FANDOM


Av Fay Weldon

"JAG SKA FÅ ihop slantarna", sa nattklubbssångerskan Avril till hårfrisörskan Helen. "Jag tittar in nästa vecka, så får du åstadkomma ett av dina vanliga underverk!"
   Helen tänkte att tiden för underverk nog snart var ute. Avrils hår hade börjat bli lika tunt som hennes portmonnä. Men hon sa bara: "Jag ska göra mitt bästa", och lät de vana fingrarna glida genom Avrils spröda krus utan att blinka.
   Avril var härjad, sliten och patetiskt modig. Helen var stabil och värdig och hade råd att vara generös. Avril hade varit Helens allra första kund, trettio år tidigare, när hon, Helen, precis hade avslutat lärlingstiden. På den tiden hade Avril gått i dyrbara, djärva, gröna skor med sidenrosetter, för att kunna flirta bättre. Helen hade haft nötta, billiga, marinblå skor med förståndiga klackar, för att kunna arbeta bättre. Helen hade avundats Avril. I dag var Avrils skor, med uppslitna höga klackar, fortfarande gröna, men på något sätt vulgära och ömkliga och benen ovanför dem var knotiga av åderbråck. Och Helens skor var fortfarande marinblå, men dyrbara och bekväma, och med förståndiga halvhöga klackar. Och Helen ägde salongen och hade make och vuxna barn och pengar på banken och en hund, en katt och en trädgård, och Avril hade ingenting. Ingenting. Barnlös, ogift och utan egendom eller pengar på banken.

Nu tyckte Helen synd om Avril istället för att avundas henne, men kunde på något sätt inte få Avril att inse att den här förändringen hade ägt rum.
   Under årtiondenas lopp hade salongen blivit allt elegantare och hade nu en tilltalande atmosfär av dämpad brokadlyx. Hit kom nu de förmögna akademikernas fruar en gång i veckan, och flickorna som schamponerade talade väl och såg noga till att inte väta ned blusarna på ryggen, och koffeinfritt kaffe serverades gratis och lågkalorihaltiga smörgåsar på fullkornsbröd såldes till ett modest pris, och de senaste färggranna tidskrifterna fanns i tillräcklig mängd -- och ändå klev Avril oförskräckt in och generade Helen genom att skrika: "Kära du!", som om hon hade varit hennes närmaste vän, med sin omöjliga, hesa skådespelerskeröst. Och det stod en doft kring henne som fick de andra kunderna att vrida sig av obehag i sina bekväma stolar, och som Helen bara kunde beskriva som en doft från gatan, och dessvärre en gata i snabbt förfall -- en gång kanske Shaftesbury Avenue och uthärdlig, med associationer till teatrarna i West End och champagne, men nu från en gränd i Soho, med porrklubbar och heroinlangare och allt.
   Ibland försvann Avril på ett år eller så, och Helen hoppades att hon var försvunnen för gott, men sedan stod hon där igen och skrek: "Gör någonting, kära vän! Utför ett av dina vanliga underverk. Mitt liv är helt åt helvete", och Helen lyfte testarna i brunt, eller rött, eller gult, eller vad de för tillfället råkade ha för färg, blekte dem och färgade om dem och lirkade och slet dem till någonting som var någorlunda presentabelt och modernt.
   Den här gången hade Avril varit borta i hela två år. Och här stod hon nu, var tillbaka än en gång, och hennes: "Gör någonting" hade låtit alldeles desperat, medan hon slet i det spröda hennaröda och grårandiga håret med ringprydda fingerklor, och Helen hade förvånande nog fyllts av äkta sorg och oro. Man kanske inte behövde tycka om människor för att känna medkänsla? Det kanske räckte med att de fanns omkring en tillräckligt länge för att man skulle utveckla en känsla av gemenskap.
   Hon mindes att de där ringarna -- en gång för länge, länge sedan -- när Avrils hår hade varit långt och mjukt och glänsande, hade varit prydda med diamanter och rubiner. Då, under perioden med den kastanjeröda hästsvansen, hade det varit förlovningsringar och minnesringar och senare, en eller två gånger - under den tid när Avrils hår var bakåtkammat i blonda lockar -- en vigselring. Helen mindes det. Men numera var de enda ringar Avril bar sådana som man kunde köpa i vilket stånd som helst på söndagsmarknaden, sådana som kom från Indien eller Etiopien och var gjorda av dåligt silver och prydda med stenar av glas. "Färgglatt och billigt", kacklade Avril i hårtorken och viftade glatt med fingrarna, så att alla skulle få se, medan de övriga kunderna taktfullt såg åt sidan. De hade inte mycket smycken och om de hade det, var det antingen äkta vara eller bijouterier från Harrods, och under alla omständigheter diskret.
   Avril kom in för det senaste, förtvivlade underverket på fredagskvällen. Hon hade dagens sista tid och ville naturligtvis ha blekning, permanent, klippning och läggning. Helen gick med på att arbeta över. Hon hade som princip att tillmötesgå sina kunder -- även kunder som Avril -- så långt hon bara kunde, och hur mycket det än kostade henne. Det var, i det långa loppet, bra för affärerna. Precis som pålitlighet, överseende, uthållighet, alltid möttes av framgång, vare sig det var på arbetet, i äktenskapet, i hemmet, i barnuppfostran. Man fick göra det bästa av det man hade. Man skulle inte vara girig, utan satsa på säkra kort, så vann man till slut.
   Helen ringde till sin man Gregory för att tala om för honom att hon skulle arbeta över.
   "Jag tar ut en hönspaj ur frysen", sa han, "och så är det ett naturprogram på teve som jag vill se. Och sedan kanske jag försöker fixa lite i huset."
   "Försök bara inte laga den elektriska tekitteln", sa hon, och han lovade att inte göra det. Hon lade ändå inte på.
   "Är det någonting på tok?" sa han och väntade tålmodigt. Han hade ett fantastiskt tålamod.
   "Tycker du inte att livet kan vara hemskt sorgligt ibland", sa hon.
   "På vilket sätt?" frågade han, när han hade fått en liten stund på sig att fundera på frågan.
   "Bara att åldras", sa hon vagt, och var sedan rädd för att det lät fånigt.
   "Och vad ska det tjäna till?"
   Det blev tyst i andra änden igen.
   "Vad har du för kund?" frågade han.
   "Avril le Ray."
   "Jaså, hon. Ja, hon gör dig ju alltid upprörd."
   "Hon är en så tragisk figur, Gregory."
   "Hon har själv bäddat för sig", sa Gregory. "Nu måste jag gå och ta pajen ur frysen. Det är väl bäst att låta den tina en aning innan jag värmer den, eller hur?"
   "Ja", sa hon och de sa adjö och lade på.
   Avril kom tio minuter för sent. Hon hade gråtit. Munnen var slapp och tjurig. Upplöst blå ögonskugga rann i rännilar nedför kinderna. Hon envisades med att sitta i det hörn där en av de gammaldags speglarna fortfarande hängde kvar efter den senaste renoveringen. Avril hävdade att spegelbilden där var snällare, och det var säkert sant, men när Avril satt där blev Helen tvungen att arbeta med armbågen tryckt mot väggen. Avrils bluskrage var nedsölad av en blandning av smink, svett och smuts. Och hon luktade otvättad. Men till sin förvåning tyckte Helen inte att lukten var obehaglig. Hennes mormor hade luktat så där, kom hon ihåg, för länge sedan, en gång när hon hade bäddat ned lilla Helen under ett stort, fuktigt dunbolster. Var det vad som hände från en generation till en annan? Var det bara en fråga om att gå från kaos till ordning, från smuts till renlighet? Var det vad det handlade om?
   "Kommer du ihåg när jag hade långt hår?" sa Avril. "Så långt att jag kunde sitta på det! Jag spelade lady Godiva i sommarfestspelen i staden. Jag var förälskad i en pojke, och han sa att jag skulle sätta mig naken på hästen om jag ville bevisa att jag älskade honom. Så det gjorde jag. Ja, men jag var bara sexton och han sjutton, så vi förstod ju inte vad vi gjorde. Min mamma talade inte med mig på flera månader. Vi hade ett stort hus, med tjänstefolk och allting. En sådan skam. Fast hon hade rätt i en sak -- jag klarade inte examensproven."
   "Hur gick det med pojken?" frågade Helen. Att bleka hela håret, ända ned till rötterna, som Avril ville ha det, var gammaldags, men mindre trixigt än de vanligare slingorna. Helen kunde arbeta snabbt på det här stadiet.
   "Han var mitt livs stora kärlek", sa Avril. "Vi hade aldrig gjort någonting annat än hållit varandra i handen och talat om att rymma och gifta oss, men sedan jag hade spelat lady Godiva ville han förstås inte rymma längre än bakom cykelskjulet. Ja, du vet ju hurdana män är."
   "Men det var ju hans idel"
   Avril ryckte på axlarna.
   "Han var bara ung. Han visste inte hur han skulle känna det efteråt, sedan jag hade visat mig offentligt så där. Hur skulle han ha kunnat veta det? Jag ska aldrig glömma det. Så jag följde med honom bakom cykelskjulet. Det var fantastiskt. Jag ska aldrig glömma det. Det var som om solen hade stannat mitt på himlen. Ja, du vet."
   "Ja", sa Helen, som inte visste. Hon hade aldrig varit tillsammans med någon annan än Gregory, och så någon annan, vars namn hon föredrog att glömma, på en fest, en trist och berusad episod som hade lämnat en ospecificerad urinrörsinfektion efter sig. Nåja, det är så det går. Ödet håller sådana osannolika bestraffningar i beredskap för de dygdiga som bara syndar en gång, och sedan antingen blir gravida eller drabbas av en skamlig sjukdom. Och hon hade bara älskat med Gregory på nätterna, så hur skulle hon kunna veta någonting om solen som stannade på himlen? Men det var åtminstone kärlek, varm, ömsint och tillgiven kärlek, inte det här som slet sönder och plågade Avril, vad det nu var.
   "Hursomhelst så sa han sedan till mig att det var slut mellan oss. Han hade träffat Den rena oskulden och tänkte gifta sig med henne så fort han hade tagit sin examen. Jag trodde att jag skulle dö av förtvivlan, men det gjorde jag inte, eller hur? Jag sitter här nu och kan berätta om det. Jag ser för gräslig ut, eller hur?" sa Avril och stirrade på sitt kletiga hår, men hennes tankar var i det förgångna. "Det är lustigt, ändå. Jag stod framför den där höga väggspegeln när jag var sexton år och försökte bestämma mig för om jag skulle göra Godiva naken eller i en hudfärgad kroppsstrumpa. Jag insåg redan då att det var vad man brukar kalla ett livsavgörande beslut. Om jag var naken skulle min framtid gå åt ett håll, och om jag hade en kroppsstrumpa skulle den gå åt ett annat. Jag valde att vara naken. Efteråt grät jag. Grät och grät. Jag vet inte varför. Jag har alltid gråtit mycket.
   Sedan kom jag förstås inte in på college eftersom jag hade misslyckats i slutproven, så jag började på teaterskola. Jag fick ingen hjälp hemifrån — de hade gett upp hoppet om mig — och jag kunde inte leva på studiebidraget — det var det ingen som kunde. Så jag ställde upp på en utvikningsbild i Mayfair, hur anständig som helst, bara utan behå, fast fotografen hade tagit en massa andra bilder som jag inte visste någonting om, och dom publicerades också och cirkulerade överallt, även i min hemstad. Jag försökte stämma, men det var ingen idé.. Ingen tar en på allvar när man väl har tagit av sig kläderna. Jag insåg inte — nåja, jag försökte väl dra nytta av honom på mitt sätt, jag också, så jag ska inte beklaga mig. Och jag ska säga dig att om solen stannade bakom det där cykelskjulet så fick den här fotografen hela galaxen att snurra åt motsatt håll. Du fattar vad jag menar, va?"
   "Javisst", sa Helen och studerade en hårlänk. Det tog lång tid för blekmedlet att verka. Hon undrade om hon borde ringa till Gregory och påminna honom om att inte försöka laga tekitteln eller om det bara skulle göra honom ännu mer besluten att försöka.
   "Syns det att jag har gråtit?" frågade Avril och stirrade intensivare in i spegeln. "För det har jag gjort. Den här killen jag har bott ihop med, han är knarkare och försöker lägga av. Han har verkligen klarat sig bra tillsammans med mig. Han höll på att bli — ja, du vet, ömsint — det är alltid ett gott tecken. Han var lärare förr, verkligen klyftig kille, tills han fick det här begäret. Det var en ung kille, klarögd och med underbar hud — log inte ofta, men när han gjorde det... märker du att jag talar i förfluten tid? När jag kom hem från jobbet i morse var han borta och det var mina hyrespengar också. Det tar en rätt i hjärtat, det kan inte hjälpas, man säger till sig själv att det bara var att vänta, men det gör ont. Herregud, vad det gör ont. Jag skulle aldrig ha sagt till honom att jag älskade honom. Skulle jag ha låtit bli det, Helen?"
   "Jag vet inte", sa Helen. Hon sa ganska ofta till Gregory att hon älskade honom och det verkade inte vara förbjudet. Men kanske samma ord betydde olika saker när de kom från henne och när de kom från Avril. Hon hoppades nästan det.
   "Så du älskar bara människor som gör dig illa?" frågade hon försiktigt.
   "Sådan är ju kärleken, eller hur?" sa Avril. "Det är så man inser att man älskar dom, eftersom dom kan göra en illa. Vad ska det annars tjäna till? Hur ska jag kunna leva utan honom? Bara att ligga i sängen bredvid honom -- han var så mager, men så het, så levande! Det var livet som brände ut honom. Dödade honom. Livet självt. Alldeles för starkt." Tårarna rann nedför Avrils kinder.
   Hon ser ut som åttio, tänkte Helen, men hon kan inte vara äldre än jag.
   "Men efter det här vill jag bli en ny människa", sa Avril. "Att ta sig samman och börja om, det är mitt motto. Minns du när du klippte av mig allt det långa håret? Det var efter den där historien med bilderna i Mayfair. Jag ville inte att någon skulle känna igen mig, men det gjorde de förstås ändå. Man kan ju inte klippa av sig brösten, eller hur? Jag blev upptäckt av en regissör på nyårsshowen, en kille med verklig stil. National Theatre och allt, och han och jag blev vänner och jag fick en huvudroll, men jag var inte mogen för det och dom andra bråkade och det blev slutet för mig. Efter tre veckor var det ajöss med National Theatre. Och han hade en fru på landet någonstans och det kom i tidningen eftersom han var så berömd och ingen av hans vänner ville anställa mig eftersom dom ställde sig på fruns sida, så jag fick en roll i en komedi på Whitehall och gjorde franska tjänsteflickor i fem år. Bra lön, trevlig liten lägenhet, män som sprang ut och in, underbara middagar, diamanter. Du skulle inte tro dina ögon, det var som i en roman, men det var inte jag. Jag vet inte vad som är jag, när jag tänker närmare på saken. Det kanske ingen gör. Jag ville gifta mig och få barn och slå mig till ro, men männen bara skrattade när jag föreslog det. Jag hade blont, bakåtkammat, bobbat hår på den tiden. Kommer du ihåg det?"
   Det gjorde Helen. Det var på den tiden man använde så mycket hårspray på en färdig frisyr att håret kändes som ett fågelbo mot handen.
   "Sedan fick jag en jättechans. Jag har alltid kunnat sjunga, förstår du, och vid det laget visste jag faktiskt någonting om teater. Jag fick huvudrollen i en Kurt Weill-opera. Det var verkligen fina grejor. Du färgade mitt hår svart och jag hade en Farah Diba-frisyr. Tänk att vi gick omkring på det viset! Och jag förälskade mig i inspicienten. Herregud, så underbar han var! Stark och tyst och privatskola, och han menade verkligen allvar med mig och vi gifte oss och jag har aldrig varit så lycklig. Men han strävade efter att komma in vid filmen och blev erbjuden ett jobb i Hollywood, så jag bara lämnade min föreställning och följde med honom. Det var inte bra för mig i det yrket, det ska jag tala om. Och jag blev gravid hela tiden, men han ville inte att vi skulle binda oss, så jag gjorde aborter, och sedan försvann han med ateljéchefens dotter. Hon höll på med yoga och de fick tre barn på raken. Han klagade över att jag aldrig kunde sitta stilla. Men det kan jag, eller hur? Det borde ju du veta, Helen, eller hur?"
   "Lika stilla som alla andra", sa Helen och ledde Avril bort till tvättfatet och sköljde bort blekmedlet. Hon hoppades att hon inte hade tagit för mycket. Håret var mycket sprött och i dåligt skick och blekmedlet var starkt.
   "Jag lät dom vara ifred. Jag åkte bara hem. Jag hängde mig inte kvar och tiggde pengar. Det gör jag aldrig. När någonting är slut så är det slut - jag fick inga barn, så varför skulle han betala? Vi skänkte varandra glädje, eller hur? Hederligt utbyte medan det varade. Allting har en ände och det är slutrepliken. Men jag tyckte aldrig om dom där hövolmarna. Gjorde du det?"
   "Nej. Det var hemskt stelt och konstgjort."
   "Jag grät och jag grät, men det var fint så länge det varade."
   Avril undersökte en hårlänk.
   "Titta här", sa Avril. "Blekmedlet har inte tagit. Du får göra om det och ta det starkare."
   "Det är riskabelt", sa Helen.
   "Det är väl allting", sa Avril. "Jag är utled på att ha hennarött burr. Jag vill ha blankt, blont hår igen."
   Helen kände ett lätt obehag inför salongen och bankkontot och äktenskapet och allt hon värdesatte, och inför sitt prydliga hår och sina förståndiga skor och sin vana att aldrig ta risker och över hur hennes ungdom hade glidit förbi utan att hon hade sett någonting annat än det hon hade framför näsan och den rädsla som hade hindrat henne från att vända på huvudet eller att se det hon helst inte ville se. Hon gjorde en ny blandning och gjorde den stark. Avril skulle bli så gnistrande blond hon ville, och Helen skulle önska henne lycka till.
   "Efter det där har allting förstås bara gått utför", sa Avril muntert. "Kunde jag få någon roll, tror du? Nejdå. För gammal för ungflicksrollerna, för ung för karaktärsrollerna och med rykte om mig att vara strippa, så Hedda Gabler kom inte på fråga. Och ärligt talat tror jag aldrig att jag var särskilt bra. Jag träffade den här verkligt trevlige killen, en ingenjör, men han ville ha familj och det verkade som om min kropp hade blivit trött på att försöka, för jag blev aldrig med barn med honom och han gjorde någon fin flicka på smällen och de gifte sig och levde lyckligt i alla sina dagar. Jag gick på bröllopet. Men hur kunde det komma sig att hon kunde bli gravid och ändå anses vara en fin flicka, medan jag på något sätt hade varit en slinka ända från början?"
   "Klockan är så mycket och vi har inte ens börjat med permanenten", tänkte Helen. "Gregory får gå och lägga sig utan mig. Kommer han att märka någon skillnad? Kommer han att bry sig om det?"
   "Så nu sjunger jag på nattklubbar. Jag sjunger bra, förstår du. Jag behöver bara en ordentlig chans för att bli riktigt berömd... jag klarar hela köret -- från det råa till det känslosamma, en nypa Bogart, en nypa Bacall. På den tiden var kärlek verkligen kärlek. Och jag ska säga dig att kärleken lever än, Helen, och att det enda jag är ledsen för är att det inte kan pågå i evighet - kärlek, sex. Den första beröringen av en mans hand, känslan av hans läppar, trycket av tungan, tills man inte kan tänka klart och man blir alldeles matt i kroppen, öppnar sig, är med. Jag kan fortfarande älska och kan fortfarande säga att jag älskar, fast det inte är vad männen vill ha, inte från mig. Det kanske är för lätt för mig, det har det alltid varit. Tror du att det kan vara det som är felet?"
   När Helen ledde Avril till tvättfatet och sköljde bort den andra omgången blekmedel följde rätt mycket av Avrils hår med. Helen kände hur hennes händer blev alldeles iskalla och hon blev alldeles tom i huvudet. Det var nära att hon svimmade. Sedan grät hon. Ingenting sådant hade någonsin hänt henne förut, under hela hennes yrkesverksamma tid. Hon darrade så häftigt att Avril själv fick skölja bort det som var kvar av blekmedlet, på det som var kvar av hennes hår, henne själv.

"Jaha", sa Avril när det var klart och stora röda fläckar av den kala skalpen alltför tydligt lyste fram, "allting har en ände och det är slutrepliken. Ingenting består, inte ens håret. Det är mitt fel. Jag bad dig göra det. Här har du hatat mig i trettio år, och så har du äntligen fått din hämnd."
   "Jag har aldrig hatat dig", sa Helen med plufsigt ansikte och svullna ögon. Det var som om hon hade kommit ut på andra sidan om chocken och fasan och hon kände sig behagligt renad, känslig, som mormors lilla flicka igen.
   "Men det borde du ha gjort", sa Avril. "Som jag har ställt till med oreda här. Det var bara så underbart att se ditt ansiktsuttryck."
   Efter en stund sa Avril: "Jag undrar vad jag har för framtidsmöjligheter som skallig nattklubbssångerska? Jag skulle förstås kunna ha peruk tills det växer ut, men jag tror inte att jag bryr mig om det, det kan bli ganska fint så här. Efter Godiva-looken, Doris Day-looken, Elizabeth Taylor-looken, och sedan Twiggy-looken - det vilda barret, hövolmen, och punkfrisyren - som inte har hjälpt mig ett dugg - kanske vanlig hederlig skallighet kan göra underverk för en flicka i karriären!
   En månad senare syntes Avril le Rays namn i Mayfair, inte i Soho, på riktigt smakfulla affischer, och Helen tog djärvt Gregory med sig för att höra henne sjunga. De trevade sig försiktigt fram i mörkret, där Avrils hesa och sorgsna röst fyllde alla ensamma hörn, och en rosa strålkastare fick henne att verka - inte glamorös, för hon var faktiskt skallig och hur skulle en skallig kvinna kunna vara glamorös - men betydelsefull, som om hennes lidande och hennes erfarenhet kunde vara av väsentligt intresse för andra, och gästerna lyssnade också uppmärksamt, satt tysta medan hon sjöng och applåderade när hon var färdig, vilket var mer än de brukade göra på sådana ställen.
   "Hur går det för dig, bruden?" frågade Avril Helen efter det sista uppträdandet, när hon gick förbi arm i arm med en arab med brinnande ögon och höknäsa och viftade med en ring med äkta juveler, infattade i äkta guld. "Minns du vad jag sa om att allting har en ände och det är slutrepliken? Ingenting består, så det är säkrast att ta till sig så mycket man kan, medan man kan. Och till slut är det bara du själv och dom och inte vad dom tycker om dig, utan vad du tycker om dom."

Ur Noveller, Stenström 1986. Översättning: Annika Preis.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki