FANDOM


Av Willy Kyrklund

Ångvälten är hämtad ur hans debutbok med samma namn som utkom 1948, bara tre år efter krigsslutet. Men novellen kan tolkas på många sätt och den har inte mist sin aktualitet — idyllen är alltid hotad.

Mårten och Loffe och Jalle och Peter-Ulrik och Bitten och Susanne och Snoriga Severin, alla stod och gapade och det hade de anledning till. En sådan maskin ser man inte alla dar. Från Solrosvägen kom Acke springande och från Konvaljestigen kom Sonja springande och ställde sig att titta de med. Men då vred föraren på ett handtag och den väldiga kolossen började rulla framåt längs Krokusvägen. Arrarrarr, sade den, och gruset gnisslade. Mårten och Loffe och Jalle och Peter-Ulrik och Bitten och Susanne och Acke och Sonja följde efter. Sist i raden kom Snoriga Severin och han gjorde skäl för sitt namn.
   Mårten sa: — Jag har sett många ångvältar i mitt liv, men den här var den värsta.
  — Hur gammal är du då? frågade Bitten.
  — Sju.
   Svaret var kort och dräpande. Bitten teg.
  — Den här ångvälten är den största i världen, deklarerade Mårten vidare.
  — Hur vet du det?
  — För det finns ingen som är större.
  — Det finns.
  — I Amerika finns det.
  — Nej.
  — Jo.
  — Jag har drömt om en som är större. Mycket större.
   Men Sonja sprang fram till föraren och neg och ropade.
  — Vad är klockan?
  — Den är tolv, sa förarn.
  — Tack, sa Sonja. Är farbrors ångvält den största i världen?
  — Det är ingen ångvält, sa förarn. Det är en elektrisk vält. Den heter Julius.
  — Arrarrarr, sa Julius.
   Men Mårten grubblade och när han hade grubblat så talade han. Och han sade: — Det är nog en ångvält i alla fall. Men den drivs med elektricitet.
   Förarn sa: — Den drivs av en ackumulator.
   Då blev Mårten stött och lämnade sig efter.
   Men Loffe och Jalle och Peter-Ulrik och Bitten och Susanne och Acke och Sonja fortsatte att traska bakom; desslikes Snoriga Severin, som gjorde skäl för sitt namn.
   Sålunda gjorde ångvälten Julius sitt intåg i stadsdelen Blomsterängen; ett dovt surr bådade dess ankomst och en talrik uppvaktning följde dess fjät.
   Blomsterängen var en nybyggd stadsdel med små enfamiljs trähus. Framför varje hus var en trädgårdstäppa, där stod några spinkiga äppelsticklingar och hoppades på framtiden. Och husen stod i rader, så att man från Loffes mammas kök kunde se in i Peter-Ulriks pappas och mammas sängkammare, och från Peter-Ulriks mammas kök såg man in i Jalles pappas och mammas sängkammare och från Jalles mammas kök såg man in i Bittens pappas och mammas sängkammare. Men från Bittens mammas kök såg man inte in i någon sängkammare alls, och det kunde också göra detsamma, ty alla hade ju ändå rullgardin.
   I enlighet med de modernaste principerna för planering av förortsbebyggelse bestod Blomsterängen av en sluten samling bostadskvarter med en uppkörsväg och med en järnvägshaltpunkt. Om morgonen for alla familjefäder in till staden för att förtjäna pengar. Om aftonen kom de allesammans tillbaka för att äta och för att sova. Sålunda var Blomsterängen en mycket fridfull stadsdel utan buller och trafik. Men barnen grävde gropar i väggruset i den förhoppningen att nästa bil som kom skulle köra omkull där. Den skulle komma med stark fart, slira ut ur körbanan, göra en volt i luften och krossas mot ett träd. Och alla passagerarna skulle dö. Sånt hade man sett på film.
   Men nu kom i stället ångvälten Julius och glättade ut alla gropar. Kvidande pressades gruset samman under dess vältrande valsar och bakom den låg vägen slät och hård som ett dansgolv. Barnen som traskade bakom insåg sin privilegierade ställning: de var de första mänskliga varelser som satte sin fot på denna nya fina glatta väg. Och de upphörde icke att förvåna sig över den ohyggliga kraft varmed stenarna pressades in i vägbanan eller också krossades om de försökte göra motstånd. Julius var perfekt, det var inte fråga om annat, Julius var en mästare. Julius var stark, Julius var tung, och så körde Julius över en liten lekvagn som blivit kvarglömd på vägen.
   Det blev bara några trästickor kvar av den. Barnen beskådade häpna denna fullständiga tillintetgörelse. Tänk! Då först förstod Susanne att det var hennes vagn. Och hon började gråta bitterligen.
   Men Julius rullade vidare. Längs hela Krokusvägen körde den, korsade Rosenstigen, Förgätmigejstigen, Kaprifol-stigen och Orkidéstigen, och när den hade kört hela Krokusvägen så hade den kommit tillbaka till korsningen med Solrosvägen, där den startade. Ty Krokus-vägen hade sitt namn därav att den gick i krok.
   Då stannade Julius och förarn steg ur. — Nu går jag, sa han. Det är lördag i dag.
   Och så gick han. Och så gick barnen hem och åt middag.
   Efter middagen kom barnen tillbaka och denna gång var de flera. De klättrade omkring på Julius, klev upp på motorhuven och hoppade ned igen, det var inte svårt, ty Julius var låg och massiv, klev upp och hoppade ned igen.
   På förarplatsen stod Loffe och lekte att han var amiral. Han brukade få stryk hemma och därför ville han bli amiral. Som befälhavande amiral på ett slagskepp med hundra kanoner skulle han bli Karibiska havets skräck och hans fiender skulle förbanna hans namn. Han försökte få kamraterna att kalla honom amiral, men det gick inte. Då gjorde han det själv: amiral Loffe på pansarskeppet Julius. Det lät inte så illa. Amiral Loffe, Karibiska havets skräck. Det lät ännu bättre.
   Han knöt händerna hårt om ratten och lade om kursen två streck nord. Om babord skymtade Jamaica vid synranden. Vågorna blixtrade i solgasset och flygfiskarna hoppade. Men han glömde icke att hålla utkik efter fiender.
   Pansarskeppets manövrering och eldgivning kontrollerades medelst diverse handtag, som emellertid inte gick att vrida på, ty förarn hade låst dem när han gick.
   Och i detta ögonblick får han syn på fienden. En liten prick har dykt upp vid horisonten, han fixerar den genom tuben, mycket riktigt, det är ett eldledningstorn. Den lilla pricken blir större, två prickar, jaså två mot en, tre prickar, fyra prickar, de närmar sig raskt, fem prickar, nu är sekunderna dyrbara, en torped stryker förbi strax akteröver, i detsamma viner granaterna om öronen på honom och tuben skjuts bort ur hans hand. Det främsta fiendeskeppet har lossat salva. Nu gäller det att svara med samma mynt. Han rycker och drar i handtagen, men de rubbas icke, ty förarn hade ju låst dem när han gick. Han rycker och drar, fienden skjuter oupphörligt, krevaderna blir tätare, han rycker förtvivlat, det gäller livet — och äntligen ger handtaget vika, med en fruktansvärd skräll avlossas Julius kanoner, hela skeppet skakar av rekylen, brak och dån och sårades jämmer-skrin ...
   Skriket upphörde. En smal rännil av blod sipprade fram under välthjulet, letade sig väg mellan stenarna i gruset.
   Surrande och brummande fortsatte Julius framåt, gruset gnisslade. Alla barnen sprang, var och en åt sitt håll. Endast Loffe stod kvar på förarplatsen, han kissade ner sig, och kände hur det rann ljumt längs benen och ned i skorna.
   Han visste vem det var. Han mindes hur Snoriga Severin hade suttit strax intill framhjulet ivrigt sysselsatt med att gräva en grop. En stor grop där Julius skulle köra omkull och gå i kras.
   Men Julius rullade vidare längs Krokusvägen. Då hoppade Loffe av och började springa han också, på darriga ben. Han sprang längs Solrosvägen, bort från Blomsterängen och ut på stora landsvägen. Han brukade få stryk hemma, men han förstod att så mycket stryk hade han inte fått tillsammans i hela sitt liv som det han skulle få för det här. Han skulle få stryk av föräldrarna och av lärarna och av polisen och av domstolen och av alla människor.
   En kvarts timme senare hittade man Snoriga Severin och bar hem honom till hans moster. Ty hans mamma var bortrest och hans pappa hade alltid varit bortrest och därför bodde han hos sin moster.
   Men Julius rullade vidare. Den rullade rakt framåt i körbanan, ty på denna sträcka var Krokusvägen rak. Men när vägen begynte kröka sig körde den upp på trottoaren. Så fortsatte den längs kanten av angränsande tomt och demolerade häcken. Ingen hejdade den.
   Den bräckte staketet till nästa tomt och vältrade fram över en bikupa. Bina surrade och honungen smetade på de vältrande valsarna. Julius brummade.
   Och Julius rullade vidare. Den korsade en tvärväg och rullade rakt mot grinden till gumman Söderlunds tomt. Gumman Söderlund såg den genom fönstret, rusade ut, fann att den endast hade tio centimeter kvar till grinden. Då öppnade hon grinden, ty det var ju onödigt att den skulle förstöra grinden också. Så rusade hon till telefonen, visste inte vart hon skulle ringa, slog ett nummer på måfå. Det var tidgivningen. Klockan var nitton, tjugufyra och noll.
   Julius rullade in genom den öppnade grinden och fortsatte över en blomsterrabatt. De stolta pionerna bröts ned och deras röda huvuden pressades ned i mullen. Och bakom Julius var mullen så hård, att endast en sådd av bajonetter hade mäktat spira där.
   Men nu kom Peter-Ulriks pappa springande tillsammans med Bittens pappa och mamma. Och gumman Söderlund rusade ut igen och pekade på Julius och skrek: — Där är den!
   Men Bittens mamma sa: — Den lille Severin är död.
   Och Peter-Ulriks pappa hoppade upp på förarplatsen och grep tag i ratten och styrde åt vänster. Och Julius började vända åt vänster. Så körde han ut med Julius på Krokusvägen igen, han tog vägen över gumman Söderlunds stockrosor, det var mycket ledsamt men det kunde inte hjälpas.
   Med Peter-Ulriks pappa vid ratten rullade Julius fram längs Krokusvägen och nu var den inte ensam längre. Ty bakom den kom Bittens pappa och mamma och gumman Söderlund som klagade sin nöd och Mårtens hela familj med piga och barnjungfru och en gammal farmor som var på besök och Jalies pappas sekreterare, ty hans mamma var död och Sonjas mamma som var fin och gracil som en docka och en okänd herre i grå knall och svarta handskar och Ackes mamma som hade kräfta i ändtarmen och nog skulle dö innan julen. Och Sonjas mamma sa till Jalles pappas sekreterare: — Jaså lille Severin har förolyckats...
   Och Peter-Ulriks pappa drog i manöverhandtagen för att få välten att stanna, men det gick inte. Hur han än bände och vred så skedde ingenting, utan Julius fortsatte som förut.
  — Vi måste ha tag på en montör, sa han.
   Susannes pappa anmälde sig, ty han var montör. Han lyfte på motorhuven och dök in i motorn, medan han samtidigt gick till fots bredvid. Så vek sig knäna på honom och fötterna började släpa längs marken. Ena foten hamnade under bakhjulet och härigenom drogs han loss. Han föll till marken. Han hade brännsår på händerna och den krossade foten blödde ymnigt.
   Bittens mamma skrek:
  — En som har fått elektrisk stöt skall man behandla på samma sätt som en drunknad. Man skall ge honom konstgjord andning.
  — Gör det då!
  — Inte kan jag. Jag bara sa hur man skulle göra.
  — Sergeant Olivin kan ge konstgjord andning.
   Sergeant Olivin var chef för Blomsterängens hemvärn och i hemvärnet får man lära sig sånt.
   Susannes pappa släpades upp på trottoaren. Någon band om den stympade foten och någon sprang efter sergeant Olivin som kunde ge konstgjord andning.
   Julius rullade vidare.
   Peter-Ulriks pappa styrde alltjämt, men han var blek och svettig och höll hårt om ratten.
   Sonjas mamma som var fin och gracil som en docka, sa:
  — Hur vore det att sända bud på den riktiga föraren?
   Och Ackes mamma som hade kräfta i ändtarmen och skulle dö till jul, hon sa:
  — Det är redan gjort. Men det var ingen nytta med det. För han var så full så han visste inte skillnad på opp eller ner. Det var hans lediga tid sa han.
   Så kom sergeant Olivin i full uniform och gav Susannes pappa konstgjord andning, och han var inte död än och man bar honom hem till sig.
   Julius rullade vidare. Och när den hade rullat Krokusvägen runt och kom tillbaka till korsningen med Solrosvägen, då var där en svart fläck på vägbanan och Peter-Ulriks pappa gjorde en stor lov för att inte köra på den svarta fläcken.
  — Jag mår inte bra, sa han. Jag vill bli avlöst.
   Men ingen avlöste honom, ty alla diskuterade hur man skulle kunna stoppa Julius.
  — Den måste ju kunna stoppas för fan.
  — Det var en som försökte.
  — Svetsa sönder den!
  — Var finns en svetslåga?
  — Några kilogram trotyl skulle göra susen.
  — Spräng den i luften!
   Den okände herrn i grå knall och svarta handskar sa:
  — Den är ju en fara för liv och egendom. Gentemot våldsverkare av denna typ måste samhället tillgripa sina yttersta tvångsmedel.
   Och sergeant Olivin erinrade sig reglementets 20 § mom 3 som stadgar: "Hemvärnet må sammankallas därest exceptionella omständigheter så påfordra."
   Julius rullade vidare, surrande, brummande. Förbi Konvaljestigen, förbi Rosenstigen, förbi Förgätmigejstigen, surrande, brummande. Vid alla vägkorsningar kom folk ut och tittade.
   Egentligen var det inte så mycket att titta på, ty Peter-Ulriks pappa styrde och Julius uppförde sig som vilken vanlig vält som helst.
   Vid Förgätmigejstigen stod gubben Oskarsson som var nittio år och stendöv. Han pekade på Julius med sin käpp och skrek:
  — Si, si, nu rullar den!
   Peter-Ulriks pappa pressade ratten mellan sina händer och sade ingenting. Han mådde verkligen illa.
  — Va? skrek gubben Oskarsson. Och så upprepade han: Si, si, nu rullar den. Och släpper du ratten karl, då rullar den åt helvete!
   Vid Kaprifolstigen kom Peter-Ulriks mamma med kaffe.
  — Det lugnar, sa hon.
   Julius rullade vidare. Och när den kom tillbaka till korsningen med Solrosvägen, då var där en svart fläck på vägbanan och Peter-Ulriks pappa gjorde en stor lov för att inte köra på den svarta fläcken.
  — Jag mår illa, sa han. Jag vill bli avlöst. Men det var ingen som hörde honom, ty alla människor hade gått någon annanstans. Det var redan skumt.
  — Jag undrar vart alla har gått, tänkte han.
   Så korsade han Konvaljestigen, Rosenstigen, Förgätmigejstigen, Kaprifolstigen, Orkidéstigen, surrande, brummande.
   När han kom ut på gärdet bakom Orkidéstigen, där tomterna ännu var obebyggda, såg han att två granatkastarplutoner var uppställda i skogsbrynet på var sida om vägen. Längre bort tyckte han sig skymta en skyttekedja.
   Hemvärnschefen sergeant Olivin kom själv fram till honom och sa:
  — Bäst att lämna vagnen. Vi har pansargranater.
  — Gärna det, sa han.
   Men det tycktes honom att hans svettiga händer var så fastklibbade vid ratten att han knappast kunde få dem loss. Och så pekade han på två små metallskyltar som var fastskruvade intill manöverhandtagen.

   På den ena stod:
     Tillverkare: SMEAB
     N : o 197868 FH Typ: Julius
     Vikt: 22 ton

   På den andra stod:
     Åverkan å Staden tillhörig egendom bestraffas jämlik 28 Kap 9 § mom 1 Strafflagen med böter eller fängelse i högst två år, eller i fall av uppsåtlig skadegörelse jämlikt 28 Kap 9 § mom 2 med böter eller tukthus i högst fem år.

   Han sa: — Månne detta kan betecknas som "uppsåtlig skadegörelse"?
   Sergeant Olivin stirrade länge på de två skyltarna. Hans ögon var som glas. Så sade han:
  — Jag har mitt ansvar.
   Sade och gick.
   Julius rullade vidare. De svettiga händerna var fastklibbade vid ratten, blodet dunkade i huvudet. Han var nog sjuk. Han undrade vad Olivin hade menat. Skulle han verkligen skjuta? Han kände granatkastarnas mynningar riktade mot sig och tänkte på vem han var. Han var Peter-Ulriks pappa. Pansargranater. Han kände blodet dunka i huvudet. Han hade säkert feber. Kunde den där karlen Olivin ha någon anledning att hata honom? Han hade sett så underlig ut. Med ögon som glas. Och han själv — han var Peter-Ulriks pappa.
   Julius rullade vidare, surrande, brummande. Han klängde sig fast vid ratten som en krympling vid sin krycka. Snart skulle han vara framme vid Solros-vägen. Där skulle den svarta blodfläcken lysa emot honom och han skulle göra en stor lov för att inte köra på den svarta fläcken. Sedan Konvaljestigen, Rosenstigen, Förgätmigejstigen, Kaprifolstigen, Orkidéstigen. I evighet skulle han köra så, runt, runt, väja för den svarta fläcken och känna granatkastarnas mynningar riktade emot sig. I evighet.

Ur "Ånngvälten" 1948.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki