Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ängeln Gabriel

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ella Lemhagen

Min bror Gabriel är en ängel. Jo, han är faktiskt det. Jag vet inte om han kommer uppifrån eller nerifrån, men en ängel är han. Hans hår är vitt som socker, hans ögon svarta som lakritsremmar och hans läppar röda som geléhallon.

Var Gabriel egentligen kom ifrån visste ingen. En dag låg han bara där, på kyrktrappan, inlindad i en smutsig filt. Det var min pappa som hittade honom.
   Han var tidig den morgonen. Han skulle förbereda sin predikan och var precis på väg in genom den bakre entrén när han uppmärksammade en märklig klagosång. Den var ljus och gäll, och vackert lekande mellan olika tonregister. Pappa trodde först att det var en kvinna som sjöng, men när han närmade sig det lilla knytet på trappan insåg han att det var från det ljudet kom. Det var den lilla babyn som åstadkom detta fantastiska läte.
   Ja, det här är bara vad jag har hört förstås. Jag var ju inte ens född.

Pappa tog hand om gossebarnet och bar in honom i kyrkan. En gammal dam i församlingen förbarmade sig över den lille och adopterade honom till sin. Men då Gabriel växte upp lekte han varje dag i prästgården. Han kunde komma och gå precis som ett barn i huset. Och om söndagarna, vid kyrkkaffet, sjöng han för tanterna så att tårarna sprutade likt fontäner omkring honom. Mina föräldrar avgudade Gabriel.

Sedan föddes jag, en alldeles vanlig liten flicka med kluvna hårtoppar och skrubbsår på knäna. Som tur var tyckte mina föräldrar om mig också. Men eftersom jag inte kunde sjunga kom jag lätt i skymundan. Det sägs att man kan bli avundsjuk, eller rent utav hatisk, av sådant. Det blev inte jag. För jag älskade också Gabriel. Ängeln Gabriel. Min bror.

Gabriel kunde inte bara sjunga, han kunde trolla också. Han gjorde det inte gärna när andra var med, men han trollade för mig. Vi stängde in oss i vindsrummet på den stora prästgården som var mitt hem.
  — Okej lillasyster, vad önskar du dig mest av allt?
   Det här var på den tiden då jag var för liten för att begripa att jag borde önska mig fred på jorden eller kläder åt de fattiga. Istället önskade jag sockerbitar, vita som Gabriels hår, lakritsremmar, svarta som Gabriels ögon, och geléhallon, röda som Gabriels läppar. Och vips så låg allt framför mig. Gabriel behövde inte använda någon trollstav eller magisk kula. Han var smartare än så.

Det var ganska praktiskt att växa upp tillsammans med en ängel. Han var snäll jämt, för det är änglar. Han kunde trolla, fast mina föräldrar begrep inte hur jag kunde ha så mycket tandtroll varje gång vi gick till tandläkaren. Och han räddade mig alltid, om någon retsticka eller yxmördare gick lös.
   Tidigt bestämde jag mig för att jag skulle gifta mig med honom. Vi diskuterade frågan och varken han eller jag kunde se något hinder för arrangemanget. Vi var ju inte syskon på riktigt, eftersom jag var jordisk, så det borde kunna gå bra.

När Gabriel blev stor bestämde den gamla damen att han skulle bli student. Och inte vilken student som helst. Han skulle studera sång vid Musikhögskolan i Stockholm. Själv var jag bara tio år och hade ingenting att säga till om.

Kvällen innan Gabriel skulle åka kom han in till mig, i vindsrummet. Jag låg på sängen med täcket över huvudet och grät alldeles vanliga salta flicktårar. Han strök mig över huvudet med sin änglahand och viskade att han skulle komma tillbaka. Han skulle hämta mig när han blev rik och jag blev stor, och vi skulle flyga vart vi ville i hela världen. Eller i universum.
   Jag kröp fram och kramade honom hårt. Innan han gick trollade han fram lite sockerbitar, lakritsremmar och geléhallon åt mig. Jag frossade och grät hela den natten.

Tiden gick och jag började vänja mig vid att vara ensam. Några kamrater behövde jag inte eftersom jag ändå skulle ge mig av så snart Gabriel kom tillbaka. Och kom tillbaka, det gjorde han.

Den gamla damen hade dött och pappa skulle hålla begravning i kyrkan. Jag brukade försöka vara med på så många begravningar som möjligt, eftersom det gav mig perspektiv på livet. Jag hade inga illusioner. Jag visste vad den av blommor smyckade kistan innehöll. 217 ben och en ande i frigörelseprocess. Vi ska alla den vägen vandra, som pappa så riktigt konstaterade vid varje tillfälle.

Jag var tidigt på plats den här gången. Jag vände och vred på mig för att försöka få en skymt av Gabriel, men han var inte bland de församlade sörjande. Åh, Gabriel, min älskade Gabriel! Mitt unga tonårshjärta bultade, bankade, slog, så jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Och då, i denna stund uppfylldes så rummet av en änglaröst, porlande som sockerdricka och len som sammet. Gabriel stod på läktaren ovan oss alla, som det anstår en ängel, och drillade. Tanterna började genast gråta. Han var ännu vackrare än jag mindes honom. Hans hår var ännu vitare, hans ögon ännu svartare och hans läppar ännu mer lockande röda.

Efter ceremonin rusade jag ut genom kyrkporten. I snålblåsten utanför stod farbröder och tanter och deppade. Det kunde jag inte ta någon hänsyn till. Jag slet tag i deras rockar, vände på dem en efter en, för att se om det var han. Gamla, trötta ansikten stirrade förskräckt på mig, men ingen Gabriel. Utmattad sjönk jag ihop på kyrktrappan. Och då stod han plötsligt där, mitt ibland dem. Hans svarta blick mötte min. Han gick långsamt mot mig. Nej, han gick inte, han skred, svävade.
  — Hej lillasyster!
   Vi kramades hårt och andlöst. Han är tillbaka, skrek det inom mig. Han är tillbaka! Till sist blev jag tvungen att knuffa undan honom för att hämta luft. Han studerade mig ingående och log med hela sin röda mun.
  — Du är dig lik, lillasyster. Under kyrkkaffet blev vi tvungna att sitta med fyra stolars mellanrum. Jag sa inte ett ord till mina bordsgrannar, jag svarade inte ens på tilltal. Jag var helt uppfylld av Gabriels närvaro. Jag smålog inombords när jag såg de trånande kärringarna som omgav honom. Han serverade dem portvin i gnistrande kristallglas, han besvarade artigt deras frågor om Stockholm och utbildningen. Han berömde deras figurer. Men han såg bara mig. Over hattar och flor blinkade han mot mig, så att det slog blixtar genom rummet. I fyra år hade jag väntat och längtat och nu fanns han här, så verklig som en ängel kan bli, mitt framför mig. Jag kände plötsligt att det fick vara nog med väntande.
   Jag reste mig hastigt upp, kastade en blick på Gabriel och gick mot trappan. Jag kunde höra hur han ursäktande lämnade bordet och följde efter mig. Skrapet av hans stol. Hans lätta sulor mot parketten.
   I vindsrummet stannade jag, lyssnade, avvaktade. Gabriel skymtade genom dörrspringan. Han hade stannat han också.
  — Vänta, viskade jag till honom. Jag drog av mig klänningen, vek upp täcket i sängen och kröp försiktigt ner. Jag såg till att sprida mitt hår jämnt över kudden, så som madonnorna på pappas målningar.
   Gabriel klev in i rummet. Han stannade tvärt mitt på golvet. Jag log milt och jungfruligt mot honom där jag låg som en nyutslagen ros. Han blängde dumt på mig.
  — Vad gör du?!
   Gabriel såg helt ställd ut, men det bekymrade mig inte eftersom jag läst att även män kan känna genans i den här typen av angelägenheter. Jag sträckte mig efter hans änglahand. Den var fuktig och kall och lätt fjunig. Jag drog varsamt ner honom på sängen och kysste hans blossande kinder.
  — Jag är din, Gabriel.
   Inte ett ljud kom över hans hallonläppar. Han stirrade på mig, men gjorde inget motstånd när jag förde hans händer över min orörda kropp. Han luktade rök och kaffe — inte mindes jag att Gabriel rökte — och hans andedräkt blev tyngre mot min hals.
  — Ungar!
   Min mors röst väckte oss till liv i samma stund som jag fick upp knapparna i hans skjortbröst.

  — Ungar!
   Gabriel flög upp ur sängen, slet åt sig de plagg som jag befriat honom ifrån och kastade sig mot dörren.
  — Kom ner och säg adjö till Åke och Vivianne! Jag reste mig långsamt upp till sittande ställning. Tänkte han lämna mig nu? Gabriel, min ängel och beskyddare. Min bror.

  — Skynda dig, klä på dig!
   Han slängde till mig min klänning och var på väg ut genom dörren innan jag hann blinka.
  — Gabriel!
   Han stannade upp och vände sig om. Min ögon fylldes med tårar och jag lät dem droppa tungt ner på täcket. Jag grät tyst och vackert, så som jag visste att han tyckte om. Så som jag visste att han ville ha mig. Så som jag alltid fick honom att komma intill mig och ta mig i sin famn. Men han stod kvar, liksom fastvuxen i golvet, och glodde på mig. Slutligen särade han sina röda geléhallonläppar för att be om förlåtelse. Det gjorde han. Men inte alls som jag hade tänkt mig.
  — Förlåt, började han. Han tvekade. Jag darrade lite extra på underläppen för att få honom att släppa loss.
  — Jag utnyttjade dig. Va? Vad menade han?
  — Jag brukar inte göra sånt här, det har faktiskt aldrig tidigare hänt. Du måste tro mig. Jag skulle aldrig ha rört vid dig.
  — Jag vill att du ska röra vid mig... Min röst lät konstigt pipig. Detta var inte alls enligt planen.
  — Du är bara ett barn. Det jag gjorde är oförlåtligt. Jag måste gå ner nu. Jag får inte missa tåget.
   Jag kände mig plötsligt oerhört smutsig. Jag såg Gabriels ryggtavla avlägsna sig och jag kastade mig efter honom, ut i hallen. Han slet tag i min nakna kropp och försökte pressa in mig i vindsrummet igen.
  — Du är tokig. Klä på dig för fan!
   Jag sjönk ihop på golvet, glömde alldeles bort mina eleganta poser. De som jag övat på framför spegeln.
  — Du skulle ta mig med, snyftade jag. Vi skulle flyga och gifta oss och...
  — Jag är redan gift.

Jag satt kvar i det mörka vindsrummet när Gabriel lämnade huset tillsammans med de andra farbröderna och tanterna. Jag såg hur han klev in i den bil som skulle köra honom till tågstationen och för alltid bort från mig. Jag vände mig in mot rummet och började plocka upp de klädtrasor och föremål som jag kastat efter honom när han gick. Då hörde jag rösten. Den ljusa, milda änglarösten, alldeles nära.
  — Lillasyster.
   Jag tittade upp och där stod han, framför mig, skimrande vacker. Han tog mig i sina armar och kramade mig hårt. — Stanna hos mig, pep jag.
  — Jag kan inte stanna.
  — Du kan väl göra ett mirakel eller något! — Nej, jag kan faktiskt inte göra några mirakel.
  — Jo, det vet jag att du kan. Jag har ju själv sett det, med egna ögon. — Ser du aldrig på TV? Det finns trick.
  — Gabriel, vet du en sak. Du ljuger!
  — Bevisa det om du kan.
  — Du ska bevisa det! Det är du som kan trolla här, inte jag! Gabriel skrattade sitt änglaskratt och kysste min kind innan han slutligen lämnade mig, för gott.

Här sitter jag nu omgiven av sockerbitar, lakritsremmar och geléhallon. Gabriel är väl tillbaka i sitt helvetes himla Stockholm antar jag. Själv frossar jag i godis och blir bara fetare för var dag som går. Socker. Lakrits. Gelé. Hans hår i mina händer. Jag slukar hans blick. Hans läppar mot min mun.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki