Fandom

Svenskanoveller Wiki

Överste Gerard i England

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Gerard 1.jpg


   Av Sir Arthur Conan Doyle
   
   JAG har berättat för er, mina vänner, hur jag besegrade engelsmännen vid en rävjakt, då jag galopperade iväg efter djuret med sådan fart att till och med hela flocken av vältränade hundar måste ge upp och jag egenhändigt kunde hugga ned räven med min sabel. Jag har kanske uppehållit mig litet för länge vid denna sak, men idrottsliga bragder äger en tjusning som inte ens krigslyckan kan skänka; ty i krig delar man framgångarna med sitt regemente och sin armé, medan man i sporten måste vinna sina segrar helt på, egen hand. Engelsmännen har den fördelen framför oss att alla klasser är lidelsefullt intresserade av alla slags idrotter. Det beror antingen på att de är rikare än vi eller också på att de är mindre flitiga; hursomhelst förvånade det mig, då jag som fånge uppehöll mig i landet, att iakttaga hur allmänt utbrett detta intresse var och hur det upptog folks tankar och tid. Antingen det gällde en häst som skulle starta i ett lopp, en tupp som skulle fäkta, en hund som skulle döda råttor, en man som skulle boxas, så vände de sig från kejsaren och all hans härlighet för att bevista något av dessa evenemang.
   Jag skulle kunna berätta många historier om engelsk idrott, ty jag såg åtskilligt av den under den tid jag vistades som gäst hos lord Rufton sedan ordern om att jag skulle utväxlas hade kommit till England. Det skulle ta månader innan jag kunde sändas hem till Frankrike, och under tiden gästade jag den älskvärde lord Dufton på hans vackra slott High Combe i norra delen av Dartmoor. Han hade slagit följe med poliserna när de satte efter mig från Princetown, och när de hann upp mig kände han likadant för mig som jag skulle ha känt om jag i mitt eget land hade sett en tapper och ridderlig officer utan någon vän vid sin sida. Med andra ord: han öppnade sitt hem för mig, gav mig kläder och föda och behandlade mig som om jag hade varit hans egen bror. Jag måste säga att engelsmännen alltid var storsinta fiender och synnerliga angenäma att slåss med. På Pyreneiska halvön brukade de spanska förposterna skänka våra förposter sina musköter; engelsmännen brukade ge dem sina konjakspluntor. Och bland alla dessa vidhjärtade män fanns det ingen som gick upp mot den ädle lorden som så varmt hade räckt en slagen fiende handen.
   Hur strålar inte sporten i all sin glans när jag hör ordet High Combe! När jag vill kan jag se slottet framför mig: den långa, låga tegelbyggnaden i sin varma röda färg, med de vita stuckpelarna framför porten. Han vår en stor sportsman, lord Rufton, och alla i hans omgivning vår av samma virke som han. Det kan kanske roa er att höra att det inte var mycket av det man ägnade sig åt som jag inte klarade hyggligt; i ett och annat lyckades jag rentav glänsande.
   
   Det finns ett spel som kallas cricket och som de brukar roa sig med om somrarna. Även det lärde jag mig. Rudd, trädgårdsmästaren, var en framstående cricketspelare, och samma sak, gällde om lord Rufton. Framför slottet låg en stor gräsmatta, och där undervisade mig Rudd i spelet. Det är ett trevligt spel, ett spel för militärer, ty varje spelare försöker träffa den andra med bollen, och man har bara en liten käpp att parera kastet med. Tre käppar är nedstuckna i marken bakom en för att markera hur långt man har rätt att retirera. Jag kan försäkra er att det inte är någon barnlek, och jag måste erkänna att trots mina nio fälttåg kände jag att jag bleknade litet om nosen när bollen kom susande mot mig. Den kom med sådan hastighet att jag inte hann lyfta upp käppen och slå bollen tillbaka, men lyckligtvis gick den förbi mig och träffade träpinnarna som markerade gränsen. Nu var det Rudds tur att försvara sig och min att anfalla. Redan som pojke hemma i Gascogne hade jag lärt mig kasta både långt och rakt, och nu tog jag noga sikte på den tappre engelsmannen. Med ett anskri rusade jag framåt och vräkte bollen mot honom. Den satte av som en kula mot hans revben, men utan att säga ett ord svängde han sin käpp och bollen höjde sig med förvånande fart upp i luften. Lord Rufton klappade i händerna och hurrade. Åter kom bollen till mig och det var min tur att kasta. Åh, mina vänner, stunden för min triumf hade kommit! Han var klädd i röd väst, och mot den riktade jag bollen. Man kunde ha trott att jag var skarpskytt och inte husar, ty aldrig har någon siktat bättre. Med ett tjut av förtvivlan — den tappres tjut då han har blivit slagen — föll han mot gränspålarna bakom honom och rullade omkring på marken. Han var grym, den engelska lorden, och han skrattade så att han inte förmådde hjälpa sina tjänare. Det föll på min, segrarens lott, att rusa fram, omfamna den oförfärade cricketspelaren, lyfta upp honom och hylla honom med ord av beröm och uppmuntran. Han hade sådana smärtor att han inte kunde stå upprätt, men trots detta erkände den hederlige mannen att min seger ingalunda berodde på någon slump. »Han gjorde det med flit, han gjorde det med flit!» skrek han oavbrutet. Ja, cricket är ett uppfriskande spel, och jag skulle gärna ha velat spela det flera gånger; men lord Rufton och Rudd förklarade att det var litet för sent på året och att de inte hade lust att spela mera.

Gerard 2.jpg


   Det kan förefalla dåraktigt att jag, en gammal giktbruten man, uppehåller mig vid dessa små framgångar, men jag medger öppet att jag på min ålderdom har hämtat tröst och styrka i minnet av de kvinnor jag har älskat och de män jag har besegrat. Det kanske kan roa er att höra att då lord Rufton kom till Paris fem år senare, efter fredsslutet, försäkrade han mig att mitt namn ännu levde i norra Devonshire, tack vare de bedrifter jag hade utfört där. I synnerhet (så sade han) talade man ännu om min boxningsmatch med välborne sir Baldock. Den hade följande upprinnelse: På kvällarna samlades ofta en mängd sportsmän i lord Duftons hem, där de flitigt drack vin, ingick höga vad och talade om hästar och rävar. Jag erinrar mig livligt dessa figurer, särskilt sir Barrington, Jack Lupton på Barnstaple, överste Addison, Jonny Miller, lord Sadler och min fiende, välborne sir Baldock. De var alla av samma skrot och korn, dryckesbröder, våghalsar, fäktare, spelare, fulla av sällsamma infall och underliga idéer. De var emellertid hyggliga och godmodiga på sitt bistra sätt, med undantag endast av nyssnämnde sir Baldock, en fetlagd man som skröt med sin skicklighet i boxning. Det var han som genom sitt sätt att göra sig lustig över fransmännens okunnighet i sport förmådde mig att utmana honom just i den gren som han betraktade sig som mästare i. Ni tycker kanske att det var dåraktigt av mig; men flaskan hade gått laget runt många gånger och mitt unga blod sjöd i ådrorna. Jag skulle slåss med den där storskrävlaren och visa honom att om vi saknade skicklighet så saknade vi i varje fall inte mod. Lord Rufton ville inte tillåta det, men jag var envis. De andra uppmuntrade mig och dunkade mig i ryggen. »Låt honom vara, Baldock», sade Rufton, »Han är ju vår gäst». »Han har själv bett om det», svarade Baldock. »Hör du, Rufton», ropade lord Sadler, »de kan ju inte skada varandra om de använder handskar».
   Vad som menades med handskar förstod jag inte, men snart hade de tagit fram fyra stora, puddingliknande föremål, påminnande om fäkthandskar, men större. Dessa träddes på våra händer sedan vi lagt av rock och väst. Bordet med glas och karaffer sköts undan i en vrå, och nu stod vi ansikte mot ansikte. Lord Sadler satt i en länsstol med klockan i handen. »Färdiga — gå», sade han.
   För er, mina vänner, skall jag bekänna att jag i detta ögonblick erfor en rädsla som ingen av mina många dueller framkallat. Vid sabel och pistol var jag ju van, men här förstod jag endast att jag måste strida mot denne fete engelsman och trots de där »handskarna» som jag hade fått på händerna göra allt som stod i min makt för att besegra honom. Men just som vi skulle börja berövade man mig mitt bästa vapen. »En sak måste ni förstå, monsieur Gerard», viskade lord Rufton till mig, »ni får inte använda er av sparkar.» Jag hade bara ett par lätta aftonskor på mig, karlen var fet; och några väl riktade sparkar kunde ha gjort mig till segrare. Men vid boxning har man, som vid fäktning, en viss etikett att efterfölja, och jag avstod från min plan. Jag studerade denne engelsman och funderade på hur jag skulle anfalla honom. Han hade stora, utstående öron. Om jag kunde få ett grepp om dem skulle jag kanske kunna dra. ner honom till golvet. Jag störtade mot honom, men drevs tillbaka av hans viftande handske; och två gånger måste jag släppa taget. Han slog mig, men jag fäste mig inte vid det utan tog honom på nytt i öronen. Han föll, och jag rullade över honom och dunkade hans huvud i golvet. Vad de hurrade och skrattade, dessa hederliga engelsmän, och så de dunkade mig i ryggen!
   »Fransmannens rond»! ropade lord Sadler.
   »Han slåss mot reglerna!» skrek min fiende och gnuggade sina eldröda öron. »Han slog mig när jag låg!»
   »Sådant får man finna sig i», sade lord Rufton torrt.
   »Färdiga — gå», förkunnade lord Sadler; och ännu en gång gick vi till anfall.
   Han var flammig i ansiktet, och hans små ögon lyste ilskna som en bulldoggs. Det syntes att han glödde av hat. Jag för min del tog det hela lätt och lekande. En fransk adelsman slåss, men han hatar inte. Jag rätade mig upp och bugade mig för honom som om det hade varit fråga om en spansk duell. Det kan ligga ridderlighet och artighet lika väl som trotsighet i en bugning: jag inlade båda dessa uttryck i denna och tillade en skymt av hån i den axelryckning som åtföljde den, I samma ögonblick slog han till mig. Rummet dansade runt för mina ögon. Jag föll baklänges. Men inom ett ögonblick stod jag åter på benen och störtade mig över honom. Hans öron, hår och näsa behandlade jag i tur och ordning. På nytt brusade stridens vilda glädje i mina ådror, och det gamla stridsropet steg till mina läppar : »Vive l'empereur !» tjöt jag och körde mitt huvud mot hans mage. Han slog armen om nacken på mig, höll fast mig med ena handen och bultade på mig med den andra. Jag högg tänderna i hans arm så att han tjöt av smärta. »Varna honom, Rufton!» ropade han. »Men hindra honom då! Han biter mig». De drog oss isär, och aldrig skall jag glömma dras skratt, deras jubel, deras lyckönskningar. Inte ens min fiende hyste något agg till mig; tvärtom skakade han hand med mig. Jag i min tur kysste honom på båda, kinderna. Fem år senare fick jag av lord. Rufton veta att mitt ridderliga uppträdande den kvällen fortfarande levde i mina engelska vänners hågkomst.
   
   Det är emellertid inte om mina sportprestationer som jag hade tänkt berätta i kväll, utan om lady Jane Dacre och det sällsamma äventyr som hon gav upphov till. Lady Jane Dacre var lord Ruftons syster och förestod hans hus. Jag är rädd för att hon hade det tämligen ensamt innan jag kom dit, ty hon var en skön och kultiverad kvinna som inte hade någonting gemensamt med sin omgivning. Sak samma kunde sägas om åtskilliga kvinnor i England på den tiden, ty männen var kyliga, råa och opolerade, med tölpaktigt sätt och få talanger, under det att däremot kvinnorna var de älskvärdaste och ljuvaste jag någonsin, träffat. Vi blev goda vänner, lady Jane och jag, ty det stod inte i min makt att som dessa Devonshires ädlingar dricka tre buteljer portvin efter middagen; och följaktligen sökte jag mig till hennes salong, där hon varje kväll brukade spela på klavecinen och jag sjunga mitt hemlands sånger. Under dessa rofyllda stunder fann jag en tillflykt undan de kval som tryckte mig när jag tänkte på att mitt regemente hade fått stå mot fienden utan den ledare som det hade lärt sig älska och följa. Jag hade kunnat slita av mig håret när jag i de engelska tidningarna läste om de härliga strider som utkämpades i Portugal och vid spanska gränsen och som jag hade gått miste om genom min otur att falla i Wellingtons händer.
   Av vad jag redan har sagt om lady Jane har ni förmodligen kunnat gissa er till vad som hände, mina vänner. Etienne förs av slumpen tillsammans med en ung skön kvinna. Vad måste det innebära för honom? Vad måste det innebära för henne? Det tillkom inte mig, gästen, fången, att tala om kärlek med en syster till min värd. Men jag var förbehållsam. Jag var taktfull. Jag sökte bemästra mina egna känslor och avvisa hennes. För min egen del trodde jag att jag förrådde mig, ty ögat blir vältaligt när munnen tiger. Varje darrning i mina fingrar när jag vände noterna åt henne röjde min hemlighet. Men hon — hon var storartad. I sådana ting har kvinnorna en helt enkelt sällsam förmåga att förställa sig. Hade jag inte utforskat hennes innersta tankar skulle jag ibland ha varit färdig att tro att hon hade glömt att jag fanns i huset. I timmar kunde hon sitta försjunken i vemodig tystnad under det att jag beundrade hennes bleka drag och hennes lockar vid lampans sken och bävade vid tanken på att jag hade gjort ett så djupt intryck på henne. Slutligen bröt jag då ofta tystnaden, och hon ryckte till i sin stol och stirrade på mig med väl spelad förvåning över att jag befann mig i rummet. Hur längtade jag inte då efter att få falla ned för hennes fötter, kyssa hennes vita hand och försäkra henne att jag hade röjt hennes hemlighet och att jag inte tänkte missbruka hennes för troende. Men, nej jag var inte hennes jämlike, och jag befann mig under hennes tak som en föraktlig varelse, en fiende. Mina läppar var förseglade. Jag sökte efterlikna hennes egen underbart väl spelade likgiltighet, men jag behöver väl inte säga att jag alltid sökte möjligheter att stå till hennes tjänst.
   En förmiddag hade lady Jane rest till Oakhampton i sin vagn, och jag begav mig utåt vägen som ledde dit i hopp om att möta henne när hon kom tillbaka. Det var tidigt på vintern, och de höga vallarna längs den slingrande vägen var fulla av vissna ormbunkar. Dartmoor är en dyster trakt, vild och stenig — ett land av vind och dimma. Under min promenad kom jag att tänka på att det sannerligen inte var underligt om engelsmännen led av spleen. Jag kände mig själv ganska beklämd och satte mig på en stor sten vid vägen och såg ut över det ödsliga landskapet, fylld av onda aningar och oro. När jag såg nedåt vägen fick jag emellertid plötsligt se något som drev alla dagdrömmar på flykten och kom mig att störta upp med ett skrik av ;häpnad och ursinne.
   En vagn svängde om vägkröken och ponnyn som drog den kom flygande i full galopp. I vagnen satt just den dam som jag hade gått ut för att möta. Hon piskade på ponnyn som om hon hade velat undslippa någon hotande fara och såg sig om över axeln. Vägens många krökar hindrade mig att se vad som oroade henne, och jag rusade fram, oviss om vad jag skulle få se. I nästa ögonblick fick jag syn på förföljaren, och min förvåning stegrades ytterligare. Det var en man, klädd i den engelske rävjägarens röda rock och ridande på en hög grå häst. Han galopperade som om det hade gällt en kapplöpning, och det ståtliga djurets våldsamma språng förde honom snart i jämnhöjd med damens vagn. Jag såg hur han lutade sig ner och tog tag i tömmarna för att hejda vagnen. I nästa ögonblick var han inbegripen i ett livligt samtal med henne. Han lutade sig framåt i sadeln och talade ivrigt; hon ryggade tillbaka som om hon hade fruktat och avskytt honom.

Gerard 3.jpg


   Ni kan nog föreställa er, mina vänner, att detta var en syn som Etienne Gerard inte kunde förbli en passiv åskådare till.. Hur genomglödgades inte mitt hjärta av glädje vid tanken på att jag snart skulle få ett tillfälle att göra lady Jane en tjänst! Jag sprang — du min Skapare, så jag sprang! Andtruten, oförmögen att tala, kom jag slutligen fram till vagnen. Mannen stirrade på mig med sina blåa engelska ögon, men han var så upptagen av vad han hade att säga att han inte lade märke till mig och inte heller sade lady Jane något. Hon satt bakåtlutad, med det bleka, vackra ansiktet vänt mot honom. Han såg mycket bra ut — lång, kraftig och solbränd; en våg av svartsjuka vällde in i mitt hjärta när jag såg på. honom. Han talade lågt och snabbt, som engelsmän gör när de är ivriga.
   »Jag försäkrar dig, Jinny, att det är dig och bara dig jag älskar», sade han. »Var inte ond på mig, Jinny. Låt det förflutna vara glömt. Säg att ingenting skiljer oss åt längre.»
   »Aldrig, George, aldrig!» sade hon.
   En mörk rodnad spred sig över hans vackra ansikte. Mannen var alldeles utom sig.
   »Varför kan du inte förlåta mig, Jinny ?»
   »Jag kan inte glömma det förflutna.»
   »Men det måste du! Nu kan det vara nog med böner. Nu befaller jag dig. Jag kräver min rätt. Hör du vad jag säger?» Han fattade om hennes handled.
   Men då fick jag mål i munnen.
   »Madame», sade jag och lyfte på hatten, »kommer jag olägligt eller skulle jag på något sätt kunna vara till er tjänst?»
   Men ingen av dem brydde sig mera om mig än om jag hade varit en fluga som hade surrat till ett slag. Den enas ögon var som fastnitade vid den andras.
   »Jag håller på min rätt, kom ihåg det. Jag har väntat länge nog nu.»
   »Försök inte skrämma mig, George.»
   »Ger du dig?»
   »Aldrig.»
   »Är det ditt sista ord?»
   »Mitt sista.»
   Han svor till och slog undan hennes hand.
   »Nåja, ,min fru, vi får väl se hur det här kommer att sluta.»
   »Ursäkta mig, min herre», sade jag värdigt.
   »Äh, drag åt helvete!» skrek han och stirrade ursinnigt på mig. I nästa ögonblick sporrade han sin häst och försvann.
   Lady Jane följde honom med blicken tills han kommit utom synhåll, och det överraskade mig att se att hon log i stället för att rynka pannan. Så vände hon sig om och räckte mig sin hand.
   »Ni är så snäll, överste Gerard», sade hon. »Jag är säker på att ni menade väl.»
   »Madame,» sade jag,» om ni ger mig den där karlens namn och adress så lovar jag att han aldrig skall besvära er vidare.»
   »Jag undanber mig skandal!» utbrast hon.
   »Madame», sade jag, »aldrig skulle jag kunna glömma mig därhän. Ni kan vara övertygad om att det aldrig skulle falla mig in att nämna en dams namn i en sådan affär. När den här herrn bad mig att dra åt helvete befriade han mig från bekymret att hitta en förevändning att få utmana honom.»
   »Överste Gerard», sade den vackra lady Jane mycket allvarligt, »ni måste ge mig ert ord som officer och gentleman att den här saken inte går längre och ni måste också lova mig att inte säga någonting om det här till min bror. Vill ni lova mig det?»
   »Om jag måste, så.»
   »Ja, det måste ni. Följ nu med mig till High Combe så skall jag under vägen förklara alltsammans för er.»
   De första orden i hennes förklaring genomborrade mig som en värjstöt.
   »Den där mannen», sade hon, »är min man.»
   »Er man!»
   »Ja, nog visste ni väl att jag var gift?» Min sinnesrörelse tycktes överraska henne.
   »Nej, det visste jag inte.»
   »Det var lord George Dacre. Vi har varit gifta i två år. Det är onödigt att tala om på vilket sätt han har förolämpat mig: jag lämnade honom alltså och sökte min tillflykt i min brors hem. Ända tills i dag har jag fått vara ifred för honom. Vad jag framförallt måste undvika är en duell mellan min man och min bror. Det är ohyggligt att tänka sig in i den möjligheten, och det är därför som lord Rufton inte bör få veta om det tillfälliga sammanträffandet mellan oss i dag.»
   »Om min pistol kunde befria er från det här obehaget ...»
   »Nej, nej — det får inte ske. Kom ihåg ert löfte, överste Gerard. Och inte ett ord till någon på High Combe om vad ni har sett!»
   Hennes man! Och jag som hade gått och inbillat mig att hon var änka. Denne solbrände grobian med sitt »drag åt helvete!» var gift med denna ljuva, duvomilda kvinna. Ack om hon hade velat låta mig få befria henne från ett så motbjudande påhäng! Inget skilsmässoutslag kunde träda i kraft så snabbt och effektivt som det jag kunde erbjuda. Men ett löfte är ett löfte, och jag höll det till punkt och pricka. Mina läppar var förseglade. Om en vecka skulle jag hemsändas över Plymouth till Saint Malo, och det var knappast troligt att jag skulle få höra slutet på historien. Och ändå — det visade sig att det skulle komma en fortsättning och att jag skulle spela en mycket behaglig och hedersam roll i den.
   
   Tre dar efter ovan skildrade händelse öppnades dörren till mitt rum häftigt och lord Rufton kom in. Han var blek, och hans sätt vittnade om våldsam sinnesrörelse.
   »Gerard», ropade han, »har ni sett till lady Jane Dacre ?»
   Jag hade sett henne strax efter frukosten, och nu var det mitt på dagen.
   »Herregud, det ligger något skurkstreck bakom det här» skrek min arme vän och rusade som en vansinnig fram och tillbaka i rummet. »Förvaltaren har varit uppe och anmält att en vagn förspänd med två hästar har kört bortåt vägen till Tavistock. Smeden hörde en kvinna skrika när vagnen passerade smedjan. Jane är försvunnen. Jag tror faktiskt att den där skurken Dacre har rövat bort henne». Han drog ursinnigt i klocksträngen. »Sadla genast två hästar!» kommenderade han. »Överste Gerard, stoppa på er pistolen! Antingen skall Jane komma tillbaka med mig från Gravel Hanger i kväll eller också kommer Combe Hall att få en ny husbonde.»
   Och en halvtimme senare gav vi oss av som ett par kringströvande riddare på jakt efter den olyckliga damen. Det var i närheten av Tavistock som lord Dacre bodde, och i varje hus och vid varje tullbom vi red förbi hörde vi talas om den bortjagande vagnen, och det rådde intet tvivel om vart den var på väg. Under ritten berättade lord Rufton åtskilligt om den man vi förföljde. Det verkade som om han hade varit ryktbar över hela England för diverse äventyr. Vin, kvinnor, tärnings- och kortspel, vadhållning — det fanns inga utsvävningar som han inte hade gjort sig ryktbar för. Han tillhörde en gammal högadlig familj, och man hoppades att han skulle ha rasat ut när han gifte sig med den vackra lady Jane Rufton. Under några månader hade allt tyckts gå bra, men sedan hade han sårat hennes känslor på den ömtåligaste punkten genom en ovärdig förbindelse. Hon hade rymt från hans hem och flytt till sin brors, vars beskydd hon nu mot sin vilja hade blivit berövad. Jag frågar er, mina vänner, om två män någonsin har ridit ut i ett angelägnare ärende än lord Rufton och jag?
   »Där ligger Gravel Hanger», sade han slutligen och pekade med ridpiskan. Och där, på den gröna sluttningen av en kulle, låg ett gammalt slott i tegel och korsvirke, så vackert som bara en engelsk herrgård kan vara. »Det ligger ett värdshus vid parkgrindarna — där kan vi ställa hästarna», tillade han.
   För min del tyckte jag att eftersom vi var i vår självklara rätt hade det varit bäst att helt djärvt rida fram till trappan och be Dacre utlämna lady Jane. Men där tog jag miste. Ty det finns något som varje engelsman fruktar och det är lagen. Han stiftar den själv, men sedan han väl gjort det blir den en skräckinjagande tyrann inför vilken till och med den modigaste bävar. Han skrattar vid tanken på att bryta nacken av sig, men han bleknar inför utsikten att bryta lagen. Enligt vad lord Rufton sade mig när vi gick genom parken såg det ut som om vi hade lagen mot oss i detta fall. Lord Dacre hade rättighet att bortföra sin hustru, eftersom hon verkligen var hans, och vi befann oss ungefär i samma situation som inbrottstjuvar. Inbrottstjuvar har väl knappast rätt att öppet marschera fram till stora porten. Vi kunde ta den sköna med list eller våld men inte med rätt. Detta förklarade min vän för mig när vi. smög oss fram för att ta betäckning bakom ett buskage tätt intill några fönster. Därifrån kunde vi observera fästningen och undersöka möjligheten att nå kontakt med den vackra fången innanför murarna.
   Där befann vi oss alltså bland buskarna, lord Rufton och jag, med varsin pistol i fickan och fast beslutna att inte återvända utan den bortrövade damen. Ivrigt mönstrade vi varje fönster i det långsträckta huset. Vi såg inte en skymt av fången eller av någon annan. Men i sanden utanför porten såg vi djupa, färska hjulspår. Det var inget tvivel om att de hade anlänt. Nedkrupna bland lagerbuskarna höll vi viskande krigsråd då vi blev avbrutna på ett ganska egendomligt sätt.
   Porten öppnades och ut kom en lång, ljushårig man med en gestalt som skulle ha hedrat en flygelkarl på ett grenadjärkompani. När han vände sitt solbrända ansikte och sina bruna ögon mot oss kände, jag igen lord Dacre. Med långa steg gick han rakt fram till den plats där vi befann oss.
   »Kom fram, Ned!» skrek han, »annars kan det hända att skogvaktaren sätter ett hagelskott i dig. Kom fram, människa, och ligg inte där och tryck bland buskarna!»
   Situationen var ju strängt taget inte smickrande för oss. Min stackars vän reste sig upp, blodröd i ansiktet. Även jag reste mig upp och bugade mig med all den värdighet jag kunde uppbringa.
   »Vad! Är det verkligen fransmannen?» sade han utan att besvara min hälsning. »Honom har jag en gås oplockad med förut. Men vad dig angår, Ned, så visste jag att du skulle sätta efter oss i röda rappet, så dig väntade jag. Jag såg er komma i parken och krypa ner i buskaget. Kom in och låt det bli rent spel!»
   Han föreföll att vara situationens herre, denne ståtlige, jättelike man som stod där så frimodig på sin egen mark när vi kröp fram ur vårt gömställe. Lord Rufton hade inte sagt ett ord, men på rynkorna i pannan och den hårda blicken kunde jag se att det drog ihop sig till storm. Lord Dacre gick före oss in, och vi följde tätt efter honom. Han visade oss in i ett rum med ekpaneler och stängde dörren om oss. Sedan mönstrade han mig från huvud till fot med en hånfull blick.
   »Hör du, Ned», sade han, »förr i världen gjorde engelska familjer upp sina affärer på egen hand. Vad har den där utlänningen med din syster och min fru att göra?»
   »Min herre», sade jag, »tillåt mig påpeka att här är det inte bara fråga om syster och hustru: Jag är en vän till denna dam och anser mig vara i besittning av det privilegium som tillkommer varje gentleman — privilegiet att skydda en kvinna mot skymflig behandling. En enkel gest skall visa vad jag tänker om er.» Jag hade min ridhandske i handen och slog honom i ansiktet med den. Han tog ett steg bakåt och log ett bittert leende, och hans ögon var hårda som flinta.
   »Varför tog du den där skrävlaren med dig, Ned?» sade han. »Nog tycker jag att du skull kunna slåss själv om vi skall göra upp saken på det sättet.»
   »Det skall jag också», skrek lord Rufton. »Här på fläcken!»
   »När jag har dödat den där skrytsamme fransmannen», sade lord Dacre och gick fram till ett bord och öppnade ett schatull med mässingsbeslag. »Jag svär på att antingen skall den där karlen eller jag lämna det här rummet med fötterna först. Dig har jag ingenting otalt med, Ned, men den här snyltgästen skall jag skjuta, så sant jag heter George Dacre. Ta en av de här pistolerna och skjut över bordet. Vapnen är laddade. Sikta rätt och döda mig om ni kan, ty annars är det förbanne mig slut med er.»
   Förgäves sökte lord Rufton ta på sig skulden till oförrätten. Två saker hade jag gjort klart för mig: för det första att lady Jane inte fruktade någonting så mycket som att hennes man och bror skulle duellera, för det andra att om jag bara lyckades döda denne storväxte lord så skulle saken för alltid vara avgjord på bästa sätt. Lord Rufton ville inte veta av honom. Lady Jane ville helst bli kvitt honom. Därför skulle jag, Etienne Gerard, deras vän, betala min tacksamhetsskuld till dem genom att befria dem från denna obehagliga person. För övrigt hade jag inte längre något val, ty lord Dacre tävlade framgångsrikt med mig i sin iver att jaga en kula genom kroppen på sin motståndare. Förgäves sökte lord Rufton förmå oss att avstå från vår avsikt. Saken måste ha sin gång.
   »Nåja, om det är så att du måste slåss med min gäst i stället för med mig, så gör det åtminstone i morgon bitti och med två sekundanter,» sade han till slut. »Att stå här och skjuta tvärsöver bordet är ju rena mordet.»
   »Men mig passar det precis, Ned,» sade lord Dacre.
   »Mig också,» sade jag.
   »Då vill jag inte ha med saken att göra,» förklarade lord Rufton. »En sak bör du ha klart för dig, George Om du under sådana här omständigheter dödar överste Gerard, så kommer du att sitta på de anklagades bänk och inte i domarsätet. Jag tänker inte bli sekundant.»
   »Lord Rufton», sade jag, »jag klarar mig fullkomligt utan sekundant.»
   »Omöjligt. Det strider mot reglerna», skrek lord Dacre.
   »Var inte dum nu, Ned. Du ser ju att vi tänker slåss och det enda jag begär av dig är att du skall låta en näsduk falla.»
   »Jag tänker inte vara med om det.»
   »Då får jag väl skaffa hit någon annan». Han kastade ett skynke över pistolerna som låg på bordet, ringde, och en betjänt kom in. »Fråga överste Berkeley om han vill ha godheten att komma in. Han är i biljardrummet.»
   Strax efteråt infann sig en lång, mager engelsman med stora mustascher vilket är något ganska sällsynt bland denna slätrakade ras. Senare fick jag höra att mustascher endast begagnades vid gardes- och husarregementena. Överste Berkeley var vid gardet. Det var en egendomlig, trög, sävlig herre med släpande gång, och som en stång ur en buske stack en lång svart cigarr fram ur hans yviga mustascher. Med typisk engelsk flegma såg han från den ene till den andre av oss och visade inte den minsta överraskning när han fick veta vad saken gällde. »Jag förstår, jag förstår,» sade han.
   »Jag vägrar att ha något med det här att göra,» sade lord Rufton, »och jag ber er komma ihåg att duellen inte kan äga rum utan er. Alltså blir ni ansvarig för vad som kan komma att hända.»
   Överste Berkeley tycktes vara en auktoritet i sådana frågor, ty han tog cigarren ur munnen och fällde sitt utslag med släpig röst:
   »Omständigheterna är ovanliga men de avviker inte från de gängse reglerna, lord Rufton,» sade han »Denne herre har utdelat ett slag, och denne herre har mottagit det. Därmed är saken klar. Tid och villkor bestäms av den person som har att begära upprättelse, Nåväl — han begär den här och nu - tvärsöver bordet. Han är i sin fulla rätt. Jag är beredd att ta på mig ansvaret.»

Gerard 4.jpg


   Det fanns ingenting att tillägga. Lord Rufton slog sig dyster ned i ett hörn. Hans panna låg i djupa veck, och han körde ner händerna i byxfickorna. Överste Berkeley kontrollerade pistolerna och lade dem mitt på bordet. Lord Dacre stod vid bordets ena ände och jag vid den andra och åtta fot glänsande mahogny skilde oss åt. På brasmattan, med ryggen vänd mot brasan, stod den långe översten med näsduken i vänster hand och cigarren i den andra.
   »När jag släpper näsduken,» sade han, »tar herrarna sina .pistoler och skjuter. Färdiga?» — »Ja», ropade vi.
   Han öppnade handen och näsduken föll. Jag böjde mig hastigt fram efter den ena pistolen men, som sagt; bordet var åtta fot långt och det var lättare för den långarmade lorden än för mig att nå pistolen. Jag hade inte hunnit räta mig upp innan han sköt, och det var den omständigheten som räddade mitt liv. Hade jag stått upprätt skulle kulan ha gått rakt in i hjärnan. Nu susade den bara genom mitt hår. I samma sekund, just som jag höjde pistolen för att skjuta, öppnades dörren häftigt och ett par armar omfamnade mig. Det var den sköna, upprörda, skrämda lady Jane, och hennes ögon såg in i mina.
   »Skjut inte, överste Gerard, för min skull, skjut inte!» skrek hon. »Det hela är ett misstag — hör ni, ett misstag? Han är den bästa och ömmaste make i hela världen. Jag skall aldrig mer lämna honom». Hennes hand gled längs min arm och slöt sig om pistolen.
   »Jane, Jane», ropade lord Rufton, »kom med mig! Du borde inte vara här. Kom genast.»
   »Det här går förbanne mig inte riktigt till», sade överste Berkeley.
   »Överste Gerard, ni skjuter väl inte? Mitt hjärta skulle brista om han blev sårad.»
   »Seså, Jinny lilla, låt honom göra som han vill. Han tog utan att darra emot min kula, och jag vill inte att han skall fråntas sin rätt,» sade lord Dacre. »Vad som än händer kan jag inte få det värre än jag har förtjänat.»
   Men mina ögon har redan sänt lady Jane en blick som sade henne allt. Hon släppte min arm. »Jag lämnar min mans liv och min egen lycka överste Gerards händer», sade hon.
   Så väl hon kände mig, denna beundransvärda kvinna! Jag stod ett ögonblick obeslutsam med spänd hane. Min motståndare såg mig modigt i ansiktet utan att blekna under solbrännan och utan en blinkning i de djärva blå ögonen.
   »Så skjut då för Guds skull!» ropade översten.
   »Ja, raska på nu,» sade lord Dacre.
   Jag ville åtminstone visa honom hur fullkomligt hans liv var beroende av mitt godtycke. Det var jag skyldig min självaktning. Jag såg mig om efter ett lämpligt mål. Översten hade vänt huvudet mot min motståndare och väntade att få se honom falla. Han stod alltså i profil mot mig, och en tum aska syntes i spetsen på den långa cigarren som stack ut mellan hans läppar. Blixtsnabbt höjde jag pistolen och sköt.
   »Tillåt mig putsa av er cigarr», sade jag och bugade mig med ett behag, okänt bland dessa öbor. Säkert låg felet hos pistolen och inte i mitt sätt att hantera den. Jag kunde knappast tro mina ögon när jag märkte att jag hade klippt av cigarren precis en tum från hans läppar. Han stod och stirrade på mig med den tilltufsade cigarrstumpen framstickande under de svedda mustascherna. Jag kan ännu se honom med den fåniga, ilskna blicken och det magra förvånade ansiktet. Och så började han tala. Jag har alltid sagt att engelsmännen faktiskt inte är så flegmatiska och tystlåtna, bara man har förstånd att sätta litet liv i dem. Ingen kunde ha talat med större glöd än överste Berkeley. Lady Jane satte händerna för öronen.
   »Men så lugna er då, överste Berkeley» sade lord Dacre strängt. »Ni glömmer er. Det är en dam i rummet».
   Översten bugade sig stelt.
   »Om lady Dacre vill ha godheten och lämna rummet», sade han, »så skall jag lära den här förbannade lilla fransmannen vad jag tänker om honom och hans tilltag.»
   Jag var sublim i detta ögonblick, ty jag lyckades ignorera de ord han uttalat och erinra mig endast den förargliga anledningen till dem.
   »Överste», sade jag, » jag ber er uppriktigt om ursäkt för denna beklagliga händelse. Jag ansåg att" lord Dacre skulle känna sig vanhedrad om jag inte avfyrade min pistol, men efter det som denna dam hade sagt var det omöjligt för mig att sikta på hennes man. Jag såg mig därför om efter ett lämpligt mål, och jag hade den oturen att skjuta sönder er cigarr då det bara var min mening att aska av den. Min pistol förrådde mig. Detta är min förklaring, och om ni efter denna ursäkt fortfarande skulle vilja ha upprättelse så behöver jag väl inte säga att jag inte tänker avslå er begäran.»
   Jag sade detta i den älskvärdaste ton, och den vann också allas hjärtan. Lord Dacre kom fram och tryckte min hand. »Min herre», sade han, »aldrig trodde jag att jag skulle kunna känna för en fransman vad jag känner för er nu. Ni är en man och en gentleman — nog sagt.» Lord Rufton sade ingenting, men hans handslag var vältaligt. Till och med överste Berkeley var älskvärd och förklarade att vi inte vidare skulle tänka på den olycksaliga cigarren. Och hon - ack att ni hade kunnat se den blick hon gav mig, hennes blossande kinder, hennes fuktiga ögon, hennes darrande mun! När jag tänker på den vackra lady Jane står hon alltid inför mig sådan hon var i detta ögonblick. De ville att jag skulle stanna kvar till middagen, men ni kan nog förstå, mina vänner, att varken lord Rufton eller jag fann det lämpligt att stanna kvar på Gravel Hanger. De lyckligt återförenade äkta makarna ville nog helst vara ensamma. I vagnen hade han övertygat henne om sin uppriktiga ånger, och nu var de helt och fullt man och. hustru. Om de skulle förbli det var det nog säkrast att vi gav oss iväg. Varför skulle jag rubba deras husliga lycka? Mot min vilja skulle det kunna hända att min närvaro och min dragningskraft inverkade på den unga frun. Nej, nej, jag måste slita mig loss — inte ens hennes övertalningsförsök kunde få mig att stanna. Några år senare fick jag höra att familjen Dacre betraktades som en av de lyckligaste i hela landet och att inget moln förmörkade deras samvaro. Och ändå tror jag att om han hade kunnat se in i sin hustrus hjärta ... Men jag säger inte mer! En kvinnas hemlighet bör ingen röja, och jag är rädd att hon har tagit den med sig i graven på någon kyrkogård i Devonshire. Kanske är alla dessa glada människor döda, och det är möjligt att lady Jane numera bara lever i en gammal pensionerad fransk överstes minne. En sak är viss: han skall aldrig glömma henne.

   Övers.: Staffan Andræ Ill.: Folke Karlsson, Ur All världens berättare 5 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki