FANDOM


av: Robert Sheckley

Mr Slater levde ett lugnt småstadsliv—ända tills främlingen en dag korsade hans väg .

   MR SLATER gick muntert nerför Maple Street mot stationen. Hans steg var lätta den här morgonen och hans slätrakade, trinda ansikte log. Det var en sådan härlig vårmorgon!
   Mr Slater nynnade en sång för sig själv och var glad över att det var sju kvarter till stationen. Fastän avståndet hade besvärat honom hela vintern så jämnade sådant här väder ut det. Det var en njutning att leva, en glädje att vara på väg till sitt arbete. Just då hejdades han av en man i ljusblå överrock.
   —Förlåt mig, sa mannen. Skulle ni kunna säga mig vägen till Baz-Matains altare?
   Mr Slater var fortfarande uppfylld av vårens skönhet men försökte tänka efter.
   —Bas-Matain? Jag tror inte. Baz-Matains altare sa ni?
   —Just det, sa främlingen och log lite urskuldande.
   Han var ovanligt lång och hans ansikte var mörkt och smalt. Mr Slater kom till den slutsatsen att han såg ut som en utlänning.
   —Hemskt ledsen, sa mr Slater sedan han hade funderat ett ögonblick. Jag tror inte att jag nånsin har hört talas om det.
   —Tack i alla fall, sa den mörke mannen, nickade vänligt och gick mot stadens centrum.
   Mr Slater fortsatte mot stationen.
   Sedan konduktören hade klippt hans biljett tänkte mr Slater på händelsen. Baz-Matain, upprepade har för sig själv medan tåget körde genom New Jerseys dimmiga, ojämna fält. Baz-Matain. Mr Slater kom till slutsatsen att mannen som såg ut att vara utlänning måste ha misstagit sig. North Ambrose, New Jersey, var en liten stad, så liten att en invånare kände till varje gata i den, varje hus eller affär. I synnerhet en invånare som hade bott där i nästan tjugo år, vilket mr Slater hade gjort.
   När halva kontorsdagen hade gått fann mr Slater att han satt och slog en penna mot glasskivan på sitt skrivbord och tänkte på mannen i den ljusblå överrocken. En karl som såg ut att vara utlänning var något egendomligt i North Ambrose, en tyst, elegant, stadgad förstad. Männen i North Ambrose bar präktiga affärskostymer och mjuka bruna portföljer; några var tjocka och några var magra men alla i North Ambrose kunde ha varit bröder.
   Mr Slater tänkte inte mer på det. Han avslutade dagens arbete, tog tunnelbanan till Hoboken, tåget till North Ambrose och började slutligen promenaden mot sitt hus.
   På vägen passerade han mannen igen.
   —Jag fann det, sa främlingen. Det var inte lätt men jag fann det.
   —Var låg det? frågade mr Slater och stannade.
   —Precis bredvid Templet för Isis Mörka Mysterier, sa främlingen. Dumt av mig. Jag borde först och främst ha frågat efter det. Jag visste att det fanns här men jag korn aldrig att tänka på ...
   —Templet för vad då? frågade mr Slater.
   —Isis Mörka Mysterier, sa den mörke mannen. Egentligen är de inga konkurrenter att tala om. Siare och trollkarlar, fruktbarhetsperioder och sånt där. De har aldrig kommit i närheten av vårt verksamhetsområde.
   —Jag förstår, sa mr Slater och såg närmare på främlingen i den tidiga vårskymningen. Anledningen till att jag frågade är att jag har bott i den här stan ganska många år och jag tror inte att jag nånsin har hört ...
   —Oj! utropade främlingen och tittade på klockan. Jag trodde inte klockan var så mycket. Jag kommer att fördröja ceremonin om jag inte skyndar mig. Och han viftade vänligt med handen och skyndade i väg.
   Mr Slater promenerade sakta hem och funderade. Baz-Matain altare. Isis Mörka Mysterier. Det lät som kulter. Kunde det finnas sådana ställen i hans stad? Det föreföll omöjligt. Ingen skulle hyra ut åt sådana människor.
   Efter middagen såg mr Slater efter i telefonkatalogen. Men där fanns inte något. angivet om Baz-Matain eller om Templet för Isis Mörka Mysterier. Upplysningen kunde inte heller meddela något. Egendomligt, tänkte han.
   Senare berättade han för sin hustru om de båda mötena med den främmande mannen.
   —Tja, sa hon och drog morgonrocken tätare om sig, ingen kommer att starta några kulter i den här stan. Organisationen för affärslivets främjande skulle inte tillåta det. För att då inte tala om Kvinnoklubben eller Föräldraföreningen.
   Mr Slater instämde. Främlingen måste ha kommit till fel stad. Kanske fanns kulterna i South Ambrose, en grannstad med flera barer och en biograf och ett avgjort icke önskvärt befolkningselement.
   Nästa dag var fredag. Mr Slater såg sig om efter främlingen men upptäckte bara de personer som brukade åka med tåget. Det var samma sak på vägen tillbaka. Tydligen hade karlen besökt altaret och sedan gett sig i väg. Eller också hade han börjat tjänstgöra på tider som inte sammanföll med mr Slaters.

   MÅNDAG MORGON lämnade mr Slater sitt hus några minuter senare än vanligt och skyndade sig för att hinna med tåget. Framför sig såg han den blå överrocken.
   —Hallå, ropade mr Slater.
   —Nej, men goddag! sa den mörke mannen och började le med det magra ansiktet. Jag undrade om vi nånsin skulle stöta samman igen.
   —Det gjorde jag också, sa mr Slater och saktade farten. Främlingen strövade uppenbarligen omkring för att njuta av det strålande vädret. Mr Slater förstod att han skulle missa tåget.
   —Och hur står det till med altaret? frågade mr Slater.
   —Jovars, sa mannen och knäppte händerna på ryggen. För att säga er som det är så har vi lite bekymmer.
   —Jaså? frågade mr Slater.
   —Ja, sa den mörke mannen med allvarligt ansikte. Gamle Atherhotep, borgmästaren, hotar att dra in vår licens i North Ambrose. Han säger att vi inte fullgör vårt kontrakt. Men jag bara frågar, hur skulle vi kunna det? Med Dionysus-Africanus-tillställningen på andra sidan gatan som hugger tag i alla sannolika och Papa Legba-Damballa-sammanslutningen två hus ifrån som till och med tar de osannolika
   —tja, vad kan man göra?
   —Det låter inte så värst bra, instämde mr Slater.
   —Det är inte allt, sa främlingen. Vår överstepräst hotar att ge sig i väg om vi inte gör nåt. Han är mästare av sjunde graden och Brahma vet var vi kan få tag på nån annan.
   —Hmmm, mumlade mr Slater.
   —Men det är därför som jag är här, sa främlingen. Om de tänker använda skarpa affärsmetoder så ska jag överträffa dem. Jag är den nye affärschefen, förstår ni.
   —Jaså? sa mr Slater förvånat. Håller ni på att organisera om?
   —På sätt och vis, sa främlingen till honom. Ni förstår, det ligger till så här ...
   Just då skyndade en kortväxt, burdus man fram och grep tag i ärmen på den blå överrocken.
   —Elor, flämtade han. Jag räknade fel på datum. Det är den här måndagen! I dag, inte i nästa vecka!
   —Aj, aj, sa den mörke mannen hastigt. Ni måste ursäkta mig, sa han till mr Slater. Det här är ganska brådskande.
   Han skyndade i väg tillsammans med den lille mannen.


MR SLATER kom en halv timme för sent till arbetet den morgonen, men han brydde sig inte om det. Alltsammans var ganska tydligt, tänkte han då han satt vid sitt skrivbord. En samling kulter höll på att spira upp i North Ambrose och tävlade om vem som kunde få störst församling. Och borgmästaren teg stilla i stället för att göra sig kvitt dem. Kanske han till och med tog emot mutor!
   Mr Slater trummade med pennan mot glasskivan på skrivbordet. Hur var det möjligt? Ingenting kunde döljas i North Ambrose. Det var en sådan liten stad. Mr Sluter visste vad många av dess invånare hette i för- namn. Hur kunde något sådant ske utan att man lade märke till det? Ilsket sträckte han sig efter telefonen.
   Upplysningen kunde inte ge honom numren till Dionysus Africanus, rapa Legba eller Damballa. Han upplystes om att borgmästaren i North Ambrose inte var Atherhotep utan en man vid namn Miller. Mr Slater ringde till honom.
   Samtalet var långt ifrån tillfredsställande. Borgmästaren insisterade på att han kände till varje affär i stan, varje kyrka, varje ordensloge.
   Och om det fanns några kulter —vilket det inte gjorde—så skulle han känna till dem också.
   —Ni har blivit lurad, min gode man, sa borgmästare Miller en smula för pompöst för att mr Slater skulle tycka om det. Det finns inte några människor med de namnen i den här stan och inte några sådana organisationer. Vi skulle aldrig tillåta att de kom hit.
   Mr Slater tänkte omsorgsfullt över det på hemvägen. Då han kom ut från stationen såg han hur Elor skyndade över Oak Street med korta, snabba steg.
   Elor stannade då mr Slater ropade på honom.
   —Jag hinner faktiskt inte stanna, sa han glatt. Ceremonin börjar snart och jag måste vara där. Det var den där idioten Ligians fel.
   Mr Slater drog den slutsatsen att Ligian måste vara den burduse mannen som hade hejdat Elor på morgonen.
   —Han är så vårdslös, fortsatte Elor. Kan ni föreställa er att en kompetent astrolog gör ett misstag på en vecka beträffande Saturnus’ konjugation med Skorpionen? Men det gör inte nåt vi håller ceremonin i kväll, med för lite folk eller inte.
   —Skulle inte jag kunna komma? frågade mr Slater utan att tveka. Jag menar, om ni har för lite folk ...
   —Tja, sa Elor fundersamt. Sånt har aldrig hänt förr. —Jag skulle verkligen vilja det, sa mr Stater och såg sin chans att tränga in i mysteriet.
   —Jag tror verkligen inte att det skulle vara rätt mot er, fortsatte Elor och hans magra, mörka ansikte var tankfullt. Utan förberedelser och allt . . .
   —Jag kommer att klara mig fint, envisades mr Slater. Han skulle verkligen få något att kasta i ansiktet på borgmästaren om det här gick!
   —Jag vill verkligen följa med. Ni har gjort mig så spänd på det. —
   —All right, sa Elor. Det är bäst att vi skyndar på.

   DE GICK nerför Oak Street mot stadens centrum. Sedan vände Elor just då de kom fram till de första affärerna. Han ledde mr Slater två kvarter uppåt stan och ett nedåt och gick sedan tillbaka ett kvarter. Sedan vände han tillbaka mot järnvägsstationen.
   Det började bli riktigt mörkt.
   —Finns det inte nån enklare väg? frågade mr Slater.
   —Nej, sa Elor. Det här är den rakaste. Om ni visste i såna kringelkrokar jag gick första gången ...
   De fortsatte att gå, gick tillbaka kvarter, cirklade, gick över gator som de just hade passerat, gick fram och tillbaka i hela staden som mr Slater kände så väl.
   Men då det blev mörkare och de närmade sig bekanta gator från obekanta riktningar blev mr Slater en smula förvirrad. Han visste naturligtvis var han var men det ständiga cirklandet hade gjort honom vilse.
   Så egendomligt, tänkte han. Man kan gå vilse i sin egen stad, till och med efter att ha bott där i nästan tjugo år.
   Mr Slater försökte placera den gata de var på utan att se på skylten och sedan vände de oväntat en gång till. Han hade just kommit till den slutsatsen att de gick tillbaka på Walnut Lane när han fann att han inte kunde komma ihåg nästa tvärgata. Då de passerade hörnet tittade han på skylten.
   Där stod: Vänstra Mynningen.
   Mr Slater kunde inte komma ihåg någon gata i North Ambrose som hette Vänstra Mynningen.
   Där fanns inte några gatulyktor och mr Slater fann att han inte kände igen någon av butikerna. Det var egendomligt, tänkte han, för han trodde att han kände mycket bra till det lilla affärsdistriktet i North Ambrose. Det fick honom att häftigt rycka till då de passerade en låg och bred svart byggnad på vilken det fanns en svagt upplyst skylt.
   På skylten stod det: Templet för Isis Mörka Mysterier.
   —De är ganska lugna där inne i kväll, va? sa Elor då han märkte vad mr Slater såg på. Det är bäst att vi skyndar på. Han gick fortare och gav inte mr Slater tid till att ställa några frågor.

   BYGGNADERNA blev mer och mer egendomliga då de gick nerför den skumma gatan. De var av alla slags former och storlekar, några nya och glittrande, andra gamla och förfallna. Mr Slater kunde inte föreställa sig att någon del av North Ambrose såg ut så här. Fanns det en stad inom staden? Kunde det finnas ett nattligt North Ambrose som dagsinvånarna inte kände till? Ett North Ambrose som man bara kunde komma till genom irrande promenader på välkända gator?
   —Fallosriter där inne, sa Elor och pekade på en lång, smäcker byggnad. Bredvid den låg ett snett, hopsjunket åbäke till hus.
   —Det är Damballas ställe, sa Elor och pekade på det.
   Vid slutet av gatan låg en vit byggnad. Den var ganska lång och låg. Mr Slater fick inte tid att granska den närmare för Elor tog honom i armen och föste in honom genom dörren.
   —Jag måste verkligen bli punktligare, muttrade Elor halvt för sig själv.
   När de väl hade kommit innanför var det fullständigt mörkt. Mr Slater kände att det rörde sig runt honom och sedan urskilde han ett litet vitt ljus. Elor ledde honom mot det och sa i vänlig ton:
   —Ni har verkligen hjälpt mig ur en svår knipa.
   —Har du det? frågade en pipig röst bredvid ljuset.
   Mr Slater började urskilja skepnader. Då hans ögon hade vant sig mer vid dunklet såg han en liten, knotig gammal man framför ljuset. Den gamle mannen höll en ovanligt lång kniv.
   Mr Slater insåg att det vita ljuset hängde över ett stenaltare. Utan att tänka vände han sig om för att springa men Elor höll honom fast i armen.
   —Ni kan inte lämna oss nu, sa Elor vänligt. Vi är klara att börja. Och sedan kände mr Slater andra händer, många händer som stadigt drog honom mot altaret.


Källa: Häpna nr 3 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki