Fandom

Svenskanoveller Wiki

Återstoden av festen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Githa Hariharan

Många människor minns med glädje och värme till exempel en mormor eller en farfar. Vilka ljusa minnen har du själv av någon äldre släkting? Vad minns du särskilt av era stunder tillsammans?

   RUMMET LUKTAR FORTFARANDE av henne. Inte som hon luktade när hon låg och dog, en övermogen lukt som satt i allting som hade vidrört henne, lakan, saris, händer. Hon hade bara legat på kliniken i tio dagar, men ett liggsår i form av en ettrig röd strimma utvecklades på hennes rygg. Hennes hals var en stor puckel, och hon låg i sin säng som en vresig kamel som kunde nafsa eller bita en när som helst. Strumasvulsten, den välbekanta svullnaden jag hade sett på hennes hals hela mitt liv, som jag hade klappat och nypt i som barn för att retas, var nu en kräftsvulst som spred sig som en löpeld genom den gamla kroppen och förtärde allt i sin väg.
   Nu luktar rummet som en pressad, urblekt ros. En torr, flyktig lukt. Bränt, ett släckt ljus.
   Vi var inte precis rumskamrater, men hela mitt tjugoettåriga liv delade vi två rum, ett hörn av det gamla huset där släkten alltid bott.
   Hon, det var Rukmini, min gammelfarmor. Hon var nittio när hon dog förra månaden, och hon överlevde sin ende son och svärdotter med tio år. Jag vet inte vad hon kände den gången, men senare verkade det som om hon tyckte att alltihop var lite dråpligt. Att hon, en okunnig kvinna uppvuxen i en by på landet, som med ett tumavtryck undertecknade de papper min pappa kom med till henne, skulle fortsätta att leva, medan de, som var uppvuxna i staden och så framåt, skulle falla ihop av svaga hjärtan och ledbesvär i knäna vid första antydan om att de började bli gamla.
   Hon hade alltid en sådan märklig humor. Den kunde också vara pinsam. Hon satt i sin vrå och hennes runda knubbiga ansikte blev rött medan hon fnissade som en liten flicka. Jag visste bättre än att fråga henne varför, jag hade hunnit komma upp i tonåren vid det laget. Men någon icke invigd kamrat kunde inte låta bli utan gick fram till min gammelfarmor och frågade varför hon skrattade. Detta, det visste jag, skulle utlösa ett hysteriskt skrattanfall hos henne. Tårarna skulle rinna nerför hennes kinder och till slut, kippande efter luft, men fortfarande matt av allt skrattande, skulle hon erkänna. Hon kunde släppa sig så att det lät precis som när ett tåg visslande lämnar stationen, och hon tyckte att det var precis lika roligt som ett barn tycker det är att få se eller höra ett tåg.
   Med tanke på det är det kanske inte alls förvånande att hon kunde ha en sådan lättsinnig inställning till sitt enda barns död, allra helst som det hade gått tio år sedan den inträffade.
   »Ja, Ratna, bara studera du, min sköna, så att du blir en duktig läkare«, brukade hon skrocka när jag hade ljuset tänt hela natten och gick fram och tillbaka i rummet och läste högt för mig själv
   »Senast jag träffade en läkare var när jag var trettio. Din farfar låg på sjukhuset i tre månader. Han svimmade så fort han fick se sitt eget blod. «
   Och som om detta sammanfattade de framsteg som gjorts. på två generationer, brukade hon sedan dra filten över huvudet och börja snarka så gott som omedelbart.
   Jag har två rum, hela nedervåningen, för mig själv nu sedan min gammelfarmor dog. Jag börjar läsa medicin nästa månad och jag är rädd för att vara ensam här om nätterna.
   Jag måste leva upp till det premium jag fick förra året. Jag är uppe sent och ägnar mig åt att studera mina läroböcker i anatomi innan kursen börjar. Kroppen är en solid, pålitlig sak. Det är en underbar, spänstig apparat. Jag håller i den tjocka, inbundna boken och bläddrar girigt igenom sidorna som luktar nytt. Jag hejdar mig varje gång jag hittar en illustration och betraktar den ingående. Den reducerar oss till rosa, blå och vita färgkodade, namngivna delar. Muskler, vener, senor. Allting har ett namn. Allting hänger ihop, det ena med det andra, alla delar av en fungerande helhet.
   Det är en klen tröst för alla de nätter jag har tillbringat i hennes varma säng, omgiven av den där trygga, välbekanta, instängda lukten.
   Hon var glad av sig och aldrig sjuk. Men hon var obestridligen gammal och därför kom det inte som någon större överraskning för oss när hon plötsligt började stanna i sängen hela dagarna några veckor innan hon skulle fylla nittio.
   Hon hade varit sängliggande i näst intill två månader och hela tiden struntat i vår oro, våra råd, våra bannor och så gav hon plötsligt upp. Hon gick med på att träffa en läkare.
   Den unge läkaren kom ut från hennes rum och såg förbryllad och arg ut. Min pappa bad honom sitta ner och ta en kopp kaffe.
   »Hon blir tvungen att ta en massa prover«, tillkännagav han. »Hur länge har hon haft den där knölen på halsen? Har hon fått den undersökt?«
   Min pappa flyttade olustigt på sig i sin rottingstol. Han är alltid likblek, har lätt för att bli nervös och svettas. Han har en stor burk medel mot magsyra stående på sitt skrivbord på arbetet. Han jobbar på ekonomiavdelningen på ett statsägt företag, ett sådant som aldrig avskedar sina anställda.
   Min pappa tog fram den lilla handduk han använder i stället för näsduk. Han torkade sig i pannan och mumlade: »Det vet ni väl hurdana sådana här gamla kvinnor är. Omöjligt att få dem att ta reson.«
   »Halsen«, sa doktorn i vänligare ton. Det märktes att han tyckte synd om min pappa.
   »Jag tror att hon fick den undersökt en gång för länge sedan. Det var medan min far levde. Det var meningen att hon skulle opereras, tror jag. Men ni vet hur man resonerade på den tiden. En operation innebar en onaturlig död. Hela släkten kom hit för att skrämma henne, råda henne med skräckhistorier. Så hon sa nej. Ni vet hur det är. Och hon hade redan blivit änka då, min pappa var familjens överhuvud. Hur skulle han, en fjortonåring, kunna ta på sig ansvaret?«
   »Nej«, sa doktorn. Han ryckte på axlarna. »Kontakta mig när ni vill ha in henne på min klinik. Men jag antar att det är bäst att hon får dö hemma.«
   När doktorn gick tittade vi tre på varandra som förslagna medbrottslingar. Min mamma, praktisk som alltid, bröt tystnaden och sa: »Jag tycker inte att vi ska säga något till henne. Varför oroa henne? Vi kommer bara att få hit en massa besvärliga gamla mostrar och kusiner, det blir så jobbigt. Hur ska Ratna kunna plugga mitt i ett sådant kaos?«
   Men när jag kom ner till vårt rum den kvällen såg min gammelfarmor finurlig ut. »Kom hit, Ratna«, sa hon. »Kom hit, min lilla skatt.«
   Jag gjorde som hon sa medan jag darrade inombords vid tanken på att behöva tala om det för henne.
   Hon tog min hand och kysste vart finger med halvslutna ögon, nästan flörtigt. »Säg mig, Ratna«, började hon med in- ställsam röst.
   »Jag vet inget, jag vet ingenting om saken«, sa jag snabbt.
   »Det är klart att du gör.« Hon var förvånad, en smula förtretad. »De där små bakelserna du köpte i den kristna butiken en gång. Är det ägg i dem?«
   Jag blev så lättad att jag inte kunde säga något.
   »Är det det?« envisades hon. »Skulle du«, hon kisade slugt med ögonen, »skulle du kunna gå och köpa en sådan åt mig?«
   Så inledde vi ett märkligt partnerskap, min gammelfarmor och jag. Jag smugglade in bakelser och glass, kakor och samosas gjorda av icke-brahminska händer, i en vegetarians sjukrum. Till en brahminänkas dödsbädd, en änka som inte hade ätit någonting annat än ren, hemlagad mat i nästan ett århundrade.
   Hon brukade rycka bakverket ur handen på mig, sent på kvällen efter det att mina föräldrar hade somnat. Hon brukade hålla i det, vända och vrida på det som om hon var på väg att göra en upptäckt som skulle skaka hela världen.
   »Och är det verkligen ägg i?« frågade hon om igen, som om det var lösenordet hon behövde för att sätta tandköttet i det goda.
   »Javisst är det det«, brukade jag säga, lite trött på nattliga fester vid det laget. Bakverken hade en billig gul färg och var överdragna med vit glasyr med hårda grå kulor på.
   »Massor med ägg«, brukade jag säga, eftersom jag ville att hon skulle skynda sig och stoppa in det i munnen. »Och ba geriet ägs av en kristen. Jag tror att det jobbar muslimer hos honom också.«
   »Ååååh«, brukade hon stöna. Hennes lilla rosa tunga kom utfarande och slickade på glasyren. Hennes tandlösa mun malde stadigt på, mumsade, smackade lyckligt.
   Vår hemlighet förblev oavslöjad i cirka en vecka. Sedan blev hon djärv. Hon var trött på bakverk, sa hon. Hon fick halsbränna av dem.
   Hon blev lite äventyrligare för var dag. Hennes begär var av skilda slag och oförutsägbara. De var skrattretande och måste alltid tillfredsställas omedelbart.
   »Jag är törstig«, stönade hon, när min mamma frågade om det var något hon ville ha. »Nej, nej, jag vill inte ha vatten, jag vill inte ha juice.« Hon slutade stöna och tittade på min mammas tålmodiga, förtvivlade ansikte. »Jag ska tala om för dig vad jag vill ha«, gnällde hon. »Ge mig ett glas av den där bruna drycken Ratna köpte på flaska. Den där som bubblar och smäller när man öppnar flaskan. Den som fräser när man häller upp den.«
   »Coca-Cola?« sa min mamma chockerad. »Var inte dum, du kommer att må illa.«
   »Jag bryr mig inte om vad den heter«, sa min gammelfarmor och började återigen stöna. »Det är den jag vill ha.«
   Så hon fick som hon ville och min mamma hällde sammanbitet upp lite och gav det till henne utan ett ord. Hon var alltid en lydig sonsonhustru.
   »Ah«, suckade min gammelfarmor där hon satt uppallad mot sina kuddar med muggen lyftad högt över sina läppar. Svulsten på hennes hals rörde sig med små gurglande ljud när hon drack. Sedan rapade hon, ett högljutt och förnöjt rap och frågade, som om det var något hon just hade kommit att tänka på: »Tror ni att det är någonting i? Alkohol, menar jag?«
   En månad senare hade vi vant oss vid hennes nya, oväntade, opassande krav. Vid det laget hade hon smakat citrontarteletter, vitlök, tre sorters kolsyrade läskedrycker, fruktkaka spetsad med konjak, bhel-puri från den av flugor invaderade basaren i närheten.
   »Det kommer att bli problem«, muttrade min mamma tyst hela tiden. »Hon håller på att förlora förståndet, vi kommer att få väldiga problem med henne.«
   Och hon hade rätt, det är klart. Min gammelfarmor hade nu svårt för att svälja. Hon hällde Coca-Colan i sin mun och hälften av den kom sipprande ut igen genom näsborrarna, tjock, brun, vämjelig.
   »Det svider, det svider«, skrek hon då, men knep ihop läpparna hårt när mamma ville ge henne en sked tunn välling. »Nej, nej«, vrålade hon alldeles ifrån sig. »Hämta något från basaren åt mig. Rå lök. Friterade bröd. Kycklingar och getter.«
   Då insåg vi att hon var förlorad för oss. Hon var döende.
   Hon låg på kliniken i tio hela dagar. Min mamma och jag turades om att sitta hos henne och sov på golvet intill sjukhussängen.
   Hon låg där tyst och stilla, svulsten på halsen var nästan lika stor som hennes ansikte. Men hon lät inte sköterskorna komma i närheten av sängen. Hon sprattlade och vred sig som en stor fisk som vägrade låta sig fångas. Lakanen stank och den unge läkaren ruskade på huvudet. »Inte mycket man kan göra nu«, sa han. »Cancern har spritt sig överallt.«
   Den dagen hon dog for hon hela tiden runt med blicken i rummet. Hon kunde inte lyfta armarna på grund av alla slangar och nålar, kors och tvärs, in och ut. Sockerlösningen droppade sakta in i hennes vener men näsan rann fortfaran de, en tunn vätska som sipprade ner som saliv på hennes haka. Ansträngningen fick henne att knyta och öppna händerna och hon viskade, som genom ett mirakel: »Ratna.«
   Min mamma och jag rusade fram till hennes säng. Med tårarna strömmande nerför ansiktet böjde mamma ner huvudet framför henne och bad: »Pati, ge mig din välsignelse. Välsigna mig innan du går ifrån oss.«
   Min gammelfarmor tittade på henne en minut, hennes läppar arbetade frenetiskt, ljudlöst. För första gången i mitt liv såg jag en tunn slöja av svett lägga sig över hennes ansikte. Det ryckte vilt och ursinnigt i hennes ansiktsmuskler. Sedan slet hon loss ena armen från slangarna i en plötslig, vansinnig sista kraftansträngning och droppställningen föll omkull med en skräll.
   »Jag vill ha en röd sari«, skrek hon. »En röd sari med en stor bred bård i guld. Och«, hennes röst bröts, »jordnötter med chili från butiken på hörnet. Bondas med lök och grön chili, friterade i olja.«
   Sedan hördes det bara ett gurglande ljud, hennes ansikte och hals vajade, gungade som en båt som går under på ett stormigt hav. Hon kräktes och när spyorna sprutade ur munnen, ur näsan, sörjiga som de milkshakes hon hade druckit, bruna som den alkoholhaltiga Golan, föll hennes huvud framåt, och hakan begravdes i den cancerangripna halsen.
   När vi förde hem kroppen - jag är inte färdig läkare ännu och likväl kan jag redan benämna henne så - hjälpte jag min mamma att torka henne ren med en fuktig, mjuk trasa. Vi torkade bort lukterna, lukten av sjukhussängen, lukten av en gammal kvinnas kroppsvätskor på väg att torka ut. Hennes hud var torr och pappersliknande. Hårstubben på hennes huvud - hon hade vägrat att raka huvudet sedan hon blev sjuk - hade vuxit ut, såg ut som borsten på en mjuk, vit hårborste.
   Hon hade bara fött ett barn trots att hon hade levt så länge. Men huden på hennes mage var som skrynklig, nött sammet, rynkorna löpte hit och dit som fina, silverfärgade små bäckar.
   »Gå efter hennes sari«, viskade min mamma, som om min gammelfarmor fortfarande kunde höra henne.
   Jag tittade på den stela, kalla kroppen som jag såg naken för första gången. Hon sov äntligen, var äntligen stilla. Under de senaste par månaderna hade jag lärt mig att vänta mig det oväntade av henne. Jag väntade, ifall hon skulle ändra sig och sätta sig upp för att hon hade kommit på ytterligare någon tabubelagd maträtt hon måste smaka.
   »Gå och hämta din ögonbrynspincett«, hörde jag henne säga. »Ta hit det där hårborttagningsmedlet. Jag har fått mustasch och jag vill inte vara en ful gammal kvinna.«
   Men hon låg stilla, bomullstussarna i hennes näsborrar och öron stängde ute oss. Stängde ute hennes sent påkomna passioner.
   Jag sprang bort till mitt klädskåp och hämtade den klarrödaste sari jag kunde hitta åt henne: sarin jag fick till diwali förra året, min första sidensari. Jag vecklade ut den och struntade i min mammas bestörta blick. Jag täckte kärleksfullt hennes nakna kropp. Det röda sidenet glittrade som hennes barnsliga skratt.
   »Är du från vettet?« viskade min mamma rasande. »Hon var gammal och sjuk, hon visste inte vad hon sa.« Hon rullade ihop sarin och slängde undan den, som om den hade blivit förorenad. Hon torkade återigen av kroppen för att befria den från idiotiska, triviala önskningar.
   De brände henne i en ljusbrun sari, hennes änkedräkt. Hennes radband som jag aldrig sett röra vid henne omslöt den putande, motbjudande halsen.
   Jag är fortfarande en novis vad gäller anatomi. Jag håller mig bara precis ovanför kroppen, jag har nätt och jämnt tagit mig in innanför skinnet. Inälvorna har jag fortfarande kvar, minnenas innandöme om vilket hon inte berättade någonting för mig, smärtan som stelnade till en cancertumör.
   Det enda hon lämnade efter sig till mig var en lukt, en arvedel som blir svagare för var dag. Varje kväll uppsöker jag de lortigaste bagerier och teställen jag kan hitta. Jag letar efter henne, min härliga gammelfarmor, på fat efter fat med unkna bakverk, i spetsiga gröna chilifrukter friterade i härsken olja. Jag lägger upp hämnden åt henne, jag ordnar så att jag får diarré i en vecka.
   Sedan öppnar jag alla fönster och hennes skåp och vädrar rummet. Jag river hennes smutsiga grå saris i trasor. På hyllorna i hennes tomma skåp radar jag upp mina tjocka, nyinköpta kursböcker med sina glänsande omslag, bokrygg intill bokrygg. De står raka och stadiga, led efter led med beväpnade soldater. De fyller det lilla skåpet på ett par minuter.
   
   Ur Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red. Birgitta Wallin och Tomas Löfström, Tranan, 2004.
   
   Närstudium
   
   1. Hur reagerar familjen på läkarens besked om gammelfarmors sjukdom?
   
   2. Vad är det för hemlighetsmakeri som gammelfarmor och Ratna börjar med?
   
   3. Varför måste Ratna till en början smuggla in bakelserna?
   
   4. Vad är det som gammelfarmor absolut vill äta och dricka?
   
   5. Vilken är gammelfarmors sista önskan? Vad gör Ratna? Hur reagerar mamman?
   
   6. Vad gör Ratna för att hedra sin gammelfarmor efter hennes död?
   
   
   Funderingar
   
   Gammelfarmor och hennes familj tillhör den högsta indiska kasten, brahmanerna. Hur framgår det i texten att de har det ganska gott ställt?
   
   Varför tror du att gammelfarmor plötsligt börjar bryta mot de religiösa förbuden mot viss mat och dryck?
   
   »Inälvorna har jag fortfarande kvar, minnenas innandöme om vilket hon inte berättade någonting för mig, smärtan som stelnade till en cancertumör.« Hur tolkar du dessa rader?
   
   Vilken bild får du av gammelfarmor som person?
   
   
   Diskussion
   
   Gör Ratna rätt som hjälper gammelfarmor att äta tabubelagd mat? Varför (inte)?
   
   Tänk dig din egen gammelfarmor eller någon annan äldre person som plötsligt vill njuta av livet och göra förbjudna saker. Vad skulle den personen längta efter? Kan du tänka dig att hjälpa till så som Ratna gör? Varför (inte)?
   
   
   Eget skapande
   
   Uppskattar du eller tar du avstånd från Ratnas insmugglande av mat och dryck till gammelfarmor? Formulera dina åsikter i ett brev som du skriver till Ratna.
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki