mitt leende lysa över hennes torftiga studentrum, med den tråkiga sängen och det tråkiga sängöverkastet och det tråkiga skrivbordet och den tråkiga bokhyllan med de sju eller åtta tråkiga böckerna och den tråkiga bilden av Che Guevara på väggen. Mitt leende förgyllde alltihop och spred sig som varm toddy i hela kroppen och hjärtat slog en kullerbytta.
   Sol över den vita färjan! Varsin elefantöl, pillede rejer och fleskesteg! Billiga cigaretter och Tobleronechoklad!
   Sol över Ströget! Jag pratade som en besatt och imiterade inte bara Olof Palme och Hjördis Petterson utan också Dirch Passer. Jag var på vippen att verkligen gå ner i källaren till Tatoo-Jack i Nyhavn och låta tatuera en fullriggare på bröstet, men hon drog mig skrattande därifrån.
   Vi gick på Illums Bolighus och jag skänkte henne en pappersmobil med små fåglar.
   Vi matade duvor på Kongens Nytorv och vi sprang ikapp över Rådhuspladsen. Jag köpte Mannecigarrer.
   Vi fick fönsterbord på Oscar Davidsens i Søpaviljongen, där jag rullade ihop deras långa smörgåslista och tryckte en tandpetare genom den och så beställde vi alla de smørrebrød som tandpetarhålen hade bestämt åt oss.
   Jag briljerade med att imitera danska på ett sätt som kom kyparen att se ännu mera sur ut.
  — Tjener! Vi ska hä en dito med rå äggeblomme ogg en mä kräbbsehäler ogg dillmajonäse ogg en mä rått skräbedködd ogg en rå äggeblomme ogg en dito mä freske östers-ansjovis blä blä blä. Halvfjärs ogg en rå äggeblomme selffölgelig nämlig. Ogg, halloj tjener! Uhä! En lille en! Bommer-lunder ogg to Hoffer.
   Ja, det var verkligen utsökta mackor och vi blev båda uppspelta som små glada grisar.
   Vi dansade fram längs H C Andersen Boulevard till Glyptoteket, där vi sjönk ned på en bänk i Palmehaven. Hon hade fått en sten i skon som hon hällde ut på marmorgolvet. Jag plockade upp den och svalde den.
  — Den får jag! Jag äter sten, nämligen. Jag ska bli staty när jag blir stor. Du . . . Jag skojade inte när jag sa att jag tyckte att vi skulle gå hit till Glyptoteket. Det är ett sånt fantastiskt museum. Inte så där grått och trist, som andra museer. Det är som en kyrka.
   Vi vandrade sakta in i den romerska avdelningen där de stränga marmoransiktena med sina tvåtusenåriga blickar betraktade oss.
  — Jag var här med Far en gång när jag var liten och sedan har jag varit här flera gånger. Jag blir alltid så tagen av de här stenansiktena från Rom. Dom utstrålar en brutal kraft och styrka, som gör mej alldeles tagen. Jag bryr mej egentligen inte om konst och sånt där i allmänhet men dom här statyerna är nånting särskilt.
   Vi gjorde också en sväng upp till impressionister och sådant krafs som de har på andra våningen och flickan blev länge stående framför Degas lilla balettflicka med tyllkjol.
  — Men den här sorten tycker jag är lite larvig, sa jag till henne.
   Hon tittade mycket allvarligt på mig och skakade på huvudet. Då kysste jag henne på kinden. Mycket lätt och snabbt.
   Vi dansade inte utan vi skred ut ur Glypoteket. Tysta och med nedböjda huvuden. När vi vilade en stund på en bänk på Gråbrødretorv la jag armen om hennes liv och klämde på henne och kysste henne en gång till på kinden. Hon gjorde inget motstånd.
   Vi gick på bio och det var en rolig film som växlade upp oss till ett högre varv. Hummer Thermidor och Dry Poilly Fuissé på A Porta fick igång fnissigheten igen och jag var i högvarv när vi beställde en "dubbelvarelse" på ett litet hotell där i närheten. Men portieren var en cool typ, som inte lät sig roas. Jag log världsmannamässigt och höll flickan hårt under armen, när vi åkte upp i hissen. Jag tror inte att hon märkte att mina ben skakade som massagestavar.
   Vi hade fått ett ganska stort och fint rum med en liten hall och ett ljusblått badrum. Över den stora dubbelsängen hängde ett porträtt av Thorvaldsen. Jag kastade mig på sängen och provade fjädringen. Flickan stod mitt i rummet och tittade stelt på Thorvaldsen.
   Jag gick upp och omfamnade henne som en bläckfisk och kysste henne så häftigt att våra tänder kolliderade. Hon gjorde sig lös, tittade långt på mig med ett stillsamt leende.
  — Vänta ett slag!
   Och så gick hon ut i hallen. Innan hon stängde dörren gav hon mig en slängkyss. Jag utförde Djävulssteppen och började slita av mig kläderna. Hon dröjde. Endast iklädd kalsonger och med en nejlika bakom örat smög jag ut i hallen och fram till toilettdörren, rafsade på den med naglarna och gnäggade som en häst. Hon svarade inte. Jag kände på dörren. Den var inte låst och jag öppnade. Badrummet var tomt. Men på spegeln hade hon skrivit med läppstift: "Hej. Tack för allt. Vi ses!" Det var det. Jag gick långsamt genom rummet, drog upp rullgardinen och tittade ut i gränden där danskar gick av och an. Ljuset släcktes i biljardsalongen som låg mittemot.

Femte kapitlet


En liten pimpinett herre med emaljöga och violett kostym, insvängd i midjan, hade smugit omkring på Ovolitverken under de senaste månaderna. Han var rationaliseringsexpert. (Han klarade sig utmärkt med sitt enda öga!) Far följde hans råd och avskedade sjuttiofem man.
   En morgon hade någon skurit hål på däcken till direktionsbilen. Två nya schäferhundar och fyra extra karlar anställdes i vaktbolaget. Taggtråden runt fabriken gjordes strömförande. Försäljningen av NIXITCH gick upp med i 0 % på tre månader.
   Flickan kom aldrig tillbaka till slottet. En finnig pojke från trakten övertog hennes sysslor i stallet.
   En eftermiddag strax efter sommarsemestern stod jag i monteringshallen och såg på, när hundratals kvinnor satt och drog snören genom det lilla hålet i vår hygieniska artikel. Den lilla herrn i den violetta kostymen stod med ett protokoll i ena handen och ett tidtagarur i den andra. En av tanterna reste sig upp och slängde en NIXITCH rakt i emaljögat. Spottade på golvet och gick ut. Då vände jag mig om och lunkade till Fars kontor. Jag tänkte säga till honom, att jag hatade honom.
   När jag kom in på kontoret gick Gnomen och städade. Han plockade ihop glas och flaskor. Det låg ett par trosor på soffan.
  — Har Far gått? frågade jag och knäppte honom på örat.
  — Ja, direktörn, sa han och bugade sig tacksamt.
   Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut. Då öppnades dörren till Fars inre rum och flickan kom ut. Jag kände knappt igen henne. Hon såg mig inte. Hon plockade upp trosorna och satte dem på sig. Gnomen gav henne ett kuvert och så gick hon.
   Jag åkte hem i rasande fart.
   Mamma stod och provade en ny hatt framför spegeln.
  — Har du fått den där lampskärmen av Pappa? Den ser ju inte klok ut. Jag tycker du ska ha den längre fram. Nä, lite längre fram ändå. Kanske ännu mer . . .
   Och så tog jag tag i hatten och drog ner den över ögonen på henne. Men jag ångrade mig i samma ögonblick. Jag såg att hon grät.
  — Förlåt mig mamma. Jag håller på att bli likadan som han. Han förgiftar allting. Jag måste . . . Du förstår inte hur det är egentligen . . . Snart är det hundra millioner människor som kliar sej i ändan med NIXITCH. 'Vilka välgärningar Pappa gör mänskligheten!
   Mamma tittade på mig med sina stora vackra ögon. Mascaran rann ur ögonvrån.
   Jag gick in i Fars arbetsrum och tog ner hagelgeväret från väggen och stoppade några patroner i fickan.
   Min lilla gula bil som jag har låtit bygga är en roadster med 30o hästkrafter. Jag använde allihop på vägen till fabriken. När jag skulle köra in genom grindarna rusade vaktchefen fram och stoppade mig. Jag hade hållit på att köra över en katt. Jag stannade utanför kontorsbyggnaden, hoppade ur och tittade mig omkring. Ingen där. Försiktigt smög jag geväret in under rocken. Då ljöd fabrikssirenerna. Slut för idag! Kontorspersonal och arbetare vällde ut genom dörrarna och jag fick pressa mig igenom. Jag tror att ingen märkte geväret.
   Utanför Fars kontor tog jag fram geväret och laddade det med två patroner. Då kom Gnomen tassande.
  — Goddag. Tråkigt väder idag.
  — Ja.
  — Mycket tråkigt väder, direktörn. Som sagt var.
  — Ja. Är Pappa ensam där inne?
  — Ja, direktörn.
  — Adjö.
  — Adjö, direktörn.
   När han hade gått öppnade jag dörren och gick in på kontoret. Far satt vid sitt stora skrivbord och pratade i telefon. Jag tog fram geväret, siktade och sköt honom rakt i bröstkorgen. Han slungades baklänges av stöten och rasade ned bakom skrivbordet. Jag stod som ett fån och tittade på telefonluren som dinglade från skrivbordet. Någon snattrade i den. Dörren rycktes upp bakom mig och Gnomen störtade in och kastade sig upp på mina axlar. Andra pipan brann av och i ett regn av glassplitter från fönstret ramlade vi ner på golvet. Gnomen gnällde som en hund och försökte ta struptag på mig, men jag lyckades komma loss och rusade mot dörren.
   Jag körde ut i skogen och där satt jag i flera timmar lutad över ratten, utan att tänka någonting mer än: Han kastades baklänges, telefonluren dinglade, fönstret gick sönder.
   Klockan var nästan tolv på natten när jag kom hem. Jag gick direkt upp till mammas sovrum. Hon låg och läste och lyssnade på melodiradion. När jag fick se henne brast jag i gråt. Jag stapplade fram till hennes säng och föll på knä vid henne och grät som ett litet barn.
  — Mamma!
   Hon smekte mig över håret och tröstade mig. Jag låg vid hennes bröst i flera minuter och det stillnade inom mig. Så reste jag mig upp och ställde mig och såg ut i mörkret på slottsgården. Hon klev upp ur sängen och kom fram till mig och kysste bort mina tårar på kinderna. Hon utstrålade sängvärme genom sitt tunna nattlinne, och lade armarna om mig och kysste mig på munnen. Det blev en mycket lång kyss och hennes mjuka kropp pressades mot min.
   Mamma var arton år när jag föddes för tjugofyra år sedan och hon ser fortfarande ut som trettiofem. Pappa övertog henne samtidigt med slottet. Hennes föräldrar avled tre år efter köpet i en restaurerad sekelskiftesvilla i Djursholm ett par månader efter varandra. Hon har en yngre bror som har lagt av "von" och arbetar på lagret på Tempo i Norrköping. Hon har folkskola, två år i flickskola och ett år på Margareta-skolan i Malmö. Hon talar inga främmande språk men klarar sig med Yes, no och charming. Hon var alltid mycket snäll mot mig och jag tror att jag älskade henne mycket, fast att jag tyckte att hon var dum, när jag kom till puberteten. Men jag hade aldrig talat med henne, egentligen. Hon drog ner mig i sängen och jag glömde att det var mamma.
   Jag varken hörde eller såg. Jag kände mig som om jag sprang omkring på däcket på en brinnande båt i full storm, som i en dröm. Men jag vaknade, när jag ramlade ner på golvet. Nedvräkt av en kraftig hand.
   Far hade kommit in, utan att vi hade märkt något och där stod han bredvid sängen. Stor och rasande med blod sipprande ur mungipan. Han slet upp sin sönderskjutna skjorta och visade sitt stålblanka harnesk, en skottsäker väst.
  — Jag har blivit hotad till livet förr.
   När jag föll ur sängen hade jag dragit med mig mammas radioapparat och den bölade på högsta volym: "Äntligen, äntligen ska vi vandra tillsammans mot vårt eget Samarkand" med Yngve Forssélls orkester. Far vandrade av och an mellan dörren och nattduksbordet, utan att säga ett ord mera, men hans käkar tuggade. Mamma satt hopkrupen mot väggen med lakanet uppdraget kring halsen och jag låg på golvet och fumlade på mig mina kläder. Far gick tre eller fyra gånger genom rummet. Sedan rusade han fram till den lilla transistorradion och började stampa sönder den tills den låg krossad i småbitar över mattan. Så spottade han mamma i ansiktet och slet upp mig från golvet och knuffade mig mot dörren. Jag snubblade apatisk framför honom nedför spiraltrappan och ut på gården. Han hoppade upp i min lilla roadster och klappade på sätet som till en hund och jag hoppade lydigt upp. Han rivstartade och körde ut genom portarna, ut i mörkret. Vi fortsatte längs allt mindre vägar in i skogarna bortåt Gyllebo. Solen gick upp.
   Far sade ingenting under färden, hans ansikte var stelt och sammanbitet som Carracallas marmorhuvud på Glyptoteket.
   Sista vägbiten var nästan bara en stig i skogen. Han bromsade in vid en nedfallen björk och knuffade ut mig ur bilen. Jag gick framför honom, som en zombi, längs en liten stig som ledde fram till en halvrutten brygga som gick några meter ut i en liten skogstjärn. Jag gjorde ett lamt försök att vända, men han tog mig med stålstarka armar om livet och lyfte mig upp över sin axel och kastade mig från bryggan ett par meter ut i sjön. Jag sjönk och sjönk ner mot dyn. Sumpgasbubblorna virvlade kring mig och nate och näckrosstänglar och andra slippriga vattenväxter slingrade sig omkring mig som levande armar. Om jag bara kunde bli kvar därnere! Men jag steg upp till ytan igen, fast fötterna sögs fast i bottenslammet, som var segt och sugande som kvicksand. Efter en oändlighet bröt mitt ansikte genom vattenytan och så fort jag fått luft vrålade jag med mina lungors fullaste kraft: PAPPA!, PAPPA. Hjälp! Hjälp mig!" Far stod på bryggan och tittade på mig uttryckslöst. Så vände han sig om och gick mot land.
  — Hjälp. Hjälp! Pappa!
   Jag hörde hur han startade bilen och körde därifrån.
  — Hjälp! Hjälp!
   Nu var det alldeles tyst. Alldeles, alldeles tyst. Det var så tyst att jag hörde en daggdroppe falla ned från en gren i vattnet tio meter bort.

Sjätte kapitlet


Jag skrek sönder min röst redan den första morgonen. Jag vet inte om stämbanden sprack eller vad det var som hände, men jag kunde i varje fall inte få fram ett ljud. Jag hade snärjt in armarna bakom ryggen i de sega vattenväxterna och fötterna satt fast i bottengyttjan. Men jag flöt på luften i mina lungor med huvudet strax ovanför ytan. Jag befann mig alltså ett par meter från en gammal rutten brygga, intill en sjunken eka och en rostig cykel i en tjärn, som kallas Sjöreds mosse, som ligger mitt inne i en stor skog. Man har tidigare hämtat torv där. Vattnet var varmt, rent och klart, men sumpgas bubblade upp, när jag rörde mig, och det luktade mycket illa. Sjön är full av näckrosor och ett tillhåll för många sorters fåglar. Jag önskade inget högre, än att sjunka ner till döden, som väntade där nere på mig bland näckrosornas rötter, men jag kunde inte bestämma mig som vanligt. Tiden hade upphört att fungera. Dagarna kom och gick som vindar eller fågelstreck över sjön, men sekunderna stod stilla som trädstammar.
   En liten groda som hoppade från bryggkanten, rakt ned på mitt huvud fick mig att välja livet. Den väckte min jaktinstinkt — fast jag lyckades inte fånga den. Det fanns ju mat överallt! Småfisk simmade runt omkring mig och jag lyckades snappa åt mig en liten mört, som smakade apa. Men den gick ner.
   Jag frös mycket den första tiden, men jag vande mig av med det. När man tar sig ett bad i ett badkar märker man snart att särskilt fingertopparna mjuknar och blir blekrosa och liksom tenderar att lösas upp — de blir rynkiga först. Och jag trodde att min hud skulle lösas upp av vattnet och att jag skulle försvinna som en förbannad sockerbit i en kopp kaffe. Jag vet ju att dödingar som legat länge i vattnet blir mjuka och svampaktiga och sväller och faller isär, men det måste bero på att de är döda. Min hud ruggades visserligen upp och blev rosa och liksom luddig. Den yttre huden, alltså, och små flagor och strimlor fördes bort av vattnet. Men vattnet blommade och det bildades ett skyddslager av ljusgrönt, genomskinligt slem över hela kroppen, precis som på alpålarna under en gammal brygga. Det gick på ett par dagar. Jag tyckte det var äckligt till att börja med och försökte gnugga det av mig där jag kom åt men märkte snart att det där lagret skyddade och till och med värmde. Flytande frön fastnade i gäggan och slog rot där. Och inom ett par veckor grönskade min kostym av allehanda alger och bladväxter.
   En ål fattade tycke för mig och började bo i mina kläder. Han försvarade mig mot andra fiskar. Där var bland annat en stor gädda, som var mycket närgången, liksom flera kraftiga abborrar, men Sture jagade bort dom. Jag döpte honom till Sture efter en farbror som jag har i Askersund — en misslyckad typ, lätt försupen, som Far inte vill kännas vid. Han påminner mycket om en ål.
   Hela dagarna gick åt till att skaffa proteiner och kolhydrater och vitaminer. Jag lärde mig att äta nästan allt som kom flytande på vattnet. Frön, blad och framför allt insekter av alla slag, larver, ägg och dylikt. Insekter innehåller mycket näring. Det finns bin och maskar att köpa i japanska konserver — men de är mycket bättre färska och billigare. Fast de är mycket små. Visserligen hade jag minskat mitt kaloribehov betydligt på grund av mitt stillastående liv, men jag fick ligga i som en flugsnappare för min dagliga näring. Det som inte flöt på vattenytan, kom flygande i luften. Jag snappade efter flugor och mygg och så lyckades jag tugga ihop vasstrån till en boll och drog in vatten i munnen genom den och tuggade ur. Det fastnade smådjur och plankton och andra mikroorganismer och då och då fiskyngel. En gång kom ett helt fågelbo med ägg flytande och med mycket stort besvär med haka och mun lyckades jag komma åt ett par av dem.
   Fåglarna var annars mycket otrevliga mot mig, särskilt änder och svanar. De upptäckte snart att jag var ofarlig för dem. De hackade mig och kackade på mig och noppade hår från mitt huvud. Älgar såg jag vid flera tillfällen komma och dricka vatten ur sjön och rådjur. En grävling brukade fiska i närheten av mig'. Rävar strök förbi ibland. Det kan förefalla egendomligt, men långa tider kände jag mig lycklig! Lugn och lycklig. Jag kände mig mera befryndad med växterna än med djuren, som en näckros nästan. Det fanns förresten både gula och vita näckrosor i min tjärn. De luktade inte gott, men var mycket vackra, särskilt de vita, som vilar på vattenytan. En stor odonbuske, som hade grenar långt ut i vattnet var min närmaste granne av landväxterna. Man får huvudvärk av att äta odon och kan bli sjuk och förgiftad, sade alltid fru Rosén, men jag såg fåglar äta odon med frisk aptit och de såg inte ut att få huvudvärk. Bären är så vackra, mattblåa utanpå och vita inuti och bladen är också så där matta, liksom vitpudrade, tunt som på choklad som har torkat.
   Det dröjde tjugoåtta dagar innan de första människorna kom till min sjö. Det var ett par i träningsställ och röda toppluvor, som pladdrande kom genom skogen med cyklar och stannade vid strandkanten en bit bort, där de klädde av sig nakna och hoppade i vattnet.
   Mannen som hade lagt av sina tjocka glasögon kom simmande rakt mot mig. Jag kunde visserligen inte skrika men jag väste och sprutade vatten och skakade på huvudet. Men han såg så dåligt, tydligen, att han inte upptäckte mig. Och hans mulliga flickbekant skrattade och skrek på honom så att han inte hörde mina väsanden. De brutala sällarna satte sig vid strandkanten och stekte falukorv på ett litet spritkök och ångorna gled över vattnet mot mina uppspärrade näsborrar. Snart var jag ensam igen med myggen och universum.
   Nu tillhörde jag sjön som björkarna och näckrosorna och alarna och änderna och doppingarna och rävarna och dimmorna och trollsländorna.
   Jag längtade ibland efter min säng och efter biffstek och mamma men aldrig efter min gula bil och Far. Jag hade tagit ned mina fordringar på livet till utgångspunkten: God jakt, varm sol, milt regn, frid. Det fanns ett slags balans och harmoni i mitt torftiga liv. Men det var också en grym tillvaro. En mink upptäckte ålen Sture och kastade sig i vattnet och fångade honom efter en fruktansvärd kamp både under vatten och uppe på strandkanten.
   Det började bli höst och äpplena på en vildapel som växte bara ett tiotal meter ifrån mig ut över vattnet intresserade mig intensivt. Det var särskilt ett par som såg röda och fina ut.
   De borde kunna falla ner i vattnet och strömmen från diket som rann ut där borde kunna föra dem mot mig. En dag stormade det häftigt, fyra äpplen föll i vattnet och flöt min näsa förbi. OK. Jag vet att det är omöjligt att fånga ett äpple som flyter i vattnet, det har jag lärt mig på barnkalas, men jag hoppades i alla fall.
   En kväll i oktober kom en berusad fiskare ut på den lilla bryggan och ställde sig att kasta. Jag väste och puttrade och skakade på huvudet men han märkte mig inte trots att han bara stod ett par meter ifrån. Han sjöng "Congratulations". (Mycket dåligt för övrigt.) Jag lyckades fånga in reven med tänderna och ryckte och slet i den. Han stod just och kolkade ur en fickplunta med ena handen. Då möttes våra ögon. Han avslutade "Congratulations" omedelbart och stirrade stelt på mig. Han stod stilla en mycket lång stund och var mycket tyst. Så tappade han sitt kastspö i vattnet och sin plunta likaså, satte sig ner på bryggan och lade huvudet på sned och stirrade och stirrade. Så reste han sig långsamt, tog av sig hatten och bugade för mig och gick baklänges in på land, där han vände och snubblande sprang bort till sin moped, som stod uppe på stigen.
   Hans plunta kom guppande på vågorna, den lyckades jag snappa åt mig med munnen och drack ur den i ett par stora klunkar. 0 Gud var jag blev packad! Stora höstfesten!
   Det blev kallare i vattnet och min temperatur var väl nere i 25-30 grader. Min cirkulation blev allt långsammare. Jag låg som en drogad. Min kropp förberedde sig för vinterdvala. Jag levde på sparlåga. Någon gång i november somnade jag in som en igelkott eller björn i mitt fuktiga ide. Svävande i vattnet på mina lungors luftfyllda påsar, stöttad av vassen och den gamla cykeln.
   Det sista jag minns är motorbullret från Fars jättelika reklam-zeppelinare som gled över sjön med den blinkande texten: NIXITCH!

Sjunde kapitlet


En yrande kall vinterdag vaknade jag till halvt medvetande av att det dånade och sjöng i isen runt omkring mig. Sjön hade frusit till och isen låg kallgrön och nästan fri från snö i höjd med mina ögon, som knappt tittade upp över kanten. Varmluften från näsan och munnen hade gröpt ut ett hål där att andas genom. Mitt huvud var täckt av en hjälm av is.
   En familj åkte skridskor i andra ändan av sjön. En ung pojke kom i långa svepande tag mot mig, körde skridskon med våldsam kraft rakt in i huvudet på mig och gjorde en volt i luften och landade några meter därifrån. De andra skrinnarna hojtade och skrek och åkte fram till honom och hjälpte honom mot land. Det var som om någon hade kastat in en handgranat i huvudet på mig. Jag satt inne i en kyrkklocka, som dånade av huvudvärk och min själ flydde in i varma drömmar medan blodet rann ut under isskorpan. Jag drömde om en varm strandkant vid havet. Kanske är det Danmark, där jag ligger utsträckt i sanden tillsammans med mamma och Far. Jag är väl bara fem år då; och en vinternatt när det blåser så att fönstrena skallrar och jag kryper ner i mammas säng; och badkaret, det stora, gammaldags badkaret med lejonfötter, där en barnsköterska skrubbar mig med en stor svamp, medan Far tvättar sig med kallt vatten i ansiktet i handfatet, så att man hör skäggstubben under hans händer. Och han nynnar Sörmlands Regementes paradmarsch; och att jag är ute i sandskogen med en kamrat och eldar upp en hel tändsticksask, tändsticka efter tändsticka. Fast jag vet att man kissar i sängen om man leker med elden och att jag sedan verkligen kissar i sängen på natten, fast det måste ha varit någon annan gång för möblerna är vita och gardinerna är vita och tapeterna ljust rosa och en stor gul nallebjörn som bara har en arm ligger jämte mig — det kan inte vara hemma, det måste vara hos kusinerna i Norrköping. — 0 så vitt och vackert det är och varmt och skönt efter benen, ja, jag är helt vaken och kissar i sängen med flit bara för att jag inte gitter gå upp på den kalla korkmattan och springa ut till hemlighuset
   Jag vaknade inte från den medvetslöshet jag hade sjunkit in i förrän isarna bröt upp en tidig vårdag. Isarna brast som fosterhinnor och sjön hävde sig i krystvärkar och jag pressades upp mellan flaken. Vattenväxter och näckrosstänglar slets av som navelsträngar och stora vågor sköljde mig upp på strandkanten. Jag var endast till hälften vaken, som en ytterligt berusad eller förgiftad och jag kände liksom utanför mig, som genom en tjock presenning, hur mina lemmar släpade över stenar och grenar. Jag kände ingen smärta, hela kroppen var bedövad.
   Jag vet inte hur länge jag hade legat i vattenbrynet men jag vaknade i strålande solsken och stillhet. En fågel sjöng i grenarna ovanför mig och jag frös. Mina kläder hade fullständigt fallit sönder och min slembeklädnad hade ruttnat, torkat och spruckit. Jag låg på rygg och med en enorm kraftansträngning kunde jag lyfta mina armar några decimeter upp mot solen. Det var tungt, som att lyfta ett piano. Och benen kändes som sliperstockar, att böja dem i knäleden en smula kändes som ett benbrott. Bedövad sjönk jag ner i mossan igen.
   Innan solen gick ner hade jag börjat röra mig, i alla fall. Sakta, sakta kröp jag in i skogen, centimeter för centimeter. Hela kroppen värkte inifrån; de yttre såren från grenar och stenar och buskarnas taggar kände jag inte. Jag vet inte hur länge jag kröp. Jag svimmade med jämna mellanrum — var det en eller två dagar? Jag hittade harsyra som jag rafsade i mig och några slags svampar. Jag frös ofantligt.
   Då hörde jag plötsligt hes sång bortom buskarna. Någon sjöng: "We'll meet again". Jag sjönk ihop och svimmade igen.
   När jag vaknade låg jag inne i ett tält omstoppad med filtar och en skäggig man försökte mata mig med ljummen mjölk.
  — Såja, såja, sade han. Det är bra, du tycks piggna till. Stackars lilla jävul, så du ser ut. Jag har en känsla av att jag har sett dej någonstans men var? Brukar du gå på Druvan inne i stan?
   Jag skakade lamt men leende på huvudet. Jag kände igen honom: Det var den där luffaren som för tusen år sedan trängde sig på hos oss därhemma och som Far kastade omkull i högen med äggkartonger.
   Redan nästa morgon kände jag mig lite piggare. Han bjöd på kaffe och bröd, som han hade blött upp i mjölk och honung. Jag åt så att jag spydde.
   På eftermiddagen kunde jag sitta upp och luffaren klädde på mig en gammal undertröja och ett par långkalsonger och en jättelik kostym.
  — Ja, den är lite stor och den är rätt sliten, sade han, men det är en mycket fin kvalitet. Jag har köpt den i London. 1951. Jodå. Man har varit i ... London. Kan du inte säga vad du heter? Kan du inte prata alls? Äh — försök!
   Jag ville inte ens försöka.
   Efter några dagar lärde han mig att gå. Jag höll på att falla minst hundra gånger men till slut gick det. Det gick!
   Den kvällen bjöd han på kaffegök och läste högt för mig ur Jakob Ärlig. Den där biten som handlar om när Jakobs mor brinner upp av combustio spontanea (det vill säga all den gin hon hade druckit i sitt liv hade gjort hennes kropp så spirituös att hon futtade eld genom självantändning) varvid hans far gick överbord från pråmen och drunknade i Themsens smutsiga vågor. Sålunda förlorade han sin moder genom eld och sin fader genom vatten.
   Följande morgon tvättade luffaren mitt hår i en övergiven kvarndamm i närheten och sedan klippte han mig. Jag hade fått långt tovigt hår och skägg, som han ansade. Han ville slätraka mig helt, men jag ville behålla skägget. Jag tyckte jag såg stilig ut i skägg, när jag speglade mig i hans grytlock.
   Han tjatade och tjatade, om vem jag kunde vara och försökte få mig att prata. Men jag vägrade att ens försöka. Jag kunde ju ha skrivit på en lapp men det blev så jobbigt att konversera på det sättet, så jag kommunicerade istället med teckenspråk.
   En kväll kom luffaren hem och hade vittjat en av sina snaror, där han hade fångat en kanin, som vi stekte på spett över öppen eld (han hade spritkök också) . Och till den drack vi hans hemjästa äppleblåbärlingonvin, som faktiskt inte var så dumt, strävt men ändå fylligt. Mitt i middagen kände han igen mig.
  — Nu vet jag vem du är! Nu känner jag igen dej. Jaha ja. Nu är det jag som verkar mjuk och otränad i jämförelse med dej.
   På avstånd hördes skottlossning och sirener och jag måtte ha hoppat till, för han lade sin hand lugnande på min axel.
  — Bli inte rädd, det är inte farligt. Det har hänt mycket sen du försvann. Allt är ganska annorlunda. Det där vi hör är upplopp och bråk inne ifrån stan. Du förstår hönsen har svimmat eller också har dom rymt och äggen har tagit slut. Och det är förresten ont om all mat nu för tiden. Det har blivit mycket bråk och militär har kallats in och massor av folk sitter i kurran. Men oroa dej inte. Ät lite kanin, det behöver du. Skål! Vi kan gå in till stan i morron och se hur det står till, om du tror att du orkar.
   Nästa dag lämnade vi luffarens läger och vandrade in mot stan. Vi gick förbi övergivna bondgårdar och passerade flera små grupper av människor som gick och drog kärror med uppstaplade husgeråd. Kvinnor och män såg gråa och slitna ut och ingen hälsade på oss. I utkanten av stan låg ett lik på trottoaren, övertäckt av en presenning och flera fönsterrutor var utslagna. Husen verkade tomma. Några bilar körde förbi oss och vi hörde skottlossning från flera olika håll. En overklig känsla av krig vilade över den lilla staden. Utanför en livsmedelsaffär stod en lång kö av kvinnor framför den stängda dörren och jag såg hökaren där innanför stå och samtala med en man i militäruniform med gevär över axeln.
   Vi fick lift med en lastbil, där det satt ett tiotal arbetsklädda personer på flaket. En del av dem hade mausergevär. De sade ingenting till oss, men tittade långt och tyst på våra trasiga kläder. Vi hoppade av några kilometer från slottet. Bilen skulle åt ett annat håll i korsvägen. Det hördes flera långa kulsprutesalvor bortifrån slottet. Vi började småspringa åt det hållet. Men så blev det onaturligt tyst. Inte en fågel, inte ett vinddrag i träden.
   Vi kom in i parken. Där låg flera döda människor. Bakom blodboken vid norra stallängan låg en flicka i jeans på rygg med brustna ögon och en ros av blod i halsgropen. Jag kände igen henne, flickan från stallet. När jag knäböjde bredvid henne och kände på hennes kalla panna tog luffaren tag i mig och förde mig vidare.
   Slottet var kringgärdat av värn, uppbyggda av sandsäckar och i tornet såg jag en kulspruta. Framför stora porten hjälmar, mausergevär, KG och AG. Vi gick lugnt framåt mot dem. Jag hörde Gnomens gälla röst ropa åt oss.
  — Halt! Halt där borta!
   Vi gick vidare. De måste väl känna igen mig.
  — Hallå där! ropade luffaren.
   Ett mausergevär small av och sköt hatten av huvudet på honom. Han sprang framåt och gestikulerade.
  — Stopp! Stopp! Skjut inte! Ser ni inte att ...
   Fyra AG-skott, varav ett träffade luffaren i axeln. Han snurrade runt och damp i backen.
   Nu reste sig männen bakom värnet. Det verkade som om de kände igen mig. På ett nästan sagoaktigt sätt bugade de djupt för mig och den lille Gnomen gjorde honnör, vände på klacken och sprang struttande in mot slottet. Två man tog en bår och kom fram till oss, där jag knäböjde bredvid luffaren och lyfte upp honom på den. Han hade kvicknat till.
  — Det var ett jävla mottagande man får på den här gården. Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa honom men han viftade bort mig.
  — Äsch, det är ingenting, det är bara en skråma. Gå du in och hälsa på dom. Gör nu det! Annars blir jag förbannad!
   Jag gick in i slottet mellan bugande män, som gapande stirrade på mig.
   Mamma rusade emot mig i trappan och omfamnade mig gråtande.
   Inne i det ovala rummet satt Far hopsjunken i sin stora vita fåtölj. Han var oordnad i håret och blå runt ögonen och han stirrade på mig förskräckt.
  — Va fan? Var kommer du ifrån?
   Jag gjorde mig lös från mamma och gick fram emot honom. Han reste sig sakta.
  — Min son! Min son! Du har återvänt till verkligheten. Och du ser framför dig spillrorna av den verklighet som jag försökte bygga upp åt mej. Och dej, förstås, och andra med, givetvis. Mitt livsverk har krossats och jag själv är en ruin! Jo det är sant! Allt vad jag har kämpat för är dött. Hönsen har försvunnit och äggen har tagit slut. Och min dröm, min skapelse, den här manicken NIXITCH (som finns i tre storlekar large, medium och small) är bara ett minne hos några få idealister, som vägrade att låta den västerländska civilisationens fiender tvinga dom att klia sig i röven med fingrarna. Det är sant att det finns problem — det är ont om käk och så där — men vad i helvete ska jag göra åt det? Jag har ju dock haft en vision — inte sant?
   Kommen så långt brast Far i gråt och föll ihop i mina armar. Jag omfamnade honom varmt och han tycktes lugna sig något.
   Mamma kom in med en stor tillbringare med varm choklad och vispgrädde. Och snart satt vi i soffan alla tre; jag höll om dem båda och mamma matade mig med chokladen. Far mumlade:
  — Ja. Ovolit är ju ett hudvänligt material .. . Det hud-vänliga materialet . . . Man skulle kanske kunna tillverkaproteser?
   Man skulle kunna ha fotograferat oss och gjort affischeratt pryda vardagsrum med, med rubriken Familjelycka!

Åttonde kapitlet


Lärkan slog i skyn sin drill. En blek sol förgyllde torn och tinnar på vårt slott på vars trappa Far och Mor stod med armarna om varandra. Omkring dem grupperade sig fru Rosén, ett par jungfrur, en stallknekt, ett antal arrendatorer i grågröna uniformsliknande plagg och rättarens fyra snoriga barn. Själv svingade jag mig upp i sadeln på Silvette, vinkade åt de mina och klapprade ut under valvet. Jag satte sporrarna i hästen och galopperade hän genom parken under knoppande träd, över ljusgröna gräsmattor, där tussilago och vitsippor spirade.
   Folk jag passerade på vägen strök mössan för mig och log och vinkade.
   Utanför Ovolitverken var flera hundra arbetare samlade. En stod på vaktkurens tak och höll ett brandtal. Folkmassan skrek slagord men tystnade när jag kom travande på min Rosinante. De tycktes bli mycket osäkra av min åsyn men några fattade mod och kom hotfullt mumlande fram mot mig, grep hästen i betslet och tog tag i mina kläder. Men jag tycktes utstråla något slags kraft som gjorde att när jag bredde ut mina händer så tystnade det upprörda sorlet och de släppte mig. Jag red in genom grindarna till fabriken och människorna följde mig. Tysta, väntande.
   Jag hade haft gott om tid att tänka och drömma medan jag låg i sjön och nu fortsatte jag dessa drömmar själv rakt in i verkligheten.
   Jag hoppade av vid B-hallen och gick in. Där låg hundratusentals NIXITCHAR i stora containers. Svalor flög ut och in genom ventilerna. Jag gick fram till en gaffeltruck och körde en container full med NIXITCHAR fram till inmatningshålet i sydändan av hallen och tömde i de löjliga plastprodukterna som med ett rasslande försvann in i maskineriet. Så hoppade jag av trucken och skyndade in i huvudbyggnaden där datorerna, som styr hela produktionen finns. Jag satte mig framför manöverpanelen och slog till huvudströmbrytare och tryckte på knapparna, A 17, A 12, H 15 och H 17. Arbetarna som hade följt mig tittade förundrat på och fortfarande dödstysta.
   Men därutanför hörde vi de väldiga maskinerna rassla igång och golvet skakade som det brukade. Jag skyndade in i en smal gång intill manöverrummet, slet bort ett par transistorer och drog ut de stora elektriska kontakterna (huvudströmbrytarna). Maskinerna där utanför saktade in, det lät som en jättelik lastbil. Så satte jag den gråa kontakten på den rödas plats och den röda kontakten på den gråas plats och maskinerna satte igång igen med omkastad rytm.
   Vi sprang genom ånga och rök till maskinen där slutprodukten brukade matas fram. Det mullrade och gnisslade i den. Så kom ägg, ett efter ett. På några minuter ett hundratal.
  — Ägg! Det finns ägg!
   Inne i lunchrummet hade man stormöte och delade ut vapen och knöt röda och svarta armbindlar på varandra och klottrade på väggarna och höll upprörda tal. Men alla tystnade när vi rusade in med ägg i händerna.
  — Ägg! Det kommer ägg ur maskinen. Tusentals ägg!
   Jag sprang upp i en trappa och lät mitt leendes sol skina över massan. De hurrade för mig. Och med en triumfatorisk gest knäckte jag ägget jag hade i handen. Det visade sig innehålla något som liknade gråsvart aska och små vita maskar. Jublet tystnade och alla började knäcka sina ägg. De innehöll alla samma sak.
   Som ett enda stort djur rusade de mot mig och slet tag i mina kläder, våldsamt besvikna och rytande. Jag tror att de skulle ha slagit ihjäl mig om jag inte lyckats få tag på den mikrofon som hänger ovanför trappan och som Far brukar hålla sina små anföranden i. Med en våldsam kraftansträngning lyckades jag göra bruk av mina stämband, som jag inte använt på mer än nio månader. Jag mera väste än talade.
  — Man kan klara sig. Ni måste tro mig: Det går!
   Och så famlade jag i den äckliga askan i ägget och så stoppade jag några av maskarna i munnen och tuggade och svalde. Det smakade inte särskilt gott men det gick att äta, till och med askan gick att äta. Det fanns näring i den.
  — Förstår ni inte att vi måste födas en gång till. Det verkar så hopplöst förstört allting, men vi måste återerövra jorden. Tillsammans! Och då får vi inte vara kräsna.
   På något sätt hade mina ord gjort intryck på massan. Men ett par gubbar slet ned mig från trappan i alla fall. Någon kastade ett ägg i huvudet på mig och en annan sparkade mig i ryggen så att jag föll omkull. Men jag lyckades slita mig loss och springa ut.
   Med ett stort tjutande förföljde de mig genom fabriken. I sista minuten hann jag fram till hästen och hoppade i sadeln och galopperade bort. De sköt efter mig och kastade ägg men jag hade för stort försprång.
   Medan jag red ifrån dem tyckte jag mig höra hur deras raseri stillnade och en kör av röster nästan sjöng: Ja, han har rätt. Det går att äta! Det smakar fan men det går att äta! Det går att äta!
   Och jag red så lätt och fort. Hästens hovar nuddade knappt vid marken och vårsolen bar mig framåt genom den violetta björkskogen.
   Alldeles nära tjärnen höll jag in Silvette och satt av. Hon vände sitt stora huvud mot mig och tittade med sina runda ögon och så travade hon bort.
   Jag gick med lätta steg genom de bruna fjolårslöven. Det luktade så gott av jord och vår och jag plockade upp en vitsippa och satte i knapphålet innan jag gick ner till bryggan.
   Luffaren var redan där.

Släpp inte boken


ännu, käre eventuelle läsare! Det kanske finns något för just dej innanför pärmarna. Detta är en liten bok med bilder i och den är ett försök att göra ett filmmanuskript läsligt. Jag vill knuffa igång din fantasi, så att du som är så känslig och full av skaparkraft (fast den kanske har fått handbojor redan i folkskolan) — för din inre syn målar upp levande bilder, som ibland kommer att påminna om filmen, som den här boken bygger på.
   Personligen tycker jag att det är en rysligt bra historia, spännande från första ögonblicket till det sista.
   Din ende sanne vän
    Författaren

Tryckt 1975. ISBN 91-46-12278-8

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki