Fandom

Svenskanoveller Wiki

Östersund egentligen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Kjell Sundberg

JAG FÖDDES INTE bara plötsligt, jag föddes dessutom i stark ostlig vind. Det skedde på Storsjön, i en grön roddbåt av granträ, under ett sikfiske som mina föräldrar bedrev strax söder om Frösön, där vattendjupet kan bli upp till elva meter. Men om detta har jag berättat på annat håll. Här nämner jag det bara, så ni skall förstå hur jag kom till Östersund. Jag kom till Östersund genom att jag kom till. Jag låg på båtflaket som en fisk bland fiskar. Vi var vattnets frukter och kärlekens, och stor skillnad är det inte.
   Därför sägs det också, att mina föräldrar klev iland med mig och fisken i samma håv, men det har jag svårt att tro, ty de var ordentliga människor och blandade aldrig sådant som är matnyttigt med sådant som inte är matnyttigt. Visserligen har jag ett rutmönster på ryggskinnet, men det kommer inte av någon håv utan av ett Gunnebostängsel. Jag stod uppträngd mot ett Gunnebostängsel då jag fick min första kyss. Det lyser vitt på min rygg så fort jag blir solbränd, men det har ingenting med sik att göra, såvitt man inte menar att en prästdotter från Ås kan vara som en sik. Det kan hon inte. Men som en bläckfisk, det kan hon. Och kyssen var sådan att märkena efter stängslet är brännmärken.
   Hursomhelst gick mina föräldrar in i staden och bosatte sig på Gröngatan 12, där de stekte fisk. Jag kröp nedför en liten farstubro ut på en väldig borggård, som idag är på det mest häpnadsväckande vis förkrympt men som då uppfyllde jorden så totalt att Östersund knappast fick plats. Östersund klängde med några hus och gator och ett par hängbjörkar utanför denna borggårds murar och staket, likasom pojkar klänger utanför ett nöjesfält. Östersund kom inte in.
   Jag reste mig mitt på min gård och sade: "Varde snö", och det vart snö. Därefter var det jämt snö i Östersund. Jag kan inte hjälpa det. Det var snö så till den grad, att det efter fem år utbröt världskrig och alla karlar försvann till ett slags koja som hette Gränsen. Där gjorde de saker så att det blev mera snö. Jag vet inte vad de gjorde. I Gränsen sov de på halm och odlade mustascher, men oupphörligt gick de ut och ställde sig på led i snön, tusentals karlar, alla nedsjunkna till midjan i snö, och de stampade och fäktade innanför de knävärmare, tröjor och ansiktsskydd som mor stickade åt dem. Sedan gick de in igen, och så ut igen, och så höll de på. Jag tror att snön kom sig av denna för mig obegripliga trolldom, de rev ned ständigt nya snömassor från himlen, och det dröjde många år innan de äntligen tröttnade och for hem. Då blev det genast fred.
   Men då tog också min barndom slut, och Östersund förändrades på alla möjliga vis och blev vad det är idag. Den staden berättar jag inte om. Jag berättar om Östersund före förändringen. Jag berättar om Östersund egentligen.
   Och där var det snö. Vi var många barn på gården, jag hade syskon, de hade syskon, alla hade syskon på den tiden, och vi kryllade i snön. Himlen var svart och oändlig och fylld av snö, den var ett hav av snö på vars botten vi lekte, och högt i detta mörka hav, i en värld av snö som viskade och föll och doftade och susade och föll och föll, saft en väldig snögubbe som hette Gud och som alltid log, därför att jag bad aftonböner. All denna snö var hans. Han var dränkt i den och gjord av den, och han älskade sin snö, och alltihop gav han till oss, han fyllde luften med snö och gården och Gröngatan och Östersund och skogarna och fjällen, på det att vi skulle få tumla i hans snö som yngel i ett varmt hav.
   Ty denna snö var varm. Den var inte alls som karlarnas snö vid Gränsen. Den var vår moder. Den vaggade oss och gungade oss, kliade och retade och tröstade oss, knuffade och rutschade och kastade oss och tog emot oss då vi föll och lade oss i våra sängar till kvällen, och den viskade mot fönster och väggar medan vi sov. Den fanns i huden, som var randig efter strumpor och vantar och livstycken, den fanns i drömmen och i doften av ylle, och alltid fanns den i luften, där den föll så tätt och sakta att inga fåglar tog sig fram. (Det gjorde ingenting, för alla fåglar var i Lillsjöhögen, där det var evig sommar.)
   Visserligen fanns det gårdskarlar som skottade snö, men det gjorde de bara för nöjes skull, ty vår snö var en omtänksam snö som alltid lade sig i gångar och högar över natten, och mitt på borggården byggde den ett väldigt berg, vars krön försvann i mörkret. Där klättrade vi och rullade och drunknade i snö och kom upp igen, alla släpande på stora pappkartonger som vi tiggde från gårdens affär. Dessa var de farkoster i vilka vi kastade oss utför stupen, ned i snömoderns famn, och de hade alla sagolika namn. Jag seglade i slagskeppet PELLERINS VÄXTMARGARIN eller i zeppelinaren SOCKERBOLAGET eller i torpedbåten HUSHÅLLSBLANDNING, de doftade lätt av kaffe och snus, och de störtade alltid och vräkte mig ut i underbara katastrofer.
   Ibland kunde avbrott inträffa. Det hände till exempel att det uppstod en svart fläck på gården, och då vi gick dit och ställde oss på den blev vi hypnotiserade. Stumma blev vi och lama, trevade bara med pjäxan för att känna det kärva och sträva och sura vi stod på, och fyllda av en berusning som måste ha liknat den som strömmade genom Columbus då han efter år av seglats stod på Amerikas fasta mark, trängdes vi omgivna av tö och istappar och forsande takdropp på den svarta fläcken, fyllda av plötsliga dofter och fladdrande sjok av sol. Genom det våta pjäxlädret steg en magi, som fyllde märgen i våra ben och öppnade den hjärtats femte kammare, där det obekanta dväljs.
   Och några av oss viskade:
  — Barjord...
   Och andra viskade:
  — Bärjola...
   Och skrämda av aningar så väldiga att kroppen rös och ville kasta sina kläder, steg vi av och återvände till den goda, hala, mjuka snön, men vi ropade inte och skrattade, jorden som vi beträtt ropade i oss, och vi satt i snön fyllda av längtan.
   Andra gånger kunde ett bodbiträde korsa gården för att öppna lagerboden. Den var stängd med ett hänglås, som var vitt av rimfrost och besjälat av en ond kraft med vilken det drog oss till sig och tvingade oss att sticka fram tungan, slicka på dess järn och frysa fast. Ingen av oss undslapp detta. Det gjorde ohyggligt ont, men värre än smärtan var förtrollningen, man visste vad som skulle ske men gjorde det ändå, därför att ens kunskaps makt var ett styckverk mot hänglåsets. Så stod man där med ansiktet tryckt mot detta vidunder, fartsugen och gnällande i en kör av barnaröster som skrek efter vatten, tills mor kom springande med en mugg varmvatten och smälte loss en, och på natten drömde man om jättespindlar.
   Detta hänglås, som vi gjorde vida lovar kring med vantarna för munnen, låste bodbiträdet upp utan en sekunds tvekan. Därmed var dess makt bruten, och vi störtade efter honom in i bodens doftande mörker, där han grävde i säckar och lådor och gav oss bröstsocker. Det var gult och knottrigt och smakade som honung, det gjorde våra kinder knöliga och våra ögon stora, och då bitarna smalt i munnen kröp ett fint snöre fram ur deras inre. Detta snöre var lika självklart som främmande, och det påminde mig obevekligt om att jag var skapad, allt var skapat, inte ens bröstsocker fanns till av sig självt.
   Sådant bröstsocker hörde snön till och finns därför inte längre, men jag skall aldrig glömma den vidunderliga smaken av vinter, då jag flög på mage utför snöbergets branter med hänglåset åter hotande därnere, munnen fylld av sockrets stenar och huvudet av dess honung, snöret strävt ringlande mellan tänderna, och djupt inne i kroppen den stumma längtan efter jord.
   Ibland hände det att det uppstod en kraftledningsgata tvärs igenom staden och gården, och då måste alla barn åka skidor i en lång rad längs den. Man såg bara skog och fält och uppförsbackar, och alltihop var tråkigt, ty jag var minst och sist. På gården var jag aldrig minst och sist, men under dessa väldiga linor som väste av livsfarlig kraft, måste de andra ständigt ropa och tjata och vänta för att få mig med.
   Jag vet inte varför vi åkte där, men det blev bättre sedan jag varit på Hov. Man gick till Hov när man skulle ha småsyskon. Det kom en moster och tog en i handen och sade: "Nu ska vi gå till Hov", och så larvade vi kring där ett par dagar, och då vi kom tillbaka till Gröngatan låg där en liten ynklig lillasyster, som skrek och nästan inte växte alls.
   Från Hov minns jag ingenting mer än att det var ett magiskt ställe, besatt av uråldriga gudar som bestämde över liv och död och söp och åt fläsk och grymtade. De lade snören i bröstsockret. De var inte för aftonböner. De slängde åt en småsyskon i vresighet. Deras ande puttrade och jäste i luften och i jorden så starkt att det aldrig fanns snö på Hov. Flingorna smalt långt innan de nått marken.
   Till slut blev min lillasyster stor nog att ställas på skidor och då kunde jag som de andra vända mig om och ropa och tjata och vänta som man skall när man är stor. Men hon stakade mycket tappert, och i grunden tyckte jag om att vänta. Hon kunde också visa att hon ägde sina gudars vresighet.
   I Östersund var de vuxna antingen militärer eller kaféägare. Dök annat folk upp var det bönder som kommit till stan för att köpa spickefläsk på Saluhallen och sitta på kaféerna. Dessa kaféer var så många att de måste numreras, varför de hette 34:an och 87:an och sådant, utom ett som hette Gustaf Adolf. Gustaf Adolf hade snickrats av en konung, som en gång före snöns tid hade fört alla militärer ut i krig, men så blev det dimma och han blev fet, och därför blev han kvar där, och hans soldater satt nu på hans kafé i herrelös väntan. Luften var tät av historier. De talade om Linnéa. Jag vet inte varför de talade om Linnéa.
   Men på nätterna tände de eldar.
   Nätterna kom tidigt på den tiden, långt före kvällen, och sittande på vårt berg kunde vi se flammorna vräkas upp i den svarta snöhimlen, och vi sveptes in i den vilda lukten av tjära. Det var gudarnas tjära på Hov och Gustaf Adolfs tjära, uråldrig och frän, och den fyllde mörkret över Östersund som blod uppfyller höstslaktens vatten. De djärvaste av oss tumlade ned för branten och smög på skidor längs husväggarna till I 5, varifrån brandskenet kom. Jag var inte djärv, men jag följde de djärva och såg med bävan brasorna som hängde i mörkret, dansande och väsande, och karlarna som väldiga rörde sig kring dem. De ropade och skrattade, hostade och skrek, och då de såg oss komma smygande ur mörkret, mötte de oss med skräckinjagande skämt. De stod halvvägs inne i sina eldar, oberörda med armarna dränkta i lågor. De vallade Kungens Skidor. De smörjde dem i tjära och kokade dem i eld så de rök och dröp och knastrade som om de varit griskroppar, men själva var de nattens och eldens herrar och kunde inte komma till skada. De lovade att rulla oss i tjära och steka oss som orrar eller lamm, och så brast de i skratt och ropade "ta hit, pöjker, ta hit!" och med glimmande tänder tog de våra skidor. Det var för detta vi vågade våra liv. De smorde dem och brände dem och förtrollade dem i sin nattliga rit, och när de sedan kastade dem tillbaka, fräste snön under dem och ångade bort.
   Genom att på så vis våga oss in i det vidunderliga fick vi en valla som var förmer än jordisk valla, skidorna doftade i veckor, och hur trögt de än gick, åkte vi i förbund med högre makter. De fega och oinvigda kunde på sin höjd få lukta.
   En natt upphävde mor ett skri. Far hade då varit länge borta och bott i Gränsen, men nu kikade han in genom köksdörren och ville hem, ty han hade ett dygns permission. Mor stampade och rös.
  — Ta bort dom! skrek hon. Du kommer inte in om du inte tar bort dom! Han hade odlat mustascher, yviga och röda och långa som kriget självt, men mor hade ingen respekt för kriget, och vid frukostbordet var han slätrakad.
   Men detta skri gjorde slut på större ting än fars mustascher, det ändade hela den epok jag här talar om. För dess skull förflyttades vi nämligen till Gävle, där allt var annorlunda och främmande, inte minst snön.
  — Det du gjorde mot mej kunde du gott ha gjort mot Hitler, sade far mörkt.
  — Hade jag honom här, skulle han mista mer än mustascherna, svarade mor.
   Vad hon menade med det vet jag inte, men det är ett faktum att han höll sig borta.
   Och sedan blev det sommar i Östersund.

Ur "Svarta krusbär: en minnesbok", Bonniers 1980.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki