FANDOM



   Av: Kurt Vonnegut Jr.

   Har du problem? Lyft bara telefonluren. Det löser alla problem – på samma sätt!

   Allting var helt perfekt.
   Det fanns inga fängelser, ingen slum, inga sinnessjukhus, inga krymplingar, ingen fattigdom, inga krig.
   Alla sjukdomar var utrotade. Även åldrandet.
   Döden, med undantag för olycksfall, var ett frivilligt äventyr.
   Befolkningen i USA hade stabiliserats på fyrtio miljoner själar.
   En klar morgon på Chicagos födsloklinik väntade Edward K. Wehling Jr. på att hans hustru skulle föda. Han var den enda mannen i väntrummet. Det föddes inte många barn nuförtiden.
   Wehling var femtiosex, blott en ungdom i en befolkning vars genomsnittsålder var hundratjugonio.
   Röntgen hade visat att hans hustru väntade trillingar. De skulle bli hans första barn.
   Unge Wehling satt hopkrupen i sin stol med huvudet lutat mot handen. Han var så ovårdad, så stilla och färglös att han var näst intill osynlig. Hans kamouflage var perfekt eftersom även väntrummet var smutsigt och stökigt. Stolar och askfat hade lyfts ut från väggarna. Golvet var täckt av skyddspapp och fläckiga trasor.
   Rummet höll på att målas om. Det skulle få ett konstverk till minne av en man som valt att dö.
   En bitter gammal man på cirka tvåhundra år satt på en trappstege och färglade en väggmålning han inte tyckte om. På den tiden då det fortfarande var möjligt att se hur människor åldrades hade man gissat att han var runt trettiofem. Åldrandet hade hunnit påverka honom en del innan man upptäckte botemedlet.
   Väggmålningen han var sysselsatt med föreställde en mycket välordnad trädgård. Män och kvinnor klädda i vitt, doktorer och sköterskor, påtade i jorden, planterade skott, sprejade insekter, spred ut gödsel.
   Män och kvinnor i lila uniformer drog upp ogräs, klippte ner vissna plantor, räfsade torra löv, bar trädgårdsavfall till avfallsugnen.
   Aldrig, aldrig, aldrig – inte ens i medeltidens Holland eller det forna Japan – hade en trädgård varit så välordnad, så välskött. Varje växt hade precis tillräckligt med mull, ljus, vatten och näring.
   Ett sjukvårdsbiträde kom gående längs korridoren och nynnade på en populär sång:

   Om mina kyssar är för infantila,
   Då ska jag göra så här:
   Jag ska träffa en flicka i lila,
   För att undanröja besvär.
   När du ratar min kärlek så het,
   Är det dags för mig att ta sats
   Och lämna vår fina planet,
   Så ett älskat barn kan få plats.

   Sjukvårdsbiträdet betraktade väggmålningen och väggmålaren. "Den ser så verklig ut," sa han. "Jag kan nästan föreställa mig att jag står mitt i den."
   "Vad får dig att tro att du inte står där?" sa målaren. Han log hånfullt. "Den heter ’Livets lyckliga trädgård’, vet du."
   "Det ser verkligen ut som Doktor Hitz," sa sjukvårdsbiträdet.

***


   Han pratade om en av de manliga figurerna i vitt, vars huvud var ett porträtt av Dr. Benjamin Hitz, sjukhusets chefsläkare. Hitz var en bländande vacker man.
   "Det finns många ansikten kvar att fylla i," sa sjukvårdsbiträdet. Han menade att ansiktena till många av figurerna fortfarande var tomma. Alla tomrum skulle fyllas med porträtt av betydande personer från antingen sjukvårdspersonalen eller Chicagoavdelningen av Federala avslutningsbyrån.
   "Måste vara trevligt att måla en bild som verkligen föreställer något," sa sjukvårdsbiträdet.
   Målarens ansikte hårdnade av förakt. "Tror du verkligen att jag är stolt över den här hötorgskonsten?" sa han. "Tror du på allvar att det är så här jag tycker att livet ser ut?"
   "Hur tycker du att livet ser ut då?" undrade sjukvårdsbiträdet.
   Målaren gjorde en gest mot en fläckig trasa på golvet. "Det där är en bra bild av livet," sa han. "Rama in den så har du en fan så mycket ärligare bild än den här."
   "Du är allt en dystergök, inte sant?" sa sjukvårdsbiträdet.
   "Är det ett brott?" sa målaren.
   Sjukvårdbiträdet ryckte på axlarna. "Om du inte trivs här, farfar—" sa han och han avslutade sin tankegång med det fyndiga telefonnummer som människor som inte ville leva skulle ringa. Nollan i telefonnumret uttalade han ’naught’.
   Numret var: "2 B R 0 2 B." **
   Det var numret till en institution med många smeknamn, till exempel: "Automaten", "Fågellandet", "Konservfabriken", "Kattlådan", "Avlusaren", "Bekvämlighetsinrättningen", "Farväl, morsan", "Glada busen", "Kyss-mig-fort", "Lycko-Per", "Parasitdödaren", "Cocktailmixern", "Gråt-ej-mer" och "Farväl till all oro".
   "To be or not to be" var numret till de offentliga gaskamrarna på Federala avslutningsbyrån.

***


   Målaren pekade finger åt sjukvårdsbiträdet. "När jag bestämmer mig för att det är dags ge mig av," sa han, "så kommer det inte att bli med Parasitdödaren."
   "Ah, är du en sådan som föredrar gör-det-själv?" sa sjukvårdsbiträdet. "Det blir ofta stökigt, farfar. Varför tänker du inte lite på dem som måste städa upp efter dig?"
   Med en obscen gest uttryckte målaren sin avsaknad av omtanke för de efterlevandes vedermödor. "Världen skulle må bra av att vara betydligt stökigare, om du frågar mig," sa han.
   Sjukvårdsbiträdet skrattade och gick vidare.
   Wehling, den väntande fadern, mumlade något utan att höja blicken. Sedan blev han tyst igen.
   En grovhuggen och omfångsrik kvinna spatserade in i väntrummet på stilettklackar. Hennes skor, strumpor, rock, väska och hätta var alla lila, samma lila som målaren kallade "färgen på domedagens druvor".
   Medaljongen på hennes musettväska visade att hon tillhörde serviceavdelningen på Federala avslutningsbyrån. Den föreställde en örn på ett vändkors.
   Kvinnan hade mycket ansiktshår – faktiskt en liten mustasch. Ett märkligt kännetecken för gaskammarvärdinnor var att de, oavsett hur vackra och feminina de var när de rekryterades, alla fick mustasch inom fem år eller så.
   "År det här jag ska vara?" frågade hon målaren.
   "Det beror helt på vilket ärende ni har," sa han. "Ni ska väl inte ha barn, eller?"
   "De sa till mig att jag skulle stå modell för någon bild," sa hon. "Jag heter Leora Duncan." Hon väntade.
   "Och du fimpar folk," sa han.
   "Vad?" sa hon.
   "Glöm det," sa han.
   "Det var minsann en vacker bild," sa hon. "Ser precis ut som himlen eller något."
   "Eller något," sa målaren. Han tog upp en lista ur rockfickan. "Duncan, Duncan, Duncan," sa han medan han studerade listan. "Ja – här är ni. Ni ska få ynnesten att förevigas. Hittar ni någon ansiktslös kropp som ni vill sätta ert huvud på? Det finns några fina kvar att välja mellan."
   Hon studerade väggmålningen osäkert. "Jisses," sa hon, "de verkar alla lika bra. Jag kan ingenting om konst."
   "En kropp är en kropp, inte sant?" sa han. "Nåväl. Som en mästare i de sköna konsterna rekommenderar jag den här kroppen." Han pekade på en ansiktslös kvinnlig figur som bar torra kvistar till avfallsugnen.
   "Jo," sa Leora Duncan, "men det är väl mer en undanröjare, eller hur? Jag är ju på serviceavdelningen. Jag undanröjer inte."
   Målaren klappade händerna av låtsad förtjusning. "Du säger att du inte kan något om konst, men i nästa andetag visar du att du kan mer än jag! Givetvis är kvistbärerskan fel för en värdinna. En knipsare, en trädansare – det passar bättre till er befattning." Han pekade på en figur i lila som sågade av en död gren på ett äppelträd. "Den där då?" sa han. "Kan hon passa?"
   "Milde himmel--," sa hon och rodnade underdånigt—"det… det skulle placera mig precis intill Dr. Hitz."
   "Och det är opassande?" sa han.
   "Herre gud, nej!" sa hon. "Det… det är bara en sådan ära."
   "Ah, du beundrar honom, eller hur?" sa han.
   "Vem ser inte upp till honom?" sa hon och beundrade Hitz porträtt. Det var ett porträtt som föreställde en solbränd, vithårig, allsmäktig Zeus, tvåhundrafyrtio år gammal. "Vem beundrar inte honom?" sa hon igen. "Det var han som startade upp den allra första gaskammaren i Chicago."
   "Inget skulle glädja mig mer," sa målaren, "än att placera dig vid hans sida för eviga tider. Att såga av en gren – är det mer passande?"
   "På sätt och vis är det väl det jag gör," sa hon. Hon var mycket tystlåten med vad hon gjorde. Hon fick människor att ha det bekvämt medan hon dödade dem.

***


   Och medan Leora Duncan poserade för sitt porträtt stormade självaste Dr. Hitz in i väntrummet. Han var över två meter lång och utstrålade auktoritet, framgång och livsglädje.
   "Men fröken Duncan! Fröken Duncan!" sa han med en skämtsam ton. "Vad gör ni här?" sa han. "Det är inte här människor lämnar den här världen. Det är här de anländer!"
   "Vi ska vara med på samma bild," sa hon blygt.
   "Bra!" sa Dr. Hitz hjärtligt. "Och ni måste hålla med om att det är en fin bild?"
   "Jag är verkligen hedrad att vara med på samma bild som ni," sa hon.
   "Inte då," sa han, "Det är jag som ska känna mig hedrad att få vara med på samma bild som ni. Utan kvinnor som ni skulle inte denna fantastiska värld vara möjlig."
   Han nickade mot henne och fortsatte mot dörren till förlossningssalen. "Gissa vad som precis har kommit till världen," sa han.
   "Det kan jag inte," sa hon.
   "Trillingar!" sa han.
   "Trillingar!" sa hon. Hennes utrop berodde på de juridiska följderna av en trillingfödsel.
   Lagen stadgade att ingen nyfödd fick överleva om inte föräldrarna kunde hitta någon som var villig att dö. För trillingar, om alla skulle få behålla livet, fordrades tre frivilliga.
   "Har föräldrarna tre frivilliga?" frågade Leora Duncan.
   "Sist jag hörde," sa Dr. Hitz, "hade de en och försökte hitta två till."
   "Jag tror inte att de klarade det," sa hon. "Ingen har anmält tre till oss. Inget förutom singlar fram till idag, om inte någon har anmält sig efter jag lämnade avdelningen. Hur var namnet?"
   "Wehling," sa den väntande fadern och satte sig upp med rödgråtna ögon. "Edward K. Wehling, Jr. är namnet på den lycklige blivande fadern."
   Han sträckte upp sin högra hand, stirrade in i väggen och skrockade hest. "Närvarande," sa han.
   "Åh, herr Wehling," sa Dr. Hitz. "Jag såg er inte."
   "Den osynlige mannen," sa Wehling.
   "De ringde just och berättade att era trillingar har fötts," sa Dr. Hitz. "De mår bra allihop, och modern också. Jag är just på väg för att besöka dem."
   "Hurra," sa Wehling med tom röst.
   "Ni låter inte så lycklig," sa Dr. Hitz.
   "Vilken man i mina skor skulle inte vara lycklig?" sa Wehling. Han gjorde en bekymmersfri gest med handen. "Allt jag behöver göra är att välja ut vilken av trillingarna som ska få leva, lämna av min morfar på "Glada busen" och återkomma med kvittot."

***


   Dr. Hitz lutade sig strängt över Wehling. "Tror ni inte på befolkningskontroll, herr Wehling?" sa han.
   "Jag tycker det är prima," svarade Wehling stramt.
   "Skulle ni vilja att vi återgick till den gamla goda tiden när jordens befolkning var tjugo miljarder – och snart skulle bli fyrtio miljarder, sedan åttio miljarder och sedan hundrasextio miljarder? Vet ni vad stenfruktsförband är, herr Wehlig?" sa Hitz.
   "Nä," sa Wehling surmulet.
   "Ett stenfruktsförband, herr Wehling, är ett av de små knappnålshuvudena, ett av de små saftiga kornen på ett björnbär," sa Dr. Hitz. "Utan befolkningskontroll hade människor varit lika packade på jordens yta som stenfruktsförband på ett björnbär! Tänk på det!"
   Wehling fortsatte att stirra in i väggen.
   "År 2000," sa Dr. Hitz, "innan vi vetenskapsmän gick in och såg till att det stiftades nya lagar, fanns det inte tillräckligt med dricksvatten åt alla och ingenting att äta förutom sjögräs – och människor hävdade fortfarande sin rätt att föröka sig som kaniner. Och sin rätt, om det var möjligt, att leva för evigt."
   "Jag vill behålla mina barn," sa Wehling tyst. "Jag vill behålla alla tre."
   "Självklart vill ni det," sa Dr. Hitz. "Det är bara mänskligt."
   "Jag vill inte heller att min morfar ska dö," sa Wehling.
   "Det är ingen som tycker det är speciellt roligt att köra en nära släkting till Kattlådan," sa Dr. Hitz med mild och medlidsam röst.
   "Jag önskar att folk kunde sluta kalla den för det," sa Leora Duncan.
   "Vad?" sa Dr. Hitz.
   "Jag önskar att folk kunde sluta att kalla den ’Kattlådan’ och sådana saker," sa hon. "Det ger människor en felaktig bild."
   "Ni har absolut rätt," sa Dr. Hitz. "Förlåt mig." Han rättade sig själv och gav de offentliga gaskamrarna sitt rätt namn, ett namn ingen använde i dagligt tal. "Jag borde ha sagt ’Etiska självmordsinrättningen’," sa han.
   "Det låter mycket bättre," sa Leora Duncan.
   "Det där barnet – det ni bestämmer er för att behålla, herr Wehling," sa Dr. Hitz. "Han eller hon kommer att leva på en lycklig, rymlig, ren och rik planet, tack vare befolkningskontrollen. I en trädgård som liknar den på väggmålningen där." Han skakade på huvudet. "För tvåhundra år sedan, när jag var ung, var jorden ett sådant helvete att ingen trodde vi skulle klara oss i tjugo år till. Nu har vi århundraden av fred och överflöd framför oss så långt vår fantasi behagar färdas."
   Han log ett strålande leende.
   Leendet dog bort när han såg att Wehling hade dragit en revolver.
   Wehling sköt ihjäl Dr. Hitz. "Nu finns det plats för en till – en stor en," sa han.
   Och sedan sköt han Leora Duncan. "Det är bara döden," sa han till henne medan hon föll. "Så! Nu finns det plats för två."
   Och sedan sköt han sig själv, så att alla hans barn skulle få plats.
   Ingen kom springande. Ingen hade hört skotten tycktes det.
   Målaren satt högst upp på sin trappstege och betraktade filosofiskt den sorgliga scenen.

***


   Målaren funderade på det sorgliga mysterium där livet kräver att bli fött och när det väl fötts kräver att bli fruktbart… att föröka sig och att leva så länge som möjligt – att göra allt detta på en mycket liten planet som måste bestå för evigt.
   De enda svar målaren kunde finna var hemska. Till och med hemskare än Kattlådan, Glada busen, Bekvämlighetsinrättningen. Han tänkte på krig. Han tänkte på pest. Han tänkte på svält.
   Han visste att han aldrig skulle måla igen. Han lät sin pensel falla ner på skyddspappen. Just då beslutade han sig för att han också fått nog av livet i ’Livets lyckliga trädgård’, och han klättrade långsamt nerför stegen.
   Han plockade upp Wehlings pistol och han tänkte verkligen skjuta sig själv.
   Men han saknade modet.
   Då såg han telefonhytten i ett av rummets hörn. Han gick dit och slog det välbekanta numret: "2 B R 0 2 B."
   "Federala avslutningsbyrån," hördes den varma värdinnerösten.
   "Hur snart kan jag få en tid?" frågade han försiktigt.
   "Vi skulle nog kunna hitta en tid åt er sent i eftermiddag, herrn," sa hon. "Kanske till och med tidigare om vi får in ett återbud."
   "Bra," sa målaren, "hitta en tid så snart som möjligt åt mig." Och han bokstaverade sitt namn för henne.
   "Tack, herrn," sa värdinnan. "Er stad tackar er; ert land tackar er, er planet tackar er. Men den djupaste tacksamheten kommer från de framtida generationerna.
   
   Numret 2 B R 0 2 B kan uttalas ’To be or not to be’ , ett citat ur Hamlet av William Shakespeare. Den svenska översättningen är oftast ’Att vara eller inte vara’. Övers. anm.
   
   Originalets titel: 2 B R 0 2 B, publicerad i "Worlds of If" januari 1962, översättning: Anders P. Nilsson (2012)
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki