FANDOM



Av: Nadine Gordimer

   NÄR VI FICK HÖRA ATT HAN HADE släppts fri sprang jag över fälten och genom stängslet för att berätta det för vårt folk på granngården. Det var inte förrän efteråt som jag såg att jag hade rivit sönder klänningen på taggtråden och att jag hade ett sår på axeln som blödde.
   Han flyttade härifrån för nio år sen, skrev kontrakt för att arbeta i stan på en byggnadsfirma — bygga vägar av glas upp mot himlen. De båda första åren kom han hem över lördag och söndag en gång i månaden och två veckor till jul; det var då han frågade min far om mig. Och han började betala. Han och jag trodde att han på tre år skulle ha betalt nog för att vi skulle kunna gifta oss. Men så började han gå klädd i en sådan där T-shirt, han talade om att han hade gått in i fackföreningen, han berättade om strejken, att han var en av de arbetare som gick och talade med cheferna när några andra hade fått avsked efter strejken. Han har alltid varit duktig att prata, också på engelska — han var duktigast av alla i byskolan, han brukade läsa tidningarna som indiern slår in såpa och socker i när man köper i butiken.
   Det blev oroligheter i baracken där han hade en bädd, och uppror mot hyrorna i de svarta bostadsområdena, och han sa till mig — bara till mig, inte till de gamla — att överallt där folk kämpade emot hur vi behandlades gjorde de det för oss allesammans, både för oss på gårdarna och för dem i städerna, och fackföreningarna var på deras sida, han var med, höll tal, marscherade. Tredje året fick vi höra att han var i fängelse. I stället för att gifta sig. Vi visste inte var han fanns förrän rättegången började. Den hölls i en stad långt borta. Det var inte ofta jag kunde fara till rättegången för vid det laget hade jag tagit examen och arbetade på byskolan. Också mina föräldrar hade dåligt med pengar. Två av mina bröder som hade jobb i stan skickade inte hem några pengar; de bodde väl ihop med flickvänner och måste köpa saker åt dem. Min far och andre bror arbetar här för boern och lönen är mycket liten, vi har två getter, några kor som vi får lov att släppa ut på bete, och en bit land där min mor kan odla grönsaker. Det ger inte kontanter.
   När jag såg honom i domstolen var han stilig i blå kostym med randig skjorta och brun slips. Alla de anklagade — hans kamrater, sa han — var välklädda. Fackföreningen köpte kläderna så att domaren och åklagaren skulle förstå att de inte hade att göra med dumma svarta som bara sa yes, boas och inte visste sina rättigheter. Detta och allt annat om rättegången förklarade han när jag fick lov att besöka honom i fängelset. Vår lilla flicka föddes medan rättegången pågick och när jag första gången hade henne med för att visa honom kramade hans kamrater honom och kramade sedan mig över barriären till de anklagades bås och de samlade ihop pengar och gav mig i present till flickan. Han valde namn åt henne: Inkululeko.
   Sedan var rättegången slut och han fick sex år. Han skickades till Robben Island. Vi kände allesammans till Ön. Våra ledare hade varit där så länge. Men jag har aldrig sett havet utom för att måla det blått i skolan, och jag kunde inte föreställa mig en bit jord som var omgiven av det. Jag kunde bara tänka på en komocka som flöt i en regnvattenspöl som boskapen hade gått igenom, där vattnet visade himlen som en spegel, blå. Jag skämdes över att jag tänkte så. Han hade berättat om hur glasväggarna visade träden längs gatorna och de andra byggnaderna och färgen på bilarna och molnen medan kranen lyfte honom på en plattform högre och högre genom himlen för att arbeta överst på ett hus.
   Han hade lov till ett brev i månaden. Det var mitt brev för hans föräldrar kunde inte skriva. Jag brukade gå över till dem, de arbetade på en annan farm, för att fråga om jag skulle hälsa något från dem. Mamman grät alltid och lade händerna på huvudet och sa inte något, och den gamle som varje söndag predikade för oss på velden, sa att jag skulle hälsa hans son att de bad att Gud skulle ordna allt till det bästa för honom. En gång svarade han: Det är det som är problemet — vårt folk ute på gårdarna, de har fått höra att Gud bestämmer vad som är bra för dem för att de inte ska få kraft att själva göra något för att ändra sina liv.
   När två år hade gått hade vi — hans föräldrar och jag — sparat ihop nog pengar för att resa till Kapstaden och hälsa på honom. Vi åkte tåg och sov på golvet på stationen och nästa dag frågade vi om vägen till färjan. Folk var snälla; alla visste att om man skulle till färjan var det för att man hade någon av de sina på Ön.
   Och där var det — där var havet. Det var grönt och blått, steg och sjönk, exploderade i vitt, ända upp till himlen. En ryslig storm piskade det hit och dit; det dolde Ön, men folk som vi som också väntade på färjan pekade ut var Ön låg, långt ute i havet som jag aldrig hade trott skulle vara sådant som det var.
   Det fanns andra båtar, och fartyg stora som hus som går till andra platser, över hela världen, men färjan går bara till Ön, den går inte någon annanstans i världen, bara till Ön. Så alla som väntade där väntade för att fara till Ön, så det var inte någon risk att vi var på fel ställe. Vi hade med karameller och käx, byxor och en varm rock åt honom (en kvinna som stod bredvid sa att vi nog inte fick lov att ge honom kläderna) och jag hade inte längre den vanliga gamla baskern nerdragen över huvudet, som alla bondflickor har, jag hade köpt mjukgöringskräm av karlen som åker runt till farmerna och säljer saker ur en låda på sin cykel och mitt hår var kammat upp högt under en blommig scarf som inte täckte de guldfärgade örringarna. Hans mor hade sin filt knuten kring midjan över klänningen, en bondkvinna, men jag såg lika bra ut som vilken som helst av de andra flickorna där. När färjan kom för att hämta oss stod vi tätt sammanpackade och tysta som boskap som väntar på att bli släppta genom en grind. En av männen såg sig hela tiden omkring och hans haka rördes upp och ner, han räknade, han måste ha varit rädd att vi var för många för att få plats och han ville inte bli lämnad kvar. Vi köade fram till en polis och alla som var före oss gick ombord på båten. Men när det blev vår tur sträckte han fram handen efter något, jag visste inte vad.
   Vi hade inte passersedel. Vi visste inte att innan man kommer till Kapstaden, innan man kommer till färjan till Ön, måste man ha en passersedel från polisen för att få besöka en fånge på Ön. Jag försökte be honom, snällt. Stormen blåste rösten ur munnen på mig.
   Vi avvisades. Vi såg färjan skaka, slå emot kajen där vi stod, glida ut, lyft och nersläppt i allt det där vattnet, såg den bli mindre och mindre tills vi inte visste om vi verkligen såg den eller en av de fåglar, som såg svarta ut, som steg och sjönk där ute.
   Det enda som var bra var att en av de andra tog med sig godiset och käxen åt honom. Han skrev och sa att han hade fått dem. Men det var inte något bra brev. Det var klart att det inte var. Han var ond på mig; jag borde ha tagit reda på det, jag borde vetat att man måste ha passersedel. Han hade rätt — jag köpte tågbiljetterna, jag frågade om vägen till färjan, jag borde ha känt till om passersedeln. Jag har examen, jag undervisar. Det fanns en rådgivningsbyrå i vår närmaste stad, i kyrkornas regi, skrev han. Men farmen ligger så långt från stan, vi ute på landet får inte reda på sådana saker. Det var som han sa; det är genom vår okunnighet vi hålls nere; det måste bli slut på den okunnigheten.
   Vi tog tåget hem och vi kom aldrig till Ön — såg honom aldrig under de tre åren han var där. Inte en enda gång. Vi kunde inte skaffa pengar till tåget. Hans far dog och jag måste hjälpa hans mor på min lön. För vårt folk är problemet alltid pengar, skrev jag. När ska vi nånsin få pengar? Då skickade han ett så fint brev. Det är därför jag är på Ön, långt borta från dig, jag är här för att vårt folk en dag ska få de saker de behöver, mark, föda, slut på okunnigheten. Där stod något mer — jag kunde nätt och jämnt läsa ordet "makt" som fängelset hade strukit över. Alla hans brev är inte bara till mig; någon på fängelset läste dem innan jag fick.
   Han skulle komma hem efter bara fem år!
   Det var så det verkade när jag hörde det — de fem åren var med ens försvunna — ingenting! — det var inte något helt år kvar att vänta. Jag visade min — vår — lilla flicka hans fotografi igen. Det är din pappa, han kommer, du ska få träffa honom. Hon berättade det för de andra barnen i skolan, jag har en pappa, liksom hon skröt om getkillingen hon hade hemma.
   Vi ville att han skulle komma genast, och samtidigt ville vi ha tid att förbereda saker. Hans mor bodde hos en av hans morbröder; nu när hans far var död hade han inte något fadershus att föra mig till så snart vi var gifta. Om vi haft tid hade min far huggit stolpar, min mor och jag hade bakat lera till byggstenar, skurit vass till taket, och byggt ett hus åt honom och mig och flickan.
   Vi visste inte vilken dag han skulle komma. Vi bara hörde hans namn i radio och namnen på några andra som släpptes fria. Men så fick jag syn på en tidning i indierns butik, The Nation, som skrivs av svarta, och på första sidan en hop människor som dansade och viftade — jag såg genast att det var den där färjan. Några män bars på andra mäns axlar. Jag kunde inte se vilken som var han. Vi väntade. Färjan hade fört honom från Ön men vi visste att Kapstaden är långt bort från oss. Sedan kom han. En lördag, ingen skola, så jag arbetade med min mor, vi hackade och rensade runt pumporna och majsen, och mitt hår, som jag ville ha snyggt, var omknutet med en gammal doek. En combi kom över velden och hans kamrater kom körande med honom. Jag hade velat springa undan och tvätta mig men han stod där och sträckte på benen och ropade hallå? hej? medan hans kamrater väsnades omkring honom och min mor började skrika på gammalt vis aie! aie! och min far klappade händer och klev fram emot honom. Han öppnade stora famnen mot oss, den kraftige mannen i stadskläder, blanka skor, och hela tiden medan han kramade mig höll jag mina smutsiga jordiga händer gömda bakom ryggen på honom. Hans tänder stötte hårt mot mig genom hans läppar, han högg tag i min mor och hon stretade för att lyfta upp flickan till honom. Jag var rädd att vi skulle falla omkull allesammans! Sedan lugnade alla ner sig. Flickan gömde sig bakom min mor. Han lyfte upp henne men hon böjde undan huvudet. Han talade milt till henne, men hon ville inte svara. Hon är nästan sex år! Jag sa åt henne att inte vara en sån barnunge. Hon sa: Det är inte han.
   Alla kamraterna skrattade, vi skrattade, hon sprang sin väg och han sa: Hon måste få tid att vänja sig.
   Han har lagt ut, ja; mycket. Man kunde knappt tro sina ögon. Förr var han så mager att fötterna såg ut att vara för stora åt honom. Då kunde jag känna benen i honom men nu — den natten — när han låg på mig var han så tung, och jag kunde inte minnas att det var så det var. En så lång tid. Det är konstigt att man blir starkare i fängelset; jag trodde att han inte skulle få nog att äta och skulle vara svag när han kom ut. Alla sa: Se på honom? — han är en man, nu. Han skrattade och slog knytnäven mot bröstet, berättade att kamraterna motionerade i cellerna, han brukade springa fem kilometer om dan, sprang på stället på golvet i den lilla cellen där han var inhyst. När vi hade varit tillsammans om natten låg vi förr länge och viskade men nu känner jag att han tänker på saker som jag inte vet och jag får inte besvära honom med prat. Dessutom vet jag inte vad jag ska säga. Fråga honom hur det var, sitta instängd där i fem år; eller berätta något om skolan eller om flickan. Vad är det annars som har hänt, här? Bara väntan. Ibland på dagen försöker jag faktiskt tala om hur jag har haft det, här hemma på farmen, fem år. Han lyssnar, han är intresserad, liksom han är intresserad när folk från andra farmer kommer för att berätta om allt smått som har hänt dem medan han var borta på Ön så länge. Han ler och nickar, ställer några frågor och sedan reser han sig och sträcker på sig. Jag förstår det är för att visa dem att nu räcker det, hans tankar har på nytt börjat syssla med något som han funderade på innan de kom. Och vi på gårdarna är så långsamma; vi berättar saker långsamt, det brukade han, också.
   Han har inte tagit något nytt jobb. Men han kan inte stanna hemma hos oss; vi trodde att efter fem år där mitt i det där gröna och blåa havet, så långt bort, skulle han stanna hos oss en liten tid. Combin eller någon bil kommer och hämtar honom och han säger var inte orolig, jag vet inte vilken dag jag kommer tillbaka. I början frågade jag vilken vecka, nästa vecka? Han försökte förklara det för mig: i Rörelsen är det inte som det var i fackföreningen, där man gör sitt jobb varje dag och efteråt är upptagen med möten; i Rörelsen vet man aldrig vart man måste åka och vad som är på gång. Och det är samma sak med pengar. I Rörelsen är det inte som att ha ett jobb, med regelbunden lön — det vet jag, det behöver han inte tala om för mig — det är som det var att åka till Ön, man gör det för allt vårt folk som lider för att vi inte har pengar, inte har land — titta bara, sa han, och talade om mina föräldrars hem, det hem som har väntat på honom, med hans barn: titta bara på det här stället där den vite mannen äger marken och låter er kampera i era hyddor av lera och plåt bara så länge som ni arbetar för honom — Baba och din bror sår hans grödor och sköter hans boskap, Mama städar hemma hos honom och du har hand om skolan utan att ens få en chans att skaffa dig riktig utbildning. Farmaren äger oss, säger han.
   Jag har tänkt att vi inte har något hem därför att vi inte fick tid att bygga ett hus innan han kom hem från Ön; men vi har inte något hem alls. Nu har jag förstått det.
   Jag är inte dum. När kamraterna kommer hit i combin för att prata med honom går jag inte undan tillsammans med min mor när vi har gett dem te eller (om hon har bryggt till helgen) öl. De gillar hennes öl, de talar om vår kultur och det är en av dem som alltid ser till att lägga armen om min mor, säga att hon är mama till dem allesammans, Afrikas mama. Hon blir förtjust när de berättar att de brukade sjunga på Ön och övertalar henne att sjunga en gammal sång som vi allihop har hört våra mormödrar och farmödrar sjunga. Då faller de in med sina starka röster. Min far gillar inte när det här hörs långt ut över velden; han är rädd att om boern får veta att min man är inblandad i politiken, har varit på Ön, och håller möten på boerns land, så säger han åt min far att flytta och ta sin familj med sig. Men min bror säger att om boern kommer med frågor ska vi bara säga att det är ett bönemöte. Sedan är det slut med sången; min mor vet att hon måste gå undan, in i huset.
   Jag stannar, och hör på. Han glömmer att jag är där när han talar och argumenterar om något som jag kan se är viktigt, viktigare än något vi skulle kunna ha att säga varandra när vi är ensamma. Men lite då och då, när någon av kamraterna för ordet, ser jag att han tittar på mig ett ögonblick på samma sätt som jag kan titta på någon av mina älsklingselever i skolan för att hjälpa eleven att förstå. Männen talar inte till mig och jag talar inte. En av de saker de talar om är att organisera folket på gårdarna — arbetarna, som min far och bror, och som hans föräldrar förr. Jag lär mig många ord: minimilön, fast arbetstid, strejkrätt, årlig semester, olycksfallsersättning, pensioner, sjukledighet och till och med barnledighet. Jag är med barn, äntligen har jag ett nytt barn inne i mig, men det är kvinnogöra. När de talar om The Big Man, The Old Men, vet jag vilka de är: våra ledare har också sluppit ut ur fängelset. Jag har berättat för honom om barnet jag väntar; han sa: Och han hör hemma i ett nytt land, han ska bygga den frihet vi har kämpat för! Jag vet att han vill gifta sig men det finns det inte tid till för närvarande. Det är nätt och jämnt att han har haft tid att göra barnet. Han kommer till mig precis så som han kommer hit för att äta ett mål mat eller byta till rena kläder. Sedan tar han upp den lilla flickan och svänger runt med henne och så! — det är gjort, han kliver upp i combin, han vänder redan mot sina kamrater det där ansiktet han har som bara vet av det som finns inne i huvudet på honom, de där ögonen som rör sig så snabbt som om han jagar något man inte kan se. Den lilla flickan har inte haft tid att vänja sig vid den här mannen. Men jag vet att hon kommer att vara stolt över honom, en dag!
   Hur skulle man kunna berätta det för ett sexårs barn. Men jag berättar om The Big Man och The Old Men, våra ledare, så att hon ska veta att hennes far var med dem på Ön, den här mannen är också en stor man.
   Lördag, det är inte skola och jag planterar och rensar ogräs med min mor, hon sjunger men det gör inte jag; jag tänker. På söndagen är det inte något arbete, bara bönemöten borta under träden, utom synhåll för farmaren, och öldrickning utanför de hyddor av lera och plåt där farmarna tillåter oss att kampera på sin mark. Jag vandrar i väg på egen hand som jag brukade göra när jag var barn, jag lekte mina egna lekar och pratade för mig själv när ingen kunde höra mig och ingen såg mig. Jag sitter på en varm sten i den sena eftermiddagen, högt uppe, och hela dalen är som en stig mellan kullarna, leder bort från mina fötter. Det är boerns farm men det är inte sant, den tillhör ingen. Boskapen vet inte att någon säger att han äger den, fåren — de är gråa stenar, och sedan blir de till en ringlande tjock grå orm — vet det inte. Våra hyddor och det gamla mullbärsträdet och den bruna lilla jordplätten som min mor grävde upp i går, långt där nere, och borta på andra sidan träddungen kring skorstenarna och den blänkande saken som är farmarens TV-mast — de är ingenting, på denna jordens rygg. Den kunde stöta av sig dem som när en hund loppar sig.
   Jag är uppe med molnen. Solen bakom mig ändrar himlens färger och molnen ändrar sig, sakta, sakta. Somliga är skära, somliga är vita, svällande som bubblor. Nedanför finns det en bank av grått, inte tillräckligt för att ge regn. Den blir längre och mörkare, det växer ut en smal nos på den och en lång kropp och så blir slutändan till en svans. Det är en stor grå råtta som rör sig över himlen, äter himlen.
   Flickan kom ihåg fotografiet; hon sa: Det där är inte han. Jag sitter här på en plats som jag ofta gick till när han var på Ön. Jag gick hit för att komma bort från de andra, för att vänta ensam.
   Jag tittar på råttan, den upplöses, dess konturer försvinner, medan den äter himlen, och jag väntar. Väntar på att han ska komma tillbaka. Väntar.
   Jag väntar på att få återvända hem.

Källa: Ur "Safarin" (Bonniers 1992), översättning Else Lundgren.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki