FANDOM



Av: W. E. Johns

Biggles 08


   Biggles såg upp från sin självtagna uppgift — att fylla ett patronband — då det avlägsna surret från en flygmaskinsmotor nådde hans öra. En lågt flygande S. E. 5.a ämnade landa på deras flygplats. Gruppledaren betraktade den skarpt, medan hans ögonbryn drogs samman. Han sprang upp så att patronerna föll huller om buller till marken.
   —Se upp för en krasch! ropade han till tjänstgörande ambulansen. — Tag alla en eldsläckare — den där mannen är sårad. Han kommer att störta.
   Han drog häftigt andan då S. E.5-planet gjorde en vacklande vändning, men drog en lättnadens suck då den rätade upp sig och landade, klumpigt. Piloten stannade vid startbanan, drog bort glasögonen och visade ett visserligen blekt men leende ansikte. Det var Wilkinson, vid 287-divisionen.
   —Är du sårad, Wilks? ropade Biggles oroligt.
   —Nej.
   Biggles visade sin lättnad genom ett brett grin och kastade sedan en kritisk blick på maskinen. Vingarnas beklädnad var söndersliten på ett dussin ställen, en stödsträva var splittrad och stjärten var lika full av hål som en tesil.
   —Har det kommit råttor på planet? frågade Biggles och pekade på skadorna. — Du skulle behöva några kattor ombord.
   —De råttor som gjort detta har röda nosar och det behovs annat än kattor för att fånga dem, sade Wilkinson menande i det han stelt klättrade ur sittrummet.
   —Röda nosar, vad menar du? sade Biggles och leendet dog bort från hans ansikte. — Du påstår …
   —Richthofens svärm har flyttat nedåt, det är vad jag påstår, sade Wilkinson allvarligt. — Jag har förlorat Brown och Chadwicke, fast jag tror att Brown lyckades gå ner alldeles bakom våra linjer. Det var säkert tjugu stycken i svärmen vi kom in i.
   —Vad flög dom for sort?
   —Albatrosser. Jag räknade sexton störtade plan mellan Le Cateau och hit, deras och våra. Det är en R. E. 8-a på nosen mellan linjerna. Det är en Camel och en Albatross i en röra tillsammans i de tyska löpgravarna. Vad ska vi göra åt saken?
   —Be om omöjligt flygväder och be ihärdigt, sade Biggles bistert. — Såg du några Cameler på vägen?
   Wilkinson nickade. — Jag såg tre stycken nära Mossy-face-skogen.
   —Det måste vara Mac. Han har Batty och en nykomling med sig.
   —Nå, de kommer att upptäcka att ett krig håller på att utkämpas, anmärkte Wilkinson. — Har du lust att göra Fokker-mat av dej och sölja med till Clarmes för en drink, så kan vi prata om saken?
   —Passar fint, sade Biggles. — Jag har klarat av två patronband i dag och är trött. Sätt i gång. Jag ska bara begära permis av chefen.
   En halvtimme senare stannade bilen utanför Hôtel de Ville i Clarmes. Utanför stod en elegant jättebil, som en amerikansk stabsofficer nyss hade lämnat. I mållös beundran gick Biggles fram mot vagnen.
   —Tänker ni köpa den? hördes en röst vid hans sida.
   Biggles snodde runt och varseblev en kapten, tillhörande amerikanska flyget. — Varför vill ni sälja den? frågade han godmodigt.
   Då, han gick in till Wilkinsons bord, satte sig amerikanen bredvid dem. — Ni pojkar, har nyss kommit till fronten? frågade han. — I så fall kan jag ge er ett eller annat råd.
   Biggles såg kallt på den talande. — Har ni själv nyss kommit hit? frågade han.
   —Säkert, svarade amerikanen. — Jag kommenderar 299-de jaktdivisionen. Vi flyttar in i dag. I morgon är vi i luften.
   —Jag förstår, sade Biggles lugnt. — Då ska jag ge er ett råd. Far inte över linjen på mindre än 5,000 meter.
   Amerikanen brusade upp. — Jag har inte bett om några råd, bet han av. — Vi kan ta vara på oss själva. Biggles drack ur och lämnade rummet.
   —Det där barnet inbillar sig en hel del, anmärkte amerikanen till Wilkinson. — Då han hört en kulspruta eller två, blir han säkert inte så flink med råden. Vem är han?
   —Han heter Bigglesworth, svarade Wilkinson artigt
   —Officiellt har han skjutit ner tolv tyskar och fem ballonger, men jag vet att han har fått många fler.
   —Det där barnet? Nej, försök inte med mej, broder. Ni har väl ett dussin också, förmodar jag, gäckades amerikanen.
   Aderton, för att vara noga, sade Wilkinson och stötte en cigarrett mot bordet.
   Amerikanen hejdade sig med glaset halvvägs till munnen och satte sedan tillbaka det på bordet. — Menar ni verkligen det? frågade han tvivlande.
   Wilkinson ryckte på axlarna men svarade ingenting.
   —Vad menade han, då han sa, att man inte skulle fara över fronten på mindre än 5,000 meter? frågade amerikanen.
   —Jag antar, att han ämnade berätta, att Richthofens pojkar nyss flyttat mitt emot oss, förklarade Wilkinson.
   —Jag har hört talas om dem, medgav den andre.
   —Vilka är det?
   Wilkinson såg förvånad på honom. — De är en hel svärm piloter, var och en räknande en hel massa segrar. De jagar tillsammans och deras anförare är Manfred Richthofen, vars poäng är omkring sjuttio. Han har med sig en bror, Lothar, som räknar omkring trettio segrar. Där är också Gussman och Wolf och Weiss, alla överdängare i spelet. Där är Karjus, som endast har en arm, men ändå skjuter bättre än de flesta med två. Där är Löwenhardt, Reinhard, Udet och — men vad tjänar det till? En man som inte har varit över fronten förut och möter den där klungan, har ungefär lika stor chans som ett lamm i en lejonkula, slöt han.
   —Ni försöker skrämma mej.
   —Nej. Jag talar bara om, varför Biggles sa, att ni inte skulle fara över fronten under 5,000 meter. Ni har då en chans att dyka hem, om de uppenbarar sig. Det är alltsammans. Hej, kamrat, vi kanske träffas senare.

   —Det är en förbaskad skam, rasade Biggles då de sedan åkte tillbaka till aerodromen. — En del av de där amerikanerna är de hyggligaste killar i världen. Ett par av dem har några månader varit i vår division, och andra har tillhört de franska Lafayette och Cigognes flottiljerna. Men nu har »de guldkantade» sammanfört dem i en egen division. Sätter dom dit en chef, som kan sin sak? Så tusan heller. Nej. De överlämnar dem åt en klåpare, som har fått tio timmars ensam flygning i Texas någonstans och han har fått sitt kommando, därför att hans syster är en balett-hoppa. Och de måste lyda en sådan. Bah! Det gör mej sjuk. Du har hört det där nötet nyss. Han kommer att masa sej över vid 2,000 meter för att visa oss att han vet mera om saken än vi. Han kommer att ligga bland Flanderns vallmo inom tjugofyra timmar, om inte ett mirakel inträffar. Inte en enda av dem kommer tillbaka, var säker på det, slutade han bittert.
   —Vi kan inte låta dem göra det, invände Wilkinson.
   —Vad kan vi göra åt saken?
   —Det är just det jag funderar på.
   —Jag har det, skrek Biggles. — Låt dem vara lockbetet, som lurar ner tyskarna. Med dina S. E. 5-or och våra Cameler tillsammans, ska vi utplåna varje spår av den beryktade svärmen. Hur många S. E.5-or kan du räkna med?
   —Åtta eller nio.
   —Det är fint. Du talar med chefen och ringer mej i kväll. Jag ska anhålla hos major Mullen om så många Cameler som möjligt. Vi blir jämspelta och kan möta vilken skara fienden än sänder emot oss. Vi träffas över Mossyface klockan sex. Vad säger du om det?
   —Passar bra. Hoppas bara det blir fint flygväder, gäspade Wilkinson. — — —

   Det blev en större samling än Biggles hade väntat. Major Mullen hade beslutat att själv anföra sina pojkar, inte så mycket för att rädda den amerikanska divisionen från att bli massakrerad som för nödvändigheten att i samlad styrka möta den nya fienden.
   Därför kom det sig att Biggles den följande morgonen ledde sin grupp bakom chefen. Till höger var A-gruppen, Mahoneys, och till vänster 13-gruppen med Mac Laren i täten. Varje grupp bestod av tre plan och tillsammans med majorens rödhuvade Camel var de tio allt som allt. Major Sharp, befälhavare för S. E. 5-orna, hade följt major Mullens exempel och då och då såg Biggles uppåt och bakåt, där 2,000 meter högre upp en formation av nio små punkter visade var S. E. 5-orna vaktade och inväntade dem. En stridsplan hade gjorts upp och Biggles väntade otåligt, att den skulle sättas i verket.
   Var fanns amerikanerna? Tio gånger minst hade han gjort sig den frågan, ty de borde för länge sedan ha visat sig. Var fanns Richthofens pojkar? Förr eller senare skulle det bli en sammanstötning och Biggles skälvde av iver, då han tänkte på det kommande »hundslagsmålet».
   Det var en strålande dag, inte ett moln syntes på den blå himlen. Biggles höll blicken riktad nedåt, väl vetande att S. E.5-orna skulle hindra varje störande inblandning från höjden. Plötsligt var det något som fångade hans blick och han stirrade häpen. Sedan svor han till. En formation av nio »Spads» for över fronten långt nedanför. — Vilka dårar, sådana obeskrivliga galningar, morrade han. — De kan inte vara en centimeter högre än 1,500. De tror visst, att de rår om luftrummet och de har inte sett oss ens. Säkert kommer dom att vakna snart, om jag inte misstar mej.
   Spad-divisionen fortsatte rätt fram över fiendens land och Biggles följde dem med road förundran, osäker, om han skulle beundra deras mod eller förbanna deras dumdristighet. — De måtte inbilla sig, att jobbet är lätt, slöt han sina tysta kommentarer, då hans vaksamme ledare lätt ändrade kursen för att följa amerikanerna.
   Var fanns fienden? Han skuggade med handen och stirrade rätt mot solen mellan två fingrar. Han kunde ändå ingenting se, för solen bländade fruktansvärt och minst hundra maskiner kunde hålla sig dolda däruppe.
   —Dom är där, det vågar jag min sista skjorta på, mumlade han. — De låter de där stackars åsnorna åka rätt in i klistret. Vad de måtte skratta.
   Plötsligt stelnade han till, där han satt. Majoren vaggade på vingarna och — pekade. Biggles följde den utsträckta armens riktning och drog häftigt efter andan. Sex ljusa maskiner kom, i en nästan vertikal dykning, ned mot den amerikanska divisionen. Albatrosser! Han sträckte upp armen och sedan, i enlighet med planen, sköt han fram höjdspaken. Med Batson och Healy på vardera sidan, skar han diagonalt ner för att avskära fiendeplanen. Han visste, att de flesta av Richthofens svärm alltjämt var kvar däruppe, någonstans, i väntan på rätta ögonblicket att ingripa. Hur länge skulle det dröja innan de kom ned, följda av de övriga Camelerna och S. E. 5.orna i en enda röra? Inte länge, hoppades han, för i annat fall skulle han få det hett omkring sig. På de amerikanska piloternas hjälp räknade han inte stort.
   Spad-maskinerna hade inte ändrat sin kurs, och Biggles läppar krusades, då han förstod, att de inte ens nu varsnat den annalkande stormen. Ah, nu märkte de sitt dilemma. Albatrosserna hade börjat skjuta och amerikanerna svängde våldsamt, som en klunga spigg vid en gäddas plötsliga ankomst. I nästa ögonblick var formationen sprängd och planen skingrade. Biggles drog ett hastigt andedrag, då han såg hur en Spad flammade upp och föll som en sten till marken. Han var mitt ibland dem nu. En rödbukad maskin kom inom hans sikte och han tryckte våldsamt av sina Vickers, under det han förbannade en Spad som på håret när höll på att kollidera med honom.
   En grön Albatross kom emot honom och då han anföll den, kom en annan med blå och vit flygkropp och skickade en ström av kulor genom hans övre vingplan. Den gröna svängde och han slängde sin Camel runt bakom den. Men den vit-blå hade följt honom och han måste rädda sig genom en vild zoom. — Sablar! muttrade han ursinnigt, då hans vindskydd flög i tusen bitar, det börjar bli för hett. Vilken soppa! En Spad och en Albatross föll, sammansvetsade, till marken. En Camel i våldsamt spinn ven förbi honom, en annan, en Albatross, for som en fackla ned framför honom och den dömde piloten kastades ur, just som den passerade.
   Biggles kastade en hastig blick uppåt. En svärm av Albatrosser föll som gamar från himlen in i striden. Men han fick också en otydlig bild av andra maskiner, högre upp, innan han vände åter till sitt arbete. Var höll amerikanerna hus? Ah, där var en, tätt efter stjärten på en Albatross. Han rusade mot dem, men Spadpiloten såg honom och vinkade avvärjande. Biggles grinade. — På honom bara, gosse, ropade han jublande, men leendet dog bort, då han såg hur en brokig maskin blandade sig i leken. Den kom bakom amerikanen och sände den en mördande ström kulor. Biggles dök ned bakom fienden. Spad-piloten såg faran och snodde åt sidan för att undkomma, men en osynlig tråd tycktes sammanbinda Albatrossen med den amerikanska maskinen. Biggles fick den brokiga Albatrossen på kornet och övergöt den med en dödlig salva från huvud till stjärt. Det var inget tal om, att han inte skulle få sin man. Piloten sjönk ihop på sätet och maskinen gick i bitar i luften.
   Spad-maskinen reste sig plötsligt i luften och två strömmar av kulor för framför Biggles mot något mål, han inte kunde se. En Albatross, upp och nedvänd, rusade förbi honom, så nära att han ofrivilligt ryckte till. — Gud, mumlade Biggles, han räddade m i g denna gång. Vi är kvitt nu.
   Han pressade hårt samman läpparna. En skara på sex Albatrosser kom emot honom. Biggles avlossade ett skott och blev iskall då han märkte, att hans kulspruta grötat ihop sig. Kulor slog överallt igenom hans maskin. Då såg han ett moln av S. E.-or styra kurs mellan honom själv och tyskarna. Han andades åter. — Vilken strid, sade han högt, då han såg sig omkring. De flesta av de fientliga planen var i full flykt, förföljda av S. E.-or. Två Cameler och två Albatrosser cirklade alltjämt kring varandra på något avstånd och fyra Cameler for hit och dit över honom. Sju eller åtta störtade maskiner låg nere på marken, två brann våldsamt, men vad de var för slag kunde han inte se.
   Han sköt upp glasögonen och tecknade åt Spad-piloten, som han nu kände igen som sin bekanting sedan i går, att komma närmare.
   Amerikanen vinkade glatt och tillsammans följde de efter Camelerna, ledda av major Mullens rödhuvade, mot fronten. — — -
   Biggles landade med Spaden fortfarande vid sidan. Han torkade bränd olja ur ansiktet och gick för att hälsa på piloten. Amerikanen sträckte fram handen. — Jag följde bara med hit, för att få skaka hand, sade han. — Nu måste jag tillbaka till vårt fält, för att se, hur många av pojkarna, som kom tillbaka. Jag vill gärna lära känna er bättre. Kanske ni vill ge mig ett eller annat råd.
   —Jag kan inte säga mycket mer, än ni själv sett i dag, skrattade Biggles, vände sig och vinkade åt en S. E. 5.a, som hade farit lågt över aerodromen och sedan fortsatt sin väg.
   —Vem var det? frågade amerikanen.
   —Det var Wilks, den store hejaren, ni såg tillsammans med mej i går, svarade Biggles. — Han är prima. Han kommer säkert till Hôtel de Ville i kväll och det gör jag också. Vill ni själv komma dit för en stilla vickning?
   —Säkert, bekräftade Spad-piloten entusiastiskt.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki