Fandom

Svenskanoveller Wiki

Än klappar hjärtat ...

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av P C Jersild

ÄNNU PÅ 1950-TALET var klassgränserna i vissa förortsområden runt Stockholm så skarpa, att man bokstavligen kunde känna cykeln hoppa till när man körde över gränslinjen. I förorten Ängby någon mil väster om huvudstaden fanns fyra distinkta områden graderade från första till och med fjärde klass.
   Gränsen för fjärde klassens bostäder gick vid Åkeshov. Där började ett oregelbundet konglomerat av låga hyreskaserner som sträckte sig utefter Bergslagsvägen fyra, fem kilometer förbi Abrahamsberg och Riksby och in mot Alvik och Traneberg. Hyreshusen närmast Ängby var krisbyggen hastigt uppsmäckta omkring 1940. I de små ettorna och tvåorna bodde många som hade släppt taget och som behövde samhällets stöd i olika former: lågavlönade, nykomlingar, ensamstående, arbetslösa, sjuka och förstås ålderspensionärer. En särskild kategori utgjorde flyktingarna, speciellt balterna. Många av balterna hade varit välbeställda akademiker och företagare som efter sin flykt tvingats ta fabriks- eller arkivarbeten. Men de hade aldrig gett upp. Även om föräldragenerationen var dömd att bo kvar i fjärde klass, satsade de allt på att barnen en dag skulle kunna återerövra sin gamla klasstillhörighet.
   Själv bodde jag i tredje klass, i Norra Ängbys småstugeområde där likadana två- och trerums egnahem låg uppradade i hundratal, alla själv-byggen uppförda efter samma mall i mitten på 30 -talet. Här bodde skötsamma arbetare, hantverkare, verkmästare, småföretagare, chaufförer, polismän och annat småfolk. Norra Ängby hade under kriget uppnått en viss grad av självförsörjning. Fruktträd och bärbuskar planterade några år tidigare hade börjat bära frukt, och de välansade gräsmattorna kunde grävas om till potatisland. Blomsterlanden förvandlades till morotssängar. Men man odlade inte bara grönsaker utan många höll kaniner eller höns. En av våra grannar hade till och med en gris. Det var inget konstigt, många som bodde där hade fortfarande jord under naglarna efter ett lantligt förflutet.
   På andra sidan egnahemsbebyggelsen bakom Beckombergavägen i norr ner mot Kyrksjön låg de näst finaste bostäderna, de av andra klass. Området kallades allmänt »tjänstemanna« och bestod av tvåvånings orappade trävillor. Som hörs på namnet bodde där de halvfina, de inte särskilt välbetalda, främst lägre tjänstemän men också folkskollärare och arbetsledare. Typiskt för barnen från »tjänstemanna« var att de gjorde mycket litet väsen av sig. De bråkade inte som vi från småhusen, de var mycket skötsamma, men de såg inte heller ner på oss som en del överklassbarn från Södra Ängby. Väster om »tjänstemanna« låg Ängby folkskola, en väldig smutsgul fyravåningskasern, en klasskvarn och sociologisk matberedare, där barn från alla områdena maldes in, dock utan att sammansmälta. När ringningen gått efter dagens sista lektion förvandlades kvarnen till separator, och grädden och skummjölken skildes åt. Efter skoldagens slut gick var och en hem till sitt.
   På en ås ovanför Mälaren i söder låg första klassens bostadsområde, Södra Ängbys vita, rappade villor. Några hus så stora att de hade en egen telefonväxel och egen tennisbana. Ändra var inte mycket större än villorna i »tjänstemanna« med den skillnaden att nästan alla bar vit rappning utanpå träväggarna. Typiskt för Södra Ängby var också att där i stort sett saknades fruktträd och bärbuskar, för att inte tala om potatisland. Dels berodde det säkert på den oländiga, steniga skogsmarken, men också på att innevånarna här inte hade något lantligt förflutet. De var välbeställda unga stadsfamiljer som flyttat ut ur stenstaden för att barnen skulle få luft och ljus.
   I Södra Ängby bodde de med akademisk examen: advokater, läkare, tandläkare samt företagare och chefer på olika nivåer. Många säkert inte särskilt rika men måna om sitt stånd, sin fasad. Ändra förde ett öppet lyxliv. Ville man åren efter andra världskriget beskåda de nyaste amerikanska bilarna, de så kallade dollargrinen — Hudson, Mercury, Studebaker, Pontiac, Chrysler, Nash, Packard — skulle man ställa sig i hörnet av Färjestadsvägen och Bergslagsvägen, det vill säga vid själva infarten till Södra Ängby.
   I maj 1953 hade jag bestämt mig för att företa ett studiebesök i Södra Ängby. Jag hade ett år kvar till studenten och ansåg det vara på tiden att få reda på hur en riktig studentmottagning egentligen borde gå till. Själva området kände jag väl, inte minst sedan jag ett sommarlov och ett par jular jobbat som springgrabb i Ängby blomsterhandel. Då jag hade kuskat runt med paketcykel i snömodden i Södra Ängbys backar och avlevererat blomsterkvastar på snart sagt varje gatstump. Jag hade varit på Molinvägen, Zornvägen, Börjesons väg, Pilos väg, Roslinvägen, Carl Larssons väg, Aroseniusvägen och förstås på Ängbyhöjden, den slinga som ligger närmast Mälaren med en hänförande utsikt ut mot Drottningholm och Svartsjölandet. Men jag hade knappast varit inne i något av husen, om man undantar väntan i en tambur på någon skolkamrat eller som deltagare i skjutövning med luftgevär i någons garage.
   Studentfirandet var en unik möjlighet, då det innebar »öppet hus«. Man hängde helt enkelt på en kortege på väg från skolgården till hemmet. Antingen packade man ihop sig på ett lastbilsflak eller så larvade man efter någon kärra eller bärstol, och deltog i det allmänna skrålandet om ungdomens vår och studenternas lyckliga dar. Man behövde inte vara mer än flyktigt bekant med studenten för att kunna hänga på. Ju fler som kom desto mer ärad kände sig studenten.
   För mig gällde det bara att i förväg utse ett lämpligt studieobjekt. Om jag nu skulle försöka ta mig in på en riktig studentmottagning, fanns det ju all anledning att välja en tillställning som kunde antas motsvara höga förväntningar. Både de materiella och ceremoniella resurserna måste vara de bästa tänkbara, jag ville inte hamna på någon fuskföreställning eller halvhjärtad mottagning.
   På 50-talet innebar gymnasiestudier och studentexamen något annat än nu. Äv en hel årskull ungdomar tog bara omkring fem procent studenten. Studentexamen var en initiationsrit. För pojkar låg denna invigningsceremoni mellan två andra riter, konfirmationen och militärtjänsten. Konfirmationen i fjorton—femtonårsåldern var viktig, trots att få tog den kristna tron på allvar. Det var vid konfirmationen man erkändes som halvvuxen, fick mörk kostym och armbandsklocka och tilläts läppja på starkare drycker, dock bara i vuxnas sällskap. Men att konfirmera sig var inte obligatoriskt. Det kunde man avstå ifrån utan att den borgerliga familjestrukturen hotades. Militärtjänsten var däremot mycket viktig under ett decennium då rysskräcken nådde maximala höjder. Men militärtjänsten kunde man också avstå ifrån, om det fanns en godtagbar förklaring, som »schlatter« i knäna, svaga fotvalv eller någon minimal rubbning i en inte närmare angiven ryggkota.
   Studentexamen däremot kunde ingen avstå ifrån som ville ha en säkrad framtid som läkare, tandläkare, civilingenjör, civilekonom eller gymnasielärare. Den som missade studenten löpte risken att falla ur sin samhällsklass, ett öde värre än döden i ett samhälle styrt av gammalborgerliga värderingar. Studenten kallades också mogenhetsexamen. Det var den dag den äldre generationen, givetvis iförd studentmössa, hälsade den yngre generationen välkommen till makten, till ordningen och till ansvaret att bevara Sverige svenskt.
   I mitt letande efter ett lämpligt studieobjekt drog jag den naturliga slutsatsen att ju finare hus desto bättre och stilenligare mottagning. Det hade säkert känts mindre nervöst att försöka tränga sig med någon av de få studenterna i vårt eget område, men då riskerade man att hamna på en fumlig och amatörmässig mottagning, där inget fanns att lära.
   För att hitta rätt person startade jag mina förberedelser redan på sportlovet i månadsskiftet februari-mars. De flesta skolkamraterna hade då försvunnit till fjällen, så det kändes litet som att ha fullständigt fria händer i detta givetvis helt sekretessbelagda företag. Jag gick på biblioteket och slog i taxeringskalendern men fick inte ut så mycket av det, den taxerade inkomsten stämde ofta inte alls med boendestandarden. I stället insåg jag att det enklaste var att läsa skolkatalogen över de gymnasieklasser som gick ett år över mig. Där fanns nyttiga uppgifter innefattande faderns yrke samt, givetvis, bostadsadressen. Jag hittade en vars far var öron-, näs- och halsläkare och som enligt taxeringskalendern deklarerade för en årsinkomst på 26.000. En av mina skolkamrater, som bodde granne, påstod emellertid att man kom sanningen närmare om man satte en etta framför den summan. Men av någon anledning, som jag har glömt, vågade jag inte satsa på halsdoktorn. Jag övergick därför till att allvarligt fundera på en som var dotter till en flygkapten i ABA, men greps av tvehågsenhet när jag insåg att fadern kanske var bortflugen dagen ifråga, till men givetvis för mottagningen.
   Till slut bestämde jag mig för en gosse som hette Anders Wallén och vars far var försäkringsdirektör. Jag hade sommaren innan sommarjobbat på ett försäkringsbolag och insett att en försäkringsdirektör hade hyggliga materiella förutsättningar. Anders bodde dessutom på Ängby-höjden, visserligen inte i något av de allra största husen med telefonväxel och tennisbana, men i ett som kunde duga. Jag kan inte påstå att jag kände honom, men han var lätt att känna igen för han var lång och hade ett ovanligt stort huvud och ett runt, finnigt ansikte som verkade ingnidet med någon kräm. Men vi var tillräckligt bekanta för att vi skulle morsa om vi oförhappandes stötte på varandra utanför skolan.
   Glad i hågen infann jag mig en blåsig majeftermiddag bland andra förväntansfulla på Nya Elementarskolans gård. Blommor hade jag med, några taniga tulpaner som jag plockat i en plantering och bundit ihop med ett långt bastsnöre. Snöret var väl tilltaget för att räcka till den ögla som behövdes för att hänga kvasten om studentens hals. På gatan utanför skolan stod hyrda hästekipage med kusk och dinglande piska, några björksmyckade lastbilar, ett par abonnerade bussar och en grön öppen Mercedescabriolet med lövruskor i kylaren och blågula band virade runt kofångarna. Inne på gården var det fullt med finklätt folk som väntade. Där stod grånade fäder i gulnade studentmössor, uppklädda mödrar, vattenkammade syskon och släktingar med småbarn på axlarna. I blåsten fladdrade blågula girlander och ballongerna slog och gnisslade mot varandra i vinden. Borta vid rökrutan tränade Bunta Horn och intill gymnastiksalen övade Lasse Bergströms band.
   Något plakat med stång med Änders' namn stod inte att upptäcka. Jag gick runt och läste på alla namnplakaten. Somliga bar endast ett förnamn i jättebokstäver, andra var dekorerade med blommor, band och hade kanske ett älskat leksaksdjur, en nalle eller en docka, fastsatt på stången. En skylt, hennes far var en känd fotograf, bestod av en jätteförstoring av dottern i tvåårsåldern. Men ingenstans någon Anders, Ante, Ankan eller annan förvrängning. Kunde han ha något löjligt smeknamn, som var obekant för mig? Till slut fick jag börja fråga och fick svar som »ingen jävla aning« eller »å fan, känner du honom? !«.
   Mysteriet fick dock sin förklaring: jag hade i min oförsiktighet valt en person som inte var känd som något skolljus. Särskilt svag visade det sig, var han i matematik, engelska och historia. Släkt och vänner hade därför valt att vänta litet i skymundan, bakom nergången till Åkeshovs tunnelbanestation, i den händelse de skulle tvingas bege sig hem igen med oförrättat ärende. Eller som uttrycket löd: abiturienten fick »gå ut bakvägen«.
   I den situation som nu uppstått verkade det säkrast att utse en reserv. Men det fick i så fall ske litet på måfå för jag hade ingen skolkatalog med mig. Jag ville inte hänga på någon praktiskt taget okänd, ej heller någon kvinnlig student. Varför minns jag inte, kanske för att flickorna i studentklassen verkade så vuxna och överlägsna oss yngre gymnasister. Jag ville inte heller åka lastbil långt bort till Äppelviken eller Nockeby, det skulle bli allt för långt att gå hem efteråt. För det skulle ju bli sent, så sent att bussar och tunnelbana slutat gå för länge sedan.
   Till slut fick jag ge upp sökandet efter en reservkandidat och klättrade upp på plåttaket till ett av cykelställen, dit några småglin redan tagit sig upp. Därifrån hade man en god men något vinglig utsikt över skoltrappan där studenterna skulle storma ut. Uppe på det korrugerade plåttaket blev jag stående och höll tummarna för Änders. Jag hade satsat allt på ett kort, måtte han klara sig!
   Äntligen var det dags! En finklädd vaktmästare ställde upp dubbeldörrarna. De som väntat på skolgården började vråla och vissla som på en bättre matinéföreställning. Mässingsinstrumenten pruttade, smattrade och brölade, de första nybakade gastade i högan sky, kastade mössorna i luften och föll i sina anhörigas armar. Men var var Anders Wallén? Hade han trots allt snubblat på målsnöret? Mina tummar vitnade, att man inte kunde lita på någon, inte ens på den som hade de bästa förutsättningar! Men till slut visade han sig, sist av alla. Tveksamt klev han ut på trappan och blinkade mot ljuset kanske ännu inte riktigt säker på att han verkligen hade klarat sig.
   Familjen måtte ha haft en särskild utkik för i samma ögonblick han visade sig höjde de namnskylten GRATTIS ANDERS !!! och började stånga sig fram genom folkhopen. Själv klättrade jag ner men hamnade på efterkälken och hann inte upp mottagningskommitté, förrän den redan hade fångat upp honom, hunnit hissa honom och nu var på väg att vända och tränga sig ut ur folkhopen. Blommorna hade jag vid det laget förlorat i trängseln — men vad gjorde det, vem kunde hålla reda på vem som hängde på honom vad i den allmänna röran? Jag lyckades i alla fall klämma mig upp som en av de sista på lastbilsflaket och vi startade mot Södra Ängby. Anders, blomsterkransad som en Hawaiiturist, slog takten med sin studentkäpp och vi skrålade några takter ur den studentsång få av oss kunde mer än inledningsorden på.
   Tio minuter senare stånkade lastbilen uppför Färjestadsvägens branta backe mot Ängbyhöjden nu med några sammanbitna småbarn i släptåg. Bilen stannade utanför den vita villan och urlastningen började. Eftersom jag stod längst bak kom jag först av, men jag vågade inte gå in före de andra utan höll mig i kanten av sällskapet. När alla samlats på gården, började en andra mottagningsceremoni: föräldrarna hade nämligen åkt före i egen bil och hunnit ställa upp sig på trappan och mottog nu Anders som en förlorad son som återvänt efter en smärre världsomsegling. Han kramades så att den nystela studentmössan gled av och ytterligare ett antal blommor fällde sina kronblad.
   Så småningom lyckades alla klämma sig in i huset och vi samlades i ett stort rum med utsikt över Kärsön. Husen på Ängbyhöj den är byggda i funkisstil. Några av dem liknar med sina långa, svängda balkongräcken och många stora fönster stationsbyggnaden på en amerikansk fyrtitals-flygplats. Inneutrymmena är spatiösa. Vr var väl en femtio, sextio personer som packade in oss i vardagsrummet — möjligen kallades det salongen? — med utsikt över Mälaren. Fönstren gick nästan ända ner till golvet och rummets hörn var avrundat och fönstret i hörnet välvt, kanske gjutet i plexiglas? Alla möbler utom flygeln, där släktfotona stod tätt som gravstenar, var utrymda. Längst fram på flygellocket stod faktiskt ett foto av Anders iförd studentmössa. Det måste ha tagits i förväg; en nervös sittning kan man ana, med tanke på svagheterna i matematik, engelska och historia.
   En servitris gick runt med en oval nysilverbricka med flatbottnade, halv- eller trekvartsfyllda champagneglas. När nästan alla fått, klev tre personer fram till flygeln: Änders far, Anders själv och på hans andra sida en böjd man i närmast senapsgul studentmössa som visade sig vara farfar. Farfar tålde tydligen inte champagne för han hade en stor whisky med is som klingade i den inte helt stadiga handen.
   Så följde talen. De handlade inte bara om Anders, om hans första stapplande steg, vilket hans första ord varit, hur han haft andra intressen, särskilt musiken, vid sidan av studierna men ändå »kämpat« och nu gått i mål. Talen handlade inte bara om den nybakade, utan också om våren, nationen, familjen — särskilt »kära mamma« — och, förstås, om framtiden. Framtiden var i första hand Handelshögskolan, eller — i den händelse betygen inte skulle räcka — juridikstudier. Nota bene först när Anders gjort sin plikt för fosterlandet. Man fick intrycket att yrkesvalet redan var avgjort, kanske i första hand inte av Anders utan av far, farfar och i någon grad mor i god demokratisk ordning. Anders uppmanades också att inte enbart fördjupa sig i studier utan också ge sig tid »att leka rommen av sig«, fast med måtta.
   Jag hade en anteckningsbok i fickan, jag hade tänkt kasta ner några noteringar som underlag för mitt privata reportage, men jag skämdes för att stå där och klottra, och lät bli. Dessutom kunde jag inte både skriva och hålla i glaset. Så skålade vi och hurrade än en gång för Anders som stod där alldeles röd med sitt stora runda, finniga ansikte nästan strypt av alla band med blommor, polkagrisar och små paket som hängts på honom. Sedan höll farfar ett tal, som jag tror handlade om frihet, ansvar och förståelse över generationsgränserna, men det hördes mycket dåligt och talet rann ut i en hostattack. Farfar klappades i ryggen och vi uppmanades skåla igen, för vad vet jag inte riktigt, och sedan kallades mamma in från köket och blev pussad på bägge kinder av alla tre. En lärdom jag lade på minnet var att det kramades och pussades väldigt mycket i överklassen. Något som jag senare aldrig riktigt lyckats lära mig.
   Efter det blev det kaffe och tårta, och mer champagne för den som höll sig framme. Jag hade aldrig druckit champagne förut, det smakade inte så olikt avslagen Pommac med ett unket inslag av jäst. Hur som helst blev man glad i hatten av blasket och jag kom på mig själv med att stå och flina utan anledning. Mottagningen varade en dryg timme, kanske så länge som en och en halv, alltså nittio minuter eller lika länge som en ordinär svensk pilsnerfilm. Sedan började folk bryta upp, det blev nya kramar, pussar och ryggdunkningar. Änders placerade sig vid dörröppningen till tamburen där han tog var och en i hand. Och sade:
  — Tack för att du kom. Välkommen igen!
   Sista ledet i avskedet syftade på den studentskiva, den hippa som skulle äga rum på kvällen någon gång framåt nio, tio då släkten ätit middag. Det var först då den egentliga festen började med levande musik och dans. När Anders tog mig i hand, såg han mig i ögonen och yttrade:
  — Tack för att du kom!
   Det förvånade mig inte, jag var ju en inträngling, en gratisåkare som man till nöds kunde tolerera på en eftermiddagsmottagning men givetvis inte inviterade till en studenthippa.
   Mitt utgångsläge inför kvällen var därför inte det bästa. Klockan var väl bortåt sex när jag tog tunnelbanan till Alvik för att gå på bio klockan sju. Jag ville inte gå hem och lukta sprit, jag hade förutseende nog meddelat att jag skulle bli borta hela kvällen och inte ville ha någon middag. På Alviksbion såg jag en halvdålig amerikansk film med Bette Davis i huvudrollen. Jag vill minnas — förmodligen gjorde champagnen att jag slumrade in ett slag — att filmen handlade om att Davis övergav sin man, rymde med en annan, råkade ut för en bilolycka och återbördades till maken sittande i rullstol.
   Kvart i nio återvände jag med tunnelbanan och anlände till Färjestadsvägen strax före nio. Det var fortfarande någorlunda ljust och hade börjat småregna. Jag marscherade raskt uppför Färjestadsvägens breda backe. Trots att skymningen ännu inte fallit lyste och strålade det ur den vita villans alla fönster. Löven på björkarna, som var fastsurrade vid grindstolparna, plirrade i regnet och ballongerna hade fallit till marken och börjat skrumpna. Ingen musik hördes. Osäker på om festen hade börjat tog jag en runda runt huset och försökte kika in. Det verkade som om man just bröt upp från middagen, jag skymtade Änders' mor under kristallkronan. Hon böjde sig fram och tog emot en kindkyss från en liten gumma, en gammalfaster? Jag var alltså, som så ofta i alla sammanhang, för tidigt på plats.
   Det var inte mycket annat att göra än att gå en promenad ner om Ängbybadet vid Kanaan för att fördriva tiden. Badplatsen var förstås igenbommad, pontonbryggan låg uppdragen på land och den röda räddningsroddbåten vänd uppochner, placerad på pallar och täckt med en presenning. Efter en extra sväng förbi Tyska botten och bortåt Blackeberg återvände jag strax före tio till Ängbyhöjden. Inte en människa syntes i fönstren åt gatan men inne i huset tutade någon trevande i en kornett. Strax därefter uppenbarade sig en droskbil, en Volvosugga, och ett par grabbar kånkade in ett trumset i huset. En stund senare kom de första gästerna, ett gäng redan beskänkta gossar, som med några dystra svordomar försökte öppna grinden åt fel håll. De försvann in. Men det var alldeles för tidigt för mig att tränga mig på. Gick jag in nu skulle jag märkas alltför mycket. Jag tror jag väntade till halv elva innan tillräckligt många hade anlänt för att jag skulle våga följa efter.
   Man kan fråga sig vad jag hade på denna sena studentskiva att göra. Där fanns ju egentligen ingenting att studera eller lära, inget som i princip skiljde en studentskiva från vilken skiva som helst. Men faktum var att jag aldrig varit på någon större skiva. I Norra Ängby hade man inte skivor, det var inte bara en klassfråga utan en utrymmesfråga. Eftersom vi själva inte hade några skivor blev vi sällan bjudna på skivorna i Södra Ängby. Vilket ju inte var mer än rättvist; god umgängeston kräver ju att man bjuder igen.
   Men det fanns också ett annat skäl till att jag var så angelägen att få vara med. Jag hade — och har — alltid inför en festkväll en alldeles orealistisk förväntan att något överväldigande och genomgripande skall äga rum. Något som förändrar livet på ett alldeles avgörande sätt, en i plötsligt blixtljus förverkligad dagdröm om kärlek och framgång, en uppenbarelse, ett närmast förandligat lyft. Eller för att använda vuxenspråk; en ultimativ epifani. Denna uppskruvade förväntan berodde säkert på att jag lever i mina fantasier, men också på bristande erfarenhet: eftersom jag aldrig varit inviterad till en riktig hippa i Södra Ängby, kunde jag tillåta mig att förvänta mig vad som helst.
   Det var inte Änders som öppnade utan hans far. Jag sträckte fram handen, bockade och presenterade mig. Jag hade lärt mig att ett fast handslag var det bästa visitkortet. Han kände förstås inte igen mig, men han avvisade mig inte. Men han bad mig säja mitt efternamn en andra gång, eftersom han — likt de flesta — inte uppfattat det första gången. Jag presenterade mig igen och han såg klentroget på mig som om jag uppgivit en pseudonym. Men så log han, bad om min rock och hälsade mig välkommen som en av Anders' vänner.
   Skjutdörrarna var undandragna mellan matsal och salong. I salongen hade musiken, men inte dansen, kommit igång. Gästerna stod med ryggen mot mig i en ring och lyssnade till den kornett, den banjo, den tvättbräda, den flygel och det trumset som utgjorde det irreguljära för kvällen hoprafsade jazzbandet. Jag drog mig in i matsalen. På matsalsbordet var en buffé med lax, skarpsås, rostbiff, pepparrot, potatissallad, sallad, bröd, rädisor och ost uppdukad. På ett mindre bord stod uppskruvade vinflaskor, och på en byrå intill väggen kaffe och tårta. Urhungrig som jag var grep jag in på maten och tömde i snabb takt ett par glas Vino tinto. Sedan tände jag en cigarrett och förenade mig med den stampande och vaggande hopen. Änders själv spelade kornett med studentmössan nerdragen i pannan och flugan på sned. Han verkade inte ha ögon för publiken. Någon av gästerna kastade väl en undrande blick på mig, men ingen frågade direkt vad jag hade där att göra.
   Fler gäster anlände, bland andra ett par av Änders' klasskamrater som tydligen inte hade egna hippor. Dansen drog igång, som alltid tveksamt till en början. Men efter ett par låtar trängdes folk och trampade varandra på skorna. Än värre blev det när ett par försökte sig på en tveksam jitter-bugg. Snart dansade alla. Utom jag. Jag kunde nämligen inte dansa. Inte så att jag hade något emot dans eller ansåg mig stå över kroppsliga nöjen. Jag hade, trots flera danslektioner i hemlighet, inte lyckats lära mig. Det var som om jag haft ett eget sinne för rytm som inte stämde med andras. Men jag hade förlikat mig med detta handikapp, trots att det avsevärt försvårade kontaktmöjligheterna med det andra könet och, vilket kunde vara nog så besvärligt, att det skapade sysselsättningsproblem.
   Vad gör man under en lång kväll när alla dansar utom man själv? Man måste försöka hitta på något så att det inte märks att man är ensam och inte kan dansa. Man kan till exempel låtsas vara expert på jazz och ställa sig intill orkestern, stampa takten och nicka gillande åt solona och rynka pannan litet nu och då för att antyda ett missnöje över ett fel så subtilt att ingen annan uppfattat det. Men där kunde man inte stå hela kvällen. Så man fick äta, dricka, gå på toaletten, inspektera bokhyllor och skivsamling eller familjefoton, konst på väggarna och annat som lämpade sig för nyfikenhet. Eller man kunde hämta litet luft i trädgården. Eller ansluta till något sällskap som för tillfället tog igen sig eller tränga sig in där någon samlat en liten krets för att dra en rolig historia.
   Eller, vilket blev mitt öde, röka. Den som rökte hade alibi och kunde i lugn och ro syssla med rökandet utan att väcka uppmärksamhet. Jag hade rökt av och till under gymnasietiden, på skoltoaletten med de andra, ute i Judarnskogen på frukostrasten eller nere i cykelstallet. Men jag hade aldrig lärt mig tycka om det. Det smakade illa och gav mig frossbrytningar, ökad salivavsöndring, hjärtklappning och tryck över bröstet. Tobaksflagor fastnade i läpparna — filter förekom sällan på den tiden — och man hade en vedervärdig smak i munnen timmar efteråt. Men samtidigt var rökandet min tillflykt. Jag försökte därför uppträda som vanerökare, som en som inte höll till godo med vilken tobak som helst. Jag var ju inte vilken rökare som helst, jag rökte till den grad att jag inte hade tid att dansa. Därför rökte jag alltid Philip Morris, som ansågs vara den starkaste av de amerikanska cigaretterna. Det påstods också att man kunde vinna en bil om man rökte Philip Morris. Inne i paketet— givetvis syntes det inte utanpå — kunde i sällsynta fall döljas en lott, en vinstlott, inte på en amerikansk bil utan, märkligt nog, en Citron. Den som vann bilen fick dessutom gratis resa till Paris för att hämta vinsten. Det var förstås en lögn, en vandringssägen, men den gav ändå Philip Morris' bruna paket med dess såsgula ränder en särskild status.
   För att inte dra ut på historien: tjugo virginiacigaretter, ett antal glas surt rödvin, ett par koppar svart kaffe plus den emotionella anspänningen kunde bara sluta på ett sätt: jag blev sur i magen och fick ont i lungorna av halsblossen. Efter en stund började jag må illa och tog mod till mig och gick ut i köket för att be om ett glas mjölk. Där ute arbetade ett par inhyrda damer och husets hemhjälp med disken. En av de svartklädda servitriserna satt vid köksbordet och rökte. Hon lade ifrån sig sin Carmencita på ett tefat, reste sig tjänstvilligt och tog fram en flaska mjölk ur kylen.
   Därefter är det något oklart vad som hände. Jag vet att jag svimmade av och damp i golvet. Jag tror inte jag kräktes, det kom senare. Jag blev hjälpt in i jungfrukammaren som låg vägg i vägg med köket och fick lägga mig på sängen. Där blev jag liggande med blicken hakad i taklampan med konformad, veckad skärm av papp. Så fort jag släppte lampan med ögonen började hela rummet rotera. Jag vet inte hur länge jag låg där. Efter ett tag kom Änders' mamma och frågade hur jag mådde.
  — Bra, svarade jag.
  — Ska jag inte ringa på en droska?
   Någon taxi ville jag naturligtvis inte höra talas om. Mer blev inte sagt. Jag lyckades kravla mig upp, tog mig ut i tamburen och trevade fram mitt gandhiskynke bland alla rockarna, och gick utan att säja adjö. Sedan larvade jag hem i den kyliga majnatten. Salt saliv rann i munnen och jag försökte hålla tillbaka kräkkänslorna med långa djupandningar. Jag klarade mig nedför hela backen förbi tennisbanan, men där fick jag ge upp och ställde mig och spydde i planteringen framför spädbarnshemmet mittemot Percy Lucks affärslänga.
   Det blev en långsam, ofta avbruten promenad hem. Mot slutet följdes jag av några skränande, lågflygande, morgonpigga måsar, som upptäckt att här fanns mat att få. Väl hemma vågade jag inte blunda. Så fort jag låg ner och slöt ögona, började hela rummet snurra. I stället öppnade jag fönstret på vid gavel, satte mig alldeles under fönstret och försökte läsa i den kvällstidning jag köpt när jag väntade på att bion skulle börja i Alvik. 1953 skrevs det mycket om atombomber. Ingen visste vad ryssarna hade i sinnet. Plötsligt kunde de få för sig att fälla en atombomb över Stockholm. I tidningarna publicerades ofta teckningar och kartor med cirklar som visade hur stora delar av huvudstaden som skulle stryka med, om en bomb föll över kungliga slottet. Hela Bromma skulle brännas ut inklusive Norra och Södra Ängby. Det kändes nästan som en tröst att det inte spelade någon roll på vilken sida om klassgränsen man bodde vid ett atombombanfall. Alla skulle vi dö.

*


Hade jag någon nytta av mitt studiebesök? Inte förrän nu. Jag hade författardrömmar redan som gymnasist och vaga föreställningar om att mina upplevelser som tonåring kanske skulle kunna komma till nytta längre fram. Någon direkt användning av erfarenheterna från Anders' studentexamen i samband med min egen året efter hade jag däremot inte. Och det visste jag ju på förhand. I mitt hem, som var kristet-frikyrkligt, drack man för det första inte champagne, lika otänkbart var att spela jazz. Jazz klassades som något slags musikalisk pornografi. Än mindre tilläts dans. De många talen hade jag heller ingen större nytta av. Min far var en minst lika bra talare som pappa Walén, men min far rörde sig med helt andra ämnesområden. Han nöjde sig inte med den närmaste framtiden och nationens väl, han talade hellre om Hela världens omvändelse och Yttersta domen. Han hade i första hand den förhoppningen angående min framtid att jag skulle bli en god kristen. I övrigt fick jag bli vad jag ville.
   Och Änders? Han hörde faktiskt av sig med ett mycket personligt brev trettio år senare. Jag tror inte alls att han mindes min uppvaktning, bara att vi varit skolkamrater. På 1980-talet hade han någon biträdande tjänst inom Skattebetalarnas förening, 4:de oktoberrörelsen eller möjligen Aktiespararna — jag är inte säker, för jag har slängt brevet. Hur som helst ville han varna mig för löntagarfonderna. Han trodde sig ha anat att jag inte riktigt förstått vad det egentligen handlade om. Brevet var som sagt personligt och säkert mycket djupt känt, för han hade uppenbarligen knackat ner det själv och inte låtit sekreteraren skriva ut det. Han var uppriktigt skakad. Han ville inte att Sverige genom löntagarfonderna före år 2 000 skulle förvandlas till en kommunistisk öststat. Det ville i och för sig inte jag heller. Om jag svarat på brevet, hade jag väl skrivit något i stil med att risken inte var så stor, eftersom löntagarfonderna skulle hinna avskaffas fyra, fem gånger fram till 2 000 . Det vill säja varje gång det var riksdagsval. Men det är ju historia nu. Vi vet hur det gick. Varken löntagarfonderna eller de gamla öststaterna finns längre.

Ur "Andra tider - läsebok för folkhemmet - novellantologi" 1994.

[[Kategori:P C Jersild}}

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki