FANDOM


Av Koike Mariko

NAKAMURA LÄMNADE TOKYO tidigt på morgonen. Om han tog det snabbtåg som gick mot Tôhoku klockan åtta skulle han vara framme i Hakodate tre på eftermiddagen, även om han var tvungen att byta tåg vid Morioka. Sakiko som hade rest en dag i förväg hade lovat att möta honom vid stationen.
   Sakiko var den första kvinna som hade accepterat Nakamuras frieri. Hon var tjugosex år, eller nio år yngre än han själv. Hon var en gladlynt och litet mullig kvinna som hade blivit kär i honom efter det att de hade varit ute och ätit och gått på bio tillsammans några gånger. Det var bara för en vecka sedan han hade friat till henne när de hade suttit och tittat på havet i en park i Yokohoma, uppe på en kulle där man också kan se hamnen. Den otålige Nakamura ville genast bege sig till Sakikos hemort Hakodate och mera formellt be hennes föräldrar om hennes hand.
   Han steg av Shinkansen i Morioka och bytte till snälltåget Hatsukari. När han gick genom vagnen och tittade på biljetten för att kontrollera vilken plats han hade, upptäckte han att två gamla damer hade satt sig bredvid varandra på hans plats.
   »Det måste ha blivit något fel, eller ...?«
   När han visade sin egen platsbiljett tittade de gamla damerna på varandras biljetter: »Nämen, det var det värsta. Du ska ju sitta där bakom.«
   »Vad konstigt. När jag köpte biljetten tog jag för givet att vi skulle få sitta bredvid varandra.«
   »Det är för att vi köpte dem var för sig. Hade vi köpte dem tillsammans hade det varit bättre. Det är bara för att du alltid vill att var och en ska betala för sig.«
   De hade båda kortklippt vitt hår och såg ut att vara i sjuttioårsåldern. Den ena hade marinblå tröja och ljusbruna byxor, den andra tvärtom, ljusbrun tröja och marinblå byxor. Damen med den marinblå tröjan hade ett halsband med billiga, konstgjorda pärlor, medan damen med den bruna tröjan hade en blomstermönstrad scarf runt halsen.
   Damen med blomsterscarfen tittade upp på Nakamura och frågade »Vart ska du åka någonstans?«
   »Ja, till Hakodate, hurså?« svarade han. De blev överförtjusta och förklarade att det skulle de också. »Då kan vi ju vända sätena mot varandra. Det är bättre för alla. Då kan vi sträcka på benen också«, sade de.
   »Vi byter plats, så att ni kan sitta bredvid varandra«, sade Nakamura förläget, men de båda tycktes inte vilja lyssna på det örat. I stället bad de konduktören, som just kom förbi, att vända på sätena. Med stort buller och bång flyttade de så på sina väskor på bagagehyllan för att ge Nakamura plats för sina. Han såg att han skulle få sitta bredvid damen med de konstgjorda pärlorna och mitt emot damen med blomsterscarfen.
   När tåget började röra på sig stoppade blomsterscarfen in handen i en fruktansvärt stor handväska och drog fram en påse mandariner. »Jag köpte dem på Tokyo station. De har varit frysta, men nu har de tinat för länge sedan.«
   »Jahaja«, fick Nakamura ur sig och tog emot en mandarin. De konstgjorda pärlorna bredvid honom klämde genast ur sig: »Jag vill också ha!« Båda damerna var sedan tysta medan de skalade mandarinerna och började äta.
   »Var kommer du ifrån?« frågade de konstgjorda pärlorna. »Morioka?«
   »Nej, från Tokyo.«
   »Det gör vi med«, sade blomsterscarfen, samtidigt som hon skvätte fruktsaft omkring sig. »Vi är kusiner. Och bor i närheten av varandra. Det var ett tag sedan vi kunde göra sådana saker som att åka tåg.«
   »Ja det är verkligen ett tag sedan. Det är väl en fem år sedan vi åkte?« »Ja, det är det nog. Det var då vi alla åkte till de heta källorna i Kinugawa.«
   »Men åkte vi inte och tittade på plommonblommorna också? Vad var det någonstans nu då? Jomen, var det inte »
   »Jojo, jo där du vet.«
   »Jo just det. Där var det.«
   De nickade samtidigt mot varandra och fortsatte sedan att äta mandariner under tystnad.
   »Vi ska också byta tåg i Hakodate faktiskt. Till Esashi-linjen.« Blomsterscarfen pratade rakt ut i luften. »Vi ska nämligen åka till en ceremoni där man plockar i askan. Det är inte mycket att göra åt, att det ligger så långt bort. Men vi bestämde oss för att åka hela vägen med tåg. Gick opp tidigt. Det är inte så konstigt att man blir sömnig.«
   »Hon här bredvid har aldrig flugit nämligen. Hon är rädd.« De konstgjorda pärlorna skrattade. »Det är väl samma sak med dig«, replikerade blomsterscarfen genast. »Jo det är otäckt, att sådana där tunga maskiner ska flyga i luften«, sade de båda damerna i munnen på varandra. Deras mummel försvann med fruktjuicen ned i svalgen.
   »Ceremoni där man plockar i askan, vad är det för något?« frågade Nakamura med plötslig nyfikenhet.
   Blomsterscarfen höll ett grepp om påsen med mandariner och pekade kyligt på platsen under sätet. Han kunde se att en cylinderformad behållare stod inlindad i ett gulgrönt tyg på golvet.
   »Det är min mans kvarlevor. Han gick plötsligt bort för tre år sedan. Han var en sådan där som höll på familjetraditionerna, men dog mitt under en familjetvist som hade hållit på i många år. Han kunde inte få sina kvarlevor begravda i familjegraven så länge tvisten pågick. Så var det, så han fick vara tillfälligt i ett tempel som tillhörde en bekant.«
   »Den han grälade med dog till slut, tack och lov«, lade de konstgjorda pärlorna till. »Därför bad de oss att åka upp med askan. Men jag följer ju bara med, egentligen.«
   »Först skämtade vi med varandra och sa att vi egentligen borde skicka askan med kurirpost, det är ju svårt för gamlingar att resa så långt.« Blomsterscarfen började skaka med axlarna som om hon skrattade åt något riktigt roligt. »Nu pratar du allt bredvid mun.« De konstgjorda pärlorna började också skratta.
   »Hela tre år?« Nakamuras ögon blev alldeles runda. »Har det gått hela tre år utan att ni har begravt honom?«
   De nickade båda två, samtidigt som leenden spreds över deras ansikten.
   »Vi väntade på att den han grälade med skulle dö«, sade blomsterscarfen. »Det var min makes högsta önskan att få begravas i familjegraven.«
   »Då kan du också begravas i din makes familjegrav utan att behöva skämmas.«
   »Om jag hamnar tillsammans med min make när jag dör kommer vi bara att gräla med varandra. Han var verkligen förskräcklig.«
   »Den som är fiende till herrn i huset är också fiende till hans maka.« »Ska inte du också komma dit? Den ligger fint, graven.«
   »Du är inte klok. Vi kan väl inte hålla ihop efter döden också«
   »Det har du rätt i«, sade blomsterscarfen kyligt och stoppade in mandarinskalen i en pappersnäsduk tillsammans med de konstgjorda pärlornas matrester. Hon böjde sig ned och lade skräpet bredvid urnan vid hennes fötter.
   Även om urnan stod diagonalt från Nakamuras fötter råkade han stöta till den då han sträckte litet på sig. Han försökte göra fötterna så små som möjligt och lutade kroppen mot gången. »Jo förlåt, men ...«, sade han, »det spelar inte mig någon roll, men ni får gärna placera urnan här på det lediga sätet ...«
   »Nämen, varför då?« De tittade upp samtidigt och tittade på honom med förbryllade ögon.
   »Nä ingen speciell anledning ... men det är ju möjligt att man sparkar till den när man rör på sig.«
   Blomsterscarfen slog på det tomma sätet. »Min man tyckte om hårda bäddunderlag. Sådana här mjuka underlag var han inte alls förtjust i. Han fick bara ont i ryggen, sa han, och satte igång en massa oväsen. Han skulle nog bli gladare om han fick vara kvar på golvet.«
   »Om du vill kan du ta av dig skorna och sträcka ut fötterna på sätet framför«, sade de konstgjorda pärlorna. »Det är nog skönare.«
   Nakamura försäkrade att det var så bra som det var och undrade var han skulle göra av mandarinen han hade fått. Den bästa lösningen han kunde komma på var att stoppa den i kostymfickan.
   När det drog ihop sig till lunch började de två äldre damerna prata om att de skulle köpa lunchlådor. De övertygade också Nakamura om att han måste äta och alla tre köpte mat och oolong-te från en försäljerska på tåget. När de åt satt damerna och öste galla över en ålrestaurang som Nakamura inte kände till.
   »Det sägs att kvaliteten har försämrats. Det går ju inte att äta när det är så fett.«
   »Nej jag går inte dit något mer. Jag blev dålig av att äta där. Undrar om de inte stoppar in en massa konstigt.«
   »Går det att stoppa in konstiga saker i ål?«
   »Ja visst, och om det inte är det måste det vara gammal ål de använder. Helt säkert. Det luktar ju fett till och med.«
   »Nej det där gör att de förlorar kunder. De tycker själva att de är så bra, men affären är ju alldeles smutsig.«
   »Ja jag har hört att det sprang en kackerlacka tjock som ett finger på bordet.«
   »Nej fy så hemskt.«
   »Det är för att de har så mycket fett.«
   »Ja det är det. Det är fettet som gör att det blir så.«
   När de hade ätit färdigt knöt de noggrant ihop lunchlådorna igen och lade dem tillsammans med de tomma teburkarna under sätet. Runt urnan började det bli som en sopstation.
   När tåget passerade Aomori smattrade munnarna inte lika kvickt på damerna. De hade blivit sömniga, nu när de var mätta. De tog båda av sig skorna och lade upp benen vid sidan. Nakamura drog en lättnadens suck när tystnaden sänkte sig, lade armarna i kors och slöt ögonen.
   Vad skulle han prata om med Sakikos föräldrar? Tankarna hade gått runt i huvudet sedan kvällen innan. Ännu hade han inte kommit fram till något. Han älskade Sakiko. Han skulle ta väl hand om henne, livet ut ... Det lät som billiga repliker ur någon TV-teater. Jag har kommit för att erhålla Er dotters hand ... Hon var ju ingen sak. Därför kunde han väl inte erhålla henne? Det lät konstigt.
   »Det behöver du inte bry, dig om. Det är inte så viktigt«, hade Sakiko sagt. »De vet ju varför du kommer. Det räcker.«
   Sakiko var alltid glad av sig. Hon blickade alltid framåt och hennes ansikte såg ut att vara fritt från bekymmer. Hon var inte särskilt petig och hennes reaktioner var enkla. Hon brydde sig inte om att gräva i saker och man blev på gott humör av att se på henne. Även om hon var nio år yngre tycktes det bli lätt att luta sig mot hennes axlar ibland.
   Tågets rörelser kändes behagliga. Nakamura öppnade ögonen en aning och andades nöjt. Utanför fönstret bredde ett nordligt vårlandskap ut sig. Ett mjukt solsken fyllde tågets vagnar. Det var tyst. Det verkade som om alla runt omkring honom satt och sov. Hjulens rytmiska dunkande lockade till sömn.
   Snett framför sig kunde Nakamura se blomsterscarfens sovande ansikte. Hon hade lutat sätet bakåt och sträckt ut armar och ben i vad som såg ut att vara ett behagligt slumrande.
   Hon hade satt upp sina fötter på makens urna, trots att det inte var särskilt passande. När tåget gungade följde blomsterscarfens kropp med i gungandet, och urnan rörde sig också till höger och vänster i takt med svängningarna. De små tårna, som var täckta av bruna strumpor, höll ett fast grepp om urnan. Det var ingen risk att den skulle falla omkull eller börja rulla.
   Nakamura satt och stirrade på den lilla urnans rörelser under den gamla damens fötter, bland tomma lunchlådor och mandarinskal. Det var ett lättsamt skådespel, utan några som helst sentimentala känslor. Det är detta som binder äkta makar samman, tänkte han. »Ska jag också hållas fast av Sakikos starka tår?« Han omslöts av märkliga känslor när han tänkte detta. Ögonen blinkade i ljusets virvlar.

Ur "Icke brännbara sopor. Moderna japanska noveller", En bok för alla, 2000. Översättning av Lars Vargö.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki