Fandom

Svenskanoveller Wiki

Allra ensammast

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Anna Nygren

   Du är elva år och ganska ensam. Kanske inte fysiskt sett, men inombords. Du sitter i matsalen och tittar på Äckel-Sandra när hon sakta tuggar i sig maten med öppen mun. Du och hon är de enda som är kvar vid bordet, alla andra är klara för länge sen. Du vill ut. De andra har redan gått ut, det var ingen som frågade om de skulle vänta på dig. Du är otålig och rädd att du inte ska kunna hitta dem innan matrasten är slut. Att du än en gång ska få sitta i klassrummet och höra hur de skrattande kommer in, aningen för sent. Att du än en gång ska få se dem göra hemliga små tecken som anspelar på någon händelse som du missat medan du satt i matsalen och väntade på att Sandra skulle äta upp den gråbruna köttgrytan. Och du önskar att lärarna, som bestämt att alla elever måste sitta på särskilda platser i matsalen, inte alltid hade placerat Sandra bredvid dig. Du önskar att du kunde äta fort och sedan springa iväg innan alla andra hunnit lämna dig ensam kvar med Sandra. Men det kan du inte. Du har försökt en gång. Då såg du Sandra genom fönstret, helt ensam kvar, och hon vände ansiktet mot fönstret och såg på dig. Hennes grå, vattniga ögon brände stora hål i dig. Hon log och vinkade lite och du vände dig bort och låtsades att du inte sett henne. Det hade till på köpet varit helt meningslöst att springa ut tidigare eftersom de andra just den rasten valt att spela fotboll och det kunde du ändå inte vara med på eftersom du var livrädd för bollen och bara förstörde för laget. När du satt där på cykelstället och tittade på hur Jonas och Kristoffer trollade med bollen och styrde den precis dit de ville, kände du hur Sandra såg på dig. Ditt samvete var tungt som bly och du satte dig på dina händer så att den vassa kanten på cykelstället skar in i handflatorna.

   Så du sitter kvar mittemot Sandra och lyssnar på hennes eviga prat medan du blir allt mer stressad, du tittar på klockan och för varje minut känner du hur de andra glider längre och längre ifrån dig. Eller de snarare springer, och du försöker desperat klamra dig fast vid dem. Du säger aldrig ett elakt ord till Sandra, ber henne aldrig äta lite snabbare. Men ibland när du svarar på någon fråga blir tonen irriterad och fast du egentligen inte vill vara otrevlig så känns det som om du fräser till. Då är samvetet genast där igen och skaver.

   Egentligen är det inget fel på Sandra. Hon har humor och hon får dig att skratta. Ni har roligt tillsammans. Det är bara det att hon är så fruktansvärt fel, så fel som man bara kan vara. Alla vet att Sandra är fel, det är bara Sandra själv som verkar omedveten om det. Hon talar visserligen om att de andra inte gillar henne, men om hon verkligen förstått hur fel hon var så borde hon väl ha gjort någonting åt det, eller? Men Sandra fortsätter att ha sina fula tröjor och ärvda jeans och verkar inte bry sig om vad de andra tycker. När du är tillsammans med Hanna eller Malin eller Lisa säger du såklart inte att Sandra kan vara rolig. När de frågar vad du tycker om henne blir du mest tyst, säger vet inte eller låtsas att du inte hört och pratar om något annat. Du kan inte säga sanningen, men du kan inte ljuga heller. Det är fult att ljuga och det är ännu värre att snacka skit. Du trycks ned av alla måsten och får inte. Du dras sönder av alla viljor, allt som andra vill och allt som du själv vill.

   Helst vill du att allt ska vara som förut. Det var så enkelt då. När det var självklart att du och Hanna var bästa kompisar. Nu är det alltid du som ringer till henne. Hon säger inte nej när du ringer, men hon ringer aldrig upp själv. Nu är Hanna tillsammans med de andra, och de är många, ett stort gäng, Helena, Malin, Lisa, Kristoffer, Jonas. Det har så roligt ihop. Och du får alltid vara med när du kommer, nästan alltid i alla fall. Det var en gång när Hanna och Lisa och Malin övade in ett dansnummer till roliga timmen som du inte fick vara med, men det var bara eftersom du inte varit med från början, eftersom du suttit i matsalen med Sandra när de bestämde vilken dans och musik de skulle ha. Annars får du alltid vara med. Fast ibland hittar du dem inte. De är så snabba, de springer upp i skogen bakom skolan på rasterna och du hinner inte få på dig jackan och skorna innan de är borta. Det har hänt att du sprungit runt skolgården hela rasten med tårarna brännande bakom ögonlocken utan att hitta dem och när du sen har stött på Sandra har du fräst åt henne och sen varit tvungen att gå in på toaletten för att ingen ska se att du gråter. Du gråter för att du är elak och dum mot Sandra, du gråter av vanmakt för att du inte kan styra de andra och för att de inte vill vara med dig, du gråter för att du innerst inne vet att du nog är lite mobbad och utfryst. Fast du är bara elva år och du kan inte riktigt sätta ord på vad du känner och vet bara att du gråter för att allting känns så tungt, för att det är någonting som gör så fruktansvärt ont inom dig att du ibland är rädd att det är en cancertumör som växer där inne i bröstet.

   Du önskar att du var cool. Du önskar att du hade en BH. Du önskar att du fick sminka dig och ha tighta jeans och en pastellfärgad dunjacka. Fast när du går på stan med mamma vågar du inte säga det och mamma hittar alltid de kläderna som ingen annan har. Du tycker att de är fina, inte fula alls. Det är bara det att de är fel, så fruktansvärt fel. Du har aldrig blivit retad för dina kläder, fast det är aldrig någon som frågar dig vart du köpt din tröja och när de ger dig komplimanger är det som om det finns någon liten ton som säger att du är ful, ful, ful. Och du hör den tydligt fast du låtsas som om du inte hör, lurar de andra, lurar dig själv.

   Du är elva år, det är sent på kvällen och du ligger i din säng och gråter. Gråter för att Sandra har gett dig ett armband. Du känner dig köpt som om Sandra tvingat dig att bli hennes vän genom att ge dig ett armband. Fast det är först flera år senare som du förstår att det är så du känner, för som sagt, du är bara elva år och inte så bra på att sätta ord på dina känslor. Du gråter lite ljudligare och hoppas att mamma ska höra. Du vill inte gå upp och leta rätt på henne och du vill inte ropa på henne. Du vill bara att hon ska veta att du är ledsen så att hon kan komma och trösta dig. Men mamma hör inte och du ligger ensam kvar i sängen och kan inte somna. Till slut måste du helt enkelt gå upp och du hittar mamma inne vardagsrummet, sittande i en fåtölj med en bok i handen och hon ser dig och tar med dig tillbaks till sängen och du får gråta och berätta och hon stoppar om dig och klappar dig på huvudet tills du somnar och du känner att det kanske inte är så farligt i alla fall.

   Ni sitter i Hannas kök. Du, Hanna, Malin, Lisa. Du skrattar åt alla skämt de berättar, fast du inte förstår vad de menar. De berättar om roliga saker som hänt men som du inte varit med om och du känner hur de glider bort från dig. Själv vågar du inte säga någonting av rädsla för att säga fel. Det är så lätt att säga fel. Så lätt att bli skrattad åt. Men Lisa märker att du inte sagt något på jättelänge och frågar varför du är så tyst. Du kan inte svara. Varför är du alltid tyst? Varför är det alltid vi som måste prata? Nu måste du säga något. Vi ska vara tysta nu tills du säger något. Och det blir tyst i flera minuter. Du säger att du inte vet vad du ska säga och Lisa säger att det räknas inte, du måste säga något på riktigt. Du känner att du blir alldeles varm och kall om vartannat. Tårarna väller snart fram. Du önskar att du kunde försvinna och plötsligt är det som om du ser allting ovanifrån, du sitter i taket och tittar ned, det är som en film, en pinsam film, fast fjärrkontrollen är trasig och du kan inte stänga av teven. Till slut är det Hanna som bryter tystnaden och hon räddar dig. När du är ensam med Hanna pratar hon ibland om Lisa och Malin, säger dumma saker om dem. Du nickar försiktigt, men säger aldrig något själv. Du undrar stilla varför Hanna vill vara med dem om hon inte tycker om dem, men du säger inget.

   En dag snöar det. Blöt och blaskig snö som faller ner på marken som stora flingor och smälter så att det blir pölar över hela skolgården. Det är då Jonas får idén. De ska tömma ut alla saker i Sandras ryggsäck på marken. Och för en gångs skull önskar du att du inte var med dem. Du har längtat efter att vara en i gänget så innerligt men inte fått vara med, och nu när du är där önskar du att du var någon annan stans. Du får plötsligt bråttom att gå in, måste plocka fram böckerna till nästa lektion, måste hinna gå på toa, måste, måste. Och du hör ingenting, ser ingenting av vad som händer, fast det inte är långt från klassrumsfönstret. Du är både blind och döv och extremt upptagen med att sudda bort lite kladd på framsidan av din mattebok. Och när fröken har allvarssamtal med klassen har du ansiktet vänt nedåt. Det är ingen som pekar ut dig, du är oskyldig. Men du vet att du kunde ha gjort något och att inte göra det är det största felet man kan göra och du är den värsta skurken i världshistorien. Du är så dålig, så dålig, en fruktanstvärt dålig människa och nästa dag har du ont i magen och ont i huvudet och ont i halsen.

   Du är sjuk och hemma från skolan i en vecka och när du kommer tillbaka är Sandra inte där. Fröken berättar att klassen gjort flera elaka saker mot Sandra och att hon har bytt skola. Och fast det faktiskt är sant att du inte visste något så är allt ditt fel och du är den som bär den tyngsta skulden. Du vet inte vad du ska göra, vet inte vart du ska ta vägen och därför blir du skolans flitigaste elev. Du sitter inne på rasterna och jobbar, fröken säger att du får fast man egentligen måste gå ut. Och du vinner matematiktävlingen, fast du förlorar allting annat. Du är ensam, så ensam och du försöker inte ens vara med de andra.

   Du är elva år och livet är hårt. Du längtar bort och du längtar tillbaka. Tillbaka till en tid när allt var enkelt. Tillbaka till en tid som aldrig kommer igen. Och du önskar att allting kunde bli bra men du tror inte att det kan det. Och du blir tyst och du blir ensam och när det gått en tid är det inte mycket kvar av dig. Men du är ung och har bra läkkött och det kommer en dag när du kan andas utan att kvävas av ångesten som pressar samman ditt bröst, när du upp tänker att världen har andra färger än svart och mindre svart, när du kan minnas och gråta åt minnena men tänka att det var länge sedan och nu är det annorlunda.

UngNT-reporten Anna Nygrens novell som nominerats till Lilla Augustpriset 2008
Källa: http://www.nt.se/nyheter/default.aspx?articleid=4366069

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki