FANDOM


Av: Gustaf Rune Eriks

   HON FÖRAKTADE Gretas naiva öppenhet, hennes halvdumma pladder och meningslösa vitalitet. Hon led av att sitta här i det starka ljuset från taklampan och höra Greta omsorgsfullt relatera bagatellartade händelser och poängfattiga samtal. Hon tyckte på sätt och vis synd om Greta, i förhållande till hennes blont förnöjsamma kvinnlighet kände hon sig överlägsen, mörkt genomskådande, mogen. Hon avskydde detta idiotiska tedrickande och smörgåsätande - det var en falsk idyll, ohållbar, outhärdlig. Hon tyckte att hon ville springa upp och fatta tag i Greta och ruska henne och skrika: Sluta opp med den här komedin och tala allvar i stället! Du flyr ju bara bort från dej själv och dina problem oavbrutet, fast du hela tiden vet att du är ensam och olycklig!
   Men hon fullföljde aldrig den impulsen. Hon satt tyst och stilla och drack te och åt smörgås och lyssnade till Gretas fladdrande prat om ting och människor och filmer och ingenting. Och hon undrade om Greta verkligen kände något av den djupa ensamhet som hon själv ständigt bar som en tyngd inom sig. Hon var långtifrån säker på det. I yttre mening levde Greta och hon nästan på samma sätt, men ändå tycktes de vara i hög grad olika beskaffade. De var båda tjugosju år, men tillsammans med Greta kände hon sig närmast som en vuxen kvinna gentemot en ung flicka. Hon kunde aldrig riktigt klargöra för sig själv varför hon fortsatte med att besöka Greta ett par kvällar i veckan, varför hon vanemässigt och utan motstånd steg in i dessa sterila aftnar. Hon skulle ju ändå aldrig kunna tala med Greta, hon skulle ju aldrig kunna tränga igenom hennes samtidigt sorglösa och nervösa försvarsmur, hon skulle ju aldrig kunna upphäva hennes fasta förankring i vardagens banala verklighet. Och varför skulle hon ens försöka? Skulle hon därmed göra Greta lyckligare? Var hennes innersta motiv egentligen så särskilt vackra? Var det inte snarast så att hon ville skaffa sig en olyckskamrat i ensamheten?
   Den här kvällen beslöt hon sig för att i fortsättningen avbryta all kontakt med Greta. Hon kände att hon i längden inte kunde uthärda den mekaniska hurtfriskheten, stillaståendet i de skenbart rörliga samtalen. Då var det bättre att erkänna allting som det var och undvika det man plågades av. När hon sade godnatt åt Greta var det med en känsla av att det kanske var sista gången hon var här.
   Men då hon sakta gick nedför trapporna erfor hon ändock ett slags saknad som hon inte riktigt kunde precisera. Hon tyckte att Greta trots sin naivitet bar på större möjligheter, främst i förhållande till män. Greta var öppnare, hon var inte lika kritisk, hon kunde lättare acceptera, hon skrämde inte männen, hon kunde skratta åt deras billiga vitsar, hon kunde få dem att trivas någorlunda och hon kunde själv trivas, hon kunde söva männen och sig själv, kunde åtminstone tillfälligt bygga upp en illusion av gemenskap. Eller kunde hon inte det? Föreföll det bara så? Hurdan var Greta när hon var ensam med en man? Det var omöjligt att veta, man kunde bara gissa ... Men det måste vara något fel någonstans. Hon såg ju snygg och välvårdad ut. Varför lockade inte hennes förening av ungflicksaktighet och moderlighet på allvar någon man? Varför hade hon inte stadigt sällskap? "Männen föredrar blondiner ..." Var Greta ensam innerst inne? Och led hon i så fall av sin ensamhet? Erkände hon den? Frågor utan svar ... Och varför ska man bry sig om andra människor? Varför ska man jämföra sig med dem?
   Då hon kom ut genom porten regnade det, ett mjukt duggregn. Klockan slog en kvart över tio i den närbelägna kyrkan. Hon gick långsamt utför den våta gatan som sluttade ner mot parken. I hörnet stannade hon under en lykta och såg ut över gatan och över de svarta, kala parkträden. Duggregnet glänste i det vitgula lyktljuset och neonreklamernas blå och röda färger rann över trottoarerna ner i rännstenarna och ut i gatans mörka vattenspegel. Hon stod där och såg stadens höst flyta samman till en rörlig enhet. För några sekunder greps hon av en inre yrsel, en ögats och psykets lätta svindel, hon tyckte att hon förlorade sin jagkänsla. Hon slöt blicken och vajade lite fram och tillbaka med överkroppen, likt en kvinna som känner födslovärkarna komma. Sen var hon sig själv igen och fortsatte bort mot spårvagnshållplatsen. Fina regnstänk slog henne i ansiktet och fastnade där. Hon gick sakta, hon trivdes med regnet, med hösten och staden och lyktskenet och den nästan folktomma gatan. Hon gick och tänkte, på sig själv och på män.
   Hon var långtifrån erotiskt oerfaren, men alla dessa förhållanden hade varit kortvariga och halvgångna. Hon kunde sällan ge sig hän riktigt, kanske var hon för iakttagande. Hon kunde inte stå ut med de ömkliga älskare som kommit i hennes väg, hon kunde inte tro på deras fraser, hon föraktade deras misslyckade försök att upprätthålla en falsk självkänsla. Och de kände det, hennes klarhet blev till en kylig klippa mot vilken deras skryt studsade och dog. Hon önskade sig en man som vågade vara sig själv, en man med vilken hon kunde känna andlig och fysisk gemenskap. Men någon sådan man träffade hon aldrig - bara sådana som dröjde kvar i tonårens synsätt, sådana som inte vågade bli vuxna, som aldrig kunde bli det. Vad tjänade det till att läsa böcker och att tänka när ingen av de människor hon kände gjorde det! Allt det där ökade bara hennes ensamhetskänsla, skärpte den.
   Ibland önskade hon att hon vore en mera "vanlig" ung kvinna, nånting i stil med Greta. Det fanns en bred klyfta mellan hennes gemenskapskrav och den verklighet hon dagligen upplevde som skrämde henne, vars tomhet hon tyckte att hon i längden inte skulle orka med. Hon ville nå fram till en form av gemenskap som hon successivt hade upphört att tro på. Tanken och erfarenheterna hade slagit sönder hennes ursprungliga tro. Ofta kände hon det som om hon företrädde en ny, medveten kvinnotyp, för vilken den moderne mannen ännu inte var mogen, eller rättare: det fanns inte tillräckligt många män som var mogna, det fanns flera kvinnor av den sorten än män. Hon ville inte nöja sig med någon kompromiss, hon ville inte ha en man som hon innerst föraktade - då föredrog hon att vara ensam.
   Där hon gick längs den våta trottoaren kom hon plötsligt att tänka på att hon inte hade skrattat på länge. Hur länge? Det måste ha varit minst ett år. Vad berodde det på? Som barn och tonåring hade hon nog skrattat ungefär lika mycket som andra människor. Det berodde inte på att hon saknade sinne för humor. Eller gjorde hon det? Nej, hon kunde ju skratta inom sig åt sådant hon läste eller såg eller tänkte. Men skrattet eller leendet nådde aldrig fram till läpparna - det stannade djupt inom henne, det var ett inre skratt, ett inre leende.
   Om hon åminstone kunde finna en man som i likhet med henne var villig att erkänna sin inre ensamhet, som vågade stå för den ... Men alla män var nästan likadana, på den punkten. De lät sig luras av de dummaste kvinnorna, de jagade efter "den förstående kvinnan"! De ville ha en kvinna att skryta för, en kvinna som kunde lura dem att hon trodde. Vilken gemenskap!
   Hon ville slå ut som en blomma i höstregnet, hon ville bli levande mitt i förgängelsen! Hon ville känna en man som kunde ge henne ömhet och liv och som hon kunde ge detsamma tillbaka i en känslans och tankens organiska växelverkan. Hon tyckte att hennes ungdom och livskänsla förtvinade, höll på att dö. Fanns det någon man som kände likadant? En man som längtade till henne och kunde ge vad hon önskade? Hon sökte ju inte någon romantiskt uppförstorad engångskärlek - bara en levande människa som kunde förnimma hennes kvinnlighet, inte som ett orimligt krav, utan som en möjlighet till gemensamt liv.
   Hon vägrade att tro att livsmöjligheterna och ensamheten var betingade av hennes kön - det måste finnas många män som bar på samma möjligheter, samma ensamhet, samma kontaktbehov, samma livsvilja. Men var? frågade hon sig och tänkte på arbetskamraterna på textilfabriken. Hon tänkte på de få männen där och på de många kvinnorna. Och då hon tänkte på alla dessa människor, som hon kände ganska väl och ändå var främmande för, visste hon åter att hon var mycket ensam, kanske hopplöst ensam, för alltid. Ingenstans fann hennes tanke, hennes minne, fäste i ett verkligt levande ansikte, hon fann mest trötthet, dumhet, vulgaritet. Jag är för kritisk, tänkte hon och visste att det delvis var sant. Men samtidigt visste hon att den kritiska synen ingick som en viktig beståndsdel i hennes egenart, i det som var hon, i det som skilde henne från andra människor - i det som kanske var förutsättningen för hennes ytterliga ensamhetskänsla ... Och hon tyckte plötsligt att hennes ansikte stelnade till en hård mask som hon aldrig skulle kunna avlägsna.

   Hon hade hunnit fram till tvärgatan, till spårvagnshållplatsen. Hon stod där och väntade utan brådska. Hon var inte sömnig, inte trött - hon kände sig klar och ändå overklig, hon var liksom utanför sig själv, tyckte att hon kunde betrakta sig själv utifrån, hon såg sig själv med mörkt hår, mörka ögon och sluten mun: en ung kvinna ensam i regnet en höstkväll, med en kort spårvagnsfärd framför sig och sen ett tyst rum och en tom säng, tankar, vila, sömn, morgon ... Och regnet föll i täta stänk och molnen hängde tunga över många hustak och snart skulle det vara vinter, snart skulle staden vara vit och frusen, kvällarna och nätterna skulle bli ljusare och ödsligare av allt det vita. Hon lyfte ansiktet mot regnet och då kände hon att det var kallt och att en vind blåste efter gatan. Och sen såg och hörde hon spårvagnen svänga runt i kurvan och dess ljus hade en varmare ton än gatlyktornas sken.
   Det var ganska mycket folk med. Hon skulle endast åka några hållplatser och steg därför på släpvagnens främre plattform. Där stod bara en man förut. Hon föraktade honom genast som hon fick blicken på honom, men hon märkte samtidigt att han var lika vilsen och ensam som hon fast inte på samma sätt - och det väckte hennes nyfikenhet. Han var i trettifemårsåldern och något längre än hon. Hans överrock var sliten och hatten sorgligt knölig. Han var påverkad av sprit, men inte berusad. Hon kände att han stirrade närgånget på henne medan konduktören tog betalt genom luckan. Och sen sade han:
   —Så stela och allvarliga alla är häroppe. Det är annat utomlands. Jag har varit lite överallt, jag, så jag vet hur det är. Ja, i Sydamerika och så vidare. I kväll har jag varit på två krogar, men jag är inte full ändå. Ja, missförstå mej inte nu, fröken! Jag är född på Söder - Bondegatan 1 c, över gården. Jag har varit med om lite av varje - på gamla Kristallsalongen, till exempel. Jag har dansat både charleston och foxtrot och black bottom.
   Och det var då hon sade det, hon visste inte varför - hon föraktade honom, men hörde ändå sig själv säga:
   —Jitterbug också?
   —Neej, sade han och såg på henne med sina bruna ögon.
   Hans blick irrade lite. Han skrattade och försökte tända en hopplös cigarrettfimp med en avbränd tändsticka.
   —Min brorsa var en snygg kille, fortsatte han. Han nekade aldrig en tjej och det gör inte jag heller. Nu ska jag gå hem och lägga mej. Jag tänkte gå på en krog till, men det ger jag fan i. Det är som min brorsa brukade säja. Det är inte så jävla roligt egentligen, brukade han säja ...
    Hon vände sig bort och såg ut genom rutorna mot gatan och husen och regnet och lyktorna och de mörka skyltfönstren. Han kom efter och ställde sig framför henne och upprepade:
   —Det är inte så jävla roligt egentligen, brukade min brorsa säja. Det stämmer det. Jag är sjögrabb, jag har varit med om lite av varje. Fröken är så ung, fröken vet inte vad livet är.
   Hon övervann sin motvilja så pass att hon kunde tala till honom.
   —Vid nästa hållplats ska jag stiga av, sade hon.
   Han följde henne, lunkade där vid hennes sida med den slocknade fimpen mellan läpparna.
   —Ni skulle ju gå hem och lägga er, sade hon.
   —Det är väl ingen brådska med det, sade han och flinade menande.
   Nu regnade det häftigare, vattnet studsade mot gatstenarna och glittrade i en serie ljuspunkter längs asfaltens breda band. Det var släckt nästan i alla fönster, det var en torsdagskväll: man sov upp sig till veckoslutets fröjder. De var framme vid huset där hon bodde, i ett enkelrum med kokvrå. Hon stannade framför porten och såg på honom.
   —Nu är jag hemma, sade hon.
   —Fint, sade han, då slipper vi gå längre i det här regnet.
   —Godnatt, sade hon.
   —Det är alldeles för tidigt att säja det nu, sade han och log osäkert. Lite kaffe kan väl fröken ändå bjuda på, va?
   Hon skrattade till. Situationen tycktes henne så löjlig. Hon kände sig konstigt vaken och obalanserad. Hon kände både förakt och medlidande för honom, hennes överlägsenhet gränsade till ett slags tillfällig moderlighet som hon bara till hälften vägrade erkänna. Hon såg honom stå där: vilsen och våt och ensam och en aning berusad, och hon tyckte sig se en del av sitt eget jag i hans halvsjaskiga gestalt.
   —All right, sade hon, kom med opp ett tag då, så ska vi dricka kaffe och prata lite.
   Han verkade först mycket förvånad.
   —Så ska det låta, sade han sen och tinade upp i ett tveksamt leende.
   Då hon hade låst upp porten och de gick upp för trapporna tänkte hon på allt det som hennes nyck kunde medföra. Hon visste mycket väl hur en man tolkade en sån här sak. Men hon kände sig exalterad på ett milt sätt - öppen, generös. Hon brydde sig inte om att tänka på VS-propagandan eller på framtiden. Han skulle få allt han ville ha av henne - hon tänkte inte spela falsk oskuld. Hon log och kände sig bekymmerslös på ett sätt som förvånade henne själv. Hon väntade sig ingenting av honom - därtill visste hon alltför mycket om män av hans typ. Det var väl mest ett utslag av vänlighet och nyfikenhet i skön blandning - hon ville göra honom glatt överraskad och sen se hur han reagerade ...
   —Det är en gammal kappe det här, sade han då de gick uppför den sista trappan.
   —Jaa, jag har inte råd att bo i nån bättre, sade hon.
   I den trånga tamburen stod de ganska nära varann och hon kände doften av brännvin från hans mun. Det kväljde henne lite. Hon gick in i rummet och tände bordslampan. Han stod i dörröppningen och såg sig omkring. Hans kostym var nästan ny, det märkte hon genast. Han gned händerna och nickade erkännande.
   —Det är inte alla som bor så här skapligt, sade han. Om man är van vid en trång skans, så ...
   Sen när de satt mittemot varann vid det låga bordet och hon såg hans trötthet och tafatthet ångrade hon sitt infall. Då ville hon åter vara ensam. De hade ingenting att säga varann, de satt där tysta och hörde klockan ticka. Hon såg hur han försökte gömma sig i de sista resterna av ruset, hur han fruktade hennes blick, hur han gjorde allt för att upprätthålla sin skamfilade självkänsla, hur han samtidigt åtrådde hennes kropp och skrämdes av hennes lugn. Det fanns hunger och ensamhet i hans ögon. Och åter kände hon samma medlidande för honom som hon hade känt nere på gatan, utanför porten. Hon tyckte att hon ville hjälpa honom en liten bit på väg till den självkänsla han saknade.
   Hon böjde sig fram över de tomma kaffekopparna och släckte bordslampan. Det var mörkt och nästan tyst i rummet, regnet slog ojämnt mot fönsterblecket och klockan tickade - den var fem över halv tolv.
   —Ska vi inte gå och lägga oss? sade hon.
   Hon var förvånad över att hennes röst lät så lugn och fast. Det var tyst flera sekunder, hon tyckte att hon hörde honom dra efter andan.
   —Jovisst, det tycker jag med, sade han slutligen, det har jag tänkt på länge.
   Det fanns en bävande rädsla i hans röst och hon kunde se hans vidöppna ögon i mörkret, fast hon inte alls såg dem.
   —Jag ska bara ta av överkastet och klä av mej, så kan du komma sen, sade hon och förvånade sig åter över hur lugnt hon talade. Du kan hänga kläderna på stolen.
   Och så gick hon bort till den breda sängen på andra sidan rummet - sängen som hon hade skaffat just med tanke på att två personer skulle kunna sova bekvämt i den. Där hade hon legat med en man många gånger tidigare. Då hon drog av sig strumporna kunde hon svagt urskilja hans rörelser borta vid bordet. Hon kröp naken ner mellan lakanen och väntade på honom.
   Han kom försiktigt klivande över golvet, tveksamt som om han ännu inte trodde på henne, som om han väntade sig en plötslig förändring.
   —Kom du! sade hon. Du behöver inte vara rädd för mej!
   Han skrattade till - ett kort, nervöst skratt - och sen kände hon hans skygga kropp intill sig. Han kysste henne skamset, pojkaktigt. Kaffet hade tagit bort en del av brännvinsdoften, den kväljde henne inte längre, hon besvärades inte av den.
   Först kände hon ingen riktig åtrå, han var henne nästan likgiltig där han låg i hennes famn, men sen steg blodet i henne och hon tryckte honom hårt till sig och besvarade hans kyssar med öppen, hungrig mun. Hennes begär flammade upp med verklig styrka just som han sjönk ner med huvudet mot hennes axel och var färdig. Och hon kände besvikelsen, fast hon inte hade väntat sig nånting av honom, fast hon hela tiden hade vetat att han var likadan som flertalet av de män hon hade legat med under årens lopp. Hon låg där och andades häftigt med hans slappa tyngd över sig. Och hon ångrade alltsammans, önskade att hon inte hade träffat honom. Hon ville ha bort honom, ville utplåna honom ur minnet, hon ville tänka, ville vara ensam och tänka. Det här är inte liv, tänkte hon och kunde inte längre känna medlidande för honom, det här är inte liv, det måste finnas nånting annat ... Hon märkte att han hade somnat, han låg där och sov med huvudet hängande över hennes axel. Hon vältrade sakta ner honom bredvid sig i sängen, så att han kom att ligga på rygg. Han vaknade inte. Efter en stund började han snarka lätt. Hon tände lampan på nattduksbordet och såg på honom. Han låg och andades ansträngt och snörvlande med öppen mun. Han rynkade pannan i sömnen. Över hela bröstet var han tatuerad med ett roder och två korsade svenska flaggor. Hon såg på honom och kände ett djupt äckel, ett stigande hat - inte mot honom, utan mot tillvarons fattigdom, hon tyckte att han låg där som ett förtätat uttryck för livets tragiska meningslöshet.
   Om kärleken verkligen finns, så finns den bara för ett litet fåtal, tänkte hon.
   Hon visste att han skulle fly på morgonen, hon visste att han inte skulle besvära henne i fortsättningen, hon visste att han fruktade henne, att han inte kunde se in i hennes ögon, att han fruktade hennes ögon, hennes röst och hennes kroppsliga krav. Hon visste att han skulle fly och försöka glömma henne, att han tydligt skulle känna att hon var den starkare av dem.
   Hon släckte lampan och låg sen och stirrade klarvaket ut i mörkret. Hon hade knappast några tankar nu, hon låg bara och lyssnade till regnet och till den sovande staden och den sovande mannen och hon tyckte att hela huset vibrerade lätt under alla sovande människors andedrag. Och hon kände ensamhetens hat och sorg som en tung värk inom sig, den växte inåt likt en kräftsvulst som långsamt tärde på hennes innersta jag, som undan för undan skulle äta sig in och så småningom döda hennes ungdom och göra henne till ett skal utan liv ...
   En lång stund låg hon orörlig och hörde bara regnet och höstens nattliga ton som en sövande dallring i rummet. Värken stillnade inom henne och slutligen föll hennes huvud ner mot mannens axel och hon sjönk in i en uppgivenhetens svindlande sömn bortom alla tankar och drömmar och jagkänslor.

   Ur Boken Ödsligt Rum, återpublicerad i antologin Det nära och det fjärran 1973

   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki