FANDOM



Av Chad Oliver
Berättelsen om en man som var villig att göra allt för att få uppleva lyckan — till och med att tillintetgöra vår civilisation.
Om mannen som fick order att hindra honom och som i förbifarten fann lyckan för egen del.
Om femtio hästar som befann sig på fel plats vid fel tid — ett dödligare hot än femtio koboltbomber.
Om en jakt över tidens gränser, och om några män som vågade hoppas att vår civilisation ska få bestå även när vi når stjärnorna.


RUMMET de satt i var stort och gediget och välbekant. Golvet var av lönn och hårt; det lystes upp åtskilligt av flera äkta, antika navajomattor mönstrade i varmt rött, svart och grått. Väggarna var av mjuk furu i vilken kvistarna syntes. Där fanns fem tavlor av goda konstnärer, fyra av tavlorna moderna och en, som var nästan två århundraden gammal, av Gauguin. Stolarna var bekväma, det enda bordet bastant.
   Wade Dryden lutade sig fram i stolen. Hans första reaktion var klentrogenhet, men han kände sig redan innerst inne tacksam för att rummet inte gick i någon fantasifull stil. Inredningen gav honom något reellt att hålla sig till, och han hade en känsla av att han skulle komma att behöva det.
  — Vad fann de? frågade han fastän han mycket väl visste att han hade hört rätt första gången.
  — Hästar, upprepade Heinrich Chamisso. Hans rätt magra hand låg utsträckt på bordet, fingrarna orörliga utom tummen, som snabbt och nervöst trummade mot bordskivan. Wade hade .vant sig vid hans sätt, men det var inte över sig lugnande för nerverna. — Häst. Equus caballus. Gamle Svarten.
   Wade fortsatte att tala, fast besluten att inte låta sig överraskas av tystnaden.
  — Du Hank, jag kanske missuppfattade datum. När var det du sa att man upptäckte dem?
  — Månaden var juni, om du vill ha det i enlighet med vår kalender. — Chamisso hade stora påsar under ögonen, men själva ögonen var klara och pigga. Tummen fortsatte att slå mot bordet. — Året var 1445. Det är omöjligt att ifrågasätta datum, Wade — det var en vanlig inspektionsgrupp som rapporterade att de hade sett hästar, och vi kontrollerade det genom att sända säkerhetspoliser dit. Det var Dave Toney som bekräftade det slutgiltigt. Du känner honom förmodar jag?
  — Jag känner honom, svarade Wade med en obehaglig känsla i maggropen.
  — Tillåt mig att föregripa din nästa fråga, sa Chamisso med ett svagt leende. Hästarna påträffades i Mexiko. Närmare bestämt i de centrala delarna av Mexiko. Och snälla du, fråga mig inte om jag försöker göra mig lustig. Jag har halva Världsrådet över mig som det nu är, och jag tycker inte det är roligt.
  — Vad har du gjort åt det? Chamisso ryckte på axlarna.
  — Vad kana jag göra? Jag har beordrat säkerhetspoliser att kontrollera tiden från år 1300 ända till våra dagar. Alla som anhåller om tidresetillstånd får vänta. Vi har redan undersökt vad de över fyrahundra forskarna där ute har haft för sig. Några av dem befinner sig i den mesozoiska perioden och tre av dem i ännu äldre tid. Vi kan inte bara rycka bort dem från deras arbete, men vi håller ett öga på dem.
  — Allt det där är ju gott och väl, sa Wade. Men det kommer naturligtvis inte att lösa problemet, eller hur?
  — Det är bara till det yttre det verkar bra, medgav Chamisso. Rådet gillar åtgärden, det är alltsammans.
  — Inser de hur allvarligt läget är?
  — Jag vet inte — men det är naturligtvis bara en tidsfråga, och var snäll och ursäkta vitsen.
  — Låt mig gissa mig till resten, sa Wade syrligt. Du har haft ett extra sammanträde med Tidsäkerhetskommissionen med anledning av det kritiska läget, och du och senator Winans har beslutat att jag ska anmäla mig frivilligt till jobbet.
  — Jag är ledsen, Wade, men så ungefär är det. Det är möjligt att vi försöker ordna så du får höjd pension om du kommer tillbaka.
  — Jag antar att jag inte får någon med mig?
  — Jag är ledsen — men det är det bästa sättet att sköta saken.
   Wade Dryden sträckte ner handen i rockfickan och tog fram en sällsynt obehaglig pipa. Han lät en kubformad bit billig tobak glida ner i den, väntade de erforderliga fem sekunderna på att den skulle antändas, och blåste sedan en darrig rökring mot ingenting särskilt. Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka i rummet. Fötterna halkade en smula när navajomattorna gled på det hala golvet. Den långa och magra kroppen tycktes ha slappnat av, men det smala, på ett trevligt sätt fula ansiktet var spänt.
  — Hästar, sa han långsamt. Vem skulle kunna göra något sånt?
   Chamisso tog fram en pärm ur bordslådan. Han plockade ut ett tredimensionellt fotografi och gav Wade det utan att säga någonting. Wade Dryden betraktade fotot och ryste.

DET VAR ett bra foto, taget för ett tidresepass. Ansiktet framstod skarpt och tydligt; det kändes som att hålla ett huvud i händerna. Ansiktet Wade betraktade smålog en aning.
   Det var kraftigt byggt — bestämda drag, klara blå ögon, ett uttryck av lugn gemytlighet. Håret var vitt och snyggt kammat. Om det fanns ondska i det där ansiktet, var den alltför svåråtkomlig för att någon kamera skulle kunna fånga den. Fastän alldagligt var ansiktet trevligt.
   Det var det som kom honom att rysa.
  — Vad heter han?
   Tummen fortsatte att trumma mot bordet. — Jag är rädd för att han inte har något särskilt ondskefullt namn. Han heter Daniel Hughes och alla kallar honom Dan. Sexti år gammal. Han fick ett vanligt tillstånd, utfärdat av vårt kontor i Cincinnati, att bege sig dit där han nu är. Han blev grundligt kontrollerad förstås och befanns vara fullt respektabel — kanske alltför respektabel, men det är efterklokt. Daniel Hughes är historiker till yrket — har tagit sin doktorsgrad vid Harvard, har skrivit de sedvanliga monografierna och uppförde sig i övrigt som en vanlig forskare. Han har aldrig råkat i något verkligt klammeri. Hans kolleger anser honom duktig. Han har specialiserat sig på de tidiga, högtstående kulturerna i Central- och Sydamerika, särskilt i de centrala delarna av Mexiko.
  — Hm-hm. — Wade betraktade på nytt fotot. — Står det rätt till i vindskontoret på honom?
  — Han är inte sinnessjuk. — Chamisso rynkade pannan. — Han har rykte om sig att ha ett välbalanserat temperament — säker, tar livet lätt, rätt sävlig.
  — Han verkar minsann inte vara en kille som skulle försöka ett sådant här trick.
  — Hur kan du veta det? — Chamisso smålog kyligt. — Ingen har någonsin försökt göra en sån här sak eller ens något som liknar det det minsta. Olika slags brott lockar olika slags personligheter.
  — Kallar du det här ett brott?
  — Tekniskt sett, ja. Vad skulle jag annars kalla det? Wade skrattade. — Jag tror du skulle kalla en kille som tuttar eld på världen pyroman.
  — Det tror jag att jag skulle.
   Han såg på Chamisso, som tittade rakt tillbaka. Wade skakade på huvudet. Han hade känt Chamisso i trettio år, och mannen kunde fortfarande förvåna honom.
   Wade lät fotot åka ner i pärmen igen, gick tillbaka till stolen och satte sig. Han undersökte pipan för att förvissa sig om att den fina askan i piphuvudet hade upplösts och stoppade sedan ner pipan i fickan.
  — Var fick han tag på hästarna? frågade han. Hur många har han?
  — Han har ungefär femti stycken, sa Chamisso. Både ston och hingstar. Antalet är inte absolut säkert, men det rör sig däromkring. Vi vet inte varifrån han fick dem. Vi har naturligtvis hållit på med att undersöka tidsområdet för att komma underfund med det — men ännu så länge utan framgång.
  — Han kunde väl inte gärna haft dem med sig när han reste i väg? Jag tror inte att ens kontoret i Cincinnati kunde ha undgått att läggamärke till femti hästar.
   Chamisso bytte hand, och den andra tummen började på med det ständiga knackandet.
  — Nej, han hade dem inte i vår tid. Det har naturligtvis försiggått något skumt nånstans i tiden, och någon kommer att få bära följderna av det, men det där är inte din sak. Han måste ha gjort ett uppehåll nånstans — det kan ha varit år 1900, 1800, var som helst — och plockat med sig dem på tillbakaresan. Hur det har kunnat hända utan att någon rapport har blivit skriven om det begriper jag inte — men jag ska ta reda på det.
  — Han kan ha fått tag på dem i Europa år 1445, föreslog Wade.
  — Det är möjligt — men inte troligt. Columbus var fortfarande femti år därifrån, och jag är övertygad om att Hughes inte lät hästarna simma över den där sabla oceanen.
   Wade rynkade pannan. — Fanns det inte hästar även i Amerika en gång i tiden? Jag menar infödda hästar.
  — Det var också en ide. Det fanns verkligen hästar i Nya världen, men de var utdöda i slutet av pleistoscenperioden. Han kan ha fått tag på några hästar vid den tiden, men det skulle ha varit nästan omöjligt — han skulle ha blivit tvungen att släpa dem med sig en sträcka av kanske tjugo tusen år, från slutet av pleistoscenperioden till 1445, för att inte tala om att han skulle ha varit tvungen att tämja vilda hingstar alldeles på egen hand. Jag kan helt enkelt inte tro det. I varje fall är frågan inte hur han fick dem dit. Hästarna är där. Det är allt vad du behöver veta.
   Wade lutade sig framåt. — Hank, hur pass allvarligt tror du det här år? Uppriktigt talat?
   Tummen slutade att slå mot bordskivan.
  — Vi har levat tillsammans med koboltbomben i över ett århundrade, sa Chamisso. Hans ganska skröpliga kropp tycktes plötsligt gammal där bakom skrivbordet. — Den har inte exploderat, gudskelov — men den kan explodera. De här hästarna är en tidsinställd bomb, Wade, och jag använder uttrycket med avsikt. Den här hästaffären kan få ett snöpligt slut — till och med när Daniel Hughes håller på och fingrar på avtryckaren. Deras verkan kan bli 'begränsad till ett visst område och upphäva sig själv innan den når fram till oss. Men år 1445 i de centrala delarna av Mexiko är ungefär precis det rätta avståndet från år 1520, och det innebär Cortes. Om vi inte utplånar de här hästarna nu — och gör det fullständigt — är det mycket troligt att vår civilisation kommer att försvinna, och vi med den. Det är min uppfattning om hur pass allvarligt det är.
   Orden ökade den oro Wade redan kände. — Tror du inte att det skulle vara bättre med flera agenter? Tänk om jag gör ett misstag?
  — Gör inget misstag, sa Chamisso tvärt; tummen fortsatte att trumma. Ju mindre med oroligheter vi ställer till med desto större är våra Chanser att lyckas i en sådan här. situation. Det innebär en agent, åtminstone till en början. Vi har människoliv att tänka på, Wade. Vi kan inte hålla på med att tänka på vad den enskilda människan vill och inte vill. Det vet du.
   Wade drog ett djupt andetag. Han visste.
  —  Okay, Hank. Vi ska göra som du vill. Var ska jag börja med jobbet?
  — Här. — Chamisso nickade mot pärmen. — Först sätter du dig in i det material vi har angående Hughes. Sen vill jag att du uppsöker några personer som kände honom -- apropå det så är hans hustru fortfarande kvar här och bildar dig ett eget intryck. Daniel Hughes är nyckeln till det hela, och du blir tvungen att veta hur du ska behandla honom. När du tror att du är färdig — och ta så lång tid på dig som du behöver, bara det inte dröjer över två veckor — ska vi placera dig mitt på hans tak år 1445, om han har ett tak då. Sedan får du klara dig själv. Vi ska låta en avdelning säkerhetspoliser fatta posto i närheten, men begär inte deras hjälp om det inte är absolut nödvändigt. Om du misslyckas måste vi skicka dit en massa folk för att ordna upp det hela och omgestalta deras civilisation — och det är mycket möjligt att det inte alls kommer att gå.
   Wade tittade återigen på den leende, vithårige mannen på fotot. Chamisso nickade.
  — Döda honom om du blir tvungen, sa han.
   Wade rafsade åt sig pärmen, lämnade rummet och skyndade ut till sin helikopter.

APRILHIMLEN var skört lackerad med en underbar blå färg, och inga moln fanns på den som kunde dölja Arizonas heta sol. Wade gick upp med helikoptern till ettusen femhundra meter och lät den sedan driva med automatpiloten påkopplad. Under honom gled gröna, konstbevattnade åkerlappar förbi, och öknen hade tagit på sig sina bästa söndagskläder — erövrad av våren under dess första fälttåg. Öknen hade redan glömt de kalla vintervindarna och hade blott ett blekt minne av sommarens brännande hetta.
   Han bredde ut pärmen på skivan framför sig, .placerade ett plastskynke ovanpå den som ett ankare för att hindra den att blåsa bort i brisen, och vred på hastighetskontrollen så att sidorna skulle vändas långsamt.. Han undersökte materialet; försökte ännu inte komma ihåg vad han läste, utan samlade intryck.
   Solskenet kom honom att koppla av; hettan sved i nacken och värmde skuldrorna. Han kände lukten från landet långt där under honom -- en grön och frisk lukt från de som prickar utströdda platser som konst-bevattnades, kryddad med en förunderlig, fuktmättad dunst från sanden i öknen. Luften runt honom var lugn; ljudet från hans helikopter hördes endast som ett svagt burrande i tystnaden.
   Han tänkte på hästar. Hästar i Mexiko av år 1445.
   Varje stort tekniskt framsteg människan hade gjort tycktes föra med sig en ny möjlighet att åvägabringa människans förstörelse — eller tycktes kräva ett mer moget omdöme hos uppfinnaren. För fyrtio år sedan hade det blivit möjligt att resa i tiden; alltsedan man år 2040 på Kaliforniens tekniska institut upptäckte att det under vissa experiment hade "försvunnit" en vecka. Nu var det ånyo nära att tidresorna skulle föra med sig en olycka.
   Två gånger förut hade det varit nära ögat — då hade det varit olyckshändelser.
   Den här gången låg det kall beräkning bakom.
   Pärmen innehöll en massa upplysningar om Daniel Hughes och inne slöt åtskilliga utdrag ur hans monografier. En bar titeln "Stadslivets inflytande på folkgrupperna i Centralamerika efter Teotihuacanperioden". En annan hade han kallat "Kulturell enighet och de klassiska toltecindianerna". Båda dessa arbeten var nyktra och lärda — knappast resultaten av en vansinnig människas arbete.
   Daniel Hughes skulle då med största sannolikhet inte visa sig vara någon man kunde klara av i en handvändning.
   Wade lät sitt sinne fyllas av andras åsikter. Han såg den bild av Daniel Hughes som hans hustru, kolleger och grannar hade av honom. Intrycken syntes förenliga och i intet avseende anmärkningsvärda.
   Och således var de felaktiga.
   Ingen människa hade känt den verklige Daniel Hughes — för det dåd han hade utfört skulle aldrig den rätt färglöse forskare som pärmen gav en bild av kunnat ha i tankarna — och än mindre ha kunnat utföra.
   Wade visste att han var tvungen att sköta utfrågandet bättre än de föregående intervjuarna.
   De saker han måste känna till fanns inte i pärmen.
   Fotot kom fram igen och Wade höll det stilla under plastskynket. Det trevliga, småleende ansiktet betraktade honom smått ironiskt. Wade studerade det igen och lade sedan ihop pärmen. Han ställde in automatpiloten på en kurs till Ohio och lutade sig bakåt, tacksam för solen.
   Han såg ner på den böljande horisonten framför sig, men inom sig betraktade han en annan horisont.
   Tidens gråa gräns — med ett djup större än fantasin kan tänka sig, så dunkel att ingen fattningsförmåga kan genomtränga, den.
   Väntande.

STADEN COLUMBUS liknade de fiesta andra städer han hade lärt känna, fast helhetsintrycket av den inte var fullt så nedstämmande som det man fick av de närbelägna städerna Cleveland och Cincinnati. Den hade den vanliga atmosfären av tomhet och övergivenhet, och hela kvarter av de gamla medelklasshusen hade övertagits av de halvnomadiska nybyggare som allteftersom de kände sig upplagda flyttade från det ena skelettet av en stad till det andra.
   Naturligtvis var alla städer föråldrade kvarlevor. Den fara som en gång i tiden hotade då atomkrigen blev möjliga hade hjälpt till att skynda på det hela, men den automatiserade industrin, förträffligt skött av "tankemaskiner", hade i förening med billig och snabb transport med solenergi som kraftkälla gjort städer överflödiga.
   Städerna hade uppstått från nödvändigheten av arbete, skydd, effektivitet. När dessa saker inte längre var nödvändiga återvände människorna till ett mer behagligt sätt att leva. Över hela landet var utströdda små prydliga byar, som gjorde det möjligt för en person som levde i någon av dem att lära känna de människor som levde sitt liv i hans närhet. Husen byggdes där det fanns öppet land omkring, och folk kunde se himlen och jorden och höra den musik som kommer från kyliga vattendrag och rastlösa vindar.
   Städerna stod kvar, men de höll på att dö ut. Lite i sänder, steg för steg kröp de träd och det gräs som för en kort tid hade överklätts med steril cement och stål tillbaka — gröna skott arbetade sig upp genom de oanvända gatorna, starka och tåliga rötter grävde i marken under städernas gråa grundvalar.
   En hel del psykiater blev arbetslösa.
   Columbus uppvisade fortfarande en viss tillstymmelse till liv eftersom det hölls samman av regeringsmaskineriet och av det gamla, traditionsomspunna Ohios statsuniversitet.
   Wade smålog mot det verkligt vackra ansikte som tillhörde doktor Fredrick Clements, föreståndare för den historiska avdelningen, och undrade för sig själv hur det kändes att ha sin arbetsplats i, en stad.
  — Vad kan ni berätta för mig om Daniel Hughes, doktor Clements? frågade han.

DOKTOR CLEMENTS arrangerade sina magra fingrar i form av smäckra pyramider och antog en uppsyn av verklig djupsinnighet. Han lyckades förmedla ett intryck av att han var både välvillig och en smula distraherad, som om han höll på att uppoffra lite av den tid han annars skulle ha ägnat åt något Mycket Viktigt Forskningsarbete. I själva verket var han inte mycket lagd för forskning; han var föreståndare för den historiska avdelningen därför att han var en bra politiker och tyckte om kommittésammanträden, men han ansåg aldrig sig själv vara annat än en hängiven forskare.
  — Jag har svårt att tro att doktor Hughes är invecklad i nånting -- hm — mindre tilltalande, sa han nu.
  — Det sa jag inte att han var.
  — Å nej, mr Dryden, försök inte! Ni är den tredje säkerhetsagent som har kommit och velat tala med mig om Daniel Hughes på en vecka. Jag är fullt i stånd att lägga ihop två och två på ett sådant sätt att summan blir fyra.
   Så duktigt! tänkte Wade..
  — Har ni haft besvär med Hughes vid något tillfälle? Har det -hm — försiggått nånting?
  — Nej. Doktor Hughes arbetade bra och plikttroget. Han undervisade personligen, som ni kanske vet. Han visade inte precis något brinnande och framåtsträvande forskarnit; han tycktes vara helt nöjd med sitt solida men inte storslagna anseende. De som studerade för honom tyckte om honom.
  — Hur förhöll det sig med hans privatliv?
  — Jag beklagar, men universitetet har gjort det till en regel att inte snoka i fakultetsmedlemmarnas personliga förhållanden. Jag kan inte ge er något riktigt besked om vad doktor Hughes möjligen kan ha 'haft för sig vid sidan om sin akademiska befattning.
  — Ni var inte personliga vänner, förmodar jag? Doktor Clements tvekade.
  — Jag hyser den största beundran för doktor Hughes, sa han slutligen.
  — Jag förstår. Vad anser ni som historiker om Hughes arbete? Anser ni er kunna godta det — det vill säga de grundläggande teorierna? Clements såg undrande på honom.
  — Jag är inte säker på att jag förstår vad ni menar, sa han. Wade fortsatte sin attack.
  — Ni stod i nära kontakt med Hughes under en hel del år, doktor Clements. En person med er framstående skicklighet kunde man förmoda ha, låt oss säga, kommit till en annan uppfattning i vissa fall. Såvitt jag förstår är ni intresserad av den historiska vetenskapen, eller har jag fel?
   Clements svalde betet.
  — Det där var verkligen slugt gissat av er. Jag har alltid haft en känsla — men det här är rent privat förstås — av att doktor Hughes inte fullständigt trodde på en del av sina arbeten. Ni förstår, historien är en produkt av orsak och verkan, precis som allting annat. Och således kan den förenklas till att uttryckas med ändliga, matematiska termer — förstår ni vad jag menar? Alternativet till detta anser vi vara att betrakta människan som en på något sätt övernaturlig varelse, som inte är underkastad de grundläggande lagar efter vilka vårt universum fungerar. Doktor Hughes argumenterade aldrig mot dessa postulat, åtminstone aldrig öppet. Hans monografier — det måste jag erkänna — vittnar i hög grad om lärdom och sakkunskap— de är till och med en smula hm — torra om jag så får säga. När han talade med någen visade han sig emellertid mer intresserad av sina medmänniskor. En gång försökte han till och med skriva en roman, tror jag.
   Aha, tänkte Wade. Lön för mödan.
  — Blev den utgiven? Under en pseudonym, kanske?
   Clements skakade på huvudet. — Så vitt jag vet avslutade han den aldrig.
  — Läste ni något av den?
  — Nej, jag var aldrig så mycket bekant med doktor Hughes. Han diskuterade aldrig ens boken med mig.
   Clements" röst lät lite sårad, och Wade tyckte en smula bättre om mannen för det.
  — Vem skulle ni säga var hans bäste vän? Någon historiker?
  — Det tror jag inte. — Clements lutade sig tillbaka i stolen. — Han tycktes inte umgås så mycket med sina kolleger, fast han var alltid nog så vänlig mot oss. — Han smålog. — Han brukade få. långa brev från en man i Kanada. Han brukade läsa dem på sitt rum under rasterna och Skratta så våldsamt att det faktiskt var en smula — ja, en smula underligt.
  — Vad hette den där mannen?
  — Karpenter. Herbert K. Karpenter.
  — Skalden?
  — Ja, jag tror det var han — doktor Hughes brukade få förhandsexemplar av dennes böcker från förläggaren; jag har lagt märke till det flera gånger.
  — Jag förstår. Jag ber att få tacka er, doktor Clements, och jag hoppas att vi inte ska behöva besvära er igen. Ni har varit till mycket stor hjälp.
   Clements log. — Jag tyckte bara det var roligt att tala med er, mr Dryden. Jag hoppas allting ordnar upp sig.
  — Det gör jag med, sa Wade.

NÄSTA DAG var han i Kanada.
   Huset, som var en sofistikerad version av en timmerkoja så som måhända den legendariske amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright hade föreställt sig den, låg på en liten ö i en vik med glasklart vatten i en av de där smaragdgröna sjöarna som är utströdda bland de stora kanadensiska barrträdsskogarna.
   On såg ut att vara ett naturens verk, men det var svårt att avgöra. Wade lät helikoptern landa på den steniga planen, svalde en ordentlig munfull av den friska luften, som var mättad med doft från skogen, och knackade på dörren.
   När tre minuter hade gått knackade han igen.
   Dörren öppnades. En storvuxen man tittade ut och såg på honom utan vare sig intresse eller förvåning. Han hade grova, opressade kläder på sig och var i behov av att rakas och klippas. Hans armmuskler hade inte uppkommit genom exercis med en penna, och 'de djupa blå ögonen skelade en smula liksom för att skydda sig mot kalla vindar och solglitter på sjön.
  — Är det mr Herbert Kay Karpenter jag talar med?
  — Jag är Herb. — Han talade högt och utan omsvep. — Om du vill ha min autograf så kostar den tiotusen dollar och en spark därbak. Wade flinade. — Jag är Wade Dryden. Jag ringde i går kväll.
  —  Å. Det gällde Dan. Kom in.
   Herb Karpenter förde in Wade i huset, som var prydligt och rent och fullproppat med böcker. De gick genom ett förvånansvärt stort vardagsrum med en underbar eldstad och ett magnifikt hjorthuvud på väggen och in i Karpenters arbetsrum — ett enkelt litet rum uppfyllt av ett skrivbord och en samling föremål som till synes inte hade med varandra att göra: böcker, magnetofonband, stereotypplattor, en dödskalle, en krokig cypressgren som hade polerats så att den fått en rödaktig glans, ett spinnspö med en grundligt intrasslad lina på rullen.
  —  Sitt ner, Wade, sa skalden och rensade bort grejorna på en stol med ett svep av en brun arm.
  — Har Dan råkat ut för något allvarligt? undrade Karpenter och lutade sig mot ett fönster med utsikt över en ganska förkrympt tall och det kalla, rena vattnet. Vad har han ställt till med?
   Wade tyckte om Karpenter och antecknade i minnet att han skulle läsa några av dennes diktsamlingar. Han hade mycket stor lust att tala om sanningen för honom, men det var omöjligt. Om det någonsin kom ut skulle det uppstå panik, och i så fall kunde vad som helst hända.
  — Jag är ledsen, men lagen tillåter mig inte att lämna så många detaljer. Daniel Hughes har mycket riktigt råkat ut för något allvarligt. Jag försöker komma underfund med varför han har råkat ut för det. Det finns en möjlighet att jag kan klara 'honom ut ur det.
   Karpenter tuggade på underläppen.
  — Dan Hughes, sa han långsamt, har alltid fått vara släpvagnen här i livet.
  — Mer än vi andra?
  — Jag tror det. — Karpenter kastade sig ner i en stol och utplånade den nästan. — Dan har inte fler förutsättningar att vara historiker än Thomas Wolfe skulle ha haft.
  — Vem var Thomas Wolfe?
  — En romanförfattare på 1930-talet. Han skrev väldiga, omfattande och strålande böcker. Det var liv över dem. Du kommer att stöta på hans arbeten förr eller senare om du börjar läsa lite djupsinnigare litteratur.
  — Hm-hm. Dan liknade alltså den här Wolfe?
  — Nej, men han kunde ha gjort det.
  — Jag förstår.
  — Så katten du gör. Men det spelar ingen roll. Dan var en kille i stil med många andra jag känner. Han hade inte tillräckligt med karaktärsstyrka för att göra vad han ville, så han lät sig fångas i den där gamla akademiska grottekvarnen. Resultat: Han kom aldrig att betyda någonting särskilt här i livet.
  — Jag trodde du var hans bäste vän.
  — Det är jag. — Karpenter plockade upp ett radergummi och slängde det mot väggen. — Försöker du säga att man inte kan förstå en människa och samtidigt tycka om henne?
  — Nej, det menar jag väl knappast. — Wade tog för en kort stund sin tillflykt till sin pipa. Karpenters rättframhet gjorde det lite svårt att vänja sig vid honom. — Tror du det var författarskap han ville ägna sig åt?
  — Jag vet inte. Han trodde det då och då.
  — Läste du hans roman?
  — Jag läste verkligen det som var klart av den. Han kallade romanen "Ett fönster mot stjärnorna". Jag sa åt honom att bränna den.
  — Tyckte du inte om den?
  — Min vän, den var urusel.
  — Vad handlade den om?
  — Det var en sån där impressionistisk bok som låter handlingen framskrida genom att skildra personernas fortlöpande tankar. Det var som jag brukar säga en sådan där varthänbok. Du vet — Varthän Människan? Varthän vår ynkligt lilla himlakropp? Varthän barndomen och de små pälsbeklädda djuren i skogarna? Varthän varthän? Struntsnack!
  — Kan du inte ge lite fler detaljer?
  — Nej. Det fanns ingenting av Dan i den boken. Det var därför den blev som den blev.
  — Hurdan var egentligen Dan? Jag måste få veta det. Karpenter ryckte på axlarna.
  — Han passade inte in i något hål, sa han. Det var kanske det som var hans problem. Han hade ett gott och självständigt intellekt. Han ställde förnuftiga frågor. Han tyckte om att fiska. Han hade en hustru, och tyckte inte om henne. Inga barn. Han var nervös och spänd mest hela tiden. Han tolererade sitt arbete. Hann drack sig full någon gång då och då — vanligtvis här — och det var en bra kille. Dan saknade rötter, om du ursäktar uttrycket. Han fann aldrig riktigt vad han sökte efter därför att han aldrig hade en solid plattform att titta från. För katten, jag vet inte hurdan Dan var. Han var inte en enkel natur. Som du vet måste man tänka på en sak när det gäller människor — man kan inte alltför lättvindigt räkna ut vad de går för. Folk förvånar en ibland, tack och lov.
  — Jag hoppas jag kan få honom att komma tillbaka.
  — Han kanske är lyckligare där han är.
  — Jag ska göra mitt bästa, Herb.
   Karpenter reste sig upp. — Du är inte gift, va?
  — Nej, sa Wade förvånat. Hur visste du det?
   Karpenter log. — Jag är ju skald, människa. Kom med ut i köket och träffa Faye. Hon borde ha kaffet klart vid det här laget.
   Karpenters hustru var en förtjusande människa: hon var inte vacker i vanlig mening men hon lyste upp hela huset. Sin tillgivenhet för Karpenter visade hon helt öppen, och han återgäldade den med ränta.
   Kaffet var utsökt.
   Karpenter följde honom till dörren.
  — När allt det här är över, sa han, ska du komma tillbaka och hälsa på oss. Vi ska väl se om vi inte är listigare än forellerna. — Tack ska du ha, Herb. Jag uppskattar det.
   De två männen skakade hand.
   Wade betraktade det varma huset och den rena sjön och ormbunkarna som växte i klippskrevorna. Djupt inom sig kände han ångest, intensivare än han hade känt den på många år.
   Han klättrade upp i helikoptern, begav sig upp mot den skymmande himlen och flög söderut i mörkret.

DANIEL HUGHES hustru hade begett sig till en syster i Kalifornien för att bo där medan mannen var på forskningsresa.
   Hon välkomnade hövligt Wade och serverade honom med tydlig stolthet svagt te, men det var uppenbart att hon inte kunde berätta så mycket om sin man. Hon var mager, kläderna hon hade på sig hade något tillbakadraget och ursäktande över sig, och hon var ytterst intresserad av Universums Vårdare, en sådan där halvtokig metafysisk förening som det finns flera tusen av i södra Kalifornien.
  — Såg er man på något sätt — hm — ovanlig ut sista gången ni såg honom, mrs Hughes?
  — Ack nej då. Stackars Daniel! sa hon obestämt. Jag kände mig inte bra, inte alls bra — mina feberattacker, förstår ni — och den käre Daniel var så omtänksam och lagade frukost åt sig själv och allt sådant. Jag har faktiskt inte varit mig själv under några år, ända sedan ...
  — Jag förstår, inflikade Wade och smålog för att visa hur bra han förstod. Han var väl fullkomligt lycklig?
  — Stackars Daniel! Lycklig? O ja, det förmodar jag. Så försjunken i sina böcker — ni vet hur lärda män är! Ibland visste han knappt att jag var hemma. Och jag med mina feberattacker, och så svårt som jag hade att röra mig och alltsammans...
  — Jo, det är klart. Mrs Hughes, ni kanske kommer ihåg en bok som er make började skriva på, som hette "Ett fönster mot stjärnorna"?
  —  Kära nån då, javisst. Jag minns att han var riktigt exalterad över den en gång i tiden, fast det verkade ju knappast värdigt honom — jag menar, det var ju inte alls i stil med hans allvarliga arbeten, om ni förstår vad jag menar. Jag orkade faktiskt inte igenom den fast jag försökte dagarna i ända — men det här får ni inte berätta för honom ...
  — Jaha. Tack så väldigt mycket då, mrs Hughes. Ni har varit till mycket stor hjälp. Hon fingrade på sin näsduk.
  — Daniel — han har väl inte råkat — jag menar, han har väl inte gått och gjort något?
  —  Naturligtvis inte. Det här är bara en rutinundersökning. Oroa er inte för hans skull.
  — Han är så obetänksam ibland. — Hon tittade bort, försjunken i sina tankar. — Om han skulle behöva mig, mr Dryden — ni skickar väl efter mig då?
   Wade tog handen. Daniel Hughes hade aldrig behövt sin hustru, eller hade aldrig ansett sig behöva henne.
  — Vi ska skicka efter er, sa han.
   Han drack ur sitt te och gick.
   Helikoptern lyfte, rakt upp i en kaliforniadimma, och Wade flög österut, mot Arizona.
   Han hade gjort allt vad han kunde här.
   Nu måste han bege sig tillbaka. Tillbaka till Daniel Hughes.

TIDSÄKERHETSKOMMISSIONEN upprätthöll vad som tekniskt sett var känt som en Orienteringscentral i Arizona, inte långt från den enastående natursköna Oak Creek Canyon. Wade hade aldrig hört någon använda det rätta namnet när han talade om Centralen; den var känd som Pumphuset för nästan alla utom fulländade byråkrater.
   För naturligtvis fick ingen resa i tiden som inte kunde sina saker både fram- och baklänges. Om någon önskade resa till Rom på Ciceros tid var han tvungen att ådagalägga grundliga kunskaper i latin och han måste förstå seder och folkvanor i Italien under århundradet före Kristus.
   Ett misstag var för mycket om man höll på och mixtrade med tiden.
   Av en enda handling kunde det uppstå oanade konsekvenser som mycket väl kunde tillintetgöra en civilisation — och det kunde vara ens egen. När det rör sig om årtusenden kan effekten av en liten handling växa som ett rullande snöklot.
   Pumphuset hade kommit till för att göra misstag så gott som omöjliga. Det godtog ingen människas egna värderingar om sina kunskaper utan tog hand om henne och pumpade henne full med det hon måste kunna.
   Wade tillbringade tio dagar i Centralens rum, tio dagar under vilka han aldrig återfick medvetandet. Han låg på rygg i ett tillstängt rum, och var sjätte timme placerades en kapsel med näring i munnen på. honom och vatten hälldes ner i strupen. Sömnmedlet stod honom ända upp i halsen, och han var fullständigt receptiv, och maskiner matade honom med fakta genom små elektroder som var fastspända på huvudet.
   Det var ett kusligt företag, men i teorin antogs man inte komma ihåg någonting av det.
   Trots det hade Wade fått mer än sin andel av mardrömmar eftersessionerna i Pumphuset.
   Han lärde sig språket som det hade varit på den tiden och platsen: mest nahuatldialekten förstås, men med inslag av andra indianspråk. Han lärde in de viktigaste perioderna i deras kalender och lärde sig den heliga almanackan, tonalpohualli. Han lärde sig gudarna och' deras egenskaper: Huitzilopochtli, krigsguden, Tlaloquerna, regnets gudar, Tonatiuh, solguden, och tusen andra. Han lärde in gatuplanen över Tenochtitlan, och hur grödan fås att gro på chinampas, de flytandeträdgårdarna. Den sociala strukturen blev ett med honom, och han förstod prästerna och lantbrukarna och betydelsen av att vara Örnriddare. Han lärde sig hur man hugger obsidian och hur man handskas med en häxa.
   Och det viktigaste , av allt, han lärde sig hur det känns att leva i decentrala delarna av Mexiko år 1445.
   Han kände inom sig stoltheten och grymheten och värdigheten och skrattet.
   Han lärde sig förstå hur en människa kunde gå för att offras med glädje i sinnet, och vad en präst upplevde då han tittade ner på sitt folk från toppen av en pyramid med fläckar på ...
   När Wade lämnade Pumphuset var han delvis en ny människa och skulle så förbli resten av sitt liv.

HEINRICH CHAMISSO skakade hand med honom vid Färdrummet.
   Det var verkligen en ordentlig fjäderskrud du har fått. Var rädd om den.
   Wade smålog, och tänderna lyste vita mot hudens artificiella kopparglans. Han såg avgjort främmande ut. Han bar en lång svart mantel, och håret var tovigt av intorkat blod. Öronloberna var sönderklippta. Han hade en svart fjäderskrud runt axlarna.
  — Lycka till, Wade.
  — Jag kommer tillbaka om ett eller annat århundrade, Hank. Sitt inte uppe och vänta på mig.
   Wade gick in i Färdrummet och vred på kontakten som slöt dörren. Han satte sig ner i en länstol och ordnade försiktigt sin fjäderskrud så att han inte skulle biyta av fjädrarna. Sedan väntade han.
   Dagens datum var den 28 april år 2080.
   För en kort stund mattades ljuset av, och sedan var det inte längre år 2080.
   Han lutade sig bakåt och försökte koppla av.
   Invändigt påminde Färdrummet mer än något annat om en möblerad enrummare. Blyväggarna var målade i en ljus, glad blå färg, och där fanns en säng, ett badrum och en spegel. Där fanns vidare två tavlor, valda främst på grund av att de saknade varje spår av individualitet. Där fanns en hylla full med böcker, samtliga skrivna i en ganska humoristisk stil.
   Färdrummet påminde alltid Wade om en tandläkares väntrum.
   Han slöt ögonen och önskade att han hade fått ta med sig pipan. Det skulle ta fyra timmar för honom att komma tillbaka till år 1445, och han hade ingenting annat att göra än att vänta. Det fanns inget fönster han kunde se ut genom, och ingenting att se om det hade funnits ett.
   Hans tankar rusade i väg före honom.
   Hans fantasi slingrade sig tillbaka genom historiens intrasslade spindelnät, bort från Hiroshima och Lincoln och hjordarna av bison på slätterna, bort från den tid då den vite mannen kom till Amerika — bort från detta och tillbaka till bergen och djunglerna i Mexiko på den tiden då det ännu inte fanns något Mexiko
   Från år 2080 till år 1445 — bara lite mer än sex århundraden, så där en 635 år, då existerade Förenta staterna inte ens i någons fantasi. Tillbaka längs tidens lopp.
   Tillbaka till Daniel Hughes. <br /
ATT RESA i tiden, tänkte han, var en underlig historia. Underlig och samtidigt nästan klassiskt enkel.
   Under många år, långt innan det blev praktiskt möjligt att resa i tiden, hade tänkare av olika övertygelser tyckt det vara roligt att hålla på och mixtra med de följder man trodde tidresor skulle få. Några hade menat allvar, några hade bara velat göra sig lustiga, men nästan alla hade sysselsatt sig med gåtor och paradoxer av ett eller annat slag. De angrep idén på samma sätt som en katt angriper en råtta.
   Anta, sa de, att man reser tillbaka i tiden och mördar sin egen farfar? (Wade hade alltid tyckt att en hel del av de där skribenterna hade uppvisat tendenser till att vilja mörda vid de mest underliga tillfällen.)
   Anta att det finns parallella tidsskeenden, alternativa möjligheter till utveckling?
   Anta att man träffar på sig själv någonstans i tiden?
   Verkligheten var på en gång både mer enkel och mer subtil.
   Naturen tillåter inga paradoxer, om man inte vill räkna människan själv som en paradox. Paradoxer finns bara i logiken, i filosofiska system — kort sagt, endast i människans sinne.
   Sköldpaddan fortsätter bara med att låta Achilles springa om sig, förvånansvärt obekymrad om Zenons uträkningar.
   På sätt och vis var det samma förhållande med tidresor.
   Den allra äldsta drömmen hade visat sig omöjlig att förverkliga: framtiden förblev en slät mur, i alla avseenden oöverstiglig. Logiskt nog existerade framtiden ännu inte vid någon given tid; det var därför den hade fått sitt namn. Eftersom den inte existerade kunde den inte genomträngas. Och det fanns ju alltid den möjligheten att det inte fanns någon framtid.
   Det fanns bara ett sätt att resa in i framtiden. Varje man, kvinna och barn på Jorden var en tidresenär i hela sitt liv — ja, detta var själva meningen med livet. Tillsammans, och ändå ensamma, reste alla mänskliga varelser fram i tiden, steg för steg, sekund för sekund, och med en konstant fart som inte kunde ändras.
   Det förflutna existerade därför att det hade inträffat. Det fanns där, upptecknat.
   Det närvarande existerade: en liten vattnig bubbla som var centrum för skeendet, som knuffades fram längs med själva spetsarna på de raka, skjutbara pennor som utvecklingen i det förflutna utgör. Det närvarande var förstås inte mer än en idé; det kom och gick med en sådan hastighet att det var omöjligt att gripa tag i det, hålla fast det, och säga: "Nu, precis nu, i detta ögonblick är det närvarande." Redan medan man talade blev det närvarande det förflutna. Inte desto mindre var det närvarandes mikrosekund det avgörande. I normala fall fanns det i allt det som utgör historien bara ett tillfälle då en förändring kan ske — i det blixtsnabbt försvinnande ögonblick det närvarande är.
   Vad inträffar om det förflutna blev förändrat?
   Anta till exempel att Rom hade utplånats medan det ännu var en by.
   Anta att etruskerna aldrig hade levat. Anta att det aldrig hade funnits ett romerskt rike. Vad skulle då ha hänt?
   Ytligt sett var svaret nog så enkelt. Det hade funnits ett romerskt rike i det förflutna som hade lett fram till det närvarande Wade Dryden kände till. Det kunde inte förändras.
   Om det på något sätt förändrades blev detta närvarande omöjligt. Vad som blev omöjligt upphörde att existera.
   Nog verkade det vara en paradox. Om det .förflutna existerade, kunde det inte förändras och fortfarande vara samma förflutna, ledande till samma framtid. Vad inträffade?
   "Tankemaskinerna" gav svaret.
   Tänk er ett högt träd med många grenar. Tänk er en rot till detta träd, en djupt belägen rot som inte kan dödas utom genom att man gräver upp den. Tänk er kvistar och löv, vart och ett det enda av sitt slag. Tänk er en timmerhuggare och en yxa. Föreställ er hur yxan hugger sig fram genom trädstammen och förändrar trädet.
   Åskådligt nog var fenomenet känt för tidforskarna som avhuggning.
   Från det ställe där stammen huggs av faller trädet. Alla de gamla grenarna och löven fortsätter att existera, men de är döda. Den övre delen av trädet, som en gång levde, är nu bara en viss mängd ved: den kan inte leva på den nya grunden. Den existerar som en död trädstam. Den blir bortglömd. Den ruttnar.
   Där axhuggningen företogs växer det fram ett nytt träd på den gamla roten. Det kanske blir ett liknande träd, men det blir inte samma träd.
   Sens moralen av allt detta är uppenbar om man råkar ha sitt bo på någon av de övre grenarna.
   Timmerhuggare, låt bli det här trädet!
   Wade tittade på klockan. Två timmar hade förflutit inne i Färdrummet. Utanför, i vilken utsträckning den termen nu kan användas när man befinner sig i spänningsfältet, hade över tre århundraden susat förbi bland skuggorna. Var var han, eller när var han? I år 1776? I år 1700?
   Det spelade ingen 'roll.
   Han ändrade läge i stolen och försökte bekämpa den nervositet som höll på att växa fram inom honom.
   När Daniel Hughes väl hade kommit tillbaka till år 1445 tillsammans med hästarna, var han där som en del av det förflutna. Han kunde således inte hejdas innan han hade startat.
   Det fanns inga paradoxer när det gällde tidresor.
   Vad innebar de där hästarna?
   Den viktigaste regel en tidresenär måste iaktta var denna: Var inte annorlunda.
   Om man reser tillbaka till Kreta på den tid då folket där var ett av världens underverk, måste man tänka som de tänkte, se ut som de såg ut och framför allt göra som de gjorde.
   Förändra ingenting. Lämna det exakt som det var.
   Altruism? Knappast.
   Det gällde att få fortleva.
   Tänk över det här med hästarna: hästar i Mexiko år 1445.
   Naturligtvis fanns det inga hästar i Amerika år 1445 — inte i det förflutna som hade lett fram till det närvarande i vilket Wade Dryden levde. Hästen hade varit utdöd där ända sedan i slutet av pleistoscenperioden, och skulle inte återuppträda förrän spanjorerna år 1519 gick i land på det ställe där Vera Cruz nu ligger.
   Hur pass viktig var hästen?
   Tja, det fanns åtminstone tre högtstående kulturer i Nya världen innan spanjorerna kom. Mayaindianerna hade uppfunnit begreppet noll innan hinduerna, och inkakulturen i Peru hade faktiskt kommit in i bronsåldern.
   Kulturer utvecklas allteftersom energi tas i anspråk. Över hela Amerika, från eskimåerna i norr till Ona i söder var indianerna allvarligt handikappade på grund av sin brist på effektiva husdjur. De odlade majs 4 000 år f. Kr., men husdjuren inskränkte sig till hundar och lamadjur, tillsammans med sådana kuriositeter som marsvin och kalkoner. Både hundarna och lamadjuren — och den närbesläktade alpackan -användes som lastdjur, men de passade inte bra för det ändamålet, utom under mycket speciella förhållanden.
   Det är lätt nog att tillskriva denna brist på effektiva husdjur något slags okunnighet eller något särdrag hos kulturen; verkligheten är emellertid annorlunda. Man kan inte göra ett husdjur av en ko om det inte finns boskap. Man kan inte tämja en häst om det inte finns hästar.
   Nya världen överflödade på vilt — rådjur, kaniner, björnar, kattdjur. Men de nödvändiga djuren råkade helt enkelt inte befinna sig där. Bisonoxen, som verkade vara en möjlighet, kunde inte tämjas, inte ens genom de mycket senare företagna experimenten i det tjugonde århundradets Förenta stater.
   Hur pass viktiga var hästarna?
   Tänk på slättindianerna. Innan de skaffade sig hästar från spanjorerna existerade knappast de legendomspunna indianerna i den amerikanska västern. Ingen amerikansk indian red på en häst före år 1600. Cheyenneindianerna odlade majs i Minnesota. Comancheindianerna var bara en futtig shoshoeanstam. Siouxindianerna i Dakota, symboler för vilda västern var lantbrukare från Mississippis dalgång.
   Bison eller buffalon var något man kunde få mat av långt innan hästen, men som matkälla var den inte att lita på. Och bison var nyckeln till slättindianerna som man känner dem från den amerikanska historien. När regeringen dödade buffalon dödade den indianerna.
   Från spanjorerna i Nya Mexiko kom hästen. En sorts kulturexplosion ägde rum. Slättindianerna fick gott om föda och blev tillräckligt rörliga för att visa sig farliga. Många olika slags folkgrupper flyttade ut på slätterna. Fastän de fortfarande befann sig i stenåldern och inte hade några kunskaper om eden organiserade europeiska krigföringens taktik eller teknik, kämpade de oavgjort mot Förenta staterna ända till efter Inbördeskriget.
   General Custer hade all orsak att tacka sin häst för vad som hände honom den där dagen vid Little Big Horn.
   Anta nu att hästen hade införts i en verkligt högt stående kultur innan spanjorerna trädde in på skådebanan?
   Cortes och hans män hade det inte lätt till en början, trots att de satte i gång en revolt bland infödingarna mot Montezuma II. Cortes, en så slug och effektiv general som väl någon annan, blev slagen gång efter annan, och hans armé helt uppriven, och han räddades från en katastrof endast genom det starka stödet från hans allierade, tlaxalanindianerna, som hade ett vida större antal män än han själv. Han underkuvade slutligen Tenochtitlan genom att stänga av dess vattenkanaler och svälta ut staden.
   Om det hade funnits hästar i Mexiko av år 1445 skulle det ha gått annorlunda till. Då skulle det ha funnits kavalleri och vad viktigare var, ett riktigt imperium som hölls samman liksom det romerska av möjligheterna till snabb transport.
   Hjulet skulle ha blivit mer än en leksak.
   Den starkaste civilisationen i Nya världen skulle inte ha blivit halshuggen år 1521. Den skulle kunna ha hållit de sparsamt fördelade spanska skeppen borta under ett århundrade; den kanske aldrig hade blivit slagen.
   Med ett sådant förflutet var det uppenbart att den värld som Wade år 2080 kände till inte skulle kunna existera.
   Och sålunda måste dessa hästar utplånas innan de förde med sig den oundvikliga effekten. Daniel Hughes måste hejdas genast.
   Färdrummet stannade. Ett grönt ljus lyste till.
   Wade tillät sig inte att tveka. Han öppnade den stängda dörren och steg ut. Han visste exakt var han befann sig, och han kände i sitt blod atmosfären och omgivningarna runt omkring.
   Säkert var det en av de underligaste civilisationer världen någonsin har skådat.
   De centrala delarna i Mexiko år 1445. Aztekerna. HAN STOD i en träddunge rakt söder om Coyoacan. Ljust solsken silade ner mellan löven, och luften var het. Men han kände också fuktigheten från sjön, och han visste att vid kvällstiden skulle det bli obehagligt kallt.
   Han gick ut ur träddungen och följde en bred stig som ledde fram mot den lilla byn vid Coyoacan. Han stannade inte där utan började genast sin vandring över vägbron som förde norrut över Texcocosjöns blå vatten.
   Kanoter var utströdda över sjön och även på vägbron var en del trafik. De flesta indianer han såg var män, som hade långt hår och som var enkelt klädda i höftskynken tillsammans med mantlar som var fästa runt ena axeln och lädersandaler. Dessa helt vanliga medlemmar av stammen höll sig på avstånd från honom, och själv tittade han rakt fram. En rik köpman, skönt utsmyckad och med jakttillbehör av jade och turkos, vågade sig på att tilltala honom. Wade återgäldade hälsningen kort men stannade inte för att tala med honom.
   Hans prästmantel skyddade honom naturligtvis i viss mån mot att behöva stå och småprata — och de flesta stadsborna var för sin del fullt nöjda med att få förbli så omärkliga som möjligt i hans närvaro.
   Det öppna vattnet på båda sidorna av honom gav så småningom vika för gröna fläckar, små öar av dy med grönsaksodlingar som sköttes av lantbrukare i kanoter som stakades fram. Dessa flytande bondgårdar fick snart en sammanhängande form och blev riktigt solida allteftersom rötterna grävde sig ner i sjöbotten, och sjön själv fick inskränka sig till att löpa i de två kanaler som kantade bron.
   Lerhyddor var utströdda över de flytande åkrarna, och framför sig kunde Wade se större hus, inramade av kratrarna på avlägsna vulkanberg.
   Han kunde se fler människor nu; ämbetsmän krönta av fjädrar, dagdrivare, springande bärare med bördan i en sele på ryggen. Båtar lastade med föda flöt på kanalerna och rörde sig sakta in mot staden.
   Wade visste att mer än trehundratusen människor bodde i staden framför honom. Det var ingen enkel liten by. Och ändå var det förvånansvärt tyst. Det enda som hördes var vattnets mjuka skvalpande i kanalerna, susandet av vinden från bergen och det spröda surret av låg-mälta röster. Det fanns kanaler i stället för vägar, och i hela staden fanns Jet inte ett enda fordon på hjul eller ett lastdjur.
   Han hörde skratt från en gårdsplan och ljudet av händer som slog under arbetet att forma tortillas, de flata, osyrade brödkakorna.
   Det förekom fler präster nu, och rökelselukt kunde förnimmas i den milda luften. Några präster betraktade undrande Wade, men han blev inte antastad. En av fördelarna med att leva i en stad, tänkte han, var att det gjorde det omöjligt för en person att känna alla andra.
   Han gick vidare och nu kände han lukten av något annat än rökelse. Han visste vad det var, men trots det ryckte han till när han såg ställningarna med dödskallar. Där stod fyra stycken: de bestod av pålar som hade drivits ner i tempelgården. Tusentals dödskallar var uppträdda på pålarna, som kulor på ett snöre.
   Det var inte så underligt att folket gav en präst allt det svängrum han behövde.
   Wade gick längs kanalen och passerade efter ett tag en stor öppen plats, där pyramider med små tempel reste sig mot solen. Här låg också överbefälhavarens, Montezuma I, palats. Han fortsatte tills han kom till Tlaltelolcotorget: fyrkantigt, med polerad gatubeläggning, kantat av bås med solskydd, i vilka köpmännen radade upp sina varor för beskådande. Grönsaker, mattor, verktyg av obsidian, fjädrar, juveler — varje vara hade sitt speciella försäljningsställe. Tålmodiga indiankvinnor köpslog och bytte varor — ibland använde de kakaobönor — och över hela skådespelet vilade något underligt tidlöst och fredligt där i kvällssolen.
   Men inte ens här kunde man undgå den överallt förekommande scenen i aztekernas samhälle. Bortom en dubbel mur, som befann sig på andra sidan marknaden, låg Tlaltelolcos tempel, och mitt bland dessa reste sig krigsgudens väldiga pyramid. Högst uppe på denna befann sig två identiska helgedomar, som var helgade åt den nedhukade Huitzilopochtli och den obsidianögda Tezcatlipoca.
   Pyramiderna kastade långa, svarta skuggor.
   Wade kände sig på något underligt vis felplacerad i tiden. Staden runt honom var på ett verkligt sätt levande — han kunde se den, röra den, lukta den, känna den. Människorna han såg var levande och mänskliga — barn, kvinnor, krigare, adelsmän, slavar. Här var både skräcken och skrattet representerade.
   Och ändå kände han det som om han gick fram genom historiens ängder, som om allt det han såg på något sätt hade gått förlorat i århundradenas damm. Han hade gått länge samma väg som Cortes en dag skulle följa på sin väg in till staden Tenochtitlan, aztekernas huvudstad. Och under de kommande århundradena skulle sjön Texcoco torka ut och östaden Tenochtitlan bli Mexiko City, Mexikos huvudstad, och i tidernas fullbordan skulle en annan indian vid namn Zapata åter rida ut mot spanjorerna
   Här vilade en atmosfär av vemodighet, av årens tyngd.
   Wade skakade av sig den sinnesstämning som hade gripit honom. Om han inte handlade, och det snabbt, skulle det historiens förlopp han kände till förändras och den nya historien växa fram ur rötterna till aztekevärlden runt omkring honom.
   Med känslolöst ansikte' gick han in i det dunkla innanmätet på ett stort tempel.
   DET FANNS förvånansvärt litet utrymme där inne i templet. Det var nog så generöst tilltaget till sina yttre dimensioner, men de massiva väggarna tog upp det mesta utrymmet; eftersom aztekerna inte ägde djupare kunskaper i byggnadskonsten var de tvungna att tillgripa andra knep för att stödja det utsirade taket. En smula ljus sipprade in mellan pelarna, men det var inte en trevlig plats.
   Wade ignorerade en skara barn som höll på att undervisas i prästerskapets mysterier och gick in i ett litet rum på högra sidan av templet.
   Där befann sig prästen: en kortvuxen, något fyllig man med svarta, farliga ögon.
   Wade hälsade på honom på det formella sättet och gjorde sitt allra bästa för att uppträda som om han hade all rätt i världen att vara där han var.
  — Nå? sa prästen på det nahuatleska tungomålet.
   Wade bredde på en smula; det kunde inte skada att uppträda lite dramatiskt.
  — Jag står i tjänst hos Tezcatlipoca i Texcoco, svarade han på samma språk. Jag kommer till dig som en broder, för du är känd för att vara vis.
   Prästen fnyste till utan att visa sig imponerad.
  — Du har kanske någon avsikt med att komma till vårt tempel, Texocanbo?
  — Jag för med mig ett budskap, sa Wade med sonor stämma. jag har skådat järtecken och andra saker.
   Prästen lade armarna i kors. De svarta ögonen verkade allt annat än lättrogna.
  — Tala då.
   Wade satte i gång med att proppa i honom smörjan.
  — I denna, de Fyra Jordbävningarnas tid, mässade han, har jag haft sällsamma drömmar och skådat underliga ting i vår stad. Drömmande har jag sett en främling komma bland oss, förande med sig fasaväckande fyrbenta djur, aldrig förut skådade av mig. Den dag som i dag är har mina ögon blivit varse en sådan man i vår stad, och tillsammans med honom femtio av djävlar besatta vidunder. — Han såg skarpt på prästen, men det var omöjligt att säga om det han talade om var bekant förmannen. Men nog måste han väl ha fått kunskap om Hughes vid det här laget? — Jag säger dig, broder och präst i Tezcatlipoca, att dessa djävlar har sänts ut ibland oss av Michtantechutli, Herre över de döda. Denne främling säger sig vara vår vän, men han kommer för att leda oss till det land över vilket de döda har besittningen.
  — Vad har det med oss att göra? frågade prästen med känslolös röst. Du talar om Texcoco; det här är TIaltelolco.
   Wade smålog kallt och begagnade sig av en uråldrig antagonism. Fördelarna med efterklokhet var avsevärda, reflekterade han — för han visste vad prästen inte kunde ha reda på, nämligen att Tenochtitlan skulle komma att besegra Tlaltelolco och införliva det med sig inom relativt få år.
  — Den man jag talar om, sa han, framlägger drömmar för Montezuma i Tenochtitlan — men håller sig inte bara till drömmar. Han övar Montezumas krigare i konsten att använda dessa av djävlar besatta vidunder, och han eftertraktar Tazcatlipocas tempel i Tlaltelolco.
   Prästen rörde på sig, och Wade förstod att han hade träffat rätt. Rivaliteten mellan de två städerna Tlaltelolco och Tenochtitlan höll på att bli mycket skarp och det var lätt att uppväcka misstankar.
  — Vad vill du? frågade prästen rent ut.
   Wade undvek att svara på det och kom i stället med en hop profetior.
  — Jag säger dig, broder och präst: denne man och dessa av djävlar besatta odjur måste förstöras. Om de inte skickas tillbaka till Herren över de döda kommer fåglarna att flyga med speglar i huvudena. När den Nya Eldens Ceremoni skall hållas om tio år kommer ditt folk att fasta, men säden kommer inte att växa. Ni kommer att tortera era barn, men regnet skall inte infinna sig. När den Nya Elden nästa gång antändes på Stjärnans kulle, kommer elden att dö ut och evigt mörker skall för all framtid råda over landet.
   Prästen tycktes ha tagit intryck, men det var svårt att avgöra. Wade talade inte om för honom att det skulle bli allvarlig missväxt mellan 1451 och 1456 på grund av stormar och frost, men när det blev missväxt visste han att man skulle komma ihåg vad han hade sagt.
  — Jag skulle vilja ha något bevis på vad du säger, sa prästen. Vad han än var så inte var han vidskeplig; Wade sänkte rösten:
  — Inom en dag kommer de av djävlar besatta odjuren att döda sina offer i Texcoco. Om de inte hejdas kommer de hit också. — Han betraktade prästen och tillfogade en rent praktisk synpunkt. — De hotar vår ställning, sa han.
   Prästens svarta ögon var outgrundliga.
   Wade höll på att bli orolig; den här killen svalde ju inte på långa vägar allting.
  — Tala om detta för de andra, sa han. Misstag dig inte på min styrka. Han släppte två rökkapslar på stengolvet bakom sig och backade snabbt ult genom de moln av rök som på ett ögonblick fyllde rummet.
   Han kom ut innan prästen hade hunnit hämta sig från chocken, och lät sig uppslukas av folkhopen som trängdes på torget.
   Steg nummer ett hade tagits, fast han hade ingen aning om hur framgångsrik han hade varit. Azteksamhället var en teokrati, som styrdes av det utstuderade prästerskapet. Om man hade prästerna emot sig var ens namn och rykte inte mycket värt.
   Han skyndade ner till Texcocosjöns strand, tillskansade sig en stor kanot och paddlade österut i den tysta skymningen.
   Framför honom låg Texcoco, med dess diktarkung, Nezahualcoyotl. Och framför honom fanns den man han hade kommit för att uppsöka. Daniel Hughes.

MÅNEN FLÖT RÖD på topparna av bergskedjan innan Wade nådde fram till staden Texcoco, som låg österut på slättlandet. Natten var lugn och luften kvävande, men hans förbifart lämnade efter sig en rad gläfsande hundar.
   Han fann utan svårighet Daniel Hughes' hus i utkanterna av Texcoco. Det var enkelt byggt av flätverk och lera, knappast mer än en hydda. Bakom huset fanns en helt vanlig inhägnad för hästar, byggd av stockar.
   Han kunde urskilja hästarna som rastlösa skuggor, fångade i den uppgående månens silverljus.
   Det fanns inget särskilt olycksbådande över dem: de varken hotade eller gav löften. De befann sig bara där på stället, som om de hörde dit. Det var bara hästar.
   De såg inte dödligt farliga ut, som en koboltbomb gör.
   Men vad de än såg ut som var de hävstängerna som kunde rubba en värld. De befann sig på fel plats vid fel tid, och det innebar ett dödshot.
   Wade tvekade inte. Där fanns ingen som vaktade hästarna och ingen hade anat sig till hans närvaro. Han skulle aldrig få ett bättre tillfälle än det här, och han utnyttjade det.
   En hingst gnäggade misstänksamt.
   Wade rörde sig försiktigt längs med stängslet, som var gjort av timmerstockar, upptäckte vattenhon och slängde i halva sitt förråd av retmedel. Det hördes ett lätt plaskande och hästarna började oroligt stampa.
   Han drog sig baklänges tillbaka, försiktigt undvikande att åstadkomma någon plötslig rörelse. Retmedlet skulle inte verka förrän om femton timmar. Det var inte avsett att döda, men det skulle med säkerhet i å hästarna ordentligt ur gängorna.
   Ett rätt avpassat gift skulle naturligtvis ha kunnat döda åtminstone några av hästarna med ens. Men han kunde inte vara säker på att det skulle döda allesammans, och han visste inget sätt att få reda på om alla hästarna var i inhägnaden — Hughes kunde ha några som säkerhetstjänsten inte hade upptäckt. Nå, i alla fall ville han göra hästarna till något skrämmande, något övernaturligt, så att de aldrig skulle accepteras i aztekernas samhälle förrän Cortes steg i land.
   Förebyggande åtgärder var trots allt den bästa medicinen.
   På det här viset behövde han inte komma alla hästarna inpå livet; han behövde bara laga så att de blev ineffektiva. En, hög med döda hästar som upptäcktes på morgonen skulle bara ha bevisat att de var sårbara som andra djur. Tjugo eller trettio hästar som var galna av ilska skulle å andra sidan innebära något. Något oförglömligt.
   Han begav sig till husets framsida. Där fanns ingen dörr, bara en filt som hängde ner över en öppning i väggen.
   Han lade märke till ett ordentligt rep med en ögla på som hängde bredvid dörröppningen. Han smålog och knackade försiktigt på lerväggen bredvid repet.
   Det var tyst ett ögonblick, sedan hördes fotsteg. Någon drog filten åt sidan.
   Daniel Hughes visade sig och betraktade honom. Han liknade inte särskilt fotografiet — det vita håret hade färgats svart, huden var kopparröd och han var klädd i ett höftskynke och en mantel som var knuten över ena axeln.
   De behagliga blå ögonen var emellertid oförändrade. Uppsynen av tillgänglighet hade han fortfarande kvar.
  — Hej, Dan, sa Wade på deras gemensamma språk. Får jag komma in?
   Mannen reagerade inte alls — eller, om han gjorde det, återvann han sinnesjämvikten innan Wade hann upptäcka förändringen.
  — Det är ganska sent, sa Daniel Hughes med mjuk, hövlig röst. Men kom in får allt i världen. Jag har väntat mig ett besök.
   Det minsta man kunde säga var att Wade var förvånad, men han lyckades avhålla sig från att visa det. Jag ska visa mig lika förbindlig som han, tänkte Wade.
   Han gick in.
   Det inre gick helt i stil med den ganska tråkiga exteriören; inredningen bestod av mattor och pallar och någonting som skulle kunna vara ett lågt bord. Köket befann sig i ett angränsande skjul, och det ljus som fanns kom från glöden i en brasa mellan huset och köket.
   Det var emellertid varmt och torrt, och inte obekvämt.
   En varelse — inte mer än en skugga i det skumma ljuset klev behagfullt ut ur ett hörn och gick utan ett ord in i .köksskjulet. Wade såg en skymt av en frappant indianflicka, så där en tjugo år gammal, och sedan var hon borta ur hans synfält.
   Daniel Hughes satte sig med benen i kors på en matta.
  —  Jag har inte den äran att känna er, sa han stillsamt. Vad heter ni?
  —  Dryden. Wade Dryden.
  — Då kallar jag er Wade. Från Tidsäkerhetskommissionen, förstår jag. Är det inte lustigt att tänka sig att vi befinner oss i någonting som kallas tiden? Jag känner mig alldeles som hemma. Vill ni inte sitta ner?
   Wade satte sig ner. Dan Hughes' charm var helt äkta, bestämde han för sig själv — och bakom det där ganska uttryckslösa leendet fanns det ett skarpt intellekt.
   Hughes knöt händerna.
  —  Det roar mig inte att gå som katten kring het gröt, Wade, sa han. Låt oss gå direkt över till affärerna. Jag smickrar mig med att inte vara svagsint och således har jag, ska vi säga, förutsett ett besök från TSK. Skulle ni vara intresserad av hur jag resonerade?
  — Låt höra, sa Wade, som kände på sig att han var fast i någonting som han inte förstod mycket av.
  — Ja, sa Hughes och blicken i de blå ögonen var säker och stadiga, jag förstod att 'hästarna skulle uppmärksammas förr eller senare av säkerhetspolisen. Det var ju uppenbart. Kort därefter skulle vår vän Chamisso skicka hit någon med den begreppsmässigt förunderliga uppgiften att rädda världen. Naturligtvis ville TSK försöka undvika allt bråk, så jag beräknade att agenten skulle komma ensam — som jag till min glädje ser att ni gör. Nå men sedan då, Wade — vad tror ni agenten skulle göra när han kom hit?
   Wade sa ingenting, men han kände sig svettig om handflatorna. Hughes skrattade mjukt.
  — Vår vän skulle resonera som så att aztekernas samhällsordning var teokratisk, och så skulle han starta med prästerskapet. Jag inbillade migatt 'han skulle klä ut sig till präst, gå till ett av templen och sätta i gång något hokuspokus avsett att få prästerna att göra sig bekymmer över hästarna. Och sedan, tänkte jag, skulle .han förmodligen göra något så att hästarna blev oroliga, och efter det skulle han komma hit och predika moral. Gissade jag någorlunda rätt, mr Dryden?
  —  Inte särskilt, är jag rädd, ljög Wade.
   Hughes höjde ena ögonbrynet.
  — Jaså. Nåja, jag handlade som om jag hade rätt, sa han. Jag begav mig till prästerna en efter en och åstadkom en liten profetia som gick ut på att det inom kort skulle komma en främling och göra lögnaktiga påståenden om mina hästar. Trots att ni så hjältemodigt försöker dölja det kan jag se av uttrycket i era ögon att ni redan har uppfyllt profetian och på så sätt stärkt min ställning här oändligt mycket.
   Wade reste sig upp. Hans hjärta dunkade mot revbenen.
  — Var så snäll och sitt ner, Wade. Vi har knappt börjat vart lilla samtal. Jag har gjort ett litet försök att studera TSK, så jag tror mig känna till era metoder ganska bra. Det var ju naturligt att ni skulle undervärdera mig, eftersom det knappast kan vara förenligt med er inställning att en man som jag skulle kunna vara lika slug som ni själva. — Han viftade med handen. — Jag är ingen idiot, Wade. Ni skulle aldrig drömma om att ta med er ett skjutvapen hit, men jag följer en annanmoralkodex. Jag kan försäkra er om att min hustru inte kommer att tveka att använda det där geväret.
   Wade tittade in i köksskjulet. Indianflickan stod där i skuggorna bredvid elden med ett gammalmodigt automatgevär i famnen.
  — Jag kan verkligen inte tillåta att ni överlever den här natten, Wade, men det skulle vara ytterst ovänligt av mig att döda er utan ett ord. Vad var det ni kom hit för att säga?
   Wade kände sig liten och hjälplös, kände misslyckandets bittra smak i munnen.
   Utanför hyddan hade månen klättrat högt upp på himlen, och en kylig vind kom svepande ner från bergen.

WADE FÖRSÖKTE återvinna fattningen.
   Han måste tänka, det visste han med sig. Hans enda vapen var hans intelligens. Om han blev rädd nu var det färdigt med honom. Det kunde inte ifrågasättas att han hade blivit överlistad; Hughes hade stoppat varje aktion han satt i gång med, och det redan innan han hade börjat.
   Så då så. Börja på ny kula. Vad vet du om Daniel Hughes?
   Till exempel att han hade varit en hämmad människa, vare sig han visade det eller inte. Han hade velat skriva en roman, men hade inte rott i land med företaget. Han hade inte passat i den civilisation han hade blivit född i, men han hade en outnyttjad kapacitet. Han måste sålunda hungra efter erkännande, måste vara ivrig att göra vad som helst som kunde öka hans självkänsla.
   Vad den nuvarande situationen beträffade måste han laga så att Hughes fortsatte att prata.
   Wade satte sig ner och var noga med att placera händerna framför sig så att de skulle vara synliga. Han visste inte vilket tecken som erfordrades för att få indianflickan att fyra av, men han visste att han aldrig skulle klara sig ur den här situationen genom något så grovt som att kasta en rökkapsel på golvet.
  — Jag kom hit för att säga att ni är en mördare, sa han. Ni är den störste massmördaren historien känner. Jag kom hit för att säga er att ni behöver komma under läkarvård.
   Helt plötsligt verkade Hughes mindre vänlig. Han var naturligtvis fullt normal — och det var av vikt för honom att andra människor skulleförstå det också.
  — Ni säger att jag är en mördare, Dryden. Varför det?
  — Det är väl uppenbart. Om de här hästarna introduceras i denna civilisation blir vår egen, som vi nu känner till den, omöjlig. År 2080 kommer Amerika att vara ett indianland — och allt det som Amerika någonsin har gjort kommer att ultplånas. Resten av världen kommer att förändras i motsvarande grad: människor av annat slag kommer att födas och leva sitt liv på annat vis. Så ni mördar varje mänsklig varelse som finns i vår civilisation.
   Hughes snörpte på munnen på ett lustigt akademiskt sätt.
  — Å nej, sa han, ni är väl verkligen inte så naiv? Har det inte föresvävat er att ni är lika mycket mördare som jag?
   Den tanken hade i ett. olyckligt ögonblick föresvävat honom. Han väntade på att få höra resten av det.
  — Ni förstår, sa Hughes tålmodigt, hästarna är här nu, och det är ett faktum. Om ni dödar dem berövar ni aztekerna deras möjlighet att fortleva. Cortes var inget helgon, Dryden, och det vet ni. Han visste naturligtvis mer om organiserad krigföring än aztekerna någonsin kunde veta, och han kom från ett äkta imperium, inte från en opålitlig stamsammanslutning som den vi har här i Mexiko. Men i denna framtid kommer Montezuma och Cauhtemoc att ha hästar, och det är nog för att få vågskålen att tippa över till nackdel för Cortes och hans till antalet underlägsna styrkor.
  — Ni gör det alltså med avsikt?
  — Ni missar poängen. Som det nu är blir det aztekerna som vinner. Med andra ord, framtiden tillhör dem om inte ni handlar. Deras kultur kommer förstås att utvecklas — våra förfäder hade företagit sig mycket värre saker än att offra människor i sitt förflutna. Om ni dödar de där hästarna eller förhindrar att de kommer till användning, mördar ni varje avkomling till detta folk från detta ögonblick och till tidens slut. Pladdra inte med mig om moral, Wade. Ni sitter i samma båt som jag, och det vet ni.
  — Hör här, sa Wade, vår civilisation är den som existerade år 2080 ... det kan ni inte förneka. Ni försöker spela Gud Fader; det ni har beslutat er för ligger utanför ert avgörande.
  — Idiot, sa Hughes korthugget De mindre historiska skeendena kan förändras och möjligheten att välja yppar sig. För varje civilisation man förstör har man gjort ett värdeomdöme. Ni säger att ni är överlägsen allt annat. Jag vågar påstå att det är självförhävelse av stora mått.
  — Ni gör ett värdeomdöme.
  — Javisst. Jag ville bara påvisa för er att ni gör detsamma. Innebörden av rätt beror i stor utsträckning på vilken sida man befinner sig på.
   Vad som är rätt här är fel år 2080. Vad som är rätt då är precis lika fel här.
   Wade lät det där passera. Mannen var en övertygad relativist vad beträffar civilisationer, och det gick inte med förnuftsskäl att få honom att ge vika. Således var det bara att slösa bort tiden att försöka argumentera med honom.
   Det infernaliska med det hela var att Hughes inte var dum. Hans position var stark nog för att vara farlig.
  — Varför bestämde ni er för att denna civilisation var överlägsen er egen, Dan? Låt oss strunta i folkkaraktärer och sådant. Jag ska inte komma med mina åsikter. Jag vill bara veta.
   Hughes smålog bara.
  — Jag anser inte att aztekerna är bättre än vi, sa han förvånansvärt nog. Jag vill inte påstå mig kunna avgöra om ett sätt att leva är bättre än ett annat. Jag vet inte ens vad "bättre" betyder i det sammanhanget.
  — Varför gör ni det då? Hughes mötte stadigt hans blick.
  — Jag blev kär, sa han. Jag blev kär i en indianflicka. Jag tror inte att ni kan förstå det, men det är hela förklaringen.
   Wade vände sig långsamt om. Den älskliga indianflickan var fortfarande där bland skuggorna med geväret i famnen som om hon vaggade det. För hennes skull kan han alltså döda en värld, tänkte han.
   Och ändå, från Hughes' synpunkt sett, varför inte? Han hade träffat flickan under någon tidigare forskningsresa och blivit kär i henne. Han kunde inte ta henne med sig tillbaka, för det var inte möjligt att smuggla henne förbi stationen i Cincinnati år 2080. Och vilket var det tyngst vägande faktum Wade hade fått reda på om Hughes? Mannen var missanpassad. Han var olycklig i sitt arbete, hade misslyckats med det han ville göra. Han brydde sig inte särskilt mycket om sin hustru. Han hade inga barn. Hans bäste vän var den där skalden, Karpenter, som var alldeles för ärlig för att kunna blåsa upp hans självkänsla i någon nämnvärd utsträckning. Varför skulle Hughes vara så, fruktansvärt lojalmot den civilisation som frambragt honom?
   Men hör här, sa Wade. Varför hästarna? Ni kan leva ert liv hartillsammans med flickan. Det kommer ingen Cortes under er livstid. Jag tror att jag skulle kunna ordna det så att man lämnade er i fred, om ni bara ville gå med på att ta reson.
  — Har ni nånsin älskat någon, Wade?
   Wade svarade honom inte.
  — Jag vill ha barn, sa Hughes. Jag kan inte sätta barn till världen när denna kommer att explodera rakt i ansiktet på dem — jag vet att den kommer att utplånas; det är ingen gissning. Min hustru här har gett mig den enda lycka jag någonsin har upplevt. Jag tänker göra vad jag kan för hennes folk. Om ni tycker att det är att visa ondska bryr jag mig inte ett skvatt om det.
  — Nej, sa Wade långsamt, det är inte att visa ondska. Jag vet inte vad det är.
   Wade tittade på mattan han satt på. Han var djupt bekymrad; han kunde inte skaka av sig Hughes' argument. Han kunde inte lura sig själv med några enfaldiga treismer. Och som det nu förhöll sig var den ena civilisationen lika "verklig" som den andra. Man kan inte sluta ögonen och påstå att ett händelseförlopp var det "riktiga" bara därför att det en gång nu har gått så. Vem kan säga hurdan världen kunde ha varit?
   I den här situationen kunde man inte tala om rätt eller orätt.
   Hughes var inte ondskefull. Wade var inte en riddare med blankrustning.
   Nå då så. Reducera det till det nödvändiga. Deras lojalitet, deras uppfattning om hedern var olika. Wade levde sitt liv i det tjugoförsta århundradet. Om han inte kunde stoppa Hughes skulle han bli dödad. Han hade ingen lust att uppoffra sig för någonting.
   Så. enkelt var det.
   Han måste handla. Hur?
   Redan strök gryningen fram över himlen i väster och hyddan lystes upp av dess kyliga, grå ljus.

WADE började sitt anfall.
   Han riktade in sig på den andre mannens fåfänga, och han hoppades han siktade rätt.
  — Jag träffade doktor Clements innan jag reste, sa han. Er chef talade om för mig att er sista skrift — den om stadslivet — var så full av fel och vilda antaganden att han ämnade dra in er doktorsgrad.
   Hughes blev synbart upprörd.
  — Vad? Det är omöjligt. Man kan inte dra in en doktorsgrad. Clements är en åsna. Min skrift var förbaskat bra, och det vet han. Vad menar ni ...
  — Er hustru har begått självmord, sa Wade tvärt och avbröt honom.
  — Jag tror det inte.
  — Jag träffade Karpenter. Visste ni att han behöll ett exemplar av er roman? Jag läste "Ett fönster mot stjärnorna". Den var urusel, men ni ingav vissa förhoppningar på ett ställe.
  — Behöll ett exemplar? Vilket ställe?
   Wade kände sig inte stolt över vad han höll på med, men han hamrade in det.
  — Ni är inte kär, Dan. Ni har misslyckats här i livet och nu försöker ni springa och gömma er. Ni kan inte springa ifrån er själv. Ni kommer att misslyckas här med. Ni kommer alltid att misslyckas
   Hughes sprang upp. Hans ansikte vår vitt under färgen. Han andades hastigt.
  — Ni ljuger! Ni ljuger! Jag ska visa er, allesammans Nu.
   Wade slängde sig ner på sidan på mattan, vältrade runt och vräkt sig ut genom filten som dolde dörröppningen. Så fort han var ute kasta de han sig åt sidan.
   En knall hördes från geväret och en kula slog genom filten med ett smackande ljud.
   Han grabbade åt sig repet som hängde ner från en pinne bredvid dörröppningen och rusade mot inhägnaden. Hästarna frustade och gnäggade när han rev ner grindstängslet. Han hörde inte det andra skottet, men han kände vinddraget från det mot kinden.
   Han gav till ett skrik, klättrade upp på den översta stocken, kastade sin lasso och hoppade ner. Han gled fullständigt över ryggen på den hingst han hade snärjt, men han tog sig upp på den bara ryggen igen och höll sig fast för brinnande livet.
   Han skrek till igen och piskade hästarna runt omkring med den lösa änden av repet. De började springa.
   Hingsten under honom darrade, men slog inte bakut. Han var inriden; märkena syntes fortfarande. Nu blev det plötsligt något mardrömsliknande över inhägnaden, med hästar som slog bakut och reste sig på bakbenen. Han hörde ljudet av ett gevärsskott, och ett sto gav ifrån sig ett gnyende av smärta, som på ett förunderligt sätt liknade en människas. Det var en kula som hade träffat fel mål.
   Wade grävde in knäna i hingstens sidor och grep om manen med den hand han hade fri. Han gav till några mycket trovärdiga cowboyskrik och störtade ut genom den öppna grinden i full galopp. Nästan alla hästarna följde efter hingsten. Deras ögon rullade och andedräkten kom i stora (rustningar.
   Wade lät hingsten galoppera som den själv ville i drygt tio minuter, för det var nästan omöjligt att få honom att lyda det som tygel tjänstgörande repet. Han inriktade sig helt på att hålla sig kvar, och han förbannade sin flaxande -mantel där han skumpade i väg på den svettiga hästryggen.
   Till slut lyckades han sakta in hästen i trav, och sedan lyckades han hålla in den trots dess nervositet. De andra hästarna följde tveksamt exemplet. Wade gled ner och åstadkom en någorlunda skaplig grimma med öglan som utgångspunkt. Sedan tog han sig upp på 'hästen igen och tackade sin gud för att hästen tycktes vara godlynt och tam. Retmedlet som han hade lagt i vattnet hade inte haft tid nog att verka, men det var möjligt att galoppen skyndade på det något.
   Han var utmattad, men den friska luften piggade upp honom en aning. Han visste att han inte hade klarat av biffen ännu och att hans så noga planlagda aktion faktiskt hade drabbat honom själv.
   Det där retmedlet som hästarna hade fått i sig med vattnet skullekomma att få besvärliga följder.
   Färdrummet kunde endast återvända till det ställe där det först hade landat, nära Coyoacan, då han tillkallade det — och Coyocan var nästan två och en halv mil därifrån fågelvägen, och han var ingen fågel. Han kunde inte simma med hästen hela vägen over sjön Texcoco, och alla brovägarna befann sig på andra sidan sjön.
   Därför måste han rida runt den.
   Det innebar att han måste rida norrut i en cirkel och undvika tättbefolkade trakter, och det innebar ett avstånd av något över åtta mil. Det fanns några stigar, men de var inte särskilt bra.
   Det fanns två faktorer som talade till hans fördel; om man började förfölja honom måste det ske till fots, om inte Hughes själv hade fått tag på en häst, och kommunikationerna var tillräckligt dåliga för att förhindra att någon var säker på var han befann sig.
   Och Hughes visste inte om det där med retmedlet.
   Han begav sig norrut och lät mustangen trava i samma takt. De flesta av de andra hästarna kom efter. Grimman öglan var trädd över 'halsen och genom munnen — fungerade rätt bra, och Wade kopplade av en smula i det värmande solskenet.
   Han passerade ett rätt stort antal indianer, som endera skräckfyllda sprang in i sina hyddor eller också springande försökte hålla takten med honom. Prästkappan förhindrade öppna fientligheter.
   Det var verkligen underligt, tänkte han, att den här jämna traven var snabbare än något annat i Centralamerika. Så länge han höll sig i rörelse kunde man inte få tag i honom.
   Tyvärr kunde han inte fortsätta med att hålla sig i rörelse.
   Vid tolvsnåret började mustangen bli nervös: den kastade med huvudet och fnyste. Retmedlet hade börjat verka.
   Wade fann en träddunge, höll in hästen och hoppade av. Han gav hingsten lite vatten och band honom sedan stadigt vid ett träd. Sedan kunde han inte göra något annat än att vänta.
   Wade klättrade upp i ett träd för att vara på den säkra sidan och gjorde det sedan så bekvämt som möjligt för sig. Hästarna skulle förmodligen inte råka i panik av irritationen om ingen red på dem, men Wade tänkte inte ta några chanser.
   Han förberedde sig på en eländig eftermiddag. Natten blev värre.
   På morgonen hade retmedlet upphört att verka och Wade klev upp på mustangen och begav sig ännu en gång åstad norrut på den cirklande väg han utstakat åt sig runt sjön Texcocos blå vatten.

DET TOG HONOM tre dagar att komma inom synhåll av brovägen vid Ticoman, norr om Tenochtitlan.
   Han lyckades fånga fyra fiskar i sjön, och han hade tillskansat sig några brödkakor i en obevakad bondgård, men han var trött, hungrig och fullständigt befriad från den villfarelsen att friluftsliv är någonting underbart.
   Den lilla sändaren med vars hjälp han kunde tillkalla Färdrummet, var begravd i lårbenet, alldeles ovanför knäet. Den där sändaren var en sak som ingen tidresenär kunde riskera att förlora så den var inopererad för att alltid finnas i beredskap. Wade kopplade på den och hoppades att han fortfarande skulle vara vid liv när han kom till Coyoacan — om han kom så långt.
   Han drog ett djupt andetag och red ut ur skogen. Sex hästar följde honom fortfarande.
   Han red i en stadig takt ut på brovägen.
   De indianer som befann sig framför honom gav honom en förvånad blick och började sedan springa för att hålla sig ifrån honom. Det var inte så att de saknade mod; de såg vad de trodde vara en av deras egna präster ridande på ett djur som säkerligen- måste vara övernaturligt, och deras reaktion var den man skulle ha väntat sig under medeltiden om en präst hade flugit in i en kyrka i en helikopter.
   Wade fortsatte framåt. De andra sex hästarna följde nervöst efter honom.
   Han hade väntat så länge han hade kunnat. Nu visste de var han var, och Hughes hade säkerligen hetsat upp prästerna om han befann sig i Tenochtitlan. Om han inte var där skulle prästerna i alla fall ha för avsikt att ställa till med bråk — de var benägna för att visa sig skeptiska mot det övernaturliga.
   Han fick rätt.
   Det dröjde sent in på eftermiddagen innan sjön smalnade av till de båda parallella kanalerna och staden reste sig upp ur de gröna flytande trädgårdarna framför honom. En avdelning soldater blockerade brovägen framför honom med pilbågarna redo.
  —  Wade manövrerade hingsten åt ena sidan och visslade på de andra hästarna att komma upp bredvid honom. Han klappade mustangen på halsen.
   Sedan ylade han som en hund som klagar över sin husses död, piskade de andra hästarna med repet och högg in hälarna i hästens sidor. De stötte samman med soldaterna i full galopp.
   En kavalleriattack är inte det trevligaste man kan bli utsatt för, inte ens om man har blivit tränad att motstå dem. Om man aldrig har sett en häst förut ...
   Soldaterna dök ner i kanalen från brovägen. Deras inledande skur av pilar sårade en häst, men det var allt. Nu eller aldrig.
   Wade störtade sig över marknadsplatsen i Tlaltelolco i full fart, skrikande det värsta han kunde. Han kisade med ögonen för att skydda sig mot luftdraget och skingrade stadsborna till höger och vänster. Han red med avsikt över folk, och han galopperade tjutande genom ett tempel och försökte åstadkomma så stor skadegörelse som möjligt.
   Han blev av med de andra hästarna, men de satte i gång att bråka på egen hand eftersom ingen visste hur man skulle handskas med dem.
   Han böjde sig långt ner över mustangens nacke, viskade i hans öra och anföll torget i Tenochtitlan, där 'han upprepade proceduren. Han förflyttade sig alltför snabbt för att något försvar skulle kunna organiseras mot honom, och 'han klarade sig nästan helskinnad undan.
   Nästan.
   Just som han var framme vid brovägen till Coyoacan träffade honom ett spjut från en spjutslungare i vänstra skuldran och kastade nästan av honom. Det föll ut av sig självt och ramlade med en duns ner på brovägen, men han kände hur det varma blodet rann nerför ryggen.
   Han saktade in en smula för att spara lite på mustangens krafter och klapprade sedan i väg mot Coyoacan så hastigt han vågade.
   Solen höll på att gå ner bakom bergen på andra sidan sjön, och en kall dimma drev upp från vattnet.
   Han red på, halvt vansinnig, och viskade feberaktigt till hästen.
   Hans räddning berodde än en gång på de dåliga förbindelserna. Ingen i Coyoacan visste att han var på väg dit, och han dundrade fram genom den mörklagda byn utan att något inträffade.
   Vid träddungen kastade han sig stelbent av hästen. Mustanghingsten ångade och var täckt av svett. Dess sidor var blodiga av pilrispor. Den sjönk ner på marken, döende. Wade knäböjde bredvid den, alldeles för utmattad för att kunna gråta.
   Han strök mustangens våta nacke.
  — Adjö, gamle gosse, adjö, mumlade han, med alldeles uppsvullen tunga.
   Han längtade förtvivlat efter att kunna säga någonting som inte kunde sägas.
   Han släpade sig in bland träden, haltade in i Färdrummet och slöt dörren.
   Han kollapsade på golvet utan att kunna ta sig fram till länstolen, och betraktade det glättiga rummet omkring sig som snurrade och snurrade så att det blev alldeles svart.
   Han kände en stickande smärta i ryggen och tänkte lite dimmigt att han höll på att förblöda.
   Men allt var så avlägset, och sedan existerade det inte alls

WADE FICK LIGGA och stirra upp i taket på sjukhuset en lång tid. En dag, när maj hade flödat över av värme och grönska och blivit juni, kom Chamisso på besök.
   Wade försökte intressera sig för vad Chamisso talade om.
  — Han fick tag på de där hästarna under det amerikanska inbördeskriget. — Orden tycktes komma från långt avstånd. — Mutade förstås en säkerhetstjänsteman. Han måste ha sparat pengar för det ändamålet i hela sitt liv.
   I hela sitt liv. I hela sitt liv.
  — Du gjorde ett fantastiskt arbete, Wade. Du kan ligga här i solen och ha det skönt så länge du vill. Du förstår, nästan alla hästarna har blivit dödade, och de som fortfarande går lösa kommer aldrig att användas för något. De tror att hästarna är djävlar — och det är ju vad de trodde när de såg de hastar Cortes hade med sig 1519. Det är väl bra underligt med tidresor? Jag undrar ...
   Jag undrar. Jag undrar.
  — Och Dan? frågade Wade långsamt.
   En paus. — Du förstår nog hur det gick med honom, eller hur?
   Han förstod. Han visste hur det gick med brottslingar i azteksamhället. Han kunde se det klarare för sig än han såg sjukhusrummet.
   Den svarta, flata stenen på toppen av den skuggande pyramiden. Prästerna klädda i svart.
   En kniv av rakbladsvass obsidian.
   Ett hjärta som drypande hölls upp mot solen ...
  — Det var nödvändigt, Wade, sa Chamisso. Försök att inte tänka på det.
  — Ja. Jag ska försöka, Hank. Dagarna var långa, långa dagar.

MAN HADE KOMMIT in i augusti innan Wade fick lämna sjukhuset.
   Samma dag flög han till Kanada, där furuskogarna stod gröna mot höstens mjuka pastellfärger. Han landade på den smaragdgröna sjön den här gången och tog sig fram till tilläggsplatsen, som var byggd av plankor. Han gick fram till timmerhuset och knackade på dörren.
   Herb Karpenter öppnade och smålog välkomnande.
  — Dan är död, Herb. Är jag fortfarande välkommen här? Karpenter tvekade inte.
  — Naturligtvis. Kom in. Vi fick ett brev från Chamisso. Faye har satt på kaffet, om du inte vill ha något starkare förstås.
  — Det är bra med kaffe.
   Värme.
   Wade upplevde huset som en levande varelse. I eldhärden av sten sprakade en munter brasa, och det prydliga vardagsrummet, uppfyllt av böcker, var sömnigt av värmen.
   Värme.
   De var varma människor, Herb och Faye — varma därför att de hade funnit ett sätt att leva som var stillsamt och fullt harmoniskt. Wade sträckte sig ut mot det, tacksam för att de var villiga att dela det med honom. Han hade aldrig upplevt en lycka som denna; de flesta människor gjorde det aldrig.
   Dan Hughes hade fått uppleva det ett litet tag.
   Den natten gick han ut ensam och 'begav sig till en klippig plats understjärnorna. Vågorna slog milt mot stranden, och hans andedräkt frös i det isiga stjärnljuset. Han tittade ut i natten, och natten tycktes fylld av vålnader.
   Skuggar.
   Skuggor av miljoner livsstilar, miljoner civilisationer. Aztekerna, bantufolket, polynesierna, australnegrerna, apacherna, tasmanerna. Alla nedtrampade, alla krossade, utgjorde de århundradenas damm or i stoft, på det att denna civilisation måtte få existera...
   Skuggor. Bara skuggor.
   Hans folk hade sträckt ut sina händer mot solsystemets världar, och nu tillhörde dessa dystra planeter människan. Och nu, det visste han, var de rymdskepp som skulle föra människan till stjärnorna drömmar på ritborden, liksom en gång alla stora äventyr hade varit drömmar.
   Hur långt bort, hur långt bort måste vi bege oss innan vi blir tvungna att stå till svars för vad vi har gjort med de planeter vi redan har?
   En storlom gav till ett kusligt skrattliknande skrik tvärs över den stillasjön.
   Herb kom ut ur huset och satte sig bredvid honom.
  — Underligt, sa han och blossade på pipan. Det är underligt att tänka sig att allt det här kunde ha försvunnit på grund av en mans göranden — bara en enda människa som sökte efter något som han aldrig hade haft när han levde i vår värld.
   Wade kastade tallrik med en flat sten över vattnet.
  — Dan tyckte om det här också, sa Herb.
   Wade nickade.
   De var tysta sedan, försjunkna i sina tankar.
   De mindes och de undrade...
   Och de djärvdes att hoppas...
   Två män som satt där på klipporna under de tindrande stjärnorna.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki