Fandom

Svenskanoveller Wiki

AB sömnlöshet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Somnlos 1.png


av Harry Walton

Sömnlöshetsbehandlingen föreföll vara en utmärkt idé — ända tills man fick reda på att det ännu inte fanns något medel till att häva sömnlösheten...

SANDERS tänkte irriterat att karlen åtminstone kunde ha hållit sig vaken tills han hade berättat färdigt historien. I stället satt Wirtberg nersjunken i den enda bekväma stol det lilla kontoret ståtade med; hans tjocka händer var knäppta över den enorma buken, de tunga ögonlocken var slutna, den tjocka underläppen skälvde så snart han andades ut. Han tycktes vara på vippen att börja snarka. Sanders bet sig förargat i läppen. Så trevligt det var för Rymdpionjärerna att be detta fettberg om hjälp!
   Plötsligt suckade Wirtberg häftigt. Som om ansträngningen skulle bli hans sista öppnade han ögonen. De var blekblå och alltför små för det tjocka ansiktet.
   —Var det allt? pustade han.
   —Det är tillräckligt. Cullen har tre gånger så många anställda som jag. Det är rimligt att anta att han kan experimentera ut och demonstrera ett fulländat drivmedel innan vi kan. Det första patentet måste bli det grundläggande. Det skulle vara ute med oss.
   —Den uppfattningen har jag också, unge man.
   Sanders fnös. — Jag ber er inte bekräfta det. Jag ber er om hjälp. För fem år sedan arbetade ni på att eliminera sömnen. Vi är tillräckligt desperata för att tro att något sånt kunde ge oss en chans.
   Wirtberg slätade till sin enorma väst, fiskade upp ett paket tuggummi ur ena fickan och vecklade lojt och omsorgsfullt upp det.
   —Ni tror att ni kanske ändå kan besegra Cullen om ni allesammans arbetade mer och sov mindre? Han skakade på huvudet. Tuggummit försvann och tre hakor gungade rytmiskt.
   —Det kanske kan ge oss en chans att vinna genom ansträngning.
   —Ansträngning. Alltid måste ni unga män anstränga er. Se på mig. Anstränger jag mig? Nej, därför att det har jag inte råd med. Jag, Emmanuel Wirtberg, bekänner det. Mina vävnader är degenererade. Mitt hjärta är överansträngt. Vilken dag som helst kan vara min sista. Så jag, jag anstränger mig bara med hjärnan och inte ens den betungar jag för mycket.
   Sanders strök otåligt tillbaka sitt röda hår från pannan. — Ja — visst, men vi måste anstränga oss, annars går vi under. Jag har ett skepp på Callistotraden och det är intecknat till dörrhandtaget. Det är bara för att vi nöjer oss med minsta möjliga förtjänst som vi kan konkurrera med Cullens båda skepp — det och det faktum att raketdrivmedlet kostar honom lika mycket som det kostar oss.
   Han drog allvarligt den gnisslande skrivbordsstolen närmare den andre mannen. — Hör på, det är mer invecklat än så här. Ni kände min far. Han nådde Callisto först och vad callistanerna anbelangar så representerar han hela människosläktet. Han gjorde handelsavtalen ocb de var renhåriga. Hur länge tror ni de skulle fortsätta att vara det om Cullens skepp var de enda som kom dit? Och om han utvecklar ett stötdrivmedel innan vi gör det så kommer de att vara det, därför att raketerna kommer inte att kunna tävla med det. Vi vet att han har arbetat på det sedan stötprincipen publicerades för utveckling för tre månader sedan.
   Det kom ett sorgset uttryck i Wirtbergs bleka ögon. — Jag har inte något som ni skulle kunna använda. Och om jag hade det så skulle ni inte kunna betala mig. Är det inte så?
   —Så är det. Vi har investerat alla våra pengar och allt vi har kunnat låna upp i forskningen. Men jag trodde att ni kanske ville slå er ihop med oss. Det kommer att bli en massa royalty om vi konstruerar drivmedlet.
   De bleka ögonen slöts mot de feta kindernas rynkor. — Så synd. Jag spelar aldrig hasard. För mig är det alltid av yttersta vikt att jag får betalt. Så dct är lika bra att jag inte kan hjälpa er.
   —Visst, sa Sanders bittert. Lika bra. Jag är ledsen att jag har besvärat er.
   Det var han också. Han hade inte sovit på tjugo timmar och samtalet hade utplånat allt hopp och han var ursinnig på sig själv för att han hade väntat sig något annat av Wirtberg, för att han hade räknat med mannens vänskap med hans far.
   Wirtberg öppnade åter ögonen. — Förstår ni hur det ligger till? Jag är en sjuk man. Att spela hasard är ingen affär för mig. Jag lever inte för att arbeta. Jag arbetar bara för att leva, så jag måste få betalt.
   —Naturligtvis. Förlåt att jag har bett er om något.
   —Ni är bitter, min unge vän, mumlade den tjocke karlen. Han suckade, hävde upp sin kroppshydda ur den stönande stolen och vaggade mot dörren. På tröskeln stannade han.
   —Glöm inte en sak, min vän. Om ni är rädd för Cullen så är han också rädd för er. Inte heller att det i det här loppet inte bara gäller att springa fortast.

DEN FETE MANNEN rörde sig inte då sekreteraren ropade första gången.
   —Mr Cullen tar emot er nu, upprepade hon.
   —Naturligtvis gör han det. Varför skulle han inte göra det? Han är nyfiken. Han säger för sig själv: "Vad kan den skicklige biokemisten Emmanuel Wirtberg önska av mig? Om det är en donation kan jag alltid vägra. Men först måste jag ta reda på det." Därför är han villig att träffa mig.
   —Ja, herrn. Vill ni kanske gå in?
   Med en grymtning reste sig Wirtberg mödosamt och gick förbi flickan. Dörren hon pekade på öppnades då hans kroppshydda skymde ett elektriskt öga. När han väl hade kommit genom den gick han rakt mot den största av de båda stolarna bredvid det imponerande skrivbordet, och först när han hade satt sig i den såg han på mannen bakom skrivbordet.
   —Ni ursäktar väl en gammal man hans friheter, mr Cullen? Mina vävnader är degenererade. Mitt hjärta är överansträngt. Det är nödvändigt att jag klemar bort mig själv fysiskt men min hjärna, den vilar aldrig.
   Den andre nickade kort. Tunna, nervösa läppar gnagde på kanten av en mustasch som hade vaxats till två spetsiga ändar. Cyrus Cullen granskade sin besökare med ögon som på ett löjligt sätt stack ut ur ett smalt ansikte. Han sa inte något.
   —Ni undrar varför jag har kommit hit, fortsatte Wirtberg. Jag kan berätta för er att jag just kommer från Thomas Sanders.
   —I så fall, sa Cullen med gäll, kinkig röst, så ödslar vi antagligen båda två bort vår tid.
   Wirtberg visade inget tecken på att ha hört. — Han gör framsteg, den unge mannen. Han besitter en gränslös energi. Hans vilja är stark. Men han har inte några pengar — vi kan inte göra affärer med varandra, förstår ni. I den här världen måste den ene sälja om den andre vill köpa.
   —Vad har det här för intresse för mig? undrade Cullen.
   Wirtberg vecklade omsorgsfullt upp ett paket tuggummi. — Jag säger till mig själv: Om det här Thomas Sanders vill ha är viktigt för honom — tråkigt att han inte kan betala för det så måste det vara värdefullt för Cyrus Cullen. Och helt säkert kommer han att kunna betala för det.
   —Vad är det ni har som jag skulle vilja ha? bet Cullen av.
   —Tid, sa Wirtberg och stoppade tuggummit i munnen.
   Han tuggade långsamt. Cullen lekte med en brevpress och tvinnade sin mustaseh. — Fortsätt, sa han till slut skyndsamt. Jag hör på.
   —Bra. Pengar har ni. Tekniker har ni. Drivmedelsprincipen publicerades för utveckling och är därför allmän egendom tills ett praktiskt drivmedel har demonstrerats. Men en sak behöver ni som ni inte kan köpa — tid. Av det har Sanders lika mycket som ni, inte en minut mer men inte heller en sekund mindre. Era män arbetar, sedan måste de vila sig, sedan arbetar de igen.
   —Ni berättar inte några nyheter för mig, muttrade Cullen.
   —Men jag har ju redan sagt vad det gäller! Era män, de sover därför att de måste det: Men tänk om de inte skulle sova?
   —Utmärkt, muttrade Cullen. Det skulle också hjälpa om de inte åt, grälade eller ville hälsa på sina fruar. Så vad då?
   —Vi kan inte hindra dem från att äta. Och grälandet, det är psykologernas sak att avstyra. Och till och med kvinnorna har sin plats. Men sömn, det är inte något nödvändigt. Jag, Emmanuel Wirtberg, kan ordna med det.
   Cullen glodde misstänksamt på honom då han tände en cigarr.
   —Anta att det är möjligt, vilka är nackdelarna? Vilka otrevliga följder får det?
   —Inga alls! Hälsan förblir utmärkt. Det blir inga skadliga effekter. Det psykologiska, det är något annat. Det är inte en frihet för små hjärnor. Jag skulle bara behandla män som har intyg på att de är fullt normala. För abnorma psyken skulle jag inte ha något ansvar. Sådan måste överenskommelsen vara.
   —Hur blir det med intellektuell vakenhet? Minne? Intelligens?
   —De skulle bli bättre än någonsin. Det garanterar jag också. Hjärnan blir 'som min, utomordentligt lysande.
   Cullen gick fram till fönstret, stannade där och gick sedan tillbaka med långa kliv.
   —Har ni testat det här noggrant? På människor?
   —Först på djur, med en enastående framgång. Och på en man, vars identitet jag emellertid inte kan avslöja. Ni har Emmanuel Wirtbergs ord på det.
   —Ert pris för att behandla sju män?
   —Hundratusen enheter.
   —Löjligt, fräste Cullen.
   Wirtberg drog en djup suck. — Det säger jag också till mig själv. Hur kan ens jag, fastän jag är ett enastående geni, sätta ett pris på en så dyrbar sak som tiden! Men man måste leva. Därför säljer jag det till ett visst pris det som är ovärderligt.
   —Femtitusen!
   Wirtberg knäppte ihop sina händer. Han satt med slutna ögon som en buddhabild av sten.
   —Sjuttifem, fräste den magre mannen. Gestalten i stolen rörde sig inte.
   —Hundratusen, förutsatt att jag får patentet.
   Wirtbergs ögon öppnades. Han suekade åter. — Vi är inte på samma våglängd, mr Cullen. Tråkigt, inte sant? Men jag spelar aldrig hasard.
   —All right! skrek Cullen. Hundratusen i förskott, vilka ska återbetalas om ni misslyckas. Jag vill ha era garantier skriftligt. Ni ska förnya behandlingen så ofta det behövs utan extra kostnad.
   —Naturligtvis. Men jag känner inte de här männen som ni tänker låta behandla. Är deras psyken normala? Det måste jag vara säker på. En tio dagars psykisk diagnos kommer att vara tillräcklig.
   —Tio dagar! vrålade Cullen. Det kommer inte på frågan. Tiden är det väsentliga i hela saken. Det förstår ni väl.
   Wirtberg ryckte långsamt på axlarna. — Beklagligt, inte sant? Men hur skulle jag annars våga ta på mig ansvaret?
   —Kör till, jag avstår från ert ansvar. Psykiskt har ni inte med dem att göra. Men ni garanterar deras fysiska välbefinnande.
   —Just det. Ni kan utarbeta avtalet. Wirtberg suckade djupt då han mödosamt reste på sig. — Jag är en gammal man. Resor tröttar mig. Kanske ni vill komma till mitt laboratorium i kväll för behandling? Injektionerna behövs under loppet av fyra timmar.
   —Vi kommer.
   —Klockan åtta precis, är ni snäll. Det är viktigt för mig att jag inte tröttar ut mig sent på natten. Ni förstår kanske att en sjuk man måste pjåska med sig själv. Mitt hjärta är avskyvärt svagt. Mina vävnader...
   —Vi ska komma i tid. Några speciella instruktioner.
   —Ja. Glöm för all del inte att ta med er hundratusen enheter — i kontanter.

SANDERS parkerade sin gamla skraltiga bil bredvid ett skjul med plåttak och såg automatiskt upp då en raket vrålade upp från fältet. Skeppet var redan långt borta i söder och hade krympt till en löjligt liten prick tack vare sin fruktansvärda aeceleration. Han såg dess blekblå avgasflamma förlora sig mot den mörka kvällshimlen och kastade sedan en blick på skenet av strålkastare en kvarts kilometer neråt landningsbanan.
   Han förstod att det måste vara ett av Cullens skepp. Bara Callistofartyg och några Venusfraktskepp använde den här flyghamnen nu. En gång hade där funnits fullt med skepp. För åttio år sedan hade platsen använts för en världsutställning. Den var nära New York men inte fashionabel; de luxuösa månskeppen och de flesta linjeskeppen som giek mellan de inre planeterna landade på La Guardia. Dess främsta fördel var att markhyran var låg.
   Men inte tillräckligt låg för att göra så att Rymdpionjärerna kunde fortsätta om Cullen kom före dem mcd drivmedlet. Konstigt hur det hade blivit en tävling mellan honom och Cullen, båda två jämförelsevis små företagare. Andra linjer som gick på kortare sträckor hade råd med raketer. Om ett stötdrivmedel utvecklades så skulle de övergå till det i sinom tid, men det var för dem inte en fråga om liv och död som det var för Callistolinjerna. Vad han visste så var inte någon annan grupp ens tillräckligt intresserad för att utforska problemet nu. Det var goda tider för fraktfart och de var fullt upptagna med att kamma in förtjänsten.
   Han vände sig bort från strålkastarna och fick syn på Tony, vars slanka, jumperklädda gestalt avtecknade sig mot skenet från laboratoriebyggnadens inre. Hon bade sett honom. Men det var likt henne att inte ropa på honom, att inte dra uppmärksamheten till sig själv förrän han var beredd att ägna henne den. Han undrade ett ögonblick om han någonsin skulle träffa en annan kvinna som var så tillfredsställande som Antoinette Brandes. Frågan var rent teoretisk; han ville det inte.
   —Vi är beredda, Tom, sa hon. Ed drog ut på provet tills du kunde komma. Har du sovit gott?
   —Jag känner mig strålande. — Han kysste henne som om han gjorde det.
   —Låt oss nu se vad ni båda har gjort medan jag sov.
   Laboratoriet var litet, trångt, fullt av mörka vrår som ljusct aldrig nådde. En jontransformator surrade ursinnigt i ena ändan, men ljuset var koncentrerat på en cnda lång arbetsbänk. Över denna böjde sig en lång yngre man, som började bli skallig och bar bifokala glasögon. Han rätade på sig då de andra kom in och hans oansenliga ansikte lystes upp av ett skevt leende.
   —Du kommer i tid för fiaskot, tillkännagav han. Tony säger att det kommer att bli ett fiasko till. Hon har sprungit här med räknestickan alltför ofta. Färdiga?
   Sandcrs fick gåshud som han alltid fick då något av de otaliga proven ägde rum. Han hade aldrig kunnat ta saken som Craig och Tony. Han nickade bara. Tony slog lugnt om ett halvt dussin reläer på tavlan. Craig såg gillande på henne, nickade och tryckte på en kontakt.
   På bänken vaknade en missformad massa av metall och plast av en fotbolls storlek till liv då kablarna .med ett surrande matade den med ström. Nålar rörde sig på ett dussin visartavlor. Och nästan ögonblickligen kändes en stickande lukt av ozon. Några sekunder senare blandades den plötsligt med en lukt av brinnande isolering.
   —Stäng av! sa Craig och nålarna föll tillbaka då strömmen bröts i kablarna, i den oformliga saken på bänken. — Hur stor stöt?
   —Sex komma fyra sju. Varade tolv sekunder, fyra längre än förra gången.
   —Vi gör framsteg, sa Sanders bittert. Tolv sekunder efter tolv veckors arbete. Bara en hälften så stor stöt som vi behöver för att lyfta strålama. Ser ut som om raketer skulle ha en härlig framtid för sig.
   —Men det gick som vi trodde, Tom, sa Tony. Precis som i alla andra prov vi har gjort så fanns det en faktor som inte ville hålla sig i styr. Det har den aldrig gjort. Naturligtvis är jag dum då det gäller de ingenjörsfaktorer som ni måste tänka på men jag är säker på mina siffror.
   —Hon menar vår oledarkonstant, insköt Craig. Och svälj inte det där om att hon skulle vara dum. Hon sköter ekvationerna som om hon var själve Einstein. Och förbaske mig om hon inte alltid har rätt.
   —Vi kanske skulle försöka med plastoinskivor i kondensatom, sa Sanders. Och hur skulle det vara om vi kastade om fasen med två drivmedelsomlopp? Det skulle minska belastningen även om kondensatom gör samma sak. Se här, låt oss arbeta ut de nya konstanterna åt Tony och...
   —Posten har kommit, tillkännagav en automatisk högtalare.
   De båda männen kunde lika gärna inte ha hört det. Tony smet ut från laboratoriet, gick till det lilla kontoret och öppnade lådan för rörposten. Hon slet inte upp det förseglade kuvert som låg där men hon gick mycket långsamt tillbaka till laboratoriet.
   —Vi ska börja med tusen tusendels millimeter på stötgallret. Pröva det på räknestickan, Tony. Gör kapaciteten
   Då såg Sanders hennes ansikte. Hon sträckte bara fram brevet och han såg på avsändaren och ryckte upp det utan att säga något. Han låste det i ett ögonkast och räckte det till Craig.
   —Det är ett meddelande om att Cullen har anmält sig för demonstration. Vår svanesång. Slut på alltsammans.
   Veckornas anspänning, den själsliga och kroppsliga tröttheten förvandlade besvikelsen till bitterhet.
   Craigs reaktion hade också en anstrykning av trötthet trots en tydlig ansträngning att bemästra situationen. — Kanske han bluffar. Eller han kanske lurar sig själv och riktar in sig på en forskningstidtabell som han inte kan hålla. Om han inte kan framställa en modell till det datum han har bestämt så kan han inte anhålla om en ny demonstration förrän efter sextio dagar. Under tiden kan vi kanske komma underfund med vilka fel vi har gjort ...
   —Eller kanske inte! svarade Sanders skarpt. Jag kommer inte att låta dig och Tony lura er själva för min skull. Vi kan lika gärna medge att vi är besegrade. Cullen är alltför smart för att anhålla om en demonstration ifall han bara var halvfärdig. Eftersom han har gjort det så har han säkert en modell. Och även om vi hade en och därmed kunde svara på hans anhållan och den var lika bra som hans så är det bästa vi kunde få nu ett delat patent.
   Logiken var oemotstridlig. Ingen röst höjdes då han kastade kretsdiagrammen i papperskorgen. Craig och Tony såg hjälplöst på varandra då han gick ut ur laboratoriet.


Somnlos 2.png


SANDERS hade bara en tanke i hjärnan och det var att bli ensam, att blöta och stöta det som han kände igen som besvikelse föranledd av trötthet. Utan att närmare tänka gick han mot det lilla kontoret. Han hade kommit fram till skrivbordet innan han blev medveten om att det fanns någon annan i rummet. En ursäkt formade sig på hans läppar, men den utplånades då han såg vem det var.
   —Det stod "kom in" på ljusskylten utanför dörren så det gjorde jag, sa Cyrus Cullen.
   —Vi är vårdslösa med det, svarade Sanders. Men så är också de flesta av våra gäster trevliga människor.
   Cullen ignorerade piken. — Arbetat hårt?
   —Det vet ni att vi gör. Och ni kom inte för att fråga om det så säg vad ni vill ha sagt och ge er sedan i väg.
   Cullen ryckte på axlarna. — Ni vet antagligen vid det här laget att jag har anhållit om demonstration. Eller annars kommer ni att få reda på det när som helst. Ni är besegrad, Sanders.
   —Så synd att jag inte godtar ert ord på det.
   —Det skulle löna sig för er. Ni är besegrad och vi vet det båda två, men jag medger att ni kan ha flax och framställa en konkurrerande modell och kräva ett delat patent. Det är knappast möjligt men jag har råd att betala för att eliminera ett eventuellt turskott. Jag ger er femtitusen för ert drivmedel som det är nu.
   —Pionjärdrivmedlet är inte till salu.
   Cullen flinade. — Kanske jag kan hjälpa er att ändra er. Ni vet ännu inte vad ni har att strida mot. Hur mycket har ni sovit den här veckan?
   Frågan var så oväntad att Sanders besvarade den innan han hann tänka sig för. — Tolv, tretton timmar. Visst har vi för lite folk och visst är vi utarbetade men vi ska fortsätta att försöka besegra den där hjärntrusten ni har.
   Han var ändå starkt medveten om kontrasten mellan sig själv — ögon som var röda av brist på sömn, kläder som var skrynkliga därför att han hade burit dem för länge — och den pigge, välvårdade Cullen.
   —Ja, ta er en ordentlig titt på mig, medan ni ändå håller på, Sanders. Jag mår prima. Men jag har inte sovit en enda minut på de senaste åtta dagarna.
   Bedövade nerver absorberade långsamt chocken.
   —Ni ... åh, han kan inte ha ...
   —Om ni menar Wirtberg så gjorde han det. Ni kunde inte betala honom så han gjorde ett avtal med mig. Mina tekniker fick också hela antitrötthetsbehandlingen. Då den har ebbat ut får de den igen. De kan arbeta i tjugofyra timmar om dygnet om det behövs. De är fysiskt i topptrim och deras hjärnor är om möjligt ännu vaknare än tidigare. Ni har att göra med en oslagbar kombination, Sanders. Jag är generös nog att erbjuda er femtitusen.
   —Inte till salu.
   —Ni är trött! fräste Cullen. Om ni inte var det så skulle ni förstå då ni är besegrad. Mitt demonstrationsdatum var beräknat innan vi fick antisömnbehandlingen; jag köpte bara Wirtbergs hjälp som ett slags försäkring. Det finns inte något — inte en enda småsak — som kan hindra mig från att demonstrera min modell på den bestämda dagen. Jag erbjuder er femtitusen som en annan försäkring — mot en möjlighet på miljonen. Vill ni ha den?
   —Ut härifrån, sa Sanders med tjock röst och reste sig.
   Cullen reste sig också. — Det kommer inte att löna sig för er att vara halsstarrig. Tänk över det men inte för länge. I morgon kommer mitt erbjudande att vara fyrtifemtusen. Det kommer att bli femtusen mindre per dag.
   —Ut! gnisslade Sanders.
   Cullens hånleende satt fast i hans minne länge efter det att mannen hade gått. Men till slut strosade Sanders tillbaka till laboratoriet, där Craig och Tony genast ursinnigt låtsades att de inte var intresserade av papperen med siffror framför dem.
   —Cullen var här just, meddelade Sanders. Han erbjöd femtitusen för vårt drivmedel.
   De andras tystnad var full av frågor.
   —Kanske jag inte borde ha gjort det jag gjorde. Kanske jag är skyldig er båda alla slags ursäkter. Det tycktes bara inte finnas något annat.
   Craigs svar kom stammande. — Vi är också ledsna, Tom. Men om du såg på det på det sättet så gör det inte mig något. Och inte Tony heller, det slår jag vad om. Vi skulle ha fortsatt om du hade velat, men så var det med det, antar jag.
   —Just det, tillade Tony. Vad du än säger, Tom. Ibland måste man vara smart för att förstå då det är tid att sluta.
   —Då antar jag att ingen av oss är smart, sa Sanders triumferande. Jag avvisade Cullens anbud, även sen han hade medgett att Wirtberg sålt sin metod till honom. Ta fram den där räknestickan igen, Tony.

ALEX HENDERSON, Cullenlinjens ekonomichef, iakttog sin arbetsgivare som gick fram och tillbaka på sitt arbetsrum med en nervös energi som närmast var löjlig. Den lille företagaren med de utstående ögonen tycktes våra nära bristningsgränsen.
   —För Jupiters, skull, sitt ner, utbrast till slut Henderson. Jag blir trött bara av att se dig.
   Cullen rusade tillbaka till skrivbordet i tre kliv och slängde sig häftigt ner i stolen.
   —Det är typiskt, skrek han, för det samarbete jag får. Du blir trött. Bryr sig inte någon om vad som händer med mitt företag?
   —Naturligtvis. Du är två veckor före tidtabellen, din anhållan är inskickad, Sanders är besegrad och dina skepp kammar in vinst på varje färd. Är det så illa?
   —Men Sanders arbetar fortfarande, två veckor efter det att jag erbjöd mig att köpa ut honom. Han har något i rockärmen.
   —Bara armbågen, replikcrade Henderson. Det är din fantasi som tar struptag på dig. Kom ihåg att det bästa han kan få — med ett maximum av tur — är ett delat patent. Vilket betyder att ni båda två skulle stanna kvar på Callisto och tjäna mer pengar än tidigare.
   —Det är det han är efter! Och vad gör vi åt det?
   Henderson som inte hade fått antisömnbehandlingen gäspade.
   —Vad du behöver är en natts skön sömn, föreslog han. Den här Wirtberg kanske kan hålla dig vaken, men du har varit mycket otrevlig hela veckan. De andra grabbarna avlägsnar sig åtminstone regelbundet från laboratoriet. De ruvar inte där som du gör. Och dessutom tycker jag inte om vad Gilroy sa i morse.
   —Vad då?
   —Att det är långtråkigt att sparka på en karl som ligger. Och att han önskade att han kunde byta sida, arbeta för Sanders ett tag för att utjämna saker och ting en smula.
   —Där ser du vad jag har att kämpa mot! — Cullens röst gick nästan upp i falsett. — Ingen lojalitet. — Jag skulle vilja säga att de är utleda. Och det är du också. Du har hållit på med det här för länge. Fastän du är fördjupad i det så är du trött på alltsammans själv.
   Cullen fnös. Apparaten på hans skrivbord lyste till och han spottade ilsket fram ett svar. En man i laboratorierock kom in.
   —Nå, vad önskar du, Moran? Bonus på din bonus?
   Mannen stod där nonchalant utan att säga ett ord men mycket långsamt började ett leende sprida sig över hans ansikte. Han sken mot den lille mannen med mustaschen bakom skrivbordet.
   —Säg något! Stå inte bara där och flina som en idiot! Mannen fortsatte att le. Utan att röra sig lyckades Cullen ge intrycket av att han hoppade upp och ner.
   —Ut med dig då. Om du inte har något att säga så ut med dig!
   —Men det har jag, sa Moran till slut. Jag har kommit för att erinra dig om att jag har arbetat för dig i elva år och fått längsta tänkbara betalning tio av dem. För tio månader sen tredubblade du min lön. Jag kommer att få en fin bonus då ditt patent går igenom. Jag hjälpte dig att få det, och det är som det ska vara. Jag ville bara säga att vi är kvitt och att jag slutar.
   —Det kan du inte! skrek Cullen. Du får inte någon bonus om du gör det.
   —Det vet jag. Det är därför som det roar mig. Ser du, jag bryr mig inte om det. Jag har just insett att jag är fri. Jobbet är färdigt och jag är utled på det och jag tänker ge mig i väg. Jag har just insett att bonusen inte spelar någon roll. Jag är så utled på det att ingen bonus i världen skulle kunna förmå mig att stanna.
   —Jag fördubblar din bonus. Du får dubbelt så mycket som de andra.
   Moran skakade på huvudet.
   —Du fattar inte. Jag är utled på det. Jag har varit det i tio år och aldrig förstått vad som stod på tok med mig. Nu förstår jag det och jag tänker göra något åt det. Tänker resa jorden runt. Har alltid velat göra det.
   Utan att säga mer vände han på klacken och gick ut, medan en storm av ord förföljde honom. Då Cullen slutligen hade tröttnat på att skrika öppnade han en skrivbordslåda och tog ur en flaska upp en tablett som han svalde och sköljde ner med en klunk vatten. Henderson såg på honom till hälften road.
   —Jag sa att du var uttråkad. Han sa att han var det. En farlig sak, ledan. Man kan inte slåss mot den, kan inte göra något avtal med den. Kanske den kommer att besegra dig när allt kommer omkring, Cyrus.
   Cullen hade munnen full av vatten så Henderson var tvungen att svara då apparaten åter lyste till.
   —Det är Craven den här gången, rapporterade ekonomichefen. Lika bra att du träffar honom så att du får det undanstökat. Kanske han också vill sluta.
   —Inte Craven, fräste Cullen då han åter kunde prata. Du vet att han inte kan överge mig.
   Den mörke och sardoniske Craven stod lika nonchalant som Moran hade gjort. Tystnaden varade i fyrtio sekunder, en duell mellan honom och Cullen.
   —Vad har du på hjärtat? skrek Henderson då ovissheten blev för mycket för honom.
   Craven skrattade. — Jag är utled. Du behöver mig inte och jag tänker inte gå tillbaka. I fortsättningen är det rena rutinarbetet.
   Cullen blev mörkröd i ansiktet. — Om du ger dig av nu så kommer det att bli till ett fängelse på månen. Jag har vad som behövs för att förpassa dig dit.
   —Än sen då! — Craven förde sitt långa ansikte nära den andres —
   Du har hotat mig med det i sex år. Och först nu har jag fått mod att be dig dra åt skogen. Vet du varför? Därför att jag är fullkomligt utled. Till och med ett fängelse på månen skulle betyda omväxling. Jag går inte tillbaka till det där laboratoriet.
   —Varför inte det? frågade Henderson lugnt. Det är ett bra laboratorium. Du får bra betalt. Du kommer att få en jättestor bonus. Varför inte gå tillbaka?
   —Utled.
   —Du kommer att trivas på månen, fräste Cullen. Två veckors natt, två veckors dag. Fängelserutin, varje timme inrutad. Alltid samma sak.
   —Sluta, avbröt Henderson. Om ni inte var utarbetade båda två så skulle ni se vad som är lämpligt att göra. De ingick ett ögonblicks vapenstillestånd och såg på honom.
   —Craven vill sluta i laboratoriet. Kör till. Du, Cyrus, oroar dig för vad Sanders håller på med. Jag tror du är dum. Men Craven kan bevisa att du är det.
   —Menar du att jag ska låta honom spionera på Sanders?
   —Låt honom leka detektiv. Jag tror att han inte är utan tidigare erfarenhet i det yrket.
   —Jag kan gå utan att stampa med fötterna, medgav Craven. Strunta i vad jag sa. Det jobbet gör jag gärna. Jag vill ha laboratoriebonusen plus den där saken du har om mig i ditt kassaskåp.
   Henderson reste sig och gäspade.
   —Ni båda kommer att bli överens. Jag kan låta er själva klara av de smutsiga detaljerna. För egen del är jag glad över att jag fortfarande kan njuta av åtta timmars sömn. God natt.
   Han lämnade de båda andra i butter men fullständig enighet.

SANDERS rörde sig på sin turistsäng i det lilla rummet bredvid kontoret. Genom ett dis av behaglig dåsighet strävade medvetandet tillbaka till det problem som upptog hela hans vakna tid. Motvilligt höjde han huvudet för att kasta en blick på den lysande klockan på väggen. Den visade bara på en kvart över tre. Han hade gett sig själv lov att sova till fem. Först då han åter lade ner huvudet på kudden trängde den oroande sanningen genom hans sömndruckna hjärna. Något måste ha väckt honom. Det var inte naturligt att han annars skulle ha vaknat.
   När han hade insett det blev han plötsligt absolut klarvaken. Han steg upp, tryckte på den kontakt som tände ljuset i hela laboratoriet och verkstaden upptill. Ljuset stack smärtsamt i ögonen på honom; nästan blind vacklade han genom det irriterande ljuset och fötterna förde honom automatiskt den välkända vägen till laboratoriet. Där kastade han upp dörren på vid gavel och stod och blinkade medan hans pupiller försökte vänja sig vid ljuset. Något i luften fick honom att hosta. På arbetsbänken tycktes den svarta klump som var drivmedlet glimma framför hans ögon.
   Sedan insåg han plötsligt häpet att det inte var hans ögon utan föremålet självt som var anledningen till det. Drivmedlet var aktiverat och hade varit det en stund och var redan så överhettat att isoleringen höll på att brista.
   Efter en skenbart lång stund som i verkligheten bara var någon sekund lyckades han nå strömbrytaren och slog av den. En stank av överhettade oledarskivor hängde som ett täcke över arbetsbänken. Han grep några verktyg, lossade skruvarna, vräkte den heta metallen åt sidan obekymrad om att fingrarna brändes och stirrade på förödelsen inuti.
   Den var fullständig. Varje rör, relä och kondensator bar förstörelsens prägel och några speciella apparater som han hade konstruerat och Craig med svårighet gjort för hand var fullkomligt söndriga. En slägga skulle knappast ha kunnat åstadkomma större ödeläggelse.
   Han stod fortfarande vid arbetsbänken och tog isär apparaten för att rädda de mycket få delar som skulle kunna användas igen då Tony och Craig fann honom.

—DU HAR INGET att oroa dig för, sa Craven. De leker fortfarande med steatit som stötoledare. Vi har gått igenom allt det och vet att det är en återvändsgränd. Och naturligtvis sätter de fortfarande hög potens på stötgallret, vilket är hopplöst.
   Cullen tuggade av ändan på en cigarr; vid närmare eftertanke föste han lådan mot Craven.
   —Smet du i väg utan att de märkte något? Vet de inte något?
   Craven flinade.
   —Såvida de inte är döva och blinda och dumma i huvudet så vet de att det inte var jultomten som kom på besök i går natt. Jag prövade deras modell. Den borde kunna säljas som skrot.
   Cullen svor till. — Du är en idiot. Du gav dem inte bara tipset om att vi vet vad de gör utan tvingade dem också att bygga en ny modell. Tänk om de råkar hitta den rätta kombinationen då de bygger om den?
   —Jag slår vad om, sa Craven vårdslöst, att de inte gör det. Får jag betalt?
   —Ja. Jag kanske kommer att behöva dig igen.
   Craven kastade sin halvrökta cigarr i askkoppen. — Jag vill ha något annat också. En natts skön sömn. Jag är inte längre någon av dina tama sälar.
   —Du får sova när vi andra får göra det, fräste Cullen.
   Craven reste sig. — Är det ditt sista ord?
   Och då Cullen bara såg bister ut tillade han: — Därför att det är bäst att det inte är det. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig men jag känner mig inte som vanligt. Det känns som om jag inte brydde mig det minsta om hur det går, precis som då jag spelade fotboll i skolan som grabb. Det var orsaken till att jag förstörde Sanders modell. Det var inte slugt och jag visste det. Men jag struntade i det.
   Vid dörren vände han sig ett ögonblick om.
   —Jag tror att det gäller för hela laboratoriet. Bäst att låta dem sova innan de allesammans börjar göra en massa saker för att se vad som händer. Därför att det som händer kan kanske förvåna alla — speciellt dig.
   —En veckas arbete, sa Craig och hans ögon var allvarliga bakom glasögonen.
   —Jag borde ha hört honom, muttrade Sanders. Jag hörde faktiskt och bara låg där utan att göra något.
   —Ju förr ni båda slutar med likbesiktningen, sa Tony praktiskt, desto förr kan vi återgå till arbetet.
   Craig flinade åt henne. — Hur kan en enda flicka ha rätt så ofta? Nåja, ge mig de .där skivstorlekarna igen så ska jag börja.
   Tony bläddrade igenom sina papper — och flämtade plötsligt bestört till.
   —Han har varit på de här — titta här!
   Pappret hon höll i handen var alldeles fullklottrat med streck och kråkfötter.
   —Även med räknemaskinen kommer det att bli en dags arbete, sa hon indignerat. Och så meningslöst. Varför rev han inte helt enkelt sönder det eller brände...
   Hon tystnade och granskade pappret medan männen såg på henne.
   —Han kände till kalkylerna, sa hon tankfullt. Se här — han bytte ut den här storheten. Och det visar sig vara riktigt om man går igenom det! Kommer ni ihåg vilket värde det var som aldrig verkade vara rätt?
   —Stötoledaren, sa Sanders. Är det den?
   Hon nickade och skrev snabbt. — Här är den, innanför den teoretiska gräns som vi fixerade och aldrig lyckades nå.
   —Duger inte då, sa Craig. En oledare av det värdet skulle genast gå sönder.
   —Låt oss i alla fall se efter, föreslog Sanders och tog upp en bok med specifikationer på syntetiska material. Det är långt under steatit som vi har använt. Här — en kiselförening, kiselmangan. Du har rätt, den förstörs vid 200 volt.
   —Och vi använder 6000, sa Craig hånfullt.
   Sanders lade ifrån sig boken. --- Jag fattar det inte, Tony, men även om det verkade förnuftigt — hur kunde det vara det? Varför skulle fienden ge oss upplysningar?
   —Om det är fienden, invände Tony, varför försöka lura oss med något som verkar vara så fel?
   —Hon har rätt igen, medgav Craig motvilligt. Och det är lustigt hur den konstant han ger stämmer överens med kiselmanganet till sista decimalen. Det enda vi behöver göra är att pressa ner våra 6000 volt till 200 eller mindre.
   —Det kan vi! avbröt Sanders honom. Stöten måste ges en viss lutning vid 6000 i förhållande till marken. Men mellan skivorna skulle vilken skälig differens som helst duga — 175 skulle vara fullt tillräckligt. Så vi använder 5825 volt på den andra skivan, 6000 på den första.
   De såg på varandra med förnyat hopp och deras trötthet försvann. Tony sträckte sig fram och matade in ett diagrampapper i räknemaskinen.

CULLEN ledsagades av en leende japansk tjänare till Wirtbergs biologiska laboratorium. Inrättningens härskare satt i en väldig stol framför ett arbetsbord överhöljt med kemiska apparater men hans ögon var slutna och hans händer knäppta på den enorma magen. Vätska bubblade i en retort utan att någon fäste sig vid det.
   —Wirtberg! — Cullenlinjens prydlige lille ägare stannade på tröskeln, bestört över stanken i laboratoriet. — För tusan, människa, jag var tvungen att träffa er. Varför kom ni inte då jag bad er göra det?
   Biologen öppnade motvilligt ögonen. — Åh, är det Cullen. Men jag går sällan ut. För mig är det en stor ansträngning att lämna mitt hus. Mitt hjärta är redan överansträngt. Mina vävnader...
   —Ja, ja, sa Cullen skyndsamt. Därför har jag kommit hit. Kan vi gå någon annanstans? Det stinker så förfärligt här.
   —Ja, inte sant? instämde Wirtberg lugnt. Ni borde inte ha kommit.
   Cullen kastade en misstänksam blick på honom och kom sedan till den slutsatsen att det inte var menat som någon förolämpning. Han gick försiktigt in. Några apor i en bur i bortre ändan började snattra förfärligt då de fick syn på främlingen.
   Wirtberg viftade mot en stol. — Inget står väl på tok? Era män faller väl inte i sömn över sitt arbete?
   —Nej, men det är nog så allvarligt, morrade Cullen. Försök förstå det här. För tjugosex dagar sedan nådde vi så långt att mina ingenjörer kunde utlova en arbetsmodell till ett bestämt datum. Jag känner ingenjörer; den beräkningen tillät inte några misstag. Men jag ansökte om en demonstration först dagen efter det ni hade gett oss antisömnbehandlingen. Räknade med att det gav oss en marginal för de eventuella saker som de där idioterna kanske hade förbisett, eftersom de skulle kunna arbeta dag och natt om något gick galet.
   Wirtberg nickade tungt. — Men inget har väl gått galet? Deras hjärnor är väl lika vakna som innan? Jag, Emmanuel Wirtberg, garanterade att det skulle vara så.
   —Åh, de är nog så vakna, erkände Cullen buttert. Det är det som är bekymret. De är utleda. Märk väl att de inte är utarbetade. Men min förste ingenjör bad om att få semester i går. Semester! Och den här veckan har två av mina bästa män slutat. Ville inte säga varför, bara att de var utleda på arbetet.
   Biologen skrockade för sig själv. — Men vad vill ni att jag ska göra? De här männen, de är trötta på arbetet. Deras hälsotillstånd är gott, deras själsförmögenheter har inte försvagats. Det är inte mitt fel.
   En färgglad fågel i en bur började skrika som en vansinnig. Cullen hoppade till och torkade sig i pannan med en näsduk.
   —Jag sa inte att det var det. Det är bara det att de är utleda. De vill ha omväxling.
   Wirtberg skrockade åter. — Det är så hemskt likt fallet Elmer, sa han tankfullt.
   —Jag är inte intresserad av familjeminnen. Hur blir det med mina män?
   Elmer är en apa, fortsatte Wirtberg obekymrat. Antisömnbehandlingen var mycket framgångsrik med honom. Ända från första början sov han inte. Dag och natt hoppade han omkring i buren. Men till slut blev den här apan utled. Sedan blev han olycklig. Till och med i en ny bur var det samma sak och inte ens en ny vän, en apa vid namn Mary Jane kunde längre intressera honom. Han ville bara tjura.
   Biologen ruskade högtidligt på huvudet.
   —Det var först efteråt som det gick upp ett ljus för mig. Denne Elmer, han var offer för psykisk trötthet. Han var uttråkad av sin omgivning och av sin kropp och av hela sig själv. Jag rycker på axlarna. Jag säger "Äsch! Det här är bara ett djur. Det har få intressen. Med människor kommer det att bli en annan sak." Men ack, era män blir också utleda. Sa jag inte att det inte är en frihet för små hjärnor? Bad ni inte mig, Emmanuel Wirtberg, att strunta i den psykodiagnos jag begärde?
   —Jo, jo, det gjorde jag, medgav Cullen. Vi har ställt diagnos på bekymret. Vilket är botemedlet?
   Wirtberg ryckte på axlarna. — Botemedlet, det är att sova. I psykisk trötthet önskar patienten vila i sin drömvärld. Naturen ger oss två världar, en att sträva i och en att vila i. Det är inte bara kroppen som vilar — visst inte! Själen expanderar i drömmarnas mer elastiska värld. Det är inte medvetslöshet den söker utan pånyttfödelse i sitt eget skapandes region. Även den fantastiska drömmen är en flykt från den tråkiga verkligheten. Egot vilar i fantasi. Alltför mycket verklighet kan det inte uthärda.
   Cullen fuktade sina läppar. — Det verkar förnuftigt. Det känns som om jag själv inte skulle ha något emot en natts skön sömn. Varför inte? Om sömn kommer att göra så att de fortsätter att arbeta så har vi råd med det nu. Vill ni ombesörja det, va?
   —Gärna. Jag förutsåg att ni kanske skulle önska behandlingens motgift. Jag visste naturligtvis inte att ni skulle komma så snart. Men jag håller redan på med att arbeta på det.
   —Arbeta på det?
   —Ständigt, dag och natt. Ni ser framför er extraktet av en alkaloid som åter ska stimulera hjärnans sömncentrum. — Trots sina klumpiga händer svängde Wirtberg snabbt åt sidan en Bunsenbrännare för att låta retorten svalna. — Kanske, fortsatte 'han vänligt, kanske kommer det att bli ett lika stort misslyckande som alla mina andra experiment.

CULLEN kände en kall kåre längs ryggen. Hans framträdande adamsäpple rörde sig häftigt upp och ner innan han återfick talförmågan.
   —Menar ni att ni ännu inte har något motgift? frågade han med gäll röst.
   —Visst inte. Fast det är ännu för tidigt att säga att det inte finns något. När allt kommer omkring har jag bara gjort tvåhundrasjuttifyra experiment än så länge. Men jag ger inte upp. Jag, Emmanuel Wirtberg, tror fortfarande att det finns ett motgift. Det återstår bara att finna det.
   —Men ni berättade inte för mig att det inte fanns något motgift, gnällde Cullen. Ni samtyckte till och med till att förnya behandlingen om det skulle visa sig nödvändigt.
   —Naturligtvis. Jag står fast vid kontraktet. Om era män somnar så ska jag gärna upprepa behandlingen. Men det har inte visat sig nödvändigt ännu. Till och med Elmer är vaken efter fem år.
   —Fem år ..., mumlade Cullen matt. Wirtberg, ni måste finna det. — Han svalde som om han kippade efter andan. — Mina män ... jag skulle inte våga berätta det här för dem. Ni får inte låta dem veta det. De skulle döda mig-
   Wirtberg vecklade omsorgsfullt upp ett paket tuggummi. — Ja, det är möjligt. Det psyke som vägras sin normala flykt till drömmarna kan övergå till dödligt våld. I synnerhet om någon lämplig syndabock är närvarande.
   Han granskade fundersamt den lille darrande företagaren, som om han hade nått fram till en tillfredsställande slutsats. — Ja, det är rentav mer än möjligt. Ni är det logiska offret. Jag för min del är säker. Är inte Emmanuel Wirtberg den enda människa som känner till antisömnbehandlingen? Och vem annars kan upptäcka motgiftet? Men ni ... Han skakade allvarligt på huvudet och hans tre hakor guppade samtidigt.
   —Det måste finnas en utväg, viskade Cullen och torkade sin fuktiga panna. Ett snabbare sätt. Ni ensam här ... hundratals experiment! Det kan ta ett helt liv!
   —Det har redan tagit fem år. Men vetenskapen, hon är en fordrande hustru. Vad är ett människoliv värt?
   —Nej! Det här kan inte vänta, Wirtberg. Ni måste finna det fort. Skaffa assistenter. Skaffa ett större laboratorium. Gör tio experiment på en gång. Tjugo.
   Wirtberg gjorde en gest som om han ville dämpa ner den upprörde mannen. — Min vän, jag är en fattig man. Det behövs pengar för att arbeta i sådan stor skala. Jag skulle bli glad över att få uppsikt över det men assistenter arbetar inte gratis. Ett större laboratorium? Jag har knappt råd med det här.
   —Hur mycket? Orden viskades fram med en hes kraxning.
   Wirtberg slöt ögonen medan han räknade; hans hakor upphörde att tugga.
   —Det är möjligt, sa han till slut. Men allt annat än lätt. Bara Emmanuel Wirtberg skulle kunna utföra ett sådant forskningsmirakel för futtiga tvåhundratusen enheter.
   Cullen sa inte ett ord. Hans ansikte var vaxblekt.
   —Ja, fortsatte Wirtberg uppsluppet. Tvåhundratusen blir bra till att börja med. Och om jag sedan måste be om mer ...
   Han ryckte långsamt på axlarna och log mot den förkrossade och tyste stackaren bredvid sig.

TONY läste högt upp det papper med officiellt utseende som hade kommit med morgonposten.
   "Eftersom, i den händelse att båda de ansökande lyckas, det kan bli nödvändigt att bevilja ett delat patent, måste deras modeller vara lika vad beträffar storlek, form, tyngd och andra yttre karakteristika. Ritningar och specifikationer för skroven översändes därför härmed. Modellerna måste vara fjärrkontrollerade av mikrosändare på de individuella våglängder som anges nedan."
   —Nog så enkelt, var Sanders kommentar. Skroven är standardiserade enmanslivbåtar, vilket är precis vad vårt drivmedel kan handskas med eftersom det naturligtvis inte kommer att finnas någon passagerare ombord. De ursprungliga drivmedelsaggregaten och själva stötdrivmedlets maximivikt var bestämda då vi ansökte om att få utveckla saken, så Cullen var tvungen att inskränka sig på samma sätt som vi. Och vi kan göra ett vanligt mikrokontrollaggregat på ett par timmar. Naturligtvis kommer Cullen att göra detsamma och våra kontroller kommer att vara praktiskt taget identiska.
   Craig rynkade pannan. — Låter ganska renhårigt, bortsett från det att Cullen inte borde ha kunnat tävla med dig. Om Wirtberg inte hade lurat oss, den skenhelige gamle bedragaren
   —Vi skulle ändå haft Cullen på halsen, sa Sanders. Med de män och de pengar han hade kunde han knappt misslyckas. Nej, det här är ett fall då halva limpan är ganska välkommen. Ett delat patent innebär att våra skepp stannar på Callistolinjen. Men om Cullen får ensamrätt
   —Det kommer han inte att få, sa Tony och lät övertygad. Vårt drivmedel fungerar underbart.
   —Och bara för att försäkra oss om att det fortsätter att fungera, sa Craig, tänker Tom och jag i fortsättningen sova här inne. Jag har satt upp några interferensstrålar som kommer att avslöja alla som trippar runt här då vi sover.
   —Vilket inte kommer att bli mycket, sa Sanders bistert. Vi kämpar fortfarande mot Cullens nonstoparbete — AB Sömnlöshet — och vi har bara sex dagar på oss.

—MR GILROY från laboratoriet är här, sa apparaten på Cullens skrivbord.
   Mr Gilroy var inte ensam. Tre klarvakna tekniker med bistra ansikten stegade in efter honom.
   —Förlåt, mr Cullen, ursäktade sig apparaten. De andra dök upp omedelbart efter det att ni hade sagt att ni tog emot mr Gilroy.
   —Ja, ja, fräste Cullen. Det var allt.
   Hans mustasch såg nött ut. Chefen för Cullenföretaget verkade inte så spänstig som han hade gjort tre veckor tidigare. Lika krasslig som han såg ut, lika barska såg hans anställda ut.
   —Ja? Vad är det? fräste han.
   Gilroy steg fram. — Detta är en kommitté som representerar de få tekniker som fortfarande arbetar för dig. Jag har blivit utsedd att tala.
   —Gör det då, sa Cullen ilsket. Tala!
   —Det ska jag. Modellen är färdig. Att sätta in den i standardskrovet är ett rent rutinarbete; vilka lärlingar som helst skulle kunna göra det på tre dagar. Vi räknar med att vara klara med det i kväll.
   —Det var på tiden, sa Cullen.
   —I kväll, fortsatte Gilroy, tänker vi gå hem. Gå till sängs. För att sova omkring fjorton timmar.
   —Menar ni att ni är trötta? frågade Cullen förvånat. Men Wirtberg sa till mig ...
   —Vi är inte trötta men det är bäst att du ser till att vi blir det. Därför att utan att alls vara sömniga så längtar vi förtvivlat efter att få sova. Om vi hade kunnat få tag i narkotika så skulle några av oss ha prövat det vid det här laget. Eftersom vi inte kan det så blir det din sak. Skaffa hit den där karlen som behandlade oss och låt honom ge oss motgiftet.
   Cullen mobiliserade upp återstoden av sitt ledarskap. Han försökte med en bluff. — Vad ni ber om är omöjligt. Jag kan inte riskera månaders arbete, en investering på en halv miljon enheter för att ni ska få ta er en tupplur. Ni vet att jag själv också fick antisömnbehandlingen. Jag kommer inte att sova förrän jag har det där patentet och vid Callistos sextåiga åsnor, det ska inte ni heller göra!
   Den därpå följande tystnaden vibrerade av spänning.
   —Menar du att du vägrar låta oss sova, vrålade den ene av männen, då din modell är färdig och klar att demonstreras?
   —Jag kan inte ta risken, replikerade Cullen. Ni har inte rätt att be mig göra det.
   Ilsket mumlande kom till svar. Han försökte överrösta det. Då männen närmade sig hans skrivbord sökte hans fingrar febrilt efter en knapp och tryckte på den.
   —Och nu är leken slut, sa en ny röst. Vänd er om allesammans!
   De upproriska vände sig häftigt om och stod ansikte mot ansikte med Craven, som de inte hade sett på flera dagar. Han siktade på dem med en förlamare.
   —Den här manicken ger inte sömn, sa han och klappade på vapnet. Bara några timmars hjälplöshet, sedan några timmars illamående och så är ni på benen igen. Det är faktiskt inte värt det, pojkar.
   De begrep det. De kastade bistra blickar på Craven då de troppade av. Då dörren stängdes bakom dem satte sig Craven på skrivbordet.
   —De upptäckte det nästan, sa han. Undrar hur länge det kommer att dröja innan de gör det.
   —Upptäcker vad då?
   —Att du inte har något motgift. Kanske Wirtberg kräver en orimligt stor summa för det — eller har inte han det heller? Säg inget; jag vet det. Jag har misstänkt det.
   —Han håller på att arbeta på det, bekände Cullen ängsligt. Jag har backat upp honom så mycket jag har kunnat. Och kom ihåg att jag sitter i samma båt som ni.
   Craven spottade på det rena golvet.
   —Det är allt som hindrar mig från att använda den här på dig. -- Han viftade med förlamaren. — Jag ska stå på din sida ett tag. Men såvida inte Wirtberg snart lyckas så är det bäst att du skriver ditt testamente.
   Cullen satte sig skälvande. — Det krävs pengar. Wirtberg har redan fått tvåhundratusen förutom det jag betalade honom för antisömnbehandlingen. Han lurade mig men han är vårt enda hopp. Det är därför jag inte har råd med ett delat patent. Bara fullständig kontroll kan ge mig de kontanter jag behöver — för att bland annat finansiera Wirtberg.
   —Det förstår jag. Så varför inte försäkra dig om att du får det?
   Cullen såg frågande på honom.
   —Modellerna är fjärrstyrda, förtydligade Craven. På bestämda våglängder. Så du medför en bärbar projektor till provfältet och har den utom synhåll. Ställ in den på Sanders våglängd och...
   —Krascha hans skepp? viskade Cullen.
   Craven ryckte på axlarna. — Hans drivmedel blev ett fiasko, det är allt. Han kommer själv aldrig att tro något annat. Vad du behöver är naturligtvis en man som diskret kan bygga en automatisk strålprojektor som är tillräckligt stark för att påverka Sanders styrning.
   —Fem dagar kvar. Kan du göra det?
   —Ensam, utan hjälp av någon av dina tama sälar. Jag har på något vis trott att det skulle bli så här, så jag har gjort planritningar. Det kommer att kosta dig en dubbelt så stor bonus och din underskrift på det här.
   Han kastade ett skrynkligt papper på skrivbordet; Cullen läste det med darrande händer.
   —Men det här ... det här är ju en bekännelse på det som du just har erbjudit dig att göra!
   Craven flinade. — Det är för att utjämna det lilla pappret i ditt kassaskåp. Kommer du ihåg? Jag åtar mig inte jobbet såvida jag inte är skyddad — genom att ha dig med mig just där det är som hetast.
   Cullen kastade pappret åt sidan. — Så tokig är jag inte.
   Nej, instämde Craven. Du är klok och du vet precis vad du kommer att råka ut för då de där killarna i laboratoriet får reda på att du har gett dem sömnlöshet för livet.
   Cullen suckade.

—NÅGON ringde till dig då ni var ute, Tony, sa Craig då hon och Sanders kom tillbaka den sista kvällen före provet. Sa att hans namn var Anton Gilroy. Han ville komma hit om du var inne.
   Tonys ansikte blev lite skärare under pudret. — Tack. Jag ville ändå inte träffa honom.
   —Gilroy? frågade Sanders. Vem det än är så är han ur spelet. Tony kommer i fortsättningen att vara upptagen jämt. Som mr Sanders.
   Craig sken med hela ansiktet. — Kommer inte som någon överraskning för mig men det gläder mig att det har tillkännagetts. Gratulerar.
   —Tackar. Jag tror att jag har haft tur.
   —Jag tycker också att jag har haft tur, sa Tony. Och jag tror att vi kommer att vinna i morgon. Kvinnlig intuition.
   —Vad, inte någon räknesticka? undrade Craig. Det påminner mig om en sak — en inspektör från Patentverket var här för att kontrollera vår styrningsutrustning. Verkade ha den rätta legitimationen, men jag tog inte ögonen från honom på hela tiden.
   —Och allting var som det skulle?
   —In i minsta detalj riktigt. Han lät mig köra igenom kontrollsekvensen, kontrollerade mottagningsfrekvensen och blev sedan intresserad av vår sändare. Men det enda han gjorde där var att kontrollera dess frekvens och sätta ett sigill på den. Där är det.
   Styrningssändaren, en solid kub med ungefär trettio centimeters sida var en standardmodell som användes för att landsätta robotlivbåtar under räddningsoperationer i rymden. Fyra korta och tjocka spakar som stack upp på översidan gav en totalsumma av åtta variabler. På en fix bärvåg var reglerade vibrationer grupperade på åtta olika sätt så att de gav lika många styrningssignaler.
   Horisontellt runt tuben löpte ett tjockt metallband som effektivt hindrade öppnande av någon sida; dess ändar förenades i en tjock metallskiva som bar ett sigill.
   —Känns konstigt, kommenterade Craig. Jag menar att inte ha något att göra. Det här sigillet är symboliskt. Vi är färdiga och så är det med det. Jag kan inte komma på något att göra.
   —Inte? frågade Tony. Nå, det kan jag. Håller inte "Ganymede" fortfarande på att lasta?
   —Jovisst, svarade Sanders förbryllat. Varför det?
   —Därför att medan hon gör det så ska du be fyra eller fem besättningsmän att tillbringa kvällen här — förfriskningar serveras. De ska vakta utrustningen.
   —Varför kan inte vi göra de?
   —Du kommer att ha annat att göra, sa Tony bestämt. Du ska bjuda ut mig på middag som belöning för väl utfört arbete. Och för att du har slagit Gilroy ur brädet.


Somnlos 3.png


PROVFÄLTET som en gång i tiden hade varit ett mindre flygfält i norra Westchester var täckt av en tät markdimma, då Craig körde fram i lastbilen. Tony och Sanders vinkade åt honom att köra mot en av hangarerna, där deras egen bil stod parkerad bredvid en liten grupp tjänstemän från Patentverket. Ingen Cullenutrustning eller Cullenpersonal syntes ännu
   —Ni är lite tidiga men det är bara bra, hälsade en tjänsteman dem. Om ni lastar av ert skepp så ska vi sätta i gång.
   Det lilla skeppet vägdes, mättes, granskades från för till akter och märktes med ett identifieringsmärke; sedan placerades det på en startplattform.
   —Och så er sändare, sa den tekniske inspektören.
   —Men den kontrollerades i går, muttrade Craig. Den är som den ska vara.
   Mannen ryckte på axlarna. — Det är bara en formalitet men enligt föreskrifterna ska en frekvenskontroll ske just före provet.
   Några minuter senare hade sändaren också klarerats. Det återstod inget annat än att vänta. En halvtimme förflöt långsamt. Markdimman lyfte och mer än en tjänsteman såg otåligt på klockan. Men klockan tio precis, den bestämda tidpunkten, anlände Cullens arbetslag i två lastbilar. Cullen var själv också med.
   Konkurrentskeppet kontrollerades också snabbt oeh placerades på en andra plattform bredvid den första. Dess styrningssändare som sköttes av en tjock tekniker som bar gammalmodiga glasögon med tjocka linser fick också genomgå frekvensprovet.
   —Som en rutinförsiktighetsåtgärd, tillkännagav Patentverkets chef, ska vi placera oss i ett skyddsrum av betong en och en halv kilometer uppför startbanan. Starten kommer att synas tydligt i kikare och elektroniska sonder kommer att hålla skeppen under övervakning hela tiden. De ska naturligtvis styras från skyddsrummet.
   Man åkte snabbt till skyddsrummet i lastbilarna. Craig satte upp sin sändare medan Cullens man gjorde samma sak. Cullen stod själv tyst bredvid.
   —Eftersom ni kom först, sa Patentverkets chef till Sanders, så får ni välja om ni vill starta först eller. sist.
   —Vi är beredda nu.
   —Utmärkt. Följ de flyginstruktioner som ni har försetts med. Sanders nickade. Det var så tyst i skyddsrummet att knäppandet av spakarna under Craigs fingrar tydligt hördes. I det spända ögonblicket gav Cullen tecken åt en man i sin grupp och denne gick ögonblickligen. Sanders granskade sitt skepp i en kikare och lät Craig sköta styrningen.
   —Vändningen normal, rapporterade den senare med monoton röst. Styrreaktion normal. Startdrivmedlet påkopplat. Drivmedlet är påkopplat...
   —Hon lyfter, flämtade Sanders och en suck undslapp Tony, då det lilla skeppet en och en halv kilometer därifrån lyfte från plattformen, styrt av osynligt men otroligt känsliga fingrar. Ett ögonblick kretsade det runt medan drivmedlet automatiskt ökades; sedan rusade det rakt uppåt som styrt av raketer. På trettio sekunder blev det en prick på himlen.
   —Håll det på femton hundra meters höjd, påminde Sanders Craig. Accelerera på kvartsstyrka en halv kilometer, cirkla sedan runt.
   Under Craigs skickliga fingrar på spakarna började det lilla skeppet röra sig. Efter tre sekunder rusade det mot åskådarna. Efter ytterligare fyra hade deras raka kurs lytt Craigs vilja och blivit en kurva. Och fortfarande ökade det farten.
   —Ta ner det, rådde Sanders medan han granskade det i kikaren.
   Lydigt ändrade Craig kurs. Men det lilla skeppet som nu jagade runt i en cirkelbana fortsatte att öka farten. Och cirkeln vidgades då centrifugalkraften övervann riktningsstöten.
   —För fort, sa Sanders kort. Stäng av drivmedlet. Stäng av det.
   —Det går inte, flämtade Craig och drog i spakarna som för att försäkra sig själv om det.
   Ett unisont utrop kom från åskådarna, då det lilla skeppet raglade fram och tillbaka. Om och om igen vände dess nos utåt för att genast dras tillbaka av riktningsstöten. Och fortfarande ökade dess hastighet. Åskådarna hörde det gälla tjutet då det rusade genom hindrande luft. Skrovet som bara var byggt att klyva den tunna stratosfären med sådan fart närmade sig ljudets kritiska hastighet.
   En snyftning undslapp Craig, som frenetiskt försökte stoppa den vansinniga flygningen. Sanders kände det som om han upplevde en mardröm då han såg det lilla skeppet slutligen bryta sig ur sin oregelbundna kurs och börja en ännu vildare sicksackfärd ner mot marken. Omedvetet förde han händerna framåt som för att hejda dess fall.
   Kraschen skedde en kilometer därifrån och var ett enda tungt dunsande av metall mot den hårda marken. Ett dammoln spred sig genast över vraket. Sanders var redan halvvägs ute ur skyddsrummet då två av tjänstemännen höll honom tillbaka.
   —Jag beklagar, sa en av dem. Undersökningen får anstå tills det andra skeppet har gjort sin flygning.
   Cullens man böjde sig över kontrollerna. Bittert såg Sanders det andra skeppet mjukt stiga uppåt från plattformen. På 1 500 meters höjd accelererade det på sin räta kurs. Sju sekunder senare svängde det runt i en cirkelbana och behöll utan svårighet den uppnådda hastigheten. Sedan rusade det uppåt i överensstämmelse med de flygmanövrer som hade föreskrivits, och jagade mot de osynliga stjärnorna. Efter några sekunder var det också osynligt. Alla ögon i skyddsrummet vändes mot sonderings-skärmen, där skeppet syntes som en lysande prick, medan instrument bredvid angav dess hastighet och höjd.
   —Höjd tretti kilometer, tillkännagav den tekniske inspektören. Ni kan hålla det där.
   Pricken på skärmen antog en kurs som var mer eller mindre radiell till de inritade cirklar som angav kilometerna.
   —Testa maximiaccelerationen, beordrade inspektören.
   Pricken flydde över skärmen, försvann, kom sedan plötsligt tillbaka på motsatta sidan då sonderingsstrålen svängdes för att hålla kvar den i synfältet.
   —Acceleration fyra G, rapporterades efter ett ögonblick. Minska hastigheten i en spiral till tretusen meters höjd.
   Lydigt cirklade punkten runt och blev ljusare hela tiden. Två minuter förflöt.
   —Fartminskningen tillfredsställande, sa inspektören kort. Ni kan landa.
   Alla ansträngde ögonen för att se den första skymten av skeppet som styrde neråt. Först såg man det inte men plötsligt kom det rusande ner ur ett högt moln. Det föll snabbt men under fullständig kontroll.
   Tysta såg alla det styra neråt, tveka tre meter från marken och sedan mjukt sjunka till marken inte långt från vraket av det första otursförföljda skeppet.
   —På grund av den tillfredsställande demonstration som just har avslutats, sa Cullen med vad som tycktes onaturligt hög röst, kräver jag helt patent på det första framgångsrika stötdrivmedlet.
   Ingen svarade honom och han lyckades se lite dum ut. Bara teknikern som hade skött styrningen såg upp och log triumferande mot honom. Tysta samlade Patentverkets fyramannakommitté ihop sina papper och åkte tillsammans med den tekniske inspektören i väg i en tjänstebil för att granska båda skeppen. De andra ombads stanna kvar och gjorde det med illa dold otålighet.
   Tystnaden kändes obehaglig. Cullen gnagde otåligt på mustaschen och viskade då och då med sin kontrolltekniker. Några minuter senare bar teknikern ut sin sändare till lastbilen.
   Efter kraschen hade Craig inte rört sig eller sagt ett ord. Nu vaknade han plötsligt till liv. Som en man besatt av en enda tanke tog han verktyg från den väska han hade fört med sig och klippte sönder kubens sigill. Metallen smällde av — och upplöstes i en härva små trådar. Ögonblickligen blev en rad hårt spända metallsträngar, som dittills hade varit inneslutna i vad som tycktes vara ett enkelt stålband, hopplöst hopsnärjda. Och driven av någon plötslig ingivelse placerade Craig sigillskivan mellan en böjtångs käkar. Den krossades som en övermogen nöt.
   Inuti låg ett välkänt föremål — en frekvensinställd kristall.
   —Jag visste att han inte hade kommit in i den, mumlade Craig. Men jag tänkte aldrig på det här...
   Sanders klappade honom på axeln. — Glöm det. Om du inte hade varit, så skulle vi inte ens fått veta det nu. Det här ger oss möjlighet att lägga in en. protest.
   Han visste bättre. Man skulle inte tjäna några pengar på att protestera, på att släpa ett fall från domstol till domstol. Det fanns inte något bevis på att det var Cullen som hade saboterat deras skepp. De hade oåterkalleligen förlorat.
   Han läste samma tankar i Craigs ögon. Ilsken inte bara över misslyckandet utan också över det sabotage som hade vållat det vände han sig till Tony. Men hon var inte där.
   —Tony! Jag trodde att hon var här tillsammans med oss.
   Han visste aldrig om misstanken först tändes i Craigs ögon eller i hans egen hjärna. Men han förkastade den genast. Tony, en förrädare! Lojala, förtjusande Tony? Det var omöjligt att tänka sig. Han ville inte tänka sig det.

MEN CRAIG grep honom i armen och gav misstanken näring med nakna fakta. För vad Craig hade sett, vad Sanders nu måste se var att Tony stod bredvid Cullens lastbil och allvarligt talade med någon på den.
   Det var Craig som rusade ut och Sanders följde mekaniskt efter honom. Tony vände sig om och blev häpen då hon fick syn på dem.
   —Tom! Det här är Anton Gilroy. — Kontrollteknikern nickade. Vi studerade tillsammans vid Matematiska Institutet. Jag visste att han var en av Cullens tekniker, så jag blev förvånad då han ringde i går.
   —Knappast något skulle förvåna mig nu, sa Sanders dovt.
   Tony såg frågande på honom. — Jag kände igen mr Gilroy där inne. Så jag följde efter honom för att fråga varför han ville träffa mig. Kanske han vill berätta det för oss nu.
   Gilroy talade motvilligt. — Det var en ren privatsak. Jag tänkte att vi kanske kunde äta middag tillsammans och prata om gamla tider.
   —Säker på att det inte var för att fiffla med vår sändare? sa Sanders strävt.
   En tystnad som inte bådade gott bröts av Craig som hoppade upp på lastbilens flak för att närmare granska Gilroy.
   —Rösten avgör det. Ni var "inspektören" i går. En hudfärgning, färgade kontaktlinser och en mustasch var tillräckligt för att förändra er. Det var ni!
   Gilroy ryckte på axlarna. — Det blir ganska knepigt för er att bevisa en sådan sak.
   —Och ni ringde till Tony i förväg för att försäkra er om att hon inte skulle finnas i närheten och känna igen er.
   Sanders lade handen på Craigs arm. — Är du säker på det?
   —Åh, visst är jag säker på det — arton timmar för sent. Det här är karlen som saboterade vår sändare.
   Sanders visste aldrig vad han skulle ha gjort om inte Patentverkets representanter hade kommit tillbaka i det ögonblicket. Männen steg allvarligt ur bilen medan de som väntade gick mot dem. Talesmannen såg bistrare ut än någonsin.
   Vår inspektion var kort men tillräcklig. Men först tror jag att det måste stå klart för alla att det första skeppet saknade stabil acceleration liksom tillräcklig drivmedelsenergi för att styra det rätt. Det måste därför betraktas som ett misslyckande. Det andra skeppet fullgjorde varje anmodad manöver på ett framgångsrikt sätt. Det utgör därför den första framgångsrika demonstrationen av stötdrivmedlet.
   Sanders behärskade sin längtan att gå.
   —Vi har omsorgsfullt tänkt genom saken. Trots ett visst avsteg från reglerna har vi inget val utan måste bevilja helt patent åt konstruktören och uppfinnaren av det skeppet som demonstrerades som nummer två.
   Cullen talade förbindligt. — Jag tackar er för ert snabba och ytterst rättvisa beslut. Jag antar att det är slutgiltigt.
   —Det är det. Ingen protest kommer att beaktas. Men det framgångsrika skeppet, mr Cullen, det är inte ert. Det är det som Rymdpionjärerna ställde upp med som kommer att tilldelas helt patent.
   Det var som om en bomb hade exploderat i gruppen.
   —Ni har gjort ett misstag! fräste Cullen. Ni har blandat ihop skeppen.
   —Jag är rädd för det, sa Sanders spänt. Det finns vissa bevis för att vårt skepp drabbades av sabotage men det råder inte något tvivel om att det var vårt skepp som kraschade. Vill ni vara vänlig och tala om vad ni har funnit?
   Talesmannen för kommittén nickade. — Gärna. Båda modellerna märktes omsorgsfullt före proven. Vi fäste inte bara våra egna märken på dem utan vi noterade också i våra protokoll de små skillnader som fanns mellan dem. Det avgjorde saken. Er tekniker, mr Sanders, styrde det skepp som kraschade. Den framgångsrika modellen flögs av mr Cullens tekniker. Men det var ert skepp.
   —Det är ett avsteg från reglerna som jag tidigare nämnde och anledningen till den noggranna kontrollen. Om ni har fallit offer för sabotage så har det upphävts på ett högst besynnerligt sätt. Men vårt beslut står fast, för det baseras inte på vem som styrde modellerna utan på hur modellerna tog sig ut. Patentet är ert, mr Sanders.

—MR GILROY är egentligen hemskt rar, sa Tony nästa morgon. Vi åt en förtjusande middag tillsammans — och han hade inte de där förskräckliga glasögonen på sig.
   —Jag hoppas att du sa adjö ordentligt, sa Sanders. Som min fru, vilket du ska bli om åtta timmar kommer du inte att träffa honom så mycket.
   Tony såg på honom och Craig med gnistrande ögon.
   —Se så, stönade Craig. Du vet vad vi väntar på.
   —Det han satte runt vår sändare var en uppvägd självinduktion. Åtminstone tyckte jag han sa det, sa Tony. Vad den åstadkom var att skifta din frekvens när han väl hade aktiverat kristallen med en kodsignal från hans egen sändare, så att du skulle kunna styra Cullens skepp men inte ditt eget. Kom ihåg att Gilroy gick igenom din kontrollsekvens. Det var för att försäkra sig om att den i Cullens skepp skulle motsvara den. Han såg till så att den gjorde det. Hans egen sändare var utrustad så att han kunde slå på din frekvens sedan kommittén hade kontrollerat den för hans egen. Han är ganska stolt över den manick som fick det att fungera. Ingen annan kände till det.
   —Men varför?
   —Varför han gjorde det? sa Tony. Det var svårt att ta reda på. Han verkade — nästan fnoskig. Sa att han ville göra saker och ting intressanta, att allt var så tråkigt. Senare medgav han att han hade blivit ovän med Cullen, att han hade misstänkt att ert skepp skulle fifflas med på något sätt, att det inte skulle förvåna honom om någon stark överrösande sändare sattes upp i närheten. Någon vid namn Craven trodde han skulle göra en sådan sak åt Cullen. Den sändaren måste arbeta på en mycket bred frekvens, sa han — så bred att den skulle störa Cullens frekvens lika bra som din. En annan tokig sak han sa var att om ni båda ovetande flög den andres skepp så skulle det göra så att det blev ett rättvist prov. Men jag tror att det verkliga skälet var det allra sista han sa.
   —Det är det vi vill veta. Vad var det?
   —Han sa bara ... att det var hemskt skojigt.

FYRA TIMMAR senare ringde klockan ilsket i Sanders våning, och Craig svor till och tappade den svarta fluga som han hade försökt knyta på Sanders.
   —Jag passar inte som betjänt, stönade han. Varför har du aldrig lärt dig att själv knyta en fluga?
   —Tänker bara gifta mig en gång så det är inte värt besväret. Vill du öppna?
   Craig försvann för att göra det, men gestalten som sedan visade sig var en annan, en avsevärt tjockare.
   —Åh, den framgångsrike mannen gör sig beredd att fira, mumlade Wirtberg. Låt inte mig störa. Tillåt mig gratulera er.
   —Tack, sa Sanders. Jag hade tur, men det var inte er förtjänst.
   Biokemisten höjde en köttig handflata. — Men det var det i allra högsta grad. Jag har kommit hit för att förklara det.
   —Ni är inte skyldig mig någon förklaring.
   Craig som hade kommit tillbaka frågade vasst: — Ska jag ledsaga mr Wirtberg till dörren?
   —Nej! Det har kostat mig en stor ansträngning att komma hit. En stol, om ni inte har något emot det. Det gör mig trött att stå upp så länge.
   På egen hand fann Wirtberg en stor fåtölj, sjönk ner i den och pöste över som ett köttberg.
   Craig ignorerade honom och fortsatte manipulationen med flugan som Sanders uthärdade så gott han kunde.
   —Ni får förlåta en gammal man hans svaga kropp, kraxade Wirtberg. Mina vävnader är ... men jag kom inte hit för att berätta det för er. Ni tror att jag lurade er, inte sant? Naturligtvis gör ni det. Så låt mig förklara hur saken ligger till.
   —Ni ville ha antisömnbehandlingen för att få mer tid. Och det skulle ni också ha fått. Men tid, det är oekså ett uttryck för leda. För mycket tid, för mycket varseblivande av samma saker, det är inte den mänskliga hjärnan anpassad för. Jag, Emmanuel Wirtberg, kände till antisömnens nackdelar. Det rörde sig också om pengar som jag behövde och som ni inte hade. Så därför tog jag Cullens pengar för att kunna hjälpa er.
   Tystnaden som följde präglades av tydlig misstro.
   —Ni vill fortfarande inte förstå. Men tänk efter. Den här antisömnen som ni trodde skulle lösa era problem skapar i stället nya problem åt Cullen. Hans män kan inte sova, inte heller drömma och därför blir de utleda. Ni som sover kanske inte alls bryr er om drömmar men ni drömmer ändå och vederkvicks även om ni inte kommer ihåg de där drömmarna. Men en mäninska som inte kan drömma är tvingad till konstiga handlingar.
   —Det är omöjligt att förutse hur män som är utleda rentav på sig själva ska bete sig. De ställer krav och är missbelåtna då dessa uppfylls. De gör saker som inte har något annat syfte än att befria dem från deras leda. Deras samvete fördunklas också. Det undermedvetna har större inflytande, som det har under den normala sömnen. De blir amoraliska och bryr sig bara om omväxling och befrielse från sin leda. Är detta något att ge en man som ber om min hjälp?
   De båda männen såg tankfullt på honom; nu hade han väckt deras intresse.
   —Nej, det är snarare för en sådan mans girige fiende. Fysiskt sett är det oskadligt. Jag, Emmanuel Wirtberg, har för länge sedan bevisat det. Och kanske är jag också amoralisk. Eftersom jag var i trängande behov av pengar säljer jag det här till Cullen. Och alltför sent upptäcker han vad det beror på att jag behöver pengar. Det är för mina forskningar, därför att jag fortfarande har att finna motgiftet.
   —Menar ni att en enda behandling är permanent? frågade Sanders.
   —Det har jag funnit. Mitt första försöksobjekt var en apa vid namn Elmer och han led inte alls i början. Så jag säger "Det som är bra för en apa är ännu bättre för en människa". Och så behandlar jag en man som är villig, en intelligent man som jag tror ska använda sin frihet på ett bra sätt. Först efteråt visar Elmer tecken på psykisk trötthet. Jag ångrar min överilade handling. Mitt mänskliga försöksobjekt varnas. Och jag, Emmanuel Wirtberg, börjar det förtvivlade sökandet efter ett motgift som nu har hållit på i fem år. Jag försummar allt. annat. Mina besparingar går upp i rök. Då ser jag en möjlighet till en lysande kupp, jag behandlar Cullen och får på så sätt pengar. Och precis som jag förutser så ställer hans män till trassel som slutar till er fördel, min unge vän.

SANDERS nickade tankfullt. — Jag märker att jag är skyldig er en ursäkt. Ni har skyddat mig mot min vilja. I själva verket har jag er och Craig här och Tony och Gilroy att tacka för patentet.
   —Och kanske också lite grann en skurk vid namn Craven, sa Wirtberg, som kom till mig för att be om motgiftet och stannade kvar och berättade om hur han förstörde er första modell men inte kunde neka sig nöjet — ett barnsligt, som ledan har fött — att ge en matematisk gåta.
   —Som Tony löste, insköt Craig.
   —Jag står i tacksamhetsskuld till er, sa Sanders. Om Cullen inte kan finansiera er tillräckligt länge för att ni ska kunna finna motgiftet så ska jag hjälpa till. Med patentet kommer vi snart på fötter igen.
   Wirtberg höjde en hand till protest.
   —Tack ska ni ha, men det kommer inte att bli nödvändigt. Mr Cullen har varit mycket generös, därför att han satt i knipa. Och jag har haft tur, fast ni är de enda som jag har nämnt det här för. I går kväll upptäckte jag motgiftet. I morse vaknade Elmer ur sin första sömn på, fem år, vederkvickt och livlig som en apa. Saken är avklarad.
   Sanders flinade. — Då har Cullen och de andra dragit sig tillbaka från AB Sömnlöshet?
   —Inte ännu men det beror bara på att de ännu inte vet att jag har motgiftet. De kan vänta ett tag till. Min första skyldighet är mot den modige man som jag först experimenterade på, mannen som inte har sovit på fem år. Honom gav jag motgiftet för en timme sedan. Jag tror att det snart kommer att verka.
   Sanders såg noga på biokemisten.
   —Jag tror att jag känner den mannen, sa han.
   Wirtberg niekade sakta. — Jaså? Då är ni skarpsinnig. Och då förstår ni varför jag har gjort de saker jag har gjort.
   Craig såg förvirrad ut. Men Wirtberg visade inte någon lust att förklara. Feta händer var knäppta över hans buk som en saliggörande Buddhas; hans ögon var slutna och han tycktes vara på vippen att börja snarka.
   —Inte, viskade Craig, inte menar han ... sig själv?
   Sanders nickade bara. Tillsammans såg de förstående på Wirtberg. Han höll på att snarka.


Källa, Häpna 1959 nummer 12

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki