FANDOM


Av: H. P. Lovecraft

 Olycklig är den, vars barndomsminnen endast består av skräck och sorg. Beklagansvärd är han som ser tillbaka på långa timmar i dystra och väldiga salar med bruna draperier och förvirrande rader av ålderdomliga böcker, eller på bävande timmar i skymningsfyllda dungar av groteska, väldiga och överväxta träd som högt ovanför tyst vinkade med sina förvridna grenar. Ett sådant öde gavs jag av gudarna — jag, den bedövade, den missräknade; den ofruktsamme, den brutne. Och ändå är jag egendomligt tillfreds och klänger mig förtvivlat fast vid dessa dystra minnen när mina tankar för ett ögonblick hotar att sträcka sig bort till det andra.
    Jag vet inte var jag föddes, förutom att slottet var oändligt gammalt och oändligt fasansfullt, fyllt av mörka korridorer och med höga tak där ögat bara fann spindelnät och skuggor. Stenarna i de förfallna korridorerna föreföll alltid att vara motbjudande fuktiga, och en vidrig lukt, som från döda generationers samlade kroppar, hängde överallt i luften. Det var aldrig ljust, och jag tände ibland ett ljus för att lugnas av åsynen av det, inte heller fanns solljus utanför, eftersom de ohyggliga träden sträckte sig högt över det högsta av de torn jag kunde bestiga. Det fanns ett svart torn som reste sig ovanför träden upp till den okända yttre himlen, men det var delvis raserat och kunde bara bestigas genom en praktiskt taget omöjlig klättring uppför en vertikal mur.
    Jag måste ha levt många år på denna plats, men jag kan inte mäta tiden. Någon måste ha sett till mig, men jag kan inte minnas att jag någonsin har sett eller hört någon annan människa än mig själv, eller över huvud taget något levande utom de ljudlösa råttorna och fladdermössen och spindlarna. Jag tror den som skötte om mig måste ha varit ohyggligt gammal, eftersom mitt första begrepp om en levande människa var något chockerande likt mig själv, men förvridet, förkrympt och sönderfallande likt slottet. Jag såg inget groteskt i de ben och skelett som låg i en del av kryptorna långt nere i källaren. Jag förknippade dessa föremål med vardagliga händelser, och betraktade dem som mer normala än de färgade bilder av levande människor som jag fann i många av de mögliga böckerna. Jag har lärt mig allt jag vet ur dessa böcker. Ingen lärare uppmuntrade eller vägledde mig, och jag kan inte minnas att jag någon gång under dessa år hörde en mänsklig stämma — inte ens min egen, för jag har aldrig försökt tala högt även om jag har läst om talförmågan. Jag var lika okunnig om mitt eget utseende eftersom det inte fanns några speglar i slottet, och jag föreställde mig instinktivt att jag liknade de ungdomliga gestalter som jag såg målade och tecknade i böckerna. Jag antog att jag var ung, eftersom jag mindes så litet.
    Utanför slottet, bortom den stinkande vallgraven och under de tysta, stumma träden, låg jag ofta och drömde i timmar om det jag läst i böckerna; och jag föreställde mig längtansfullt att jag själv befann mig bland de muntra människorna i den soliga världen bortom de ändlösa skogarna. En gång försökte jag fly genom skogen, men ju längre bort jag kom från slottet dess tätare blev skymningen och luften fylldes av dov skräck, tills jag skräckslaget rusade tillbaka för att inte gå vilse i denna nattysta labyrint.
    Så jag drömde och väntade i den eviga skymningen, utan att veta vad jag väntade på. I den skuggiga ensamheten växte sig sedan min längtan efter ljuset så stark att jag inte kunde vila mer, och jag lyfte bönfallande händerna mot det svarta tornet som höjde sig över skogen upp till den okända yttre himlen. Till slut beslöt jag mig för att bestiga tornet trots att jag kanske skulle falla; ty det vore bättre att se himlen och sedan dö, än att leva utan att någonsin skåda dagern.
    I det fuktiga skymningsljuset gick jag uppför de nötta och åldrade trapporna tills jag nådde den plats där de upphörde, och därefter klängde jag vidare uppåt längs den fuktiga stenmuren. Den döda stencylindern var spöklik och hemsk inuti; svart, förfallen och övergiven av allt utom de oroade fladdermössen som gled fram på ljudlösa vingar. Men än mer spöklik och hemsk var klättringens långsamhet; ty hur snabbt jag än klättrade ljusnade inte mörkret över mitt huvud, och jag angreps av en ny kyla som tycktes komma från fuktig och uråldrig mossa. Jag darrade när jag undrade varför jag inte nådde upp till ljuset, och jag skulle ha sett nedåt om jag vågat. Jag föreställde mig att natten plötsligt hade sänkt sig över mig, och jag trevade fåfängt med min lediga hand efter en fönsteröppning för att kunna se ut och försöka bedöma hur högt jag kommit.
    Plötsligt, efter en evighet av blind klättring uppför denna hala mur, kände jag hur mitt huvud stötte emot något, och förstod att jag hade nått upp till ett tak eller i alla händelser ett golv. Jag lyfte min lediga hand i mörkret och fann att barriären var av orubblig sten. Därefter följde ett ohyggligt hasande runt tornet medan jag klängde mig fast vid alla de utsprång som den slemmiga muren erbjöd mig, tills min trevande hand slutligen fann en punkt där stenen över mitt huvud kunde lyftas upp och jag klättrade uppåt igen och pressade huvudet mot stenplattan medan jag använde båda händerna för att hålla mig fast vid muren. Inget ljus skymtade där uppe, och när jag hävde mig upp förstod jag att min färd ännu inte var över, för stenplattan var en lucka i ett stengolv av större diameter än tornet, antagligen golvet i en stor tornkammare. Jag kröp försiktigt upp och försökte förhindra att luckan slog igen bakom mig, men misslyckades. Medan jag utmattad låg på stengolvet hörde jag det dånande ekot när den föll ner, men jag hoppades kunna öppna den igen när det blev nödvändigt.
    Jag trodde nu att jag befann mig på en oerhörd höjd, långt över skogens fördömda grenar. Jag kravlade mig upp på fötter och famlade omkring mig efter fönster för att för första gången kunna se himlen, månen och stjärnorna som jag hade läst om. Jag blev besviken, för allt jag fann var stora marmorblock på vilka stod motbjudande avlånga lådor av oroande storlek. Jag grubblade alltmer, och undrade vilka förfärliga hemligheter som kunde döljas i detta fjärran rum som så länge hade varit avskuret från slottet där nere. Sedan rörde mina händer oväntat vid en dörröppning som var utsmyckad med egendomliga skulpturer. Den var låst, men jag lyckades med en våldsam kraftansträngning öppna dörren inåt. När jag gjorde det, upplevde jag den starkaste lycka jag någonsin känt, för genom ett utsmyckat järngaller och nerför en kort stentrappa till dörren sipprade ljuset från den strålande fullmånen som jag aldrig hade sett annat än i drömmar och i diffusa syner som jag inte vågade kalla minnen.
    Jag trodde nu att jag hade nått upp till tornets krön, och rusade uppför de få stegen bortom dörren; men trappan mörklades plötsligt när några moln täckte månen och jag snubblade. Jag trevade mig försiktigt framåt i mörkret och nådde upp till gallerdörren. Jag ryckte i den och fann den vara låst, men slet inte upp den av fruktan för att falla ner från den fantastiska höjd jag nu befann mig på. Då dök månen upp bakom molnet. Den mest djävulska av alla chocker är den som kommer av det fruktansvärt oväntade och groteskt otroliga. Inget som jag tidigare hade upplevt kan i fasa jämföras med det jag nu såg eller de aningar som detta antydde. Det jag såg var lika vardagligt som förskräckande, ty det var helt enkelt detta: istället för den svindlande anblicken av trädtoppar sedda från en väldig höjd, utbredde sig utanför gallerdörren inget annat än den fasta marken, utsmyckad med marmorplattor och pelare och överskuggad av en ålderdomlig stenkyrka vars förfallna torn skimrade spöklikt i månskenet.
    Jag öppnade halvt medvetslös gallerdörren och stapplade ut på den vita sandgången som sträckte sig bort åt två håll. Jag var bedövad och förvirrad men drevs fortfarande framåt av min längtan efter ljus, och inte ens denna otroliga upptäckt kunde hejda mig. Jag varken visste eller brydde mig om huruvida allt detta berodde på vanvett, drömmar eller magi, utan föresatte mig att till varje pris skåda ljus och glädje. Jag visste inte vem eller vad jag var eller var jag kunde befinna mig; men när jag raglade framåt blev jag medveten om ett svagt ohyggligt minne som antydde att min längtan hit inte enbart var en händelse. Jag passerade ut från denna av marmorplattor och pelare fyllda plats genom en portal, och vandrade bort genom en öppen trakt, ibland längs vägen, men ofta lämnade jag den utan synligt skäl för att vandra genom lundar där bara enstaka ruiner tydde på att en uråldrig väg en gång legat här. En gång simmade jag över en flod där gamla mossiga stenar tydde på att en gammal bro en gång funnits.
    Mer än två timmar måste ha gått innan jag nådde fram till vad som föreföll att vara mitt mål, ett gammalt murgrönsklätt, ohyggligt välbekant slott i en lummig park. Jag såg att vallgraven hade fyllts igen och att några välbekanta torn hade försvunnit, medan några nya flyglar förvirrade mig. Mest gladdes jag dock över de öppna fönstren som var ljuvligt upplysta och spred ljudet av festlig glädje. Jag gick fram till ett av dem och såg in och upptäckte egendomligt klädda människor som roade sig och talade glatt med varandra. Jag trodde mig inte ha hört mänskligt tal förut, och kunde bara gissa mig till vad som sades. Vissa av ansiktena tycktes ha uttryck som återuppväckte otroligt avlägsna minnen, andra var helt främmande för mig.
    Jag klättrade nu in genom det låga fönstret till det skarpt upplysta rummet, och tog därigenom steget från mitt enda lyckliga ögonblick till mitt svartaste ögonblick av förtvivlan och klarsyn. Mardrömmen kom omedelbart, för när jag steg in uppstod omedelbart en av de ohyggligaste händelser jag någonsin upplevt. Jag hade knappt hunnit klättra över fönsterbrädet förrän en plötslig och oväntad fasa sänkte sig över alla de närvarande, en ohygglig fasa som förvred alla ansikten och slet ohyggliga skrik ur alla strupar. Alla flydde, och i uppståndelsen svimmade flera och släpades ut av sina hysteriskt flyende vänner. Många täckte ögonen med händerna och rusade blint bort, stötande mot möbler och väggar innan de nådde fram till någon av de många dörrarna.
    Skriken var ohyggliga; och när jag ensam och bedövad stod i den klart upplysta salen och lyssnade till det försvinnande ekot av deras steg, darrade jag vid tanken på vad som måste lura bakom mig. Vid en hastig blick tycktes salen vara övergiven, men när jag närmade mig en av alkoverna tyckte jag mig ana någon där inne — en antydan till en rörelse bortom den guldinramade dörröppning som ledde in till en annan och liknande sal. När jag närmade mig dörröppningen skymtade jag uppenbarelsen tydligare; och sedan, med det första och sista ljud jag någonsin frambringat — ett vidrigt ljud som upprörde mig nästan lika mycket som den motbjudande syn som förorsakade det — såg jag i etsande ohygglig klarhet det ofattbara, obeskrivliga och onämnbara vidunder vars blotta anblick hade förvandlat ett festsällskap till en hord hysteriska flyktingar.
    Jag kan inte ens antyda vad det var, för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet, onaturligt och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse; den förmultnade, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja. Gud skall veta att det inte tillhörde denna värld — eller att det inte längre tillhörde denna värld — ändå såg jag till min fasa i dess söndergnagda och skelettartade gestalt en hångrinande, ohygglig parodi av en människokropp, och i dess multnande, sönderfallande anletsdrag något onämnbart som skrämde mig ännu mer.
    Jag var nästan paralyserad, men jag gjorde ändå en svag rörelse mot ljuset; ett osäkert steg bakåt som inte lyckades bryta den trollkraft med vilken det namnlösa, tysta monstret höll mig fast. Mina ögon var förhäxade av de glasartade ögonklot som stirrade in i dem och vägrade att sluta sig; ändå var de barmhärtigt skumögda och visade efter den första chocken bara en diffus bild av vidundret. Jag försökte lyfta armen för att utestänga anblicken, men mina muskler var så förlamade att min arm inte förmådde lyda min vilja. Rörelsen var emellertid tillräcklig för att få mig ur balans, och jag raglade flera steg framåt för att inte falla omkull. När jag gjorde det blev jag plågsamt och plötsligt medveten om hur nära kadavret var — jag tyckte mig nästan höra dess ohyggliga ihåliga andetag. Jag var nästan vanmäktig men lyckades ändå sträcka fram en hand för att stöta bort den stinkande uppenbarelsen som trängde sig så nära inpå mig; och i ett ohyggligt ögonblick vidrörde mina fingrar monstrets ruttnade utsträckta klor under den gyllene portalen.
    Jag vrålade inte, men alla de djävulska gastar som rider på nattvinden vrålade med mig när ett jordskred av själsförintande minnen i samma ögonblick föll ner över mig. I den sekunden visste jag allt som hade skett; jag mindes tiden före det hemska slottet och träden och kände igen den förändrade sal där jag nu stod; och mest fasansfullt av allt, jag kände igen den vidriga skamlighet som hångrinande stod framför mig när jag ryckte bort mina besudlade fingrar från dess klor.
    Men i universum finns frid likaväl som bitterhet, och denna frid heter glömska. I detta ögonblicks överväldigande fasa glömde jag vad som hade skrämt mig, och det uppflammande svarta minnet försvann i ett kaos av ekande hågkomster. Jag flydde i drömmar från denna förbannade plats och sprang snabbt och tyst i månskenet. När jag återkom till kyrkogården och trappan fann jag att stenluckan inte kunde öppnas; men jag var inte sorgsen, eftersom jag hade avskytt det uråldriga slottet och träden. Nu rider jag på nattvinden med de hånande och vänliga gastarna och leker på dagarna i Nephren-Kas katakomber i den slutna och okända dalen Hadoth vid Nilen. Jag vet att jag inte är skapad för ljus, annat än för månskenet över Nebs klippgravar, jag vet att ingen glädje är min, annat än Nitokris onämnbara fester under den stora pyramiden; ändå välkomnar jag i min nya frihet nästan främlingskapets bitterhet.
    För även om glömskan har givit mig frid, vet jag alltid att jag inte hör hit; att jag är en främling i detta århundrade och bland dem som fortfarande är människor. Detta har jag vetat ända sedan jag sträckte ut min hand mot skamligheten inne i den förgyllda ramen; sträckte ut handen och vidrörde den kalla och hårda ytan av polerat spegelglas.

   The Outsider (1921) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN 91-7992-048-9
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki