Fandom

Svenskanoveller Wiki

Önskningen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

Pojken blev plötsligt uppmärksam på den gamla sårskorpan på knäskålen när han kände den under ena handflatan. Han lutade sig framåt för att titta närmare på den. Det var alltid något fascinerande med en sårskorpa. Den var utmanande på ett alldeles särskilt sätt och han kunde aldrig låta bli att pilla.
   Ja, tänkte han, jag ska ta bort den fast den kanske inte är färdig än, fast den kanske sitter fast på mitten och det gör ont som bara den.
   Med ena fingernageln började han försiktigt känna runt kanten på skorpan. Han fick in nageln under den, och fast han bara lyfte helt lätt lossnade hela den hårda, bruna skorpan som ingenting, och kvar blev bara en liten intressant cirkel av slät, röd hud.
   Finemang. Hemskt bra faktiskt. Han gned den lilla cirkeln och det gjorde inte ont. Han tog upp sårskorpan, lade den på låret och knäppte i väg den med ett finger så att den flög bort och hamnade på kanten av mattan, den stora röda och svarta och gula mattan som sträckte sig genom hela hallen, från trappan som han satt på till ytterdörren långt där borta. En jättelik matta. Större än tennisbanan. Mycket större än den. Han betraktade den allvarligt med ett uttryck av lätt välbehag i ögonen. Han hade egentligen aldrig lagt märke till den förut, men nu tycktes plötsligt färgerna i den bli klarare på något mystiskt sätt och liksom blända honom.
   Jo, nu vet jag hur det är, sade han till sig själv. De röda fläckarna på mattan är glödheta kol. Och nu måste jag göra så här: jag måste gå hela vägen fram till dörren utan att röra vid dem. Om jag nuddar vid det röda bränner jag mig. Nej, jag kommer att brinna upp helt och hållet. Och de svarta fläckarna på mattan — jo, de svarta fläckarna är ormar, giftiga ormar, mest huggormar och så kobror, tjocka som träd på mitten, och om jag nuddar en av dem blir jag biten och så dör jag innan vi ska dricka te. Och om jag kommer över ordentligt utan att bli bränd och utan att bli biten, så får jag en hundvalp i födelsedagspresent i morgon.
   Han reste sig och gick, ett par trappsteg högre upp för att få bättre överblick över det väldiga mönstret av färger och död. Var det möjligt? Var det tillräckligt mycket gult? Den gula färgen var den enda som han fick gå på. Kunde han klara det? Det här var inte en färd som man gav sig ut på så där utan vidare. Riskerna var alldeles för stora för det. Barnansiktet — en vitgul lugg, två stora, blå ögon, en liten spetsig haka — Idkade ängsligt ner över trappräcket. Det gula var lite smalt på vissa ställen och det fanns ett par ganska breda luckor, men det verkade som om den gula färgen sträckte sig hela vägen fram till andra ändan. För en som senast i går med stor framgång hade gått hela den tegelstenslagda stigen från stallet till lusthuset utan att nudda vid skarvarna, borde den här mattan inte vara alltför besvärlig. Det var värst med ormarna. Blotta tanken på ormarna kom en liten elektrisk stöt av skräck att löpa som nålstick nerför vaderna på honom och in under hälarna.
   Han gick långsamt nerför trappan och fortsatte fram till mattkanten. Han sträckte ut sin ena sandalklädda fot och placerade den försiktigt på en gul fläck. Sedan lyfte han den andra foten och det var precis så mycket plats att han kunde stå där med fötterna ihop. Så ja! Nu hade det börjat! Han hade ett lustigt spänt uttryck i det pigga, ovala ansiktet som nu kanske var en aning vitare än förut, och han höll armarna utsträckta åt sidorna för att kunna hålla balansen bättre. Han tog ett steg till, lyfte foten högt över en svart fläck och siktade omsorgsfullt med tårna på en smal, gul ränna på andra sidan. När han hade avslutat det andra steget tog han en vilopaus och stod mycket stel och helt stilla. Den smala, gula rännan fortsatte obruten minst fem meter fram, och han avancerade ytterst varsamt längs den bit för bit som om han gick på lina. När den till slut vek av åt ena sidan måste han ta ännu ett långt kliv, den här gången över en hemsk blandning av svart och rött. Halvvägs över började han vackla. Han viftade vilt med armarna som en väderkvarn för att kunna hålla balansen och han kom välbehållen över och vilade sig igen på andra sidan. Han var fullkomligt andfådd nu och så spänd att han hela tiden stod högt upp på tå med armarna åt sidorna och händerna knutna. Han var på en stor, trygg ö av gult. Det var gott om plats på den, han kunde omöjligt ramla ner, och han stod där och vilade sig, tvekade, väntade och önskade att han kunde stanna kvar för alltid på denna stora, trygga, gula ö. Men rädslan för att inte få hundvalpen drev honom vidare.
   Steg för steg makade han sig framåt och innan han tog ett nytt dröjde han lite för att exakt bestämma var han skulle sätta foten nästa gång. En gång måste han välja mellan två vägar, en till vänster och en till höger, och han valde den vänstra fast den verkade svårare, men det var inte så mycket svart åt det hållet. Det var det svarta som gjorde honom nervös. Han kastade en hastig blick över axeln för att se hur långt han hade kommit. Nästan halvvägs. Nu fanns det ingen återvändo. Han var på mitten och han kunde inte vända tillbaka och han kunde inte heller hoppa av åt sidan, för det var för långt, och när han såg på allt det röda och allt det svarta som låg framför honom kände han plötsligt den där gamla otäcka skräckvågen välla upp i bröstet — precis som den där eftermiddagen i påskas då han gick vilse alldeles ensam i den mörkaste delen av skogen.
   Han tog ett steg till och satte försiktigt foten på den enda lilla gula fläck som var inom räckhåll, och den här gången kom fotspetsen mindre än en centimeter från ett svart parti. Den nuddade inte vid det svarta, han kunde se att den inte gjorde det, han såg den lilla gula linjen som skilde tån på sandalen från det svarta. Men ormen rörde på sig som om den hade märkt hur nära foten var. Den höjde huvudet och stirrade på foten med små klara, glänsande ögon och avvaktade för att se om den skulle komma närmare.
   "Jag rör dig inte! Du får inte bita mig! Du vet att jag inte rör vid dig!"
   Ännu en orm gled ljudlöst upp bredvid den första och höjde huvudet. Det var två huvuden nu, två par ögon som stirrade på foten, på en liten bar fläck alldeles nedanför sandalremmen där huden lyste igenom. Pojken hävde sig högt upp på tå och stod där stel av fasa. Det dröjde flera minuter innan han vågade röra på sig igen.
   Nästa gång skulle han bli tvungen att ta ett verkligt långt kliv. Framför honom låg en djup, ringlande flod av svart som gick rakt över mattan på bredden och han stod så illa till att han måste ta sig över den där den var som bredast. Han funderade först på att försöka hoppa över den men förstod att han inte kunde vara säker på att hamna precis på den smala, gula remsan på andra sidan. Han tog ett djupt andetag, lyfte ena foten och sköt den mycket långsamt rakt ut framför sig, långt, långt ut, så neråt och neråt tills slutligen spetsen på sandalen var över och vilade säkert på kanten av det gula. Han lutade sig framåt och förde över kroppstyngden till den främre foten. Sedan försökte han få den andra foten med sig också. Han stretade och drog och knyckte till med kroppen, men han stod för bredbent och kom ingen vart. Han försökte ta sig tillbaka igen. Det gick inte det heller. Han var halvvägs nere i spagat och där stod han nu. Han tittade ner och såg den där djupa, ringlande floden av svart under sig. Delar av den rörde sig nu och de rullade ut sig, slingrade sig och började blänka med en otäckt oljig glans. Han vacklade, flaxade ursinnigt med armarna för att hålla sig upprätt, men det tycktes bara göra det värre. Han började ta överbalansen. Han vacklade över åt höger, först mycket långsamt, sedan fortare och fortare och i sista ögonblicket sträckte han ut handen för att dämpa fallet, och sedan såg han hur hans nakna hand körde rakt in i en stor, glänsande, svart massa och han gav ifrån sig ett genomträngande skrik av fasa när handen rörde den.
   Utanför i solen långt bakom huset gick modern och letade efter sin son.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "The Wish".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki