FANDOM


Av Arthur C. Clarke
Detta är den tredje novellen i serien "På himlens baksida" som skildrar livet i en rymdstation.


Baksida sv
   DET ÄR LÄNGE SEDAN jag upptäckte att folk som aldrig har lämnat Jorden har vissa bestämda föreställningar om förhållandena i rymden. Alla "vet" till exempel att en människa möter en ögonblicklig och fasansfull död när hon utsätts för det vakuum som finns utanför atmosfären. Det finns talrika bloddrypande beskrivningar av exploderade rymdresenärer i populärlitteraturen, och jag ska inte fördärva er aptit genom att upprepa dem här. De flesta av dessa berättelser är faktiskt principiellt riktiga. Jag har själv dragit in genom luftslussen karlar som var en mycket dålig reklam för rymdfärder.


   Men ändå finns det undantag till varje regel — också till den här, det bör jag veta, för jag har fått erfara det i praktiken.
   Vi höll på med att bygga Satellit Två, och arbetet befann sig i slutskedet. Alla huvudenheterna hade fogats ihop, lufttrycket i bostadssektionen var reglerat och stationen hade satts i en långsam rotation som återställde känslan av tyngd som vi vid det laget var ovana vid. Jag säger "långsam", fastän ytterringen av vårt hjul, som var sextio meter i diame-ter, roterade med en fart av femtio kilometer i timmen. Vi hade förstå ingen känsla av rörelse, men centrifugalkraften som alstrades genom denna rotation gav oss ungefär hälften av den vikt vi skulle ha haft på Jorden. Det var tillräckligt för att hindra att saker och ting svävade fritt omkring, men inte tillräckligt för att få oss att känna oss obehagligt tröga efter våra veckor av fullständig tyngdlöshet.
   Vi var fyra stycken som den natten då det hände sov i den lilla cylindriska kabin som kallades för kojhus nummer 6. Kojhuset var beläget i kanten av stationen — om ni tänker er ett cykelhjul med en rad korvar i stället för slangen och däcket, så får ni en ganska god uppfattning om hur det såg ut. Kojhus nummer 6 var en av dessa korvar, och vi sov sött inne i det.
   Jag väcktes av en plötslig stöt som inte var tillräckligt kraftig för att skrämma upp mig men som ändå fick mig att sätta mig upp och undra vad som stod på. Allt som avviker från det normala i en rymdstation fordrar ögonblicklig uppmärksamhet, och därför tryckte jag på knappen på lokaltelefonen bredvid min koj.
   —Hallå, ropade jag. Vad var det där?
   Inget svar. Förbindelsen var bruten.
   Grundligt uppskrämd for jag nu upp ur kojen — och fick en ännu värre chock. Det fanns ingen gravitation. Jag flög upp i taket innan jag fick tag i en balk och hejdade mig — till priset av en stukad handled.
   Det var otänkbart att hela stationen med ens hade upphört att rotera. Det fanns bara en förklaring; den brutna telefonförbindelsen och vilket jag strax upptäckte — den likaså brutna strömtillförseln tvingade oss att se den fasansfulla sanningen i ögonen. Vi hängde inte längre ihop med stationen. Vår lilla kabin hade på något sätt ryckts loss och slungats ut i rymden som en regndroppe som faller på ett roterande svänghjul.
   Det fanns inga fönster som vi kunde se ut genom, men vi befann oss inte i fullständigt mörker, för den batteridrivna reservbelysningen hade tänts. Alla huvudventilerna hade automatiskt stängts då trycket sjönk. För tillfället kunde vi leva i vår egen privata atmosfär, även om denna inte förnyades. Olyckligtvis hördes det ett oavbrutet visslande ljud som upplyste oss om att den luft vi hade trängde ut genom en läcka någonstans i kabinen.
   Det fanns ingen möjlighet att ta reda på vad som hade hänt med resten av rymdstationen. Det kunde mycket väl hända att hela konstruktionen hade fallit i stycken och att alla våra kolleger var döda eller i samma brydsamma belägenhet som vi, det vill säga, drev omkring i rymden i läckande luftburkar. Vårt enda lilla hopp var den möjligheten att det bara var vi som hade råkat illa ut och att resten av stationen var intakt och hade kunnat skicka ut en räddningspatrull för att leta reda på oss. När allt kom omkring rörde vi oss inte med mer än femtio kilometer i timmen, och en av raketskotrarna skulle kunna hinna upp oss på några minuter.

Baksida 2

   DET TOG i själva verket en timme, fast jag skulle aldrig ha trott att det inte dröjde längre om jag inte hade hållit ögonen på min klocka. Vi flämtade nu efter luft, och mätaren på vår enda reservsyretank hade sjunkit till ett streck över noll.


   Knackningarna i väggen var som en signal från en annan värld. Vi svarade med kraftiga knackningar, och strax därpå ropade en dämpad röst till oss genom väggen. Någon utanför låg med rymddräktshjälmen tryckt mot metallen och hans ord fortplantades genom den. Inte lika tydligt som radio — men det gick ändå att uppfatta.
   Syremätaren kröp sakta ner till noll medan vi höll krigsråd. Vi skulle vara döda innan vi hann bli bogserade tillbaka till stationen. Räddningsraketen var emellertid bara några fot ifrån oss och hade redan öppnat luftslussen. Vårt lilla problem var att ta oss över dessa få fot utan rymddräkter.
   Vi gjorde upp våra planer omsorgsfullt och repeterade tillvägagångssättet i full vetskap om att det inte skulle bli tillfälle att göra om försöket. Sedan tog vi var sin djup klunk syre och fyllde våra lungor. När vi var klara allihop, knackade jag i väggen som signal till våra vänner som väntade utanför.
   Det hördes en rad korta, täta knackningar då de elektriska verktygen började bearbeta det tunna skrovet. Vi klängde oss fast vid balkarna så långt bort som möjligt från det ställe där våra vänner var i färd med att skära hål i väggen, för vi visste precis vad som skulle ske. När det skedde så gick det så hastigt att ens hjärna inte hann registrera händelseutvecklingen. Kabinen tycktes explodera och en kraftig vind ryckte och slet i mig. Det sista spåret av luft sögs ur mina lungor genom min redan öppnade mun. Och sedan — fullkomlig tystnad och stjärnorna som lyste genom det gapande hål som ledde till livet.
   Jag kan försäkra att jag inte gav mig tid att analysera mina känslor. Jag tror — fast jag kan inte vara säker på att det inte var inbillning att det värkte i ögonen och att jag hade en stickande känsla i hela kroppen. Och jag frös, kanske på grund av att avdunstningen från huden hann börja.
   Det enda jag kan vara säker på är den där kusliga tystnaden. Det är aldrig fullkomligt tyst i en rymdstation, för det hörs alltid ljud från apparater och luftpumpar. Men det här var den absoluta tystnaden i tomma rymden, där det inte finns något spår av luft som kan fortplanta ljudet.
   Nästan ögonblickligen kastade vi oss ut genom den sönderskurna väggen — ut i rymdens intensiva solsken. Jag bländades genast — men det spelade ingen roll, för männen som väntade där ute i rymddräkter högg tag i mig så snart jag kom ut och slängde in mig i luftslussen. Och där bröts tystnaden så småningom då luften rusade in, och vi kom ihåg att vi kunde andas igen. Efteråt fick vi höra att hela räddningen bara hade tagit tjugo sekunder ...
   Nåväl, det var vi som grundade Vakuumklubben. Sedan dess har minst ett dussin andra gjort detsamma som vi, i likartade nödsituationer. Rekordet för vistelse i rymden utan tryckdräkt är nu två minuter. Efter det börjar det bildas bubblor i blodet då detta kokar vid kroppstemperatur, och dessa bubblor når strax hjärtat.
   I mitt fall blev det bara en enda efterverkning. I ungefär en kvarts minut hade jag blivit utsatt för verkligt solsken, inte den svaga strålning som sipprar ner genom Jordens atmosfär. Att andas vakuum skadade mig inte alls — men jag fick den värsta solbränna jag nånsin har haft i mitt liv.

Originalets titel:
The Other Side of the Sky — Take a Deep Breath.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki