FANDOM


Av R L Stine

Overraskningsgast.png



Jag sov över hos Danny Grover natten före Halloween. Så jag fick höra historien om den hemsökta Halloweenkostymen före alla andra.
   Danny och jag älskar att berätta hemska historier. Ibland stannar vi uppe långt efter midnatt för att berätta historia efter historia och försöka skrämma varandra.
   Jag är ganska bra på att berätta spökhistorier. Men Dannys historier är alltid värre än mina. Han berättar om Den Huvudlösa Gymnastikläraren och Varulven Under Sängen.
   Historierna handlar alltid om människor i våra familjer eller sådana som vi känner. Ibland är historierna så läskiga att de får mig att bli kall och skaka.
   Danny har riktigt bra fantasi.
   Men den här gången svor han på att historien om den hemsökta maskeradkostymen var sann.
   Jag skrattade när han sa det.
   Om jag bara hade trott honom ...
Jag heter Tony Wayne. Både Danny och jag är tio år gamla. Vi har varit kompisar sedan andra klass.
   Vi har en Halloweenfest varje år. Ibland är vi hemma hos mig. I år var vi hos Danny.
   Dannys fester är alltid bättre än mina. Och hans kostymer är alltid mer skrämmande än mina.
   Danny är väldigt populär i skolan. Alla tjejer tycker att han är häftigast.
   Jag tror att det beror på att han har sån humor. Han skojar alltid och berättar historier. Han får alltid hela klassen att skratta.
   Men alla lärarna tycker om honom i alla fall. Alla tycker om Danny.
   Han kan komma undan med mycket tack vare sitt utseende. Han har stora blå ögon och lockigt ljust hår och djupa skrattgropar i kinderna.
   Min sjuåriga syster Claudia tycker att Danny ser ut som Brad Pitt. Hon är alldeles tokig i honom. När han kommer och hälsar på följer hon efter honom som en hundvalp.
   Varför umgås jag med en sådan vinnare? Jag vet inte. Jag antar att jag tror att en del av det ska smitta av sig på mig.
   Hur som helst, kvällen före Halloweenfesten gick jag hem till Danny för att hjälpa till med dekorationerna.
   Danny och jag tog några stora penslar och målade några pumpalyktor svarta. De såg hemska ut. Sedan målade vi hemska monsteransikten på några andra gumpor. Dannys var mycket roligare än mina. Han är duktig på sånt.
   Danny höll upp en av dem. "Hör du, Tony — den här ser ut precis som Cilla Blakely!" sa han.
   Jag började skratta.
   "Det där var inte roligt", sa Dannys mamma. "Cilla är en rar flicka. Varför retas ni alltid med henne?"
   Innan vi hann svara ringde det på dörren.
   Det var Cilla Blakely. Hon bor i huset bredvid och hade kommit för att hjälpa Danny med förberedelserna för festen.
   Cilla slängde med det långa röda håret. "Hej, Danny. Hej, Tony. Vad kan jag göra?"
   "Du kan klättra in i den öppna spisen och se om den fungerar", skojade Danny.
   Jag skrattade. Men Cilla bara stönade och rullade med ögonen.
   "Du kan hjälpa mig med ögonbålen", sa mrs Grover. "Titta här. Jag målar pingisbollar så att de ser ut som ögon. När de har torkat lägger jag dem i bålen."
   "Kul!" sa Cilla. Hon tog en smal pensel och började måla ögon.
   Men Danny och jag visste varför hon egentligen hade kommit. Hon ville skryta om sin kostym.
   På våra fester har vi alltid en tävling om bästa kostym. Danny och Cilla har alltid de bästa kostymerna. Men Cilla vinner alltid tävlingen.
   "Kom igen, Cilla", sa jag. "Berätta vad du kommer att klä ut dig till i år."
   "Jag ska vara en fantastisk kattkvinna", sa Cilla. "Min kostym är helt otrolig." Hon log brett mot Danny. "Jag vill inte avslöja för mycket", sa hon, "men den är elektrisk."
   Cilla formade fingrarna till klor och väste som en ilsken katt. "Se upp för mina klor, killar!"
   "Låter ju bra", muttrade jag. Jag visste att min hobbitkostym inte kunde tävla med hennes.
   "Och vad för en andraplatskostym har du valt då?" frågade Cilla Danny.
   "Det säger jag inte", svarade han. "Min kostym i år är så skrämmande att jag inte vill berätta det för någon."
   Cilla fnissade till och gjorde en grimas mot honom. "Du vet att jag alltid vinner."
   Danny log ett underligt leende mot henne. "Inte i år", viskade han. "Inte i år."

Danny visade mig kostymen senare på kvällen, i hans rum. Det var en monsterkostym, täckt med orange päls och full av röda och lila knölar över hela kroppen. Masken var svart, ett fult djuransikte med en vargliknande öppen käft som uppvisade två rader vassa, gula huggtänder.
   "Vad tycker du? Är den skrämmande?" frågade Danny.
   Jag skakade på huvudet. "Den är ganska bra", sa jag. "Men inte fantastisk." Jag suckade. "Cilla kommer att vinna i år igen."
   Danny hängde tillbaka kostymen på en krok på väggen. "Du vet inte vilken historia som ligger bakom den här kostymen", viskade han. "Den måste vinna."
   Han släckte ljuset och vi gick och lade oss. Och så började han viskande berätta historien.
   "Det här är en sann historia", sa han. "Jag har inte hittat på den. Mannen i kostymaffären berättade den för mig. Han ville inte sälja kostymen till mig."
   "Var... Varför?" stammade jag.
   "Därför att det kanske vilar en förbannelse över den."
   Jag skrattade. "Lägg av."
   Danny höjde handen som om han skulle svära en ed. "Det är sant", bedyrade han. "Jag ljuger inte. Lyssna bara. En pojke dog inuti den här kostymen."
   Jag satte mig upp och stirrade på honom. Hans ögon glittrade i det svaga ljuset. Jag såg hur exalterad han var.
   Danny fortsatte viskande. "Detta hände för länge sedan, åtminstone hundra år sedan. Pojken hette Henry. Han var ungefär lika gammal som vi. Han bodde i ett slott någonstans i Europa."
   "Var han en prins eller något?" frågade jag.
   Danny skakade på huvudet. "Jag vet inte. Jag vet bara att han blev inbjuden till en fin maskeradbal på ett annat slott. Han ville skrämma alla på den festen. Så han lät tillverka det här pälstäckta monstret. Det gjordes speciellt till honom. Men han kom aldrig till festen."
   "Varför inte?" frågade jag. "Hur dog han?"
   "Det var ingen som visste säkert", viskade Danny. "De hittade honom död på golvet i sitt rum. Framför spegeln. Han hade på sig kostymen. Hans händer höll fortfarande i sidorna på masken."
   Jag kände en kall kåre löpa längs ryggraden. Jag stirrade på kostymen.
   "Henry var stendöd", fortsatte Danny. "En del trodde att han hade kvävts, att han inte kunde andas inne i den där masken."
   "Men Henrys föräldrar höll inte med. De trodde att kostymen var ond, att det vilade en förbannelse över den. De var förkrossade och ville inte ha kostymen i slottet, men var rädda för att förstöra den. De var rädda för dess ondska. Så de lade den i en stor trälåda och satte på en lapp: FÅR ALDRIG ÖPPNAS. Sedan skickade de iväg den med båt."
   "Och var det så den kom till Amerika?" frågade jag.
   Danny nickade. "Lådan stod undanställd i många, många år på ett stort lager. Men så en dag för ungefär trettio år sedan öppnade en pojke som hette James lådan och hittade kostymen. Hans pappa ägde lagret. Han kände till legenden, men trodde inte på den. Så han lät James ta med sig kostymen hem."
   Jag svalde. "Vad hände sen?" frågade jag. "Vad hände med James?"
   "James hade på sig den för att han ville skrämma alla på en Halloweenfest", sa Danny. "Jodå ... nog skrämde han alla. Men inte så som han ville."
   "Vad menar du?" viskade jag, satte mig upprätt och slog armarna om mig själv för att sluta skaka.
   "James gick på festen i kostymen och det blev en stor framgång. Ungarna skrek. Alla älskade det. Kostymen var så skrämmande. Men det värsta ögonblicket var när James tog av sig den."
   Danny lutade sig framåt och ögonen glödde i det mörka rummet. "Mot slutet av festen, när det var dags att ta av kostymerna, var James inte i den. Det var en främling i kostymen istället. En överraskningsgäst. En pojke ingen hade sett tidigare."
   "Va?" ropade jag. "Menar du ...?"
   Danny nickade. "Ja", viskade han. "Det var Henry. Henry drog av sig kostymen, gick fram till de överraskade ungarna och presenterade sig."
   "Men ... men ... var fanns James?" fick jag ur mig.
   Danny ryckte på axlarna. "James hade försvunnit. Borta. Gått upp i rök. Han sågs aldrig till igen. Det finns de som tror att han hemsöker sin kostym — precis som Henry gjorde väntade ... väntade på sin chans att komma tillbaka." Danny drog upp täcket till hakan. "Förstår du?" viskade han. "Det är en väldigt skrämmande kostym. Den måste vinna imorgon."
Före festen nästa kväll tog jag med min kostym till Danny. Den hängde bredvid hans i garderoben.
   Gästerna började komma. Danny rusade iväg ut för att hämta sin kusin Allyson och följa henne till festen.
   Jag kikade in i garderoben och suckade. Min hobbitkostym såg ganska fånig ut bredvid Dannys. Jag drog handen över den tjocka monsterpälsen och kramade till om de hårda gula huggtänderna med fingrarna.
   Och plötsligt fick jag en
   "Jag ska prova Dannys kostym", mumlade jag. Jag ska bara prova hur den känns, intalade jag mig. Jag lyfte upp den tunga masken.
   Eller så kunde jag kanske ha den på mig och gå ner. Jag kanske skulle ha på mig den på festen och överraska Danny.
   Varför skulle Danny alltid få all uppmärksamhet? Varför skulle han alltid vara stjärnan?
   Jag drog fram monsterkostymen. Jag höll den mot mig och försökte föreställa mig hur jag skulle se ut i den.
   Mitt hjärta började bulta. Tänk om Dannys historia är sann? tänkte jag. Tänk om kostymen verkligen är hemsökt?
   Nej. Det är ju idiotiskt. Danny har hittat på alltihop. Danny hittar alltid på läskiga historier. Jag klev i de håriga benen. Sedan drog jag upp kostymen över kroppen. Den var mycket tyngre än vad jag hade väntat mig. Och den luktade mycket mer. Pälsen kändes stel, som en hårborste nästan.
   Jag drog masken över huvudet och vred den tills jag kunde se ut genom de små ögonhålen.
   Jag började gå mot spegeln men stannade, lamslagen av rädsla. Var kostymen hemsökt? Var det någon här inne tillsammans med mig?
   Jag flämtade efter luft och kände hur kallsvetten bröt ut i pannan.
   "James? Är du här inne?" viskade jag. "James?"
   Tystnad.
   Hela kroppen började klia och benen kändes svaga.
   "James?"
   Nej. Så klart att det inte var någon mer här inne, sa jag till mig själv. Det var bara en av Dannys historier.
   Jag drog av mig masken och tog några djupa andetag. Sedan drog jag av mig kostymen och hängde tillbaka den i garderoben. Så tog jag fram hobbitkostymen och började dra på mig den.
   Jag lutade mig fram och rättade till de stora, nakna hobbitfötterna. Sedan tog jag på mig gummimasken med de spetsiga öronen. Jag kollade mig i spegeln och gick mot trappan.
   Jag stannade på översta trappsteget — och kved skrämt till. "Ohhhh."
   Jag stelnade till. Min kostym ... Jag var inte ensam i den!
   Jag kunde känna någon annans närvaro. Jag kunde höra någon andas mjukt.
   Jag kunde känna någon annan i kostymen med mig.
   Jag var fångad i den dvärgliknande hobbitkroppen och kände hur någon knuffade mig ... tryckte iväg mig ... bort ... bort.
   "Vad händer?" utbrast jag. Rösten lät kvävd och svag. Som om den kom långt bortifrån. "Vad ... vad händer?"
   Inget svar.
   "Är det någon där? Svara mig! J... James? Är det du?"
   "Jag har väntat så länge ..." hördes en viskande röst. "Och nu är det min tur att komma ut."
   "Nej! Det är omöjligt!" kved jag. "Du är i Dannys kostym! Han ... han berättade hela historien för mig. Han berättade om ditt spöke ... om att du hemsökte monsterkostymen! Han ... han ..."
   "Bus eller godis!" viskade James. "Jag bytte kostymer!"
   Och plötsligt kände jag hur han knuffade mig hårt ... knuffade mig bort ... ut i ett djupt mörker.
   Jag kände mig svagare ... svagare ...
   "Nej ... snälla!" Jag försökte skrika. Men min röst var bara en avlägsen viskning.
   Och så var jag borta. Utanför kostymen. Bara luft. Ingen kropp. Jag var bara luft som svävade omkring utanför kostymen.
   Och jag såg James gå nerför trappan. James som kom från en tid trettio år tidigare. James var inuti hobbitkostymen nu.
   Jag kunde höra honom. Jag kunde se honom. Jag svävade omkring honom.
   Senare, vid slutet av festen, när han tog av sig masken, såg jag mina skräckslagna vänner. Och jag hörde deras chockade skrik.
   Jag såg dem skrika. Och jag hörde Cilla skrika åt främlingen: "Var är Tony? Vad har du gjort med Tony?"
   Hon är verkligen orolig för mig, insåg jag. Cilla tycker om mig.
   Och sedan såg jag Danny knyta händerna. "Vem är du?" frågade han främlingen. "Vad gör du i mitt hus? Var är min kompis Tony?"
   Bra fråga. Var var jag? Var?
   "Jag heter James", hörde jag pojken säga. "Jag är glad att vara på din fest."
   Japp, James hade klivit ur kostymen. James var på festen.
   Men var var jag?
   Jag var borta. Svävade. Svävade i luften.
   Och sedan kände jag hur jag drogs neråt ... neråt ... in i en kostym ... in i någons kostym ... in i det djupa mörkret där inne.
   Det var förra året. Och nu är det snart Halloween igen.
   Och jag väntar inne i en kostym. Jag väntar på min chans att återvända.
   Det har gått så lång tid. Jag har väntat här inne så länge.
   Det är min tur nu. Min tur.
   Men vem äger kostymen? Vem har tänkt ha på sig min kostym på Halloween?
   Prova din kostym — okej?
   Jag vet att det är tidigt. Men prova den bara. Snälla?
   Snälla, prova den nu.
   Kom igen.
   Det kan väl inte vara så farligt?

Originalets titel "The Surprise Guest" (2002), illustrerad av Mark Fredrickson. Översatt av Sabina Cleman 2002.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki