FANDOM



Av: Åke Edwardson

   NÄR MIN FAR BÖRJADE HÅLLA SIG hemifrån på kvällarna gjorde jag det också. Jag visste sällan var han var, eller med vem. Kanske med den blonda. Jag hade sett honom en gång på festplatsen med en blond kvinna. Hon satt i hans knä. Hon skrattade, kanske åt något han just sagt. Jag såg att han hade druckit, det såg jag alltid med en gång. Han behövde inte ens röra sig, jag såg det ändå. Han behövde inte säga något.
   Jag hade cyklat till festplatsen på den gamla vägen runt sjön. Jag hade ställt cykeln nere i backen.
   Jag tror inte någon av dem såg mig, de tittade inte åt mitt håll någon gång.
   Jag gick tillbaka nedför backen och cyklade hem. När jag kom till andra sidan sjön lyste ljusen från festplatsen hela vägen över vattnet. De röda ljusen var starkast, sedan de gula. Det flöt ljud över sjön, rop, skratt. Jag tyckte jag hörde hennes skratt bland de andra skratten. Jag hörde det fortfarande när jag kom i skydd bakom åsen.
   Jag cyklade mest omkring den sommaren, runt sjön, ner till fotbollsplanen, igenom samhället, och tillbaka. Det var en varm sommar, och jag tänkte på att det var så få människor ute. En del kvällar kändes det som om jag var den ende som bodde där. Jag såg ingen annan. Jag tittade inte efter någon annan heller, inga kompisar, inga grannar.
   Jag tittade efter min far.
   Ibland kunde jag se honom på en bänk men jag var aldrig säker på att det var han. Det var nog aldrig han.
   En gång stod jag bakom korvkiosken på torget utanför hotellet. Jag hade tyckt att jag sett honom på hotellets veranda när jag cyklade förbi. Jag hade vänt och cyklat tillbaka och ställt mig bakom kiosken. Jag gömde mig inte, jag bara stod där. Han kom ut och gick nedför trappan och svajade till när han stod på marken, när det inte fanns några trappsteg mer. Han var ensam den gången.
   Inne i centrum var det tyst klockan åtta, nio. En del kvällar var det nästan trettio grader. Jag kunde känna handsvetten. Det blev klibbigt i händerna när jag höll i styrets gummihandtag. Jag släppte dem ibland, cyklade igenom centrum med händerna utefter sidorna. Jag blev bra på att svänga utan att hålla i styret. Det fanns en tvär vänstersväng vid frisören och jag tränade där flera kvällar. Jag förstad att det var farligt förstås men det kom aldrig någon bil från andra hållet. Jag tänkte aldrig på att det skulle komma någon bil, inte då. Efteråt kunde jag tänka på det, och då kunde jag inte förstå att jag hade vågat. Och ändå kunde jag vara tillbaka nästa kväll.
   När jag kom hem hade det nästan alltid blivit så sent att mina småbröder hunnit somna. Min mor satt alltid på samma plats, vid köksbordet, och sydde på något, lappade, plockade med tyg och tråd och knappar som täckte halva bordet. Det var fortfarande ljust när jag kom hem, ett konstigt ljus som var både mörkare och ljusare än på dagen. Det både täckte och inte täckte köket. Det både blandades och inte blandades med ljuset från taklampan som var det enda elektriska ljuset därinne. Det fanns också ett litet ljus från den sista glöden i vedspisen, det liksom sipprade ut genom luckan, men det fanns nog där mest för att jag visste att det fanns där. Man kunde egentligen bara se det i kolmörker.
   Kvällen när jag sett min far tillsammans med den blonda kvinnan såg jag inte min mor vid köksbordet. Eftersom det var senare än vanligt trodde jag att hon hade gått och lagt sig.
   Jag gick in i sovrummet som jag delade med mina småbröder. Lars sa något i sömnen som inte gick att förstå. Han hade börjat prata mer och mer i sömnen, nästan som om han tränade på ett tal.
   Åke snarkade till. Det var som om han börjat snarka mer när Lars börjat hålla tal i sömnen.
   Jag la mig utan att tvätta mig, eller borsta tänderna. När min far och jag börjat vara borta på kvällarna så hade jag också börjat strunta i tvätt och tandborstning. Det var nästan samma känsla som när jag struntade i att hålla händerna på styret.
   "Lennart?"
   Jag kände knappt igen hennes röst. Kanske var det för att jag höll på att somna. Eller för att det var mörkt. Röster man annars kände igen blev som andra röster i mörker, konstiga.
   "Lennart? Sover du?"
   Jag svarade inte. Jag funderade på att börja snarka, men hon skulle inte höra det bland allt annat snarkande och talande i sovrummet.
   Jag blundade. Jag hörde att hon drog igen dörren efter en stund, och hennes steg ute i hallen.
   Jag låg vaken och tänkte på sånt som skulle hålla mig vaken, ibland roliga saker, ibland tråkiga, men jag måste ha somnat innan min far kom hem. Någon gång under natten hörde jag att någon skrek, men det måste ha varit i min dröm.
   Vattnet i sjön blev annorlunda på kvällarna. Mellan sju och åtta cyklade jag ner till badplatsen, ibland senare. Man fick cykla genom villaområdet där alla villorna var fina och gräsmattorna var gröna fast det hade varit en varm sommar. Solen borde ha bränt sönder gräset för länge sen. Utanför huset vi bodde i var gräset som halm, lika gult, lika hårt. Det låg som en orm runt huset. Mina småbröder tävlade på det ibland, de sprang runt huset flera gånger och de ville att jag skulle ta tiden. Jag hade inget stoppur precis, jag hade inte ens ett armbandsur. Jag använde min fars väckarklocka och där gick den långa visaren nästan lika långsamt som den korta.
   Vattnet i sjön kändes varmare än luften, fast det var rekordvarmt i luften. Det var annorlunda att bada ensam. Efter nio var det inga andra som badade, de kanske inte fick. Det var ingen som skrek och plaskade och dök och hoppade groda. Jag kunde höra mig själv andas när jag simmade längd efter längd. Vi tävlade ibland. Det fanns en som hade stoppur. Jag hade vunnit två gånger. Min far hade lärt mig simma, men det var länge sen, innan jag var sex ens. Han hade lärt mig dyka från bryggan. Först hade jag suttit på huk och liksom rullat i, och sen hade jag ställt mig upp mer och mer för varje dyk, och till slut kunde jag stå rak och böja benen och gunga armarna fram och tillbaka och när hela kroppen liksom gungade med så kunde man inte hålla emot utan dyket kom av sig självt, om man hade gjort rätt så dök kroppen av sig självt, man låg raklång i luften och kunde se sitt eget ansikte och hela kroppen speglas i vattenytan. Och sedan var man under den.
   I kväll kunde jag höra ljuden från festplatsen. Då måste det vara onsdag. Badplatsen låg så till att man inte kunde se ljusen från lyktorna runt festplatsen. Jag hade cyklat ner till badet senare än jag brukade. Det hade kommit en vind och badbyxorna fladdrade lite på styret.
   Vattnet var mörkare än det brukade. Det kändes lika varmt men det var mörkare, nästan svart. Jag dök flera gånger men jag kunde inte längre se min spegelbild. Det var ännu svartare under ytan. Jag hade tränat rätt mycket på att hålla andan den sommaren. En gång simmade jag nästan tjugofem meter under ytan. De sista metrarna kändes det som om jag gled framåt utan att behöva göra någonting, som när man gungade sig till ett perfekt dyk. Som när man släppte styret och svängde en perfekt sväng med armarna bakom ryggen.
   När jag var under ytan så länge kändes det skönt i huvudet, det gjorde inte ont som när man bara varit femton meter därnere. Det kallades andra andningen om man sprang, men efter tjugotvå meter under vattnet fanns ingen andning alls. Det var något annat än en andra andning. När jag hade gjort det förra gången hade jag slutat tänka på något annat. Det var skönt. Annars tänkte jag alltid på något annat när jag gjorde något annat än det jag tänkte på. När jag cyklade runt. Eller när jag bara dök. Men då, under ytan, var jag tanklös.
   Jag stod på bryggan. Jag böjde knäna och armarna började gunga fram och tillbaka, som av sig själva. Jag hade inga tankar alls, fast jag ännu inte hade dykt ner under ytan.
   "Lennart!"
   Jag tittade upp. Mina armar blev stilla. Jag såg min far ta sig nedför slänten ovanför den stora stenen. Han gick över gräsmattan och ut på bryggan. Jag såg att han svajade till när bryggan rörde sig under hans fötter. Han hade kostym på sig. Han hade alltid snygg kostym när han inte jobbade, och väst, vit skjorta, slips.
   "Jag såg dig cykla åt det här hållet."
   Jag nickade.
   "Vad gör du? Dyker du?"
   Jag nickade igen.
   "Du vet att jobbet gör sig självt", sa han och ställde sig på kanten och svajade till igen och började sedan röra armarna fram och tillbaka, "om man får riktig rotation."
   Han gungade vidare med armarna. Han böjde på benen. Han behövde inte visa mig, jag kunde redan, men jag ville ändå att han skulle visa mig. Han gungade till ännu mer och allt fungerade som han alltid sagt att det alltid gjorde. Han lämnade bryggan som om han kunde flyga. Slipsen singlade i luften. Hans skjorta speglades i vattnet. Skorna blänkte till. Han låg raklång över ytan.

   Ur Svensk Bokhandels mässnummer 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki