FANDOM


Av Nadine Gordimer

Marais Van der Vyver sköt en av sina arbetare, sköt ihjäl honom. En olyckshändelse, det förekommer olyckor med skjutvapen varenda dag i veckan — barn som leker en dödlig lek med en fars revolver i städerna där vapen är hushållsartiklar, numera; jaktolyckor som den här, på landet — men de rapporteras inte över hela världen. Van der Vyver vet att hans olycka kommer att bli omskriven. Han vet att notisen om farmaren — en afrikand, partiledare och chef för regionens säkerhetssystem — som har skjutit en svart man som arbetade hos honom kommer att passa in exakt i deras version av Sydafrika, den är som gjord för dem. Den kan de använda i sina kampanjer för bojkott och sanktioner, den blir till nytt bevismaterial i deras sanning om landet. De egna tidningarna kommer att citera saken så som den har framställts i den utländska pressen, och under detta förlopp kommer han och den svarte mannen att förvandlas till det slags konstlöst ritade figurer som man ser på plakat för anti-apartheid, siffror i den statistik om vit brutalitet mot svarta som kan dras fram i Förenta nationerna — han, som de till sin förtjusning kan rubricera som "en ledande medlem" av det styrande partiet.
   Folk på de omkringliggande gårdarna förstår hur han måste känna det. Illa nog att ha dödat en människa, utan att till på köpet ha gett partiets, regeringens, landets fiender, argument. Det inser folket i grannskapet. De vet, när de läser söndagstidningarna, att när det står att Van der Vyver har sagt att han är "fruktansvärt illa berörd", och att han ska "ta hand om hustrun och barnen", så kommer inga av de amerikaner och engelsmän och de människor i hemlandet som vill göra slut på de vitas övermakt att tro honom. Och med vilket hån kommer de inte att bemöta hans yttrande om pojken (enligt en av tidningarna, om man nu kan lita på sådana där journalister): "Han var min vän, jag tog alltid med honom när jag skulle jaga." De där människorna i städerna och utomlands kan inte veta att det är sant: farmare har i allmänhet en speciell svart pojke som de tar med sig ut i markerna; ett slags vän, skulle man kunna säga, ja, vänner är inte bara ens vita bröder, människor som man själv, som man bjuder till sitt hem, firar gudstjänst tillsammans med i kyrkan och samarbetar med i partikommittén. Men hur skulle de där andra kunna veta det? De har inte någon önskan att veta det. De tror att alla svarta är som de skräniga agitatorerna i stan. Och Van der Vyvers ansikte på bilderna, egendomligt öppnat av smärtan — alla i distriktet minns Marais Van der Vyver som en liten pojke som gick och gömde sig om han kom på en med att le mot honom, och alla känner honom nu som en man som döljer varje ändring i minspelet kring sin mun bakom en tjock mjuk mustasch, och i sina ögon genom att alltid rikta blicken mot något föremål han håller i handen, han fingrar på ett sädesstrå eller tar upp en penna eller en sten, medan han koncentrerar sig på det han har att säga eller lyssnar på någon. Det visar bara vad en chock kan åstadkomma; när man ser på bilderna i tidningarna får man lust att be om ursäkt, det är som om man hade tittat in i ett rum där man inte har lov att vara.
   Det kommer att bli en rättslig undersökning; med all anledning, för att sätta stopp för ryktena om ett nytt fall av brutalitet mot lantarbetare, fastän det här inte finns några dunkla punkter — en olyckshändelse, och alla fakta utan vidare erkända av Van der Vyver. Han berättade om händelseförloppet när han kom till polisstationen med den döde mannen på sin flakbil. Polismästare Beetge känner honom väl, förstås; han gav honom en konjak. Han darrade, denne store, lugne, kloke son till Willem Van der Vyver som hade ärvt faderns bästa gård. Den svarte var stendöd, det fanns inget att göra för honom. Beetge kommer aldrig att berätta för någon att Van der Vyver grät efter konjaken. Han snyftade, snor rann ner på hans händer, som på en smutsig barnunge. Polismästaren skämdes, å hans vägnar, och gick ut ur rummet för att ge honom tillfälle att samla sig.

Marais Van der Vyver körde hemifrån klockan tre på eftermiddagen för att välja ut en bock ur den familj kuduantiloper som han håller fredad i bushområdena på gården. Han intresserar sig för det vilda och anser det som en farmares heliga plikt att skydda återväxten bland det vilda lika väl som bland boskapen. Som vanligt stannade han till vid den lada där maskinparken stod för att hämta upp Lucas, en tjugoårig lantarbetare som hade visat anlag för det tekniska och som Van der Vyver själv hade lärt att sköta traktorer och andra maskiner. Han tutade, och Lucas följde den vanliga rutinen och hoppade upp på flaket på bilen. Han tyckte om att stå där medan Van der Vyver körde, och därifrån kunna få syn på det vilda innan hans arbetsgivare gjorde det. Han brukade stå framåtlutad, stödd mot förarhytten under sig.
   Van der Vyver hade ett gevär och 30o ammunition bredvid sig i förarhytten. Geväret var ett hans far hade haft; hans eget vapen var hos vapensmeden i stan. Sedan fadern dött (Beetges konstapel skrev "gått hädan") hade ingen använt geväret och därför utgick han ifrån att det var oladdat när han tog det ur skåpet. Hans far hade aldrig tillåtit ett laddat vapen i huset; själv hade han sedan barnsben blivit lärd att aldrig åka med ett laddat vapen i bilen. Men det här geväret var laddat. På en guppig grusväg bankade Lucas tre gånger med knytnäven i taket på förarhytten för att signalera: titta åt vänster. Van der Vyver fick syn på den vitfläckiga flanken på en kudu, och dess eleganta horn som drog fram genom skylande bush, och körde alltför hastigt över en grop i vägen. Stöten fyrade av geväret. Det stod upp och pekade genom förarhyttens tak rakt på Lucas huvud. Kulan trängde igenom taket och in i Lucas hjärna via halsen.
   Detta är rapporten om vad som hände. Trots sin ställning i distriktet fick Van der Vyver följa den vanliga proceduren och gå ed på att detta var sanningen. Materialet är arkiverat och kommer att finnas på distriktets polisstation så länge Van der Vyver lever, och längre än så, under hans barns — Magnus, Helena och Karel — livstid, om inte förhållandena i landet blir värre, och exemplet från svarta pöbelupplopp i städerna sprider sig till landsbygden och man sätter eld på lokalerna som man har gjort med många polisstationer i städerna. Ty ingenting som regeringen kan göra avskräcker dessa agitatorer och de vita som uppmuntrar dem. Ingenting kan blidka dem, i städerna: svarta får sitta och dricka på vita hotell, och nu, efter lagändringen, får svarta ligga med vita ... Det är inte ens ett brott längre.
   Van der Vyver har ett högt taggtrådsstängsel kring boningshuset och trädgården som hans hustru, Alida, tycker allvarligt stör effekten av hennes konstgjorda bäck med dess trädormbunkar under jakarandaträden. En antenn reser sig som en flaggstång bakom huset. Alla hans fordon, inklusive den pickup som den svarte mannen dog i, har antenner som svänger sina piskor när föraren kör över någon ojämnhet i vägen: de ingår i det säkerhetssystem som farmarna i distriktet har upprättat, varje gård står i radiokontakt med alla de övriga via radio, tjugofyra timmar av tjugofyra. Det har redan inträffat att infiltratörer från andra sidan gränsen har minerat avsides gårdsvägar och dödat vita farmare och deras familjer som har varit ute på sina egna marker på söndagspicknick. Gropen i vägen kunde ha utlöst en landmina och Van der Vyver kunde ha dödats tillsammans med sin boy. När grannar använder kommunikationssystemet för att ringa och framföra sin medkänsla för "den där historien" med en av Van der Vyvers arbetare, beledsagas det av ett outsagt: det kunde ha varit värre.
   Det framgår tydligt av kistans kvalitet och övriga arrangemang att farmaren har stått för utgifterna för begravningen. Och en påkostad begravning betyder mycket för svarta; man ser hur de tar av det lilla de har för att under livstiden göra sina inbetalningar till en begravningskassa så att de inte ska bli lagda i buxbom i en anonym grav. Den unga hustrun är gravid (givetvis) och en liten pojke, i flera nummer för stora röda skor, lutar sig in under hennes utskjutande mage. Han är för liten för att fatta vad som har hänt, vad det är han bevittnar denna dag, men han varken gnäller eller bråkar; han är högtidlig utan att veta varför. Svarta utsätter småbarn för allt, de skonar dem inte från åsynen av skräck och plågor så som vita gör med sina. Det är den unga hustrun som rullar med huvudet och gråter som ett barn, snyftar mot den ena eller andra släktingens bröst.
   Alla de närvarande arbetar för Van der Vyver eller är anhöriga till hans anställda; och när det är dags för gallring eller ogräsrensning, och under skörden, arbetar också kvinnor och barn för honom och körs — på en lastbil, sjungande, insvepta i sina filtar — ut på fälten i soluppgången. Den dödes mor är en kvinna som nog ännu inte är fyllda fyrtio (de börjar föda barn vid puberteten) men hon står som en matrona i svart klänning mellan sina egna föräldrar som redan arbetade för gamle Van der Vyver när Marais, liksom deras dotter, var barn. Föräldrarna håller om henne som om hon var en fånge eller en sinnesrubbad som måste tyglas. Men hon säger ingenting, gör ingenting.
   Hon ser inte upp; hon ser inte på Van der Vyver, vars gevär fyra-des av i pickupen, hon stirrar på graven. Inget kan få henne att titta upp; det är inte någon risk att hon ska titta upp, på honom. Hans hustru, Alida, står vid hans sida. För att visa tillbörlig vördnad, som på en vit begravning, har hon tagit på sig den hatt i marin och gräddvitt som hon använder i kyrkan den här sommaren. Hon är alltid beredd att stötta honom, fastän han inte tycks märka det; detta hans kyliga och reserverade sätt — hans mor säger att han hade svårt att leka med andra barn när han var liten — finner hon sig i, men sörjer över att det säkert är anledningen till att han inte, som han rätteligen borde ha varit, blivit nominerad som partiets parlamentskandidat för distriktet. Han tillåter inte att hennes kläder, eller någon annans som står i närheten, kommer i kontakt med honom. Också han stirrar på graven. Den döde mannens mor och han stirrar på graven i en gemenskap som liknar den mellan den svarte mannen utanför förarhytten och den vite mannen inuti förarhytten ögonblicket innan skottet gick av.

Ögonblicket innan skottet gick av var ett ögonblick av lycklig förväntan som delades genom förarhyttens tak, så som kulan skulle komma att passera, mellan den unge svarte på flaket och den vite farmaren inne i bilen. Det förekom sådana ögonblick, utan förklaring, mellan dem, fastän det ofta hände under arbetet att farmaren passerade den unge mannen utan att besvara hans hälsning, som om han inte kände igen honom. När skottet gick av såg Van der Vyver hur kudun snubblade i förskräckelse vid knallen och galopperade bort. Sedan hörde han dunsen bakom sig, och såg hur den unge mannen föll förbi fönstret ner från flaket. Han trodde att han hade ryckt till och fallit — i förskräckelsen, liksom bocken. Farmaren nästan skrattade av lättnad, var beredd att skoja om det inträffade, när han öppnade sin dörr, det verkade ju helt otroligt att en kula som gick upp genom taket skulle kunna göra skada.
   Den unge mannen skrattade inte med honom åt hans förskräckelse. Farmaren bar honom i sina armar, till pickupen. Han var säker, säker på att han inte kunde vara död. Men den unge svarte mannens blod fanns överallt på farmarens kläder, trängde in mot hans hud medan han körde.
   Hur ska de någonsin kunna veta, när de arkiverar sina tidningsklipp, rapporter, bevis, när de tittar på bilderna och ser hans ansikte — skyldig! skyldig! de har rätt! — hur ska de kunna veta, när polisstationen brinner upp med allt material om vad som har hänt nu, och vad som lagen gjorde till ett brott under ett tidigare skede. Hur skulle de kunna veta att de inte vet. Inte någonting. Den unge mannen som hjärtlöst dödades genom den vite mannens slarv var inte farmarens boy; det var hans son.

Ur "Safarin", 1992. Översättning Else Lundgren.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki