FANDOM


Av Anna Wahlgren

"Jag har aldrig . . . börjar han.
Han bryter blossande röd. Ögonen står vitt uppspärrade i tystnaden och möter hennes.
Hon stirrar tillbaka, kallt, tomt, alldeles ljust och ointresserat. Och hon säger: 'Det märks.'"


  — Hej, säger hon. Kommer du?
   Plötsligt känner han sig förlägen. Och han ser på sina händer som är röda av kylan, och tankarna går helt ovidkommande och opassande till handskarna därhemma som spruckit i sömmen, det är sömmen mellan tummen och pekfingret som alltid går upp, antagligen därför att han har för breda tummar . . . ovanligt långa ... eller något.
   Han harklar sig.
  — Jag kom förbi .. . alltså ... Jag skulle se om ... Följer du med på filmen, då?
  — Vilken film?
  — Vi pratade ju om .. .
  — Det minns jag inte.
   Hon ler, hon står i dörröppningen och ler och han har en känsla av att vägen är spärrad för honom i alla riktningar.
  — Den där franska ... Det är sista dagen.
  — Sista dagen?
  — Sista dagen den går!
   Han blir inte klok på sina känslor. Nu väller irritationen fram, nu ser han plötsligt framför sig böckerna och bordet och läslampan och pennorna och det dåliga samvetet, som ligger utbrett över skrivbordsunderlägget som en annan duk, men inte vit; nej, svart av självförebråelser och dålig moral.
  — Å, nu minns jag. Just det! Du sa att du hade sett den förut. Jaså, den går sista gången ikväll?
  — Fyra gånger, säger han. Nu är hans röst mörk av missmod. Jag har sett den fyra gånger.
   Hennes ögon blir stora.
  — Herregud, säger hon. — Ja, vad då!
  — Nej, jag bara undrar ... Fyra gånger! Finns det filmer man står ut med att se om så mycket?
  — Ja! säger han dovt. Om de ger tillräckligt!
  — Ger?
   Hon har ett ljust ansikte med ljusa ögonbryn, som far upp i pannan en smula; hennes mun är liten och rund och färglös. Hela hon är liten och rund och färglös. Men inte när han är hemma, då är hon inte sådan, inte när han är ensam, med bilderna av henne och längtan; inte när han sitter på sin plats med vita böcker under blicken och dansande trycksvärta avsedd för varje annan hjärna än hans, då är hon inte sådan; då skälver hon av färg, då skimrar hon av doft, då stiger hennes klara ögon och blixtrar hennes leende från det glatta skrivbordsunderlägget, då lägger sig hennes varma kinders sötma mellan honom och hans arbete som en spärr av regnbågsskimrande lycka. Och det svider och hamrar och plågar och gör ont. Just det som hon inte har! Just det som hon inte är! Just det som inte är ... mellan dem . .. eller någonstans i sinnevärlden.
  — Kom in så länge, säger hon. Vad är klockan?
   Inte ens det klarar han ut.
  — Det beror på om du vill gå på första eller sista . jag menar ... Jag har ingen. Klocka. Den gick sönder
   Och vad har hon med det att göra? Han sväljer.
  — Hur mycket är klockan? ropar hon inåt rummet. Jag har några människor här, förklarar hon, du kanske känner dem.
   Han ser bort, hatar och vill gå.
  — Kom in då. Dricker du te?
   Dricker te, spelar gitarr, sjunger visor ... Inom honom vrålar besvikelsen, världens mest omåttliga och otillbörliga besvikelse stjälper sig runt i hans inälvor och torterar dem. Det går inte, det finns inte, det är fel och mest fel av allt är han själv. Bara två impulser behärskar honom nu, och båda är lika omöjliga: den ena vill kasta sig över henne, den andra vill skrika och gå, skrika och störta, aldrig mer finnas till.
   Arton år, nitton nästan; i vissa sammanhang förminskar man gärna, i andra lägger man på; arton år och aldrig närmare en flicka än man kan komma när man inte vågar överlämna sin hand till detta livets helvete och himmel därför att man vet att den är svettig. Han har skaffat sig en sorts image, det syns väl inte direkt på honom, men ensamheten har fått bli konsekvent, annars skulle han aldrig kunnat dölja sitt eländiga faktum. Nitton år och okysst! Det är rart beträffande flickor i fjortonårsåldern ...!
  — Jag har inget att ta på mig, hör han henne; hon passerar i trosor och tröja och är försvunnen i samma sekund.
   Han hajar till, strupen snörs samman, men inte en skymt av förändring förmärks i rummet i övrigt. Trosor och tröja! Folk sitter där med sina lermuggar, sina fimpar och pipor, med sin musik som gnager och gnisslar, exotiskt får det väl kallas när det låter sjuk katt, med sina långa, skrynkliga ben och slängande hårmanar, de sitter i en mjuk cirkel runt bordet och lampan är lika generös mot dem alla. Själv står han mot bordet, ställd mot bordskanten som en överbliven rullgardinsstång.
  — Är det kallt ute?
   Hon passerar igen; hennes ben är vita, hon drar en borste genom håret och ser på honom hastigt.
  — Nej... jo ...
   Han vet ju inte!

   De går.
   Till och med det är första gången. Att gå med en flicka genom stan är första gången. Att gå ensam med en flicka på bio är första gången. Att sitta intill en flicka är visserligen inte första gången, men i mörker är det — och han ser inte filmen. Han ser scen på scen och känner igen och registrerar, men vad det är för film vet han inte längre trots att han kan den utantill och ser den, eller är närvarande under dess visning, för femte gången. Vad tänkte han på senast? Eller tredje eller andra eller första gången? Han tänkte det var en vacker film, en djup och sinnlig och sublim film, och allt tänkte han i relation till henne. Det här skulle hon förstå . . och känna som jag . . . genom hela sig . . .
   Förbannelse!
   Allt det uppdämda, svåra, oförlöst outhärdliga river i honom. Ögonblicket han sett fram emot, drömt om och bävat inför är inne, och helst vill han fly, störta genom gator och tystnad hemåt, skärrad och skamsen. Vad är drömmar annat än de förklädda frukterna av vår skam? ...
   Han håller inte hennes hand i mörkret och han lägger inte armen om henne med ett brett äganderättsleende, och han kysser inte hennes vita kind under ett skratt; det är för övrigt få tillfällen till skratt i den filmen. Han stirrar orörligt stelt framåt.

  — Jovars, säger hon efteråt. Klart den var fin. Fast det är ju alltid svårt att se förtryck. Man vill förskjuta det, blunda för det ... Ja herregud. Tog du med dig några cigarretter?
   Han kan inte. Han orkar inte. Han vet inte i vilken ända han ska börja. Det går inte. Det är för mycket, för kort, för rörigt, för svårt, för tilltrasslat och orent, det är för utanför. Bara att gå, att komma vidare, fram längs trottoaren, svart av folk, rökpustar, skyar av varma ångande andedräkter, kläder, händer, ben, ryggar, ansikten, fullt, täckt! Han tiger.
  — Va? Gjorde du det?
  — Jag röker inte.
  — Jaså, nej, du röker ju inte. Jag hade glömt ... Jag har så vansinnigt dåligt minne. Tänker du gå i morgon?
  — På vad då?
  — Mötet, såklart.
  — Vilket möte ... Nej ... Jag måste läsa.
  — Men se samma film fem gånger. Hon slänger åt honom en blick som glittrar. Det kunde du!
   Herregud vad han är tråkig, står det skrivet under orden. Han hör och ser och sväljer.
   Javisst. Precis. Tråkig! Har han försökt påstå något annat!
   Han ville ligga med henne. Varför just med henne? Det vet han inte. Han vet ingenting! Bli lagd ... invigd ... öppnad, hjälpt — just av henne. Förbannat...! Hjälpt? Ingenting är riktigt. Ingenting stämmer. Inte alls så! Nej, ligga med, få känna det! Alltihop! Inte bara lokalt, ynkligt, klent som när han hjälper sig själv, utan känna det alltihop, kroppsvis, totalt, täckt, munnarna, huden, värmen och lukten och känslan, och tränga in, till botten, in i och inte utanför! ...
   Också det är utanför.
  — Jag gillar film, säger han. Orden torkar in som sagda mot sandpapper. Kommer du med och äter något?
  — Vad då för något? Var då?
  — Jag har käk
  — Ja ... Jag är hungrig.
   Till och med i rösten rycker hon på axlarna.

   Innanför dörren därhemma griper han efter henne. Det är hans händer som gör det, inte han själv. Hon har en vit tröja, en långväst utanpå, byxor; han har henne mot väggen och väggen är vit som hennes ansikte. Händerna far oroligt över henne, hårt och osäkert som om de visste att de var på fel väg, och hon vrider ansiktet undan som om hon vämjdes att se på honom och säger:
  — Äsch, fixa käket nu då. Låt bli!
   Han böjer sig, han är lång, för lång, han kröker ryggen över henne, huvudet trycker sig lika oroligt mot henne som händerna.
   Hon skjuter honom ifrån sig.
  — Äh, sluta. Jag vet inte vad du håller på med!
  — Jag vill ... säger han.
  — Det fattar jag väl! Men jag vill inte.
  — Vi ska ... Han stammar, han vet inte vad han ska säga, han ger bara ur sig ord för att fördröja.
   Ena handen lägger sig på hennes bröst. Han känner ingenting, det är inte hon, det är bara mjuk materia! Han trycker sig vidare hårt och oroligt. Han börjar må illa.
  — Sluta! säger hon vasst. Hon gör sig fri. Skulle vi käka eller inte?
   Han står kvar med tomma ögon, med händer som på nytt famlar efter henne, med ben som långsamt sätts i rörelse; han är som en jättelik kropp utan vilja och sammanhållning, dragen bara mot henne som av en magnet. Han når fram, och händerna jagar igen över det mjuka med hårt inunder; nu söker sig också läpparna fäste, som hade de lossnat ur sin ursprungliga tillhörighet.
  — Lägg av, säger jag! Fattar du inte att jag inte är tänd på dig? Jag trodde du hade käk, och det var därför jag följde med. Är vi inte kompisar? Vad håller du på med?
  — Jag har aldrig ... börjar han.
   Han bryter, blossande röd. Ögonen står vitt uppspärrade i tystnaden och möter hennes. Hon stirrar tillbaka, kallt, tomt, alldeles ljust och ointresserat. Och hon säger:
  — Det märks.
   Han griper efter väggen. Den finns bakom honom. Stelt lutar han sig mot den. Han är avskuren: i det ögonblicket finns varken hjärtslag eller andetag, inga ådror, ingen kroppsvärme; han är ett isande tomrum. Aldrig varit vid liv! Aldrig funnits, aldrig levt!
   Hemligheten. Han har röjt den.
   Han har aldrig haft någon tjej. Och Herregud! Det är kommentaren, avslutningen, konstaterandet: herregud. Ett hav av förakt och kyla och likgiltighet i det ordet. Herregud!
   Det spränger i honom av hat och äckel och vämjelse. Hur många har du legat med? vill han säga. Hur många har du lagt upp dig för och delat på benen för, medan du rökt med ena handen och läst tidningen med den andra? Hur många har sett dig gå omkring halvnaken för att du inte har någonting att ta på dig och hur många har tagit dig bakifrån och framifrån och ute i köket och varför inte på bio, och hur många har du redan glömt namnet på eller aldrig känt till? Men inte jag! Inte med mig ...!
   Hon går förbi honom. Hon kommer från köket och går till hallen. Hon tar sin rock, ser honom en sista gång i ögonen och säger:
  — Du hade ju ingenting hemma. En gammal macka bara, det var allt som fanns. Vad billigt, alltså! Dödsbilligt!
   Och hon är borta.

   Och han står en natt eller en timme eller fem minuter kvar vid sin vägg, stel i det skarpa ljuset från taklampan som tappat sin skärm; den föll av redan när han flyttade in och han kunde inte få den på plats igen. Någon grej uppe vid fästet var borta.
   Nej, det är nog bara fem minuter; eller ändå mindre?
   Sedan sitter han där igen, vid sitt bord, framför sina böcker; och mellan honom och de vita sidorna, vilkas text är avsedd för varje annan hjärna än hans, stiger bilden av hennes klara ögon, hennes skälvande mjuka bröst, hennes vita nakna lår och smala händer emot honom, reser sig mot honom, söker honom och möter, och hennes våta läppar är röda som blod.
   Hans hand söker sig neråt till den frusna, ensamma värmen som driver sin längtan genom honom som knivar. Handen skär upp en regnbåge av färgblixtrande, otillräcklig tillfredsställelse.
   Efteråt faller hans huvud tungt ner mot bordet. Han kysser det svala, vita papperet, som är hennes kind.

Ur novellsamlingen "Men icke hade kärlek" 1977.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki