Fandom

Svenskanoveller Wiki

AB Marionetter

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av Ray Bradbury

De promenerade långsamt nerför gatan vid tiotiden på kvällen och samtalade lugnt. Båda två var i trettifemårsåldern, båda var i högsta grad nyktra.
   »Men varför så tidigt?» sade Smith.
   »Därför», sade Braling.
   »Din första fria kväll på tio år och du går hem klockan tio.» »Det är väl nerverna.»
   »Vad jag förundrar mig över är att du alls lyckades ordna det. Jag har i tio års tid försökt få dig med ut och dricka ett glas i lugn och ro. Och nu, denna enda kväll, envisas du med att gå hem tidigt.»
   »Man får inte fresta turen för mycket», sade Braling.
   »Hur bar du dig åt — la sömnpulver i din frus kaffe?» »Nej, det skulle vara omoraliskt. Du får snart se.»
   De vek om ett hörn. »Uppriktigt sagt, Braling — och jag tycker inte om att säga det — men du har verkligen varit tålig mot henne. Du erkänner det kanske inte för mig, men visst har ditt äktenskap varit ett helvete?»
   »Det skulle jag inte vilja påstå.»
   »Det har krupit fram här och var hur hon förmådde dig till att gifta dig med henne. Den där gången nittonhundrasjuttionio, när du skulle resa ner till Rio ...»
   »Det kära Rio. Jag fick faktiskt aldrig se det trots alla mina planer.»
   »Och hur hon slet sönder klänningen och rufsade till sig i håret och hotade att ringa efter polisen, om du inte gifte dig med henne.»
   »Ja, du förstår, Smith, att hon har alltid varit nervös.»
   »Det var värre än orättvist. Du var inte kär i henne. Det talade du ju om för henne, inte sant?»
   »Jag vill minnas att jag uttalade mig mycket bestämt på den punkten.»
   »Men du gifte dig med henne i alla fall.»
   »Jag hade mitt företag att tänka på förutom mina föräldrar. En sån historia skulle ha blivit deras död.»
   »Och det har gått tio år sen dess.»
   »Ja», sade Braling med stadiga grå ögon. »Men kanske kan det bli en förändring nu. Jag tror att det som jag väntat på har in. träffat. Titta här, ska du få se.»
   Han tog upp en lång blå biljett.
   »Men det är ju en biljett till Rio med torsdagsraketen!» »Ja, nu ska det äntligen bli av.»
   »Det är ju underbart! Och du förtjänar det verkligen! Men kommer inte hon att protestera? Bråka?»
   Braling log nervöst. »Hon kommer inte att veta att jag har rest bort. Jag är tillbaka om en månad och ingen kommer att veta det utom du.»
   Smith suckade. »Om jag ändå kunde följa med.»
   »Stackars Smith, ditt äktenskap har väl inte precis varit nån dans på rosor?»
   »Inte precis, eftersom jag är gift med en kvinna som överdriver allting. Jag menar att när man har varit gift i tio år, väntar man sig i alla fall inte att en kvinna ska sitta i ens knä två timmar varenda kväll, ringa till arbetet tolv gånger om dan och prata som en liten flicka. Och jag tycker att hon har blivit värre sista månaden. Jag undrar om hon möjligen kan vara lite svagsint?»
   »Ja, du är alltid en försiktig general, Smith. Och nu är vi framme vid mitt hus. Vill du veta min hemlighet? Hur jag kunde bli ledig i kväll?»
   »Tänker du verkligen tala om det?»
   »Titta upp dit!» sade Braling.
   De stirrade upp genom den mörka luften båda två.
   I fönstret ovanför dem, en trappa upp, rullades en gardin upp. En man i trettifemårsåldern med lite grått vid tinningarna, sorgsna grå ögon och en liten smal mustasch tittade ner på dem.
   »Men det är ju du!» utbrast Smith.
   »Tsss, inte så högt!» Braling vinkade uppåt. Mannen i fönstret gjorde en menande gest och försvann.
   »Jag måste ha mist förståndet», sade Smith. »Vänta ett tag.»
   De väntade.
   Gatudörren öppnades och den långe magre mannen med mustaschen och de dystra ögonen kom ut för att ta emot dem.
   »Tjänare, Braling», sade han.
   »Tjänare, Braling», sade Braling.
   De var dubbelgångare.
   Smith stirrade. »Är det din tvillingbror? Jag hade ingen aning ...»
   »Nej, nej», sade Braling lugnt. »Luta dig närmare. Lägg örat mot Braling II :s bröst.»
   Smith tvekade och böjde sig sedan framåt och lade huvudet mot den undergivna bröstkorgen.
   Tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick.
   »Nej! Det är omöjligt!»
   »Visst inte.»
   »Får jag lyssna en gång till.»
   Tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick.
   Smith tog bestört några vacklande steg tillbaka med darrande ögonlock. Han sträckte ut handen och rörde vid föremålets varma händer och kinder.
   »Var har du fått tag på honom?»
   »Är han inte skickligt modellerad?»
   »Fantastiskt. Var?»
   »Ge honom ditt visitkort, Braling II.»
   Braling II gjorde en trollkonst och trollade fram ett vitt kort.


   
»AB MARIONETTER
   Duplicera er själv eller era vänner. 1990 års nya mänskliga plastmodeller garanteras motstå all kroppslig nötning. Priser från 7 600 till 15 000 dollar (lyxmodellen).»


   »Nej», sade Smith.
   »Jo», sade Braling.
   »Naturligtvis», sade Braling II.
   »Hur länge har det här pågått?»
   »Jag har haft honom i en månad. Jag förvarar honom i en verktygslåda nere i källaren. Min fru går aldrig dit ner och jag har den enda nyckeln till lådan. I kväll sa jag att jag skulle gå ut och köpa en cigarr. Jag gick ner i källaren, tog upp Braling II ur hans låda och skickade upp honom för att hålla min fru sällskap, medan jag fortsatte ut för att träffa dig, Smith.»
   »Häpnadsväckande! Han har till och med samma lukt som du: Bond Street och Melachrinocigarretter!»
   »Det är kanske hårklyveri, men jag anser att det här är fullt moraliskt. Vad min fru mest av allt vill ha, är i alla fall mig. Den här marionetten är jag till minsta hårstrå. Jag har varit hemma hela kvällen. Jag kommer att vara hemma hos henne nästa månad. Under tiden kommer en annan man att bo i Rio efter tio års väntan. När jag kommer tillbaka från Rio, vänder Braling II här tillbaka till sin låda.»
   Smith tänkte efter en liten stund. »Kommer han att fungera utan bränsle i en månad?» frågade han till sist.
   »I ett halvår, om så behövs. Och han är konstruerad för att göra allting — äta, sova, svettas — allting, så naturligt som tänkas kan. Du kommer att ta god hand om min fru, eller hur, Braling II?»
   »Din fru är rätt trevlig», sade Braling II. »Jag har blivit riktigt förtjust i henne.»
   Smith började darra. »Hur länge har AB Marionetter varit i verksamhet?»
   »Två år — i hemlighet.»
   »Skulle jag — finns det en möjlighet, menar jag, att ...» Smith fattade ivrigt sin vän om armbågen. »Kan du tala om för mig var jag kan få en robot, en marionett, för egen räkning? Du kan väl ge mig adressen, eller hur?»
   »Var så god.»
   Smith tog kortet och vred och vände på det. »Tack ska du ha», sade han. »Du anar inte hur mycket det här betyder. Bara ett litet andrum. En eller annan kväll, kanske bara nån gång i månaden. Min fru älskar mig så mycket att hon inte står ut med att jag är borta från henne en timme. Visst tycker jag mycket om henne, men du minns väl den gamla dikten : 'Kärleken tynar och dör, om du älskar för lätt; och om du älskar för mycket, går det på samma sätt.' Jag vill bara att hon ska lätta lite grann på sitt grepp.»
   »Det är åtminstone tur för dig att din fru älskar dig. Mitt problem är att hon hatar mig. Det är inte så lätt.»
   »Å, Nettie är vanvettigt förälskad i mig. Det ska bli min uppgift att få henne att älska mig mindre arbetsamt.»
   »Lycka till, Smith. Titta in nån gång medan jag är i Rio. Min fru skulle finna det underligt om du med ens upphörde med dina besök. Du ska uppföra dig mot Braling II här precis som du uppför dig mot mig.»
   »Ja visst! God natt. Och tack ska du ha.»
   Smith gick leende nerför gatan. Braling och Braling II gjorde helt om och steg in i hallen.
   I bussen tvärs genom staden visslade Smith lågt för sig själv och vred och vände på det vita kortet som han höll i handen.
   »Kunderna måste avge en försäkran om tystlåtenhet. Ett lagförslag är under behandling i Kongressen, vilket kommer att legalisera AB Marionetter, men tills vidare är det alltjämt ett lagbrott att använda sig av en marionett, om man skulle bli ertappad därmed.»
   »Jaha», sade Smith.
   »Kunderna måste låta göra en avgjutning av sin kropp och en färgskala över sina ögon, läppar, hår, hud m. m. Klienterna får beräkna en väntetid av två månader, innan deras modell är färdig.»
   Inte så farligt lång tid, tänkte Smith. Om två månader ska mina revben få en chans att hämta sig från de våldsamma omfamningar de har fått utstå. Om två månader ska mina händer repa sig efter att ha kramats i evighet. Om två månader kommer min misshandlade underläpp att börja återta sin rätta form. Jag vill inte låta otacksam . . . Han vände på kortet.
   »AB Marionetter har bedrivit sin verksamhet i två år och kan uppvisa en lång rad tillfredsställda kunder. Vårt motto är 'Inga förbehåll'. Adress : 43 South Wesley Drive.»
   Bussen stannade vid hans hållplats, han steg ur och medan han gnolande gick uppför trapporna tänkte han : Nettie och jag har femtontusen på vårt gemensamma bankkonto. Jag ska bara ta ut åttaturen för att så att säga göra en spekulation. Marionetten kommer säkert att betala sig med ränta på många sätt. Nettie behöver inte få veta något. Han låste upp dörren och var efter en minut inne i sovrummet. Där låg Nettie, blek, väldig och fromt sovande.
   »Kära Nettie.» Han blev nästan överväldigad av samvetskval när han såg hennes oskuldsfulla ansikte i halvmörkret. »Om du vore vaken, skulle du kväva mig med kyssar och kuttra i mitt öra. Ja, du gör så att jag känner mig som en brottsling. Du har varit en så god och kärleksfull hustru. Ibland kan jag helt enkelt inte tro att du gifte dig med mig i stället för med den där Bud Chapman, som du var fäst vid en gång. Och det verkar som om du har älskat mig vanvettigare än nånsin under den sista månaden.»
   Tårarna steg upp i ögonen på honom. Med ens ville han kyssa henne, tala om för henne att han älskade henne, riva itu kortet, glömma alltihop. Men när han lutade sig ner för att göra det, stack det till i handen och revbenen knakade och stönade. Med plågad blick hejdade han sig och vände sig bort. Han gick ut i korridoren och genom de mörka rummen. Gnolande drog han ut lådan i det svängda skrivbordet inne i biblioteket och lade beslag på bankboken. »Att ta ut åttaturen dollar, konstigare är det inte», sade han. »Det är allt som behövs.» Han hejdade sig. »Men vad nu?»
   Som fallen från skyarna läste han än en gång igenom bankbokens siffror. »Vad är meningen!» utropade han. »Det saknas tiotusen dollar!» Han rusade upp. »Det är bara femturen kvar! Vad har hon gjort? Vad har Nettie gjort med dem? Mer hattar, mer kläder, mer parfym! Eller vänta — jag vet! Hon har köpt det där lilla huset vid Hudsonfloden som hon har pratat om i månader, utan att så mycket som be mig om lov!»
   Han stormade in i sovrummet, fylld av rättmätig vrede. Vad menade hon med att ta ut deras pengar på det viset? Han lutade sig ner över henne. »Nettie!» skrek han. »Nettie, vakna!»
   Hon rörde inte på sig. »Vad har du gjort med mina pengar?» bölade han.
   Hon rörde på sig lite grann. Ljusskenet från gatan föll över de vackra kinderna.
   Det vilade något särskilt över henne. Hans hjärta bultade häftigt. Tungan kändes torr. Han ryste. Knäna vek sig plötsligt un der honom. Han föll ihop. »Nettie, Nettie!» skrek han. »Vad har du gjort med mina pengar!»
   Och därpå — den hemska tanken. Och sedan uppslukades han av skräcken och ensamheten. Och därpå febern och desillusioneringen. Ty utan att vilja göra det, lutade han sig framåt och ännu mer framåt, tills hans feberheta öra vilade stadigt och oåterkalleligt mot hennes runda skära barm. »Nettie!» ropade han.
   Tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick-tick.

Medan Smith gick nerför gatan i kvällen, steg Braling och Braling II in genom dörren till våningen..» Det gläder mig att han också ska bli lycklig», sade Braling.
   »Ja», sade Braling II tankspritt.
   »Och nu ner med dig i lådan i källaren, B-II.» Braling fattade den andra varelsen om armbågen och styrde 'honom mot källartrappan.
   »Det är just den saken jag vill resonera med dig om», sade Braling II när de hade kommit ner på betonggolvet och gick över det. »Källaren. Jag tycker inte om den. Jag tycker inte om den där verktygslådan.»
   »Jag ska försöka ordna det lite bekvämare för dig.»
   »Marionetter är gjorda för att röra sig, inte för att ligga stilla. Hur skulle du själv trivas med att ligga i en låda för det mesta?» »Tjaa ...»
   »Du skulle inte alls trivas med det. Jag går hela tiden. Det finns inget sätt att stänga av mig. Jag är fullt levande och jag har känslor.»
   »Det blir bara ett par dar till. Jag ska resa till Rio och då behöver du inte ligga i lådan. Du kan bo däruppe.»
   Braling II gjorde en irriterad gest. »Och när du kommer tillbaka efter att ha roat dig och haft det skönt, får jag vända tillbaka till lådan.»
   »De sa ingenting på marionettfabriken om att jag hade fått ett motspänstigt exemplar», sade Braling.
   »Det finns en hel del som de inte vet om oss», sade Braling II
   »Vi är rätt nya. Och vi är känsliga. Jag avskyr tanken på att du ska resa bort och roa dig och ligga och solbada i Rio, medan vi måste stanna häruppe i kylan.»
   »Men jag har velat göra den här resan hela mitt liv», sade Bra. ling lugnt.
   Han kisade med ögonen och kunde se havet och bergen och den gula sanden. Vågornas brus ljöd skönt i hans inre öron. Solen värmde hans nakna axlar. Vinet var utsökt.
   »Jag kommer aldrig att få resa till Rio», sade den andre mannen. »Har du tänkt på det?»
   »Nej, jag —»
   »Och en sak till. Din fru.»
   »Vad är det med henne?» frågade Braling och började maka sig mot dörren.
   »Jag tycker riktigt bra om henne.»
   »Det var roligt att höra att du trivs med ditt arbete.» Braling vätte läpparna nervöst.
   »Du förstår mig nog inte riktigt. Jag tror att — att jag är kär i henne.»
   Braling tog ännu ett steg bort och stelnade till. »Vad är du?»
   »Och jag har tänkt på hur skönt det är i Rio», sade Braling II, »och på att jag aldrig får komma dit, och jag har tänkt på din hustru och — jag tror att vi två skulle kunna bli mycket lyckliga.»
   »D-det var roligt.» Så obesvärat som möjligt gick Braling bort till källardörren. »Du har väl ingenting emot att vänta ett ögonblick. Jag måste ringa ett samtal.»
   »Vart?» Braling II rynkade pannan.
   »Det är ingenting viktigt.»
   »Till A B Marionetter? Och be dem komma och hämta mig?» »Nej, nej — inte alls något i den vägen!» Han försökte rusa ut genom dörren.
   Hans handled fattades i ett järnhårt grepp. »Spring inte!» »Släpp mig!»
   »Nej.»
   »Är det min fru som har satt i dig det här?»
   »Nej.»
   »Har hon gissat sig till sanningen? Har hon pratat med dig? Vet hon alltihop? Är det så?» Han skrek fram orden. En hand lades hastigt över hans mun.
   »Det får du aldrig veta, eller hur?» Braling II log lätt. »Det får du aldrig veta.»
   Braling kämpade mot. »Hon måste ha gissat det, hon måste ha påverkat dig!»
   »Jag tänker lägga dig i lådan, låsa den och tappa nyckeln», sade Braling II. »Sen ska jag köpa en biljett till Rio åt din fru också.»
   »Nej, nej, vänta lite. Vänta. Förhasta dig inte. Låt oss resonera om det här!»
   »Adjö, Braling.»
   Braling stelnade till. »Vad menar du med 'adjö'?»

Tio minuter senare vaknade mrs Braling. Hon förde handen till kinden. Någon hade nyss kysst den. Hon skälvde till och tittade upp. »Men — men så har du inte gjort på åratal», mumlade hon.
   »Vi ska se vad vi kan göra åt den saken», sade någon.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "Marionettes, Inc." ursprungligen publicerad i "Startling Stories" 1949 och återpublicerad i "The Illustrated Man" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki