FANDOM


Av Leyla Assaf-Tengroth

Jag kan inte säga när jag blev stor, jag är inte ens säker på att jag blivit det ännu. Men jag vet att jag blivit stor flera gånger.
   Första gången var jag bara fem år. Då bodde jag i Libanon, det är därifrån jag kommer, där har jag vuxit upp och gått i skola i flera tusen tals år.
   Vi var tre syskon och jag var äldst. Min bror Sami var en busunge. Han hittade på en massa hyss, plockade isär, slog sönder, spräckte, högg itu, fördärvade.
   När han gjort något och pappa upptäckte honom, så rusade vi barn i vild panik bort mot badrummet. Där stängde vi in oss medan pappa stod utanför och bultade. Så småningom lugnade han ner sig och vi vågade oss ut.
   Pappa var kraftig, vältränad. Han hade små svarta intensiva ögon och en smal svart mustasch. Man behövde inte se pappa för att veta att han var i närheten. Hans röst var så stark att den hördes över hela kvarteret. Långt innan han kom hem kunde jag höra hans hostningar. Och när pappa blev arg — ja då blev rösten dubbelt så stark och då ingav han verkligen respekt. Det var därför vi sprang till badrummet och låste in oss när pappa röt till.
   Men en gång när vi var på väg mot badrummet som vanligt, frågade jag mig — varför springer jag? Jag har inte gjort något, jag behöver inte gömma mig. Jag tvärstannade medan mina syskon fortsatte in i badrummet. Jag vände mig mot pappa och såg på honom. Pappa blev så förvånad att han stannade upp och stirrade på mig. Han gjorde ingenting, sa ingenting, bara muttrade något, skakade på huvudet, vände och gick. Jag kände mig viktig, betydelsefull. Jag tyckte att vi möttes som varandras likar. Jag var lika stor som han.

Jag gick i skolan i Beirut, en klosterskola för flickor. Flera lärarinnor var nunnor från Europa. Disciplinen var sträng och straffen hårda. Vi fick inte stryk, men om vi brutit mot någon regel så kunde vi få sitta en hel eftermiddag och skriva franska verb. Det var oftast på torsdagseftermiddagarna då vi annars skulle varit lediga. Ibland kunde vi ha straffskrivning hela söndagen och hade vi gjort något mycket förbjudet så kallades föräldrarna till skolan och nunnorna beklagade sig inför dem. Det allra strängaste straffet var att man inte fick gå kvar i skolan. Det höll på att hända mig. Då var jag väl tolv år.
   En av nunnorna kom från Bulgarien. Hon undervisade i matematik, biologi och fysik. Syster Augusta hette hon. Hon hade en vass knotig näsa och en mun som påminde om en ödlas. Hon talade högt upp i falsett med en stark genomträngande röst som skar i öronen. Vi trodde att fönsterrutorna skulle krossas när hon skrek åt oss, men det gjorde de aldrig. Vi tyckte illa om henne och jag tror att hon tyckte illa om oss också.
   Syster Augusta brukade tala om hur smutsiga vi libaneser var. Hon brukade använda biologilektionerna till sina hygieniska utläggningar. Hon bredde ut sig länge om alla bakterier som fanns överallt i Libanon. Så fort man lämnade klostret och gav sig ut på gatorna kunde man riskera vad som helst, påstod hon. Fullt av bakterier och det är ju inte så konstigt så smutsiga som ni är här i Libanon. Så där gick hon på.
   Ingen vågade protestera. Man gjorde inte det, man sa inte emot en lärare. Men vi var sårade och ledsna och arga för vi tyckte inte alls att vi var smutsiga. Det var vi inte heller. Visst fanns det många fattiga människor i Libanon som inte hade möjlighet att bada och tvätta sig lika ofta som syster Augusta skulle önska. Men vi som kunde höll oss lika rena som hon, tyckte vi.
   En dag när hon gick på som värst kunde jag inte längre behärska mig. Jag reste mig upp och sa: "Syster Augusta behöver ju inte alls stanna här hos oss. Varför inte resa hem om det är renare hemma hos er?"
   Mer sa jag inte, men det räckte. Hon började skaka i hela kroppen, ögonen blev alldeles stela, hon höjde en hand och pekade med ett darrande finger mot dörren: "Ut, Leyla, ut!"
   Vilket hallå det blev! Jag kallades genast till moder Teresa, rektorn, hon ringde efter mina föräldrar och det var verkligen nära att jag fick lämna skolan. Så vanartiga barn kunde man inte ha i den fina klosterskolan. Pappa använde all sin övertalningsförmåga och charm och till slut fick jag lov att stanna. Men om det hände igen...
   På ett sätt var väl den här händelsen inte så bra för mig och min fortsatta skolgång. Syster Augusta blev förstås min dödsfiende. Men för mig var det mycket viktigare att mina kamrater utnämnde mig till hjälte. Jag sa precis det som alla andra velat säga men inte vågat. Jag växte. Blev stor, minst lika stor som syster Augusta eftersom det var jag som haft rätt. Hon hade visserligen makten, men jag hade rätt och det var viktigare. Så tänkte jag mig att det måste vara att bli stor, vuxen, mogen.

I Libanon hade vi skollov i tre månader från början av juli till början av oktober. Det var outhärdligt varmt i Beirut under sommaren och alla som kunde drog sig upp i bergen där det var svalare. Vår familj hyrde ett hus i en liten by där vi bodde på somrarna.
   Det var alltid stort hallå när vi skulle flytta dit upp. Mamma grät för hon tyckte så illa om att packa och det var verkligen inte lite som skulle packas eftersom vi skulle vara borta så länge. En hel lastbil fylldes när vi flyttade dit och lika stor packning var det när vi flyttade tillbaka till stan.
   Sommarhuset låg högt på en bergstopp som ett örnbo. Från verandan kunde man se ända till havet och tittade man nerför bergssluttningen så såg man en gammal romersk amfiteater och bakom den bergen.
   Nu hade jag hunnit bli femton år. Det fanns ganska många i samma ålder som bodde i husen runtom. Pojkar och flickor. Vi brukade göra utflykter i bergen flera gånger i veckan, ofta hela dagarna. Men så småningom tröttnade vi på de närmaste bergen och ville gå längre, utforska andra berg. I Libanon ligger bergskedjorna på rad, den ena efter den andra. Bergstopparna verkar spetsiga på avstånd och svåra att klättra upp på. Men när man närmar sig en topp märker man att den inte alls är särskilt spetsig. Ofta kan en hel liten platå breda ut sig framför en.
   Det fanns ett berg som var särskilt lockande därför att det var förbjudet. Det låg vid en plats som hette Afka. Och det var mycket farligt, min och alla andra pappor hade utfärdat absolut förbud mot att gå till Afka. Vart som helst men inte dit.
   Berget vid Afka var nämligen fullt av hemlighetsfulla grottor. Och i grottorna bodde farligt folk — förrymda brottslingar, tjuvar, banditer. De levde på att överfalla besökare, råna, stjäla, plundra. Dit fick vi absolut inte gå. Alltså måste vi gå dit.
   Vår vandringsgrupp hade minskat under sommaren allteftersom målen blivit avlägsnare. Från början var vi nog närmare tjugo men vid det här speciella tillfället var vi bara sex. Jag och fem pojkar, alla mellan fjorton och sexton år.
   Vi startade två på morgonen, det var ännu mörkt. Vi skulle passera sju berg först, bortom det sjunde berget låg vårt mål. Eftersom jag var ensam flicka så tyckte pojkarna att de skulle skoja och retas med mig. De påstod att rövarna säkert skulle kasta sig över mig först. "Vi tänker inte skydda dig, hur ska du klara dig? Det här blir kanske din sista bergsvandring." Och så vidare och så vidare, så där som pojkar brukar hålla på för att morska upp sig själva. Jag var som så ofta förr — och senare också — ledsen och arg att jag var flicka och inte pojke.
   Några rövare såg vi aldrig, men när vi kom fram till vårt mål såg vi tält. Låga, platta tält, sådana som beduinerna brukar använda. Beduinerna är nomader som driver sina getter och får upp i bergen under sommaren och de är inte alls farliga.
   Nej, beduinerna är inte farliga. Men deras hundar! Först började en skälla, så några till och plötsligt kom ett stort koppel rusande mot oss. Dreglande, skällande, hotande. Pojkarna sprang åt alla håll. Men hundarna sprang fortare. Jag insåg att det inte lönade sig att försöka springa. Jag stannade. Tog ett steg framåt. Kom plötsligt att tänka på episoden med pappa framför badrummet många år tidigare.
   Jag vill inte jämföra hundarna med pappa, men jag kände likadant nu som då när de stannade, morrade och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka.
   Så visslade en beduin på dem och hundarna återvände till lägret.
   Sen var pojkarna väldigt tysta och återigen hade jag vuxit, blivit stor.

Redan som tonåring hade jag klart för mig att jag ville göra film. Jag hade fått smak för det i tretton—fjortonårsåldern. Då skrev jag ett brev till chefen för libanesiska televisionen och klagade över att det inte fanns program för barn i min ålder, bara för småbarn eller vuxna. TV-chefen ringde och bad mig komma upp och prata.
   Jag gick dit med mamma och pappa. TV-chefen trodde att det var mamma som hade skrivit brevet och vände sig hela tiden till henne. Ville anställa henne tills han fick klart för sig att det var jag som skrivit. Jag var förstås för ung att börja arbeta. Men jag fick hjälpa till ändå. Jag presenterades för en TV-producent som gjorde barnprogram. Hon frågade vad jag tyckte om hennes program. Jag svarade att de var bra, men man kunde göra mera. Så föreslog jag en serie om barn i främmande länder.
   Det tyckte hon var intressant och jag fick fria händer att sätta igång. Letade rätt på sagor och historier från olika världsdelar. Sökte upp människor som kunde något om andra kulturers musik och dans. Jag ville visa indianer, afrikaner, kineser, indier i TV-rutan.
   De stränga nunnorna var skeptiska i början, men insåg snart att det kunde vara lärorikt både för mig och mina skolkamrater, för jag började engagera dem också. Det behövdes mycket folk till mina program. Jag blev väldigt populär i skolan, alla ville vara med i TV.

Nära vår skola fanns en pojkskola. Dit var det strängt förbjudet att gå. Nunnorna vakade som hökar. Men jag förklarade att jag måste engagera pojkar också, till trollkarlar, kungar, unga hjältar och vad det kunde vara. De gjorde alltså ett undantag för mig. Jag kunde gå till pojkskolan och engagera de snyggaste killarna. Vilken triumf! Så här efteråt kan jag väl erkänna att det nästan var det roligaste av alltsammans.
   All min lediga tid gick åt till TV. Inte hade jag tid att läsa läxor, TV var mycket viktigare. Jag kom efter i skolan, men nu var nunnorna toleranta och lät mig hållas.
   En sak lärde jag mig under den här tiden. Om man har möjlighet att göra något som man verkligen tror på så kan det ske små underverk. För ett underverk tyckte jag det var när nunnorna gick med på att jag besökte pojkskolan. Och ett intresse fick jag som blev början till min yrkeskarriär.
   När jag slutat skolan och tagit studenten ville jag utbilda mig till filmregissör. Det fanns inga möjligheter i Libanon, men jag hade en faster som bodde i Paris. Till henne skrev jag och hon skickade ansökningshandlingar till en filmskola. Allt verkade klart och jag förberedde mig att resa till Paris och börja leva.
   Jag tyckte att jag hade blivit så stor att jag kunde bestämma över mitt eget liv. Men det tyckte inte pappa. Han hade inte så mycket emot att jag ville utbilda mig till filmregissör, men att bo i Paris... nej och återigen nej. Det hjälpte inte att jag skulle bo hos min faster, hans syster. Paris var farligt för unga flickor — alltså nej.
   "Gör vad du vill", sa pappa, "men i Libanon!"

Det kan verka konstigt att den här episoden kan ha bidragit till att göra mig stor och vuxen. På något sätt kändes det ändå så. Jag hade trott att nu när skolan var slut väntade den fullständiga friheten. Men det fanns gränser. Och för att överskrida de gränserna måste jag byta taktik. Förbereda både mig och föräldrarna bättre, undvika direkt konfrontation, bli listigare, mer diplomatisk. Det behövde jag när nästa sammanstötning kom.

Vid nitton års ålder var jag en typisk familjeflicka med mycket begränsade erfarenheter av livet, särskilt av pojkar. Sexualmoralen var sträng på den tiden. Att gå ut ensam med en pojke var inte tillåtet. Jag kände mig alltmer instängd ju äldre jag blev.
   Det var inte det att jag hade det dåligt hemma. Mamma och pappa tyckte mycket om mig och ville verkligen mitt bästa. Aldrig att jag blev illa behandlad eller slagen eller ovänligt bemött. Men jag var inte fri, inte min egen.
   Så träffade jag Lars. Lång, blond, blåögd, svensk. För honom föll jag. Han ville gifta sig med mig och jag med honom. Han skulle ta mig bort, långt bort till främmande land. Visserligen kunde jag inte tänka mig att man levde så bra i Sverige som i Libanon. Men det var jag beredd att ta bara jag kom hemifrån och fick gifta mig med honom.
   Och nu började mitt livs hårdaste kamp. Pappa sa förstås nej. Gärna fick jag gifta mig, men med en libanes! Jag mobiliserade hela släkten och fick över dem på min sida. Den viktigaste bundsförvanten var mamma. Hon bearbetade pappa, mjukade upp honom. Och själv ställde jag pappa inför ett val — antingen gifter jag mig med Lars eller också blir jag nunna! Jag menade det verkligen och till slut gav pappa med sig. Nu var jag väl ändå stor!
   Jag flyttade alltså till Sverige. Samtidigt bröt det ut krig i Libanon.
   Ett ohyggligt blodigt grymt inbördeskrig. Det var hemskt för mig att vara så långt borta från min familj. Att sitta skyddad i Sverige medan de utsattes för ständiga beskjutningar och bombardemang. Jag kände mig feg, utanför, hjälplös.
   Vid ett tillfälle när jag var på besök i Libanon körde min kusin Andrée mig på en motorväg i Beirut. Min syster Nanna som var tio år var också med. En granat slog ner framför oss på vägen.
   Min kusin vände bilen och for tillbaka, svängde upp en tvärgata. En ny granat. Hon tog en annan gata, även där en granat. Det fanns bara en gata kvar, sen kom havet. Då smällde det precis framför oss. En kvinna i vitt nattlinne stod och pratade med någon. Bredvid henne en söndertrasad bil och i bilen hennes man, det som var kvar av honom. Kvinnan fortsatte att prata med honom som om han fortfarande levde. Folk sprang fram och tillbaka och skrek, ambulans kom. Kaos, förtvivlan, död.
   Nanna började skrika. Jag tog henne i handen och sa att hon måste lugna sig men då sa hon: "Det är du som skriker Leyla." Jag hade skrikit utan att märka det själv. Jag var så rädd.
   Nanna höll mig hårt i handen, ville inte släppa. Jag visste att nu måste jag lugna mig, för nu hade jag ansvar, nu var någon beroende av mig. Nanna måste känna att jag var stark, trygg, någon att hålla i handen. Jag hade aldrig i mitt liv känt mig så liten, men på något sätt måste jag ändå ha blivit stor för Nanna släppte min hand och blev lugn.

Varje gång jag mött motstånd, övervunnit en svårighet, insett något, så har jag blivit lite större. Jag tror inte att man blir stor med en gång, det är en långsam process som — hoppas jag — fortsätter hela livet.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki