Fandom

Svenskanoveller Wiki

Amundsen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Alice Munro

   På bänken utanför stationen satt jag och väntade. Stationen hade varit öppen när tåget kom men nu var den låst. En kvinna satt längst ut på bänken och höll en nätkasse mellan knäna, fylld av paket som var inslagna i vaxpapper. Kött – rått kött. Man kunde känna lukten.
   På andra sidan spåren stod en tom rälsbuss och väntade.
   Inga andra passagerare dök upp och efter en stund stack stinsen ut huvudet och ropade: »San.« Först trodde jag att han ropade ett mansnamn, Sam. Och ännu en man, iförd något slags uniform kom gående runt hörnet av byggnaden. Han korsade spåren och steg ombord på rälsbussen. Kvinnan med paketen reste sig och följde efter honom, och jag gjorde likadant. Det hördes rop från andra sidan gatan och dörrarna till ett hus med platt tak och mörka spånplattor öppnades och släppte ut ett antal män som drog ner mössan på huvudet och dinglade med matlådor mot låret. Att döma av det oväsen de förde kunde man tro att rälsbussen skulle köra ifrån dem vilken minut som helst. Men när de steg ombord hände ingenting. Rälsbussen stod kvar medan de räknade varandra och talade om vem som saknades och sa åt föraren att han inte kunde köra än. Sedan kom någon ihåg att mannen som saknades hade sin lediga dag. Rälsbussen startade, även om man inte kunde avgöra om föraren hade lyssnat på allt detta eller ens brytt sig.
   Alla männen steg av vid sågverket ute på vischan – det kunde inte ha varit mer än tio minuters promenad dit – och strax därpå kom sjön inom synhåll, täckt av snö. En lång vit träbyggnad ovanför den. Kvinnan ordnade om sina köttpaket och reste sig, och jag följde efter. Återigen ropade föraren »San« och dörrarna öppnades. Ett par kvinnor väntade på att få stiga på. De hälsade på kvinnan med köttet och sa att det var en råkall dag.
   Alla undvek att titta på mig när jag steg av efter köttkvinnan.
   Det var tydligen ingen där och mötte mig. Dörrarna slog igen och rälsbussen vände tillbaka.
   Sedan var det tyst, luften var som is. Björkar som såg spröda ut och hade svarta märken i den vita barken avtecknade sig tillsammans med risiga vintergröna träd, som sömniga björnar. Den frusna sjön bildade en vall mot stranden, som om vågorna förvandlats till is i samma stund som de bröts. Och bortom sjön låg byggnaden med sin målmedvetna fönsterrad och med inglasade entréer i var ände. Allt strängt och nordligt, svartvitt under molnens höga kupol.
   Men björkarnas bark var trots allt inte vit när man kom närmare. Gråaktigt gul, gråaktigt blå, grå.
   Så stilla, en sådan oerhörd förtrollning.
   »Vart ska du?« ropade köttkvinnan till mig. »Besökstiden är över klockan tre.«
   »Jag är ingen besökare«, sa jag. »Jag är läraren.«
   »Ja, du blir i alla fall inte insläppt på framsidan«, sa kvinnan med viss tillfredsställelse. »Det är bäst du följer med mig. Har du ingen väska?«
   »Stinsen sa att han skulle komma med den senare.«
   »Det såg ut som om du råkat vilse när du bara stod där.«
   Jag sa att jag hade stannat för att det var så vackert.
   »En del kan tycka det. Om de inte är för sjuka och om de hinner titta.«
   Det sas ingenting mer förrän vi kom in i köket i ena änden av byggnaden. Jag var redan i behov av att värma mig där. Jag fick ingen chans att se mig omkring, eftersom uppmärksamheten drogs till mina stövlar.
   »Det är bäst du tar av dig de där innan du smutsar ner golvet.«
   Jag drog av mig stövlarna – det fanns ingen stol att sitta på – och ställde dem på mattan där kvinnan ställt sina.
   »Det är bäst du tar dem med dig, jag vet inte var du ska bo. Bäst att behålla kappan på också, det finns ingen värme i kapprummet.«
   Ingen värme, inget ljus utom det som kom in genom ett litet fönster som jag inte nådde. Det var som att bli bestraffad i skolan. Utskickad till kapprummet. Ja. Samma lukt av vinterkläder som aldrig riktigt torkade, av stövlar som var genomblöta in till de smutsiga sockorna, de otvättade fötterna.
   Jag klättrade upp på en bänk men kunde ändå inte se ut. På hyllan där mössor och halsdukar låg slängda hittade jag en påse med några fikon och dadlar i. Någon måste ha stulit dem och gömt dem där för att ta med sig hem. Plötsligt blev jag hungrig. Ingenting att äta sedan morgonen, om jag inte räknade en torr ostsmörgås på Ontario Northland. Jag funderade på om det vore moraliskt att stjäla från en tjuv. Men fikonen skulle fastna i tänderna och förråda mig.
   Jag hann precis ner. Någon var på väg in i kapprummet. Inte någon ur kökspersonalen utan en skolflicka i bylsig vinterkappa och med en halsduk över håret. Hon rusade in – kastade böckerna på bänken så att de föll i golvet och drog av sig halsduken så att håret stod som en sky omkring henne, samtidigt som hon sparkade av sig stövlarna, en i taget, och fick dem att fara iväg över kapprumsgolvet. Tydligen hade ingen sagt åt henne att ta av sig stövlarna vid köksdörren.
   »Hallå, jag var nära att slå till dig«, sa flickan. »Det är så mörkt härinne att man inte ser vad man gör när man kommer utifrån. Fryser du inte? Väntar du på någon som ska sluta jobbet?«
   »Jag väntar på att få träffa doktor Fox.«
   »Ja, då behöver du inte vänta länge. Jag fick just åka från stan med honom. Du är väl inte sjuk? Om du är sjuk får du inte komma hit, då ska du gå till honom i stan.«
   »Jag är läraren.«
   »Är du? Kommer du från Toronto?«
   »Ja.«
   Det uppstod en tystnad, kanske av respekt.
   Men nej. Hon studerade min kappa.
   »Den där var verkligen snygg. Vad är det för päls på kragen?«
   »Persiskt lamm. Fast det är faktiskt fusk.«
   »Det hade jag inte kunnat se. Jag begriper inte varför de har sagt att du ska vänta här, du fryser ju häcken av dig. Förlåt mig. Men om du vill träffa doktorn kan jag visa dig. Jag kan allt här, jag har bott här sen jag föddes praktiskt taget. Mamma är ansvarig för köket. Jag heter Mary. Vad heter du?«
   »Vivi. Vivien.«
   »Om du är lärare, ska du då inte kallas fröken? Fröken nånting?«
   »Fröken Hyde.«
   »Som i hide-and-seek. Kurragömma. Ursäkta skämtet. Jag hade gärna velat ha dig som lärare, men jag måste gå i skola inne i stan. För jag har inte tbc. Reglerna är så dumma.«
   Medan hon pratade gick hon före genom dörren i bortre änden av kapprummet, så vidare utmed en vanlig sjukhuskorridor. Vaxad linoleum. Dov grön färg på väggarna, en antiseptisk lukt.
   »Nu när du är här ska jag kanske be Reddy låta mig byta.«
   »Vem är Reddy?«
   »Reddy Fox. Det är ur en bok. Jag och Anabel har just börjat kalla honom så.«
   »Vem är Anabel?«
   »Ingen nu. Hon är död.«
   »Åh, så tråkigt.«
   »Inte ditt fel. Det händer på det här stället. Jag har börjat high school i år. Anabel fick egentligen aldrig gå i skolan. När jag gick på den kommunala skolan i stan fick Reddy läraren att låta mig stanna hemma, så att jag kunde hålla henne sällskap.«
   Hon stannade vid en halvöppen dörr och visslade.
   »Hallå. Jag har med mig läraren.«
   En mansröst sa: »Bra, Mary. Men nu har jag sett nog av dig för i dag.«
   »Okej. Jag fattar.«
   Hon släntrade iväg och lämnade mig med en mager man av medellängd, en man med kortklippt rödblont hår som glimmade i det elektriska ljuset i hallen.
   »Så du har träffat Mary«, sa han. »Hon pratar mycket. Men hon kommer inte att gå i din klass, så du slipper höra henne varenda dag. Antingen gillar man henne eller också gör man det inte.«
   Jag gissade att han var mellan tio och femton år äldre än jag och i början talade han till mig på ett sätt som var typiskt för en äldre man. En tankspridd framtida arbetsgivare. Han frågade mig om resan, om hur jag hade ordnat med bagaget. Han ville veta hur jag skulle klara att bo här uppe i skogarna efter Toronto, om det skulle bli tråkigt.
   Inte det minsta, sa jag och tillade att det var vackert.
   »Det är som … som att befinna sig i en rysk roman.«
   Han tittade för första gången uppmärksamt på mig.
   »Är det? Vad för en rysk roman?«
   Blicken var ljus, klar och gråblå. Han hade höjt ena ögonbrynet, som en liten skärmmössa.
   Det var inte det att jag inte hade läst ryska romaner. En del hade jag läst färdigt och andra hade jag skummat. Men på grund av det där ögonbrynet och hans roade men utmanande min kunde jag inte komma på någon annan titel än Krig och fred. Och den ville jag inte nämna, eftersom det var den alla skulle komma ihåg.
   »Krig och fred
   »Ja, här har vi nog bara fred, skulle jag vilja säga. Men om det var krig du var ute efter, kunde du förstås ha gått med i någon av de kvinnliga styrkorna och följt med över.«
   Jag var arg och förödmjukad, för jag hade inte alls velat göra mig viktig. Eller i alla fall inte bara. Jag hade velat tala om vilken underbar effekt naturen här hade på mig.
   Han var uppenbarligen den sortens person som ställde kuggfrågor.
   »Jag hade väl väntat mig någon äldre kvinnlig lärare som närmade sig pensionsåldern«, sa han som en liten ursäkt. »Som om alla med någotsånär kvalifikationer och i vettig ålder måste tillbaka in i arbetslivet nu. Du hade väl inte tänkt bli lärare eller? Vad hade du tänkt göra när du tagit din akademiska grundexamen?«
   »Läsa vidare och doktorera«, sa jag kort.
   »Så hur kom det sig att du ändrade dig?«
   »Jag tänkte att jag skulle tjäna lite pengar.«
   »Förnuftig tanke. Fast jag är rädd att du inte tjänar mycket här. Förlåt om jag var nyfiken. Jag ville bara försäkra mig om att du inte tänker sticka din väg. Du har inga planer på att gifta dig?«
   »Nej.«
   »Gå ner genom hallen till husmors rum, så talar hon om allt du behöver veta. Du äter dina måltider tillsammans med sköterskorna. Hon kan visa var du ska bo. Försök bara undvika förkylningar. Du har väl ingen erfarenhet av tuberkulos?«
   »Ja, jag har ju läst – «
   »Jag vet. Jag vet. Du har läst Bergtagen.« Ännu en fälla som slog igen, och han verkade nöjd. »Saker och ting har väl förändrats lite sen dess, hoppas jag. Här, jag har skrivit ner lite om barnen och vad jag tänkt mig att du ska göra med dem. Ibland uttrycker jag mig helst i skrift. Husmor kan sätta dig in i arbetet.«

   Jag hade inte varit där en vecka förrän allt det som hänt första dagen verkade unikt och osannolikt. Köket, kapprummet utanför köket där personalen hade sina kläder och gömde sitt tjuvgods, var ställen som jag inte sett igen och troligen inte heller skulle komma att se. Läkarmottagningen var säkert också förbjudet område, medan husmors rum var den plats dit man skulle komma med klagomål och vardagliga frågor. Husmor själv var kort och kraftig, med skärt ansikte, glasögon utan bågar och tung andning. Vad man än frågade henne om tycktes det förvåna och skapa problem, men så småningom blev det ordnat eller ombesörjt. Ibland åt hon i sköterskornas matsal, där hon serverades en särskild kvarg och spred viss otrivsamhet. För det mesta höll hon sig på sin egen avdelning.
   Förutom husmor fanns där tre legitimerade sköterskor, alla mer än trettio år äldre än jag. De var pensionerade men hade kommit hit för att göra sin plikt under kriget. Sedan var det biträdena som var i min ålder eller till och med yngre, de flesta gifta eller förlovade eller på väg att bli det, huvudsakligen med män som var inkallade. De pratade i ett om husmor eller sköterskorna inte var närvarande. De hade inte det minsta intresse av mig. De ville inte veta hur det var i Toronto, även om en del kände folk som varit där på smekmånad, och de brydde sig inte om hur det gick med min undervisning eller vad jag hade gjort innan jag började arbeta på sanatoriet. De var inte oartiga, det var inte det – de räckte mig smöret (det kallades smör men var egentligen orangestrimmigt margarin, färgat i köket, på den tiden det enda tillåtna), och de varnade mig för köttpuddingen, som de påstod var gjord på skogsmurmeldjur. Det var bara det att allt som hände på ställen de inte kände till eller med människor som de inte var bekanta med eller vid tidpunkter som de inte visste något om var totalt ointressant. Det kom i vägen för dem eller irriterade dem. De stängde av nyheterna på radio så fort de fick chansen och försökte få in dansmusik.
   Både sköterskor och biträden ogillade radiokanalen CBC, som under min uppväxt framstått som kulturbäraren i inlandet. Ändå kände de vördnad inför doktor Fox, delvis för att han läst så många böcker.
   De sa också att det inte fanns någon som kunde ge en sådan avhyvling som han, om han hade lust.
   Jag kunde inte räkna ut om de ansåg att det fanns ett samband mellan att läsa många böcker och att ge folk en avhyvling.

   
   Här är de vanliga pedagogiska idéerna oanvändbara. En del av dessa barn kommer att återvända till världen eller systemet och andra kommer inte att göra det. Bäst att undvika stress. Det vill säga sådana dumheter som att systematisera, lära utantill, hålla prov.
   Bortse helt och hållet från klassindelning. De som behöver det kan hinna ifatt senare eller klara sig ändå. Håll dig till mycket enkla färdigheter, fakta och sådant som är nödvändigt för att gå ut i världen. Vad gör man med överbegåvade barn? Förfärlig etikett. Om de är begåvade på ett diskutabelt akademiskt sätt kan de lätt hinna ikapp senare.
   Glöm floderna i Sydamerika, likaså Magna Carta.
   Teckning, musik, berättelser att föredra.
   Lekar är godkända, men se upp för överstimulering eller alltför mycket tävlande.
   En utmaning att balansera mellan stress och tristess. Tristess är en förbannelse för den hospitaliserade.
   Om husmor inte kan tillhandahålla det du behöver kan fastighetsskötaren ha något i sina förråd.
   Bon voyage.
   


   Antalet barn som dök upp varierade. Femton eller så få som ett halvdussin. Bara förmiddagar, från nio till tolv, inklusive vilostund. Barnen fick inte komma om de hade feber eller om de skulle genomgå en undersökning. När de var där satt de tysta och fogliga men var inte särskilt intresserade. De hade redan från början fattat att detta var en låtsasskola där de var befriade från alla krav att lära sig något, precis som de var befriade från scheman och minnesträning. Denna frihet gjorde dem inte malliga, inte uttråkade på något besvärande sätt, bara lugna och drömska. De sjöng stilla tillsammans. De spelade luffarschack. Över det improviserade klassrummet vilade en skugga av nederlag.
   Jag bestämde mig för att ta doktorn på orden. Åtminstone när det gällde tristessen som fiende.
   I vaktmästarens lilla förråd hade jag sett en jordglob. Jag bad att få rekvirera den. Jag började med enkel geografi. Världshaven, kontinenterna, klimaten. Varför inte vindar och strömmar? Länderna och storstäderna? Kräftans vändkrets och Stenbockens vändkrets? Och varför inte alla floderna i Sydamerika?
   En del av barnen hade lärt sig sådana saker tidigare men nästan glömt. Världen bortom sjön och skogen hade bleknat bort. Jag tyckte att de piggnade till, som om de återigen blev vän med sådant som de en gång kunnat. Och jag fick ta det varligt med sådana som aldrig lärt sig dessa saker i livet, eftersom de blivit sjuka tidigt.
   Men det gjorde ingenting. Det kunde vara en lek. Jag delade upp dem i lag, fick dem att ropa ut svar medan jag pekade än här, än där med pekpinnen. Jag var noga med att inte låta spänningen byggas upp för länge. Men en dag kom doktorn in, direkt från morgonens operation, och jag blev tagen på bar gärning. Jag kunde inte sluta upp direkt, men jag försökte dämpa tävlingsivern. Han satte sig ner och såg lite trött och frånvarande ut. Han gjorde inga invändningar. Efter ett litet tag började han delta i leken och ropa ganska dumma svar, namn som inte bara var fel utan också påhittade. Sedan sänkte han gradvis rösten. Den blev tystare och tystare, ett mumlande, sedan en viskning, till dess att ingenting alls hördes. Ingenting. På det viset tog han på ett absurt sätt kontroll över rummet. Hela klassen började ljudlöst forma orden, för att härma honom. De hängde med blicken vid hans läppar.
   Plötsligt gav han till ett lågt morrande som fick dem alla att skratta.
   »Varför i hela friden tittar alla på mig? Får ni lära er det av er lärare? Att stirra på folk som inte besvärar någon?«
   De flesta skrattade, men några kunde inte sluta iaktta honom. De spanade efter fler tokigheter.
   »Fortsätt ni. Nu får ni gå och bära er illa åt någon annanstans.«
   Han bad mig om ursäkt för att han stört undervisningen. Jag började förklara för honom varför jag velat göra undervisningen lite mer skolmässig.
   »Fast jag håller med om det där med stress«, sa jag allvarsamt. »Jag håller med om det som står i anvisningarna, jag tänkte bara – «
   »Vilka anvisningar? Åh, det var bara en del tankar som föll mig in. Jag hade aldrig tänkt mig att de skulle vara normbildande.«
   »Så länge de inte är alltför sjuka, menar jag – «
   »Det är säkert riktigt, det kan absolut inte ha någon betydelse.«
   »Annars blir de lite rastlösa.«
   »Det finns ingen anledning att göra stor affär av saken«, sa han och gick sin väg.
   Så vände han sig om och kom med en halvhjärtad ursäkt.
   »Vi kan prata om det en annan gång.«
   Den gången skulle aldrig komma, tänkte jag. Han tyckte tydligen att jag var dum och besvärlig.
   Vid lunchen fick jag veta av biträdena att ett barn dött under operationen samma morgon. Min ilska visade sig därför inte berättigad, och av den anledningen kände jag mig ännu dummare.

   Jag hade alltid eftermiddagen ledig. Mina elever vilade länge middag, och ibland kände jag lust att göra detsamma. Mitt rum var kallt – det verkade kallt överallt i byggnaden, mycket kallare än i våningen på Avenue Road, även om mina morföräldrar i patriotisk anda hade elementen på låg värme. Och täckena var tunna – nog hade tuberkulospatienterna behövt något skönare.
   Jag hade förstås inte tuberkulos. Kanske drog de in på utrustningen för sådana som jag.
   Jag var dåsig men kunde inte sova. Ovanför hörde jag hur sängarna skramlade när de kördes ut på de öppna verandorna för att patienterna skulle ligga där i den isiga eftermiddagsluften.
   Byggnaden, träden, sjön, ingenting kunde bli som det varit den första dagen, då jag fångats av det hemlighetsfulla och mäktiga. Den dagen hade jag trott mig vara osynlig. Nu kändes det som om det aldrig varit så.
   Där är läraren. Vad har hon i kikaren?
   Hon tittar på sjön.
   Varför det?
   Ingenting annat att göra.
   En del har tur.

   Ibland hoppade jag över lunchen, fastän den ingick i lönen. Jag åkte in till Amundsen, där jag åt på ett café. Kaffet hette Postum och det bästa man kunde få på smörgåsen var konserverad lax, om de hade någon. Kycklingsalladen fick noga kontrolleras och befrias från skinn och senor. Ändå kände jag mig mer bekväm där, som om ingen visste vem jag var.
   När det gällde den saken hade jag troligen fel.
   Caféet hade ingen toalett, så man fick gå till hotellet intill, förbi den öppna dörren till ölsalongen som alltid var mörk och bullrig. Där luktade det öl och whisky och röken från cigarrer och cigaretter fick en nästan att tappa andan. Ändå kände jag mig avspänd där. Timmerarbetarna, männen från sågverket, skulle aldrig tjoa efter en på det sätt som soldaterna och flygarna i Toronto gjorde. De befann sig djupt inne i männens värld och brölade ut sina egna historier. De var inte där för att spana efter kvinnor. Möjligen mest angelägna att komma undan det sällskapet nu eller för alltid.
   Doktorn hade en mottagning på huvudgatan. Bara en liten enplansbyggnad, så han måste bo någon annanstans. Jag hade hört av biträdena att det inte fanns någon fru. På den enda sidogatan hittade jag en byggnad som möjligen kunde tillhöra honom – ett rappat hus med ett vindskupefönster ovanför ytterdörren och med fönsterbrädan i det rummet full av böcker. Det vilade en dyster men prydlig stämning över huset, en antydan om den sortens minimala men tillräckliga bekvämlighet som en ensam man – en ordentlig ensam man – skulle kunna åstadkomma.
   Skolan i änden av den bostadsgatan var två våningar hög. På nedervåningen fanns elever upp till klass åtta, på övervåningen från klass åtta till tolv. En eftermiddag fick jag syn på Mary, som var inbegripen i ett snöbollskrig där. Det verkade vara flickor mot pojkar. När Mary fick syn på mig ropade hon högt: »Hej, fröken« och kastade planlöst iväg snöbollarna hon hade i handen och kom gående över gatan. »Vi ses i morgon«, ropade hon över axeln, mest som en varning att ingen skulle följa efter.
   »Är du på väg hem?« sa hon. »Jag också. Jag har åkt med Reddy förut, men det blir alldeles för sent. Vad gör du, tar du rälsbussen?«
   Jag svarade ja och Mary sa: »Åh, jag kan visa dig en annan väg så att du kan spara pengarna. Genom skogen.«
   Hon visade mig en smal men framkomlig stig med utsikt över stan, innan den försvann in genom skogen och förbi sågverket.
   »Det här är vägen som Reddy tar«, sa hon. »Den löper högre upp men är genare när man svänger ner till sanatoriet.«
   Vi gick förbi sågverket, och nedanför såg vi en del fula hyggen i skogen och några skjul som uppenbarligen var bebodda, eftersom där syntes vedstaplar och klädstreck och stigande rök. Från ett av dem kom en stor varglik hund springande under vildsint skällande.
   »Håll käften på dig«, skrek Mary. På nolltid hade hon kramat och slängt en snöboll som träffade djuret mellan ögonen. Hunden snurrade runt och hon stod redo att kasta ännu en snöboll i rumpan på den. En kvinna i förkläde kom ut och skrek:
   »Du kunde tatt livet av han.«
   »Inget att sörja över.«
   »Jag ska skicka gubben på dig.«
   »Det vore nåt. Din gubbe kan inte ens träffa ett skithus.«
   Hunden följde efter på avstånd, halvhjärtat hotfull.
   »Jag kan ta hand om hundar, oroa dig inte«, sa Mary. »Jag skulle säkert kunna klara en björn om vi sprang på en.«
   »Brukar inte björnar vara i ide så här års?«
   Jag hade blivit ganska skrämd av hunden men låtsades oberörd.
   »Visst, men man vet aldrig. En björn kom ut tidigt och började rota i soporna på sanatoriet. Mamma vände sig om och där var den. Reddy tog fram sitt gevär och sköt den.«
   »Reddy brukade ta med mig och Anabel ut i släden, och ibland några fler, och han visslade på ett särskilt sätt som skrämde bort björnarna. Ljudet låg utanför mänsklig förmåga att höra.«
   »Är det sant. Såg du det?«
   »Nej, han visslade med munnen.«
   Jag tänkte på föreställningen i klassrummet.
   »Jag vet inte, kanske sa han bara det för att Anabel inte skulle bli rädd. Hon kunde inte åka själv, så han fick dra henne på kälke. Jag följde efter bakom den, och ibland hoppade jag på kälken och då undrade han vad det var för fel på den, den vägde ett ton. Sen försökte han se sig om och ta mig på bar gärning men han lyckades aldrig. Så då frågade han Anabel vad det var som gjorde den så tung och vad hon hade ätit till frukost, men hon skvallrade aldrig. Om det var fler med gjorde jag det inte. Det var bäst när det bara var Anabel och jag. Jag kommer aldrig att få en sån vän igen.«
   »Hur är det med flickorna i skolan då? Är du inte vän med dem?«
   »Jag är bara med dem när det inte finns nån annan. De är värdelösa. Anabel och jag hade födelsedag samma månad. När vi fyllde elva fick vi följa med Reddy ut i båt på sjön. Han lärde oss att simma. Ja, mig. Han fick alltid hålla Anabel, hon kunde inte lära sig. En gång gav han sig ut och simmade alldeles ensam, och då fyllde vi hans skor med sand. Och året därpå var vi inte på utflykt utan hemma hos honom och åt tårta. Hon kunde inte ens äta en liten bit, så han tog oss med ut i bilen, och vi kastade bitar genom fönstret till måsarna. De skränade och slogs som galna. Vi skrattade och skrattade och han blev tvungen att stanna och hålla i Anabel så att hon inte skulle få en blödning.«
   »Och efter det«, sa hon, »efter det fick jag inte träffa henne mer. Mamma ville förresten aldrig att jag skulle vara tillsammans med barnen som hade tbc. Men Reddy övertalade henne, han sa att han skulle ingripa om han måste. Det gjorde han och jag blev arg. Men hon var inte så rolig längre, hon var för sjuk. Jag skulle kunna visa dig hennes grav, men det finns ingenting där än. Reddy och jag ska fixa nånting när han får tid. Om vi hade gått rakt fram på vägen istället för att svänga ner som vi gjorde, skulle vi ha kommit till hennes kyrkogård. Den är bara för såna som inte har nån som kommer och hämtar hem dem.«
   Vid det laget hade vi hunnit ner på plan mark och närmade oss sanatoriet.
   Hon sa: »Åh, förresten«, och så tog hon upp en näve biljetter.
   »Till alla hjärtans dag. Vi ska sätta upp en pjäs i skolan, den heter Pinafore. Jag måste sälja alla de här biljetterna och du kan bli först. Jag är med och spelar.«
   <,br />
   Jag hade gissat rätt när det gällde huset i Amundsen där doktorn bodde. Han bjöd dit mig på middag. Det verkade som om han kom på det när han mötte mig i korridoren. Han kände sig kanske besvärad av att han sagt att vi skulle träffas och prata om undervisningen.
   Den kväll han föreslog var dagen då jag köpt biljett till Pinafore. Jag talade om det och då sa han: »Ja, det har jag också. Det betyder inte att vi måste gå.«
   »Det känns lite som om jag har lovat.«
   »Ja, du kan ju råka glömma. Jag lovar att det blir förfärligt.«
   Jag gjorde som han sa, även om jag inte såg Mary och kunde tala om det för henne. Jag väntade på den överenskomna platsen, på den öppna verandan utanför huvudingången. Jag hade min bästa klänning i mörkgrön crêpe med små pärlknappar och en krage i äkta spets, och jag hade högklackade mockaskor innanför snökängorna. Han kom inte i tid, och jag var först orolig för att husmor skulle komma ut från sitt rum och få syn på mig. Sedan blev jag rädd att han hade glömt det hela.
   Men till slut kom han ut och ursäktade sig medan han knäppte rocken.
   »Alltid ett och annat som måste klaras ut i sista stund«, sa han och visade vägen till bilen under de klara stjärnorna. »Du halkar väl inte?« frågade han, och när jag sa nej – fastän jag tänkte på mockaskorna – bjöd han mig inte armen.
   Hans bil var gammal och sjabbig, som de flesta bilar på den tiden. Den hade ingen värme. När han sa att vi skulle hem till honom blev jag lättad. Jag kunde inte föreställa mig att vi skulle sitta bland alla människor på hotellet, och jag hade hoppats att slippa smörgåsarna på caféet.
   Väl inne i huset sa han åt mig att inte ta av kappan förrän det hunnit bli lite varmare. Han satte genast igång att göra upp en brasa i vedspisen.
   »Jag är din fastighetsskötare, din kock och din kypare«, sa han. »Det blir snart lite trivsammare här och maten tar inte lång tid. Erbjud dig inte att hjälpa till, jag tycker bäst om att arbeta ensam. Var vill du vänta? Om du vill kan du titta igenom böckerna i vardagsrummet. Det borde inte vara alltför olidligt där om du har kappan på. Huset värms helt och hållet upp av vedspisar, och om ett rum inte används eldar jag inte där. Ljusknappen sitter strax innanför dörren. Du har väl ingenting emot om jag lyssnar på nyheterna? Det är en vana jag har.«
   Jag gick in i vardagsrummet, det kändes som om jag mer eller mindre fått order om att göra det, och lät köksdörren stå öppen. Han gick fram och stängde den och sa: »Bara tills vi får det lite varmare här i köket«, och så återvände han till den mörkt dramatiska, nästan religiösa rösten på CBC som läste upp nyheter om detta det sista krigsåret. Jag hade inte kunnat lyssna på den rösten sedan jag lämnade mina morföräldrars våning, och jag hade gärna velat stanna kvar i köket. Men det fanns mängder av böcker att titta på. Inte bara i bokhyllorna utan också på bord och stolar, på fönsterbrädorna och på golvet. När jag hade studerat ett antal av dem slöt jag mig till att han gärna köpte böcker högvis och att han säkert tillhörde flera bokklubbar. Harvard Classics. The Histories of Will and Ariel Durant – samma slags böcker som återfanns i min morfars hyllor. Romaner och lyrik tycktes inte väl representerade, även om där fanns några förvånande barnklassiker.
   Böcker om det amerikanska inbördeskriget, om Napoleonkrigen, det peloponnesiska kriget, Julius Caesars fälttåg. Explorations of the Amazon and the Arctic. Shackleton Caught in the Ice. Franklin’s Doom, the Donner Party and the Lost Tribes, Buried Cities of Central Africa, Newton and Alchemy, Secrets of the Hindu Kush. Böcker som tydde på att någon var angelägen att lära, att få äga stora spridda sjok av kunskap. Kanske inte någon vars smak var bestämd och speciell.
   Så när han frågat mig: »Vad för en rysk roman?« var det möjligt att han inte hade en så fast plattform som jag trott.
   När han ropade »klart« och jag öppnade dörren var jag beväpnad med denna nya skepsis.
   Jag sa: »På vems sida är du, Naphtas eller Settembrinis?«
   »Förlåt?«
   »I Bergtagen. Tycker du bäst om Naphta eller Settembrini?«
   »Om jag ska vara ärlig har jag alltid tyckt att de är ena riktiga pratkvarnar.«
   »Settembrini är mer mänsklig, men Naphta är intressantare.«
   »Får ni lära er det i skolan?«
   »Jag har aldrig läst den i skolan«, sa jag i kylig ton.
   Han tittade hastigt på mig med höjda ögonbryn.
   »Förlåt mig. Om det finns något därinne som intresserar dig, är det bara att ta för sig. Du kan komma hit ner och läsa på din lediga tid. Det finns en kamin som jag kan ställa in, för du är väl inte så hemma med vedspisar. Tänk på saken. Jag kan ge dig en extranyckel.«
   »Tack.«
   Fläskkotletter till middag, potatismos, ärtor på burk. Till efterrätt en äppelpaj från bageriet som kunde ha smakat bättre om han hade tänkt på att värma den.
   Han frågade om mitt liv i Toronto, om mina universitetskurser, mina morföräldrar. Han sa att han trodde att jag haft en sträng uppväxt.
   »Morfar är en liberal präst i Paul Tillichs anda.«
   »Och du? Ett litet kristet barnbarn i liberal anda?«
   »Nej.«
   »Touché. Tycker du att jag är oartig?«
   »Det beror på. Om du intervjuar mig som arbetsgivare, nej.«
   »Då fortsätter jag. Har du någon pojkvän?«
   »Ja.«
   »I det militära, föreställer jag mig.«
   Jag sa: I flottan. Det slog mig som ett gott val, det skulle förklara att jag aldrig visste var han var och inte fick någon regelbunden post. Ingen behövde undra varför han inte fick permission.
   Doktorn reste sig och hämtade teet.
   »Vad för sorts båt är han på?«
   »Korvett.« Ännu ett bra val. Efter ett tag kunde jag låta båten bli torpederad, som ofta hände med korvetter.
   »Modig kille. Mjölk eller socker i teet?«
   »Ingetdera, tack.«
   »Det var bra, för jag har inget. Du vet, det märks ju när man ljuger, man blir varm i ansiktet.«
   Om jag inte hade blivit varm förut blev jag det då. Värmen steg från fötterna uppåt och svetten rann under armarna. Jag hoppades att klänningen inte skulle bli förstörd.
   »Jag blir alltid varm när jag dricker te.«
   »Åh, jag förstår.«
   Saker och ting kunde inte bli värre, så jag bestämde mig för att rikta uppmärksamheten mot honom istället. Jag frågade vad för slags operationer han utförde. Tog han bort lungor, som jag hade hört.
   Han kunde ha svarat ännu retsammare, ännu mer överlägset – kanske hans sätt att flirta – och jag tror att om han gjort det skulle jag ha satt på mig kappan och gått ut i kylan. Och kanske förstod han det. Han började tala om torakoplastik och förklara att det dock var lindrigare för patienten att sticka hål på en lungsäck och tömma den på luft. Vilket intressant nog redan Hippokrates hade känt till. Att ta bort lungloben hade förstås också kommit att bli vanligt på senare tid.
   »Men förlorar ni inte en del?« sa jag.
   Han måste ha tyckt att det var dags att skämta igen.
   »Jo, det är klart. Om de rymmer och gömmer sig i skogen, vart de nu tar vägen – hoppar i sjön – eller menar du, dör de inte? Det finns fall som inte fungerar, ja.«
   Men det höll på att hända stora saker, sa han. Den kirurgi som han sysslade med skulle komma att bli lika föråldrad som åderlåtning. En ny medicin var på väg. Streptomycin. Redan använd i försöksverksamhet. En del problem, det fanns naturligtvis alltid problem. Toxicitet i nervsystemet. Men man skulle hitta sätt att klara det.
   »Och göra bensågare som jag arbetslösa.«
   Han diskade, jag torkade. Han band en diskhandduk runt min midja för att skydda klänningen. När han knutit den ordentligt lade han handen mot övre delen av min rygg. En fast tryckning, med utspärrade fingrar – nästan som om han skulle ta mått på min kropp i yrkesmässig bemärkelse. När jag gick och lade mig den kvällen kunde jag fortfarande känna trycket. Jag kände hur det hårdnade från lillfingret till tummen. Jag njöt av det. Det var faktiskt mer betydelsefullt än kyssen jag fick i pannan en stund senare, ögonblicket innan jag steg ur bilen. En torr kyss, kort och formell, utdelad snabbt och bestämt.

   Nyckeln till hans hus dök upp på golvet i mitt rum, instoppad under dörren när jag inte var där. Men jag kunde trots allt inte använda den. Om någon annan hade kommit med det erbjudandet, hade jag kastat mig över det. Särskilt om det fanns en kamin med i bilden. Men i det här fallet skulle all trivsel fördunklas av hans tidigare och kommande närvaro där i rummet, och jag skulle känna mig spänd och nervös istället för avkopplad. Jag skulle inte kunna sluta darra ens när det inte var kallt, och jag betvivlar att jag hade kunnat läsa ett enda ord.

   Jag trodde att Mary skulle dyka upp och banna mig för att jag hade missat Pinafore. Jag funderade på att säga att jag inte mått bra. Att jag varit förkyld. Men så kom jag att tänka på att förkylningar var något allvarligt på denna plats, att det krävdes munskydd och desinfektionsmedel, att man fick isolera sig. Och snart förstod jag ändå att det inte fanns något hopp om att dölja mitt besök hemma hos doktorn. Det var ingen hemlighet för någon, inte ens för sköterskorna som inte sa något, antingen för att de var för högdragna och diskreta eller för att sådana saker hade slutat intressera dem. Men biträdena retade mig.
   »Gillade du middagen häromkvällen?«
   Deras ton var vänlig, det verkade som om de var sympatiskt inställda. Kanske hade det faktum att jag var lite udda sammanfallit med doktorns välkända och respekterade situation som udda, och det var bara fördelaktigt. Mina aktier hade gått upp. Oavsett vad jag var skulle jag nu kanske visa mig vara en kvinna med en man.
   Mary visade sig inte på hela veckan.

   »Nästa lördag«, var det han sagt strax innan han delade ut kyssen. Så jag väntade igen på yttre verandan och den här gången kom han inte för sent. Vi körde till huset, och jag gick in i vardagsrummet medan han satte igång vedspisen. Där lade jag märke till den dammiga elektriska kaminen.
   »Du nappade inte på mitt erbjudande«, sa han. »Trodde du inte jag menade det? Jag menar alltid vad jag säger.«
   Jag sa att jag inte velat åka in till stan av rädsla för att möta Mary.
   »För att jag missade hennes föreställning.«
   »Det vill säga, du tänker ordna ditt liv så att det passar Mary«, sa han.
   Menyn var ungefär densamma som förra gången. Fläskkotletter, potatismos, majs istället för ärtor. Den här gången lät han mig hjälpa till i köket och bad mig till och med att duka.
   »Du kan lika gärna lära dig var saker och ting finns. Jag tror att allt är ganska logiskt.«
   Detta innebar att jag kunde se på när han arbetade vid spisen. Den lätta koncentrationen och de ekonomiska rörelserna tände en rad gnistor och rysningar i mig.
   Vi hade just inlett måltiden när det knackade på dörren. Han reste sig och låste upp, och Mary kom inrusande.
   Hon bar på en pappask som hon ställde på bordet. Sedan kastade hon av sig kappan och visade upp sig i en rödgul kostym.
   »Glad försenad alla hjärtans dag«, sa hon. »Ni kom aldrig och tittade på mig så nu har jag tagit med mig föreställningen till er. Och här i lådan har ni en present.«
   Med sitt utmärkta balanssinne kunde hon stå på en fot medan hon sparkade av sig den första stöveln, och sedan gjorde hon likadant med nästa. Hon knuffade undan stövlarna och började ta danssteg runt bordet, samtidigt som hon sjöng med en klagande men kraftfull ung röst:

   Jag kallas Lilla smörblomma,
   stackars Lilla smörblomma,
   fast jag aldrig vet varför.
   Ändå kallas jag Lilla smörblomma,
   stackars Lilla smörblomma,
   kära Lilla smörblomma –

   Doktorn hade rest sig redan innan hon började sjunga. Han stod vid spisen och skrapade ur stekpannan som innehållit fläskkotletterna.
   Jag applåderade. Jag sa: »Vilken fantastisk kostym.«
   Det var det verkligen. Röd kjol, klargul underkjol, fladdrande vitt förkläde, broderat liv.
   »Mamma har sytt den.«
   »Och broderat den också?«
   »Visst. Hon satt uppe till klockan fyra kvällen före för att få den klar.«
   Hon snurrade och stampade lite till för att visa upp klänningen. Porslinet klirrade på hyllorna. Jag applåderade igen. Båda ville vi bara en enda sak. Vi ville att doktorn skulle vända sig om och sluta ignorera oss. Att han skulle säga ett vänligt ord, även om det lät grinigt.
   »Och titta här«, sa Mary. »Till alla hjärtans dag.« Hon slet upp pappasken som var full av hjärtformade kakor med tjock röd glasyr.
   »Så fantastiskt«, sa jag, och Mary började dansa igen.

   Jag är kapten på Pinafore,
   Som ut i vida världen når.
   Mitt skepp det far till fjärran land
   och möter där den vita strand …

   Äntligen vände sig doktorn om och hon gjorde honnör för honom.
   »Nu är det bra«, sa han. »Det räcker.«
   Hon ignorerade honom.

   Hurra för M/S Pinafore
   Låt fanan vaja, hej, vad det går …

   »Jag sa att det räcker.«
   »För den käcke kaptenen på Pinafore – «
   »Mary. Vi äter middag. Och du är inte bjuden. Förstår du? Inte bjuden.«
   Hon tystnade till slut. Men bara ett ögonblick.
   »Ja, pyttsan då, det där var inte särskilt trevligt.«
   »Och du kan lika gärna sluta med sådana där kakor. Du borde sluta äta kakor helt och hållet. Du håller på att bli lika fet som en spädgris.«
   Marys ansikte var svullet, som om hon skulle börja gråta, men istället sa hon: »Och det ska du säga. Ditt ena öga sitter på sned.«
   »Nu är det nog.«
   »Men det gör det.«
   Doktorn plockade upp hennes stövlar och ställde ner dem framför henne.
   »Sätt på dig dem.«
   Hon gjorde det, med näsan rinnande och ögonen fulla av tårar. Hon snörvlade högljutt. Han hämtade hennes kappa och hjälpte henne inte när hon trevade sig i den och hittade knapparna.
   »Så där ja. Och hur kom du hit?«
   Hon vägrade svara.
   »Har du gått? Var är din mamma?«
   »Hon spelar kort.«
   »Jag kan köra dig hem. Så att du inte får chansen att kasta dig i en snödriva och frysa ihjäl av ren självömkan.«
   Jag sa inte ett ord. Mary tittade inte på mig. Ögonblicket var för chockartat för att säga adjö.
   När jag hörde bilen starta började jag duka av. Vi hade inte kommit till efterrätten, som var äppelpaj igen. Han kanske inte kände till något annat, eller kanske fanns det ingenting annat på bageriet.
   Jag tog en av de hjärtformade kakorna och åt den. Glasyren var fruktansvärt söt. Ingen bärsmak, bara socker och röd karamellfärg. Jag åt en till och en till.
   Jag visste att jag åtminstone borde ha sagt adjö. Jag borde ha tackat. Men det skulle inte ha spelat någon roll. Jag intalade mig att det inte skulle ha spelat någon roll. Uppvisningen var inte avsedd för mig. Eller kanske hade bara en liten del av den varit avsedd för mig.
   Han hade varit brutal. Det chockade mig att han varit så brutal. Mot någon som var så utsatt. Men han hade gjort det för min skull. Så att tiden med mig inte skulle naggas i kanten. Denna tanke smickrade mig, och jag skämdes över att den smickrade mig. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom när han kom tillbaka.
   Han ville inte att jag skulle säga någonting. Han tog mig med till sängs. Hade detta varit planerat hela tiden, eller var det lika förvånande för hans del som för min? Min jungfrudom tycktes i alla fall inte förvåna honom – han tillhandahöll en handduk och en kondom – och han gav inte upp utan var så varsam han kunde. Min lidelse kunde mycket väl ha varit förvånande för oss båda. Som det skulle visa sig var fantasi en lika god förberedelse som erfarenhet.
   »Jag har för avsikt att gifta mig med dig«, sa han.
   Innan han körde mig hem kastade han ut alla kakorna, alla de röda hjärtana, i snön som mat åt vinterfåglarna.

   Så blev det bestämt. Vår plötsliga förlovning – han var lite rädd för ordet – var en privat överenskommelse. Jag skulle inte skriva ett ord om saken till mina morföräldrar. Bröllopet skulle äga rum när han kunde få ledigt några dagar i följd. Ett bröllop i all enkelhet, sa han. Jag måste förstå att tanken på en ceremoni i närvaro av andra vars uppfattningar han inte respekterade, människor med tillgjorda leenden och åtbörder, absolut inte var något som han var beredd att utstå.
   Inte heller var han förtjust i diamantringar. Jag sa att jag aldrig hade önskat mig någon sådan, vilket var sant, eftersom jag aldrig hade tänkt på det. Han sa att det var bra, att han hade vetat att jag inte var någon sådan idiotiskt konventionell sorts flicka.
   Det var bäst att sluta äta middag tillsammans, inte bara för skvallrets skull utan också för att det var svårt att få tag i kött på ett enda ransoneringskort. Jag hade inget kort, eftersom det hade fått lämnas över till kökspersonalen – till Marys mamma – så snart jag började äta på sanatoriet.
   Bäst att inte dra uppmärksamhet till sig.

   Naturligtvis misstänkte alla något. De äldre sköterskorna blev hjärtliga, och till och med husmor gav mig ett plågat leende. Jag stoltserade lite på ett anspråkslöst sätt, nästan utan att mena det. Jag började sluta mig inåt med sammetslik stillhet och nedfälld blick. Det slog mig inte att dessa äldre kvinnor iakttog mig för att se vilken vändning denna intima förbindelse skulle ta, att de var redo att visa sin redbarhet om doktorn skulle bestämma sig för att överge mig.
   Men biträdena var helhjärtat på min sida. De retades och sa att de kunde se bröllopsklockor i mina teblad.
   Månaden mars var bister och jäktig bakom sjukhusportarna. Det var alltid den värsta månaden, sa biträdena. Av någon anledning fick folk för sig att dö då, efter det att de klarat sig genom vintern. Om ett barn inte dök upp till lektionen kunde jag inte veta om det hade inträffat en rejäl försämring eller om det bara handlade om att ligga nedbäddad med en misstänkt förkylning. Jag hade fått tag i en flyttbar griffeltavla och skrivit barnens namn runt kanterna. Nu behövde jag aldrig ens sudda ut namnen på de barn vars frånvaro kom att förlängas. Andra barn gjorde det åt mig, utan att säga något. De förstod sig på den etikett som jag ännu inte lärt mig.
   Doktorn fann trots allt tid att göra förberedelser. Han stack in en lapp under dörren till mitt rum där han uppmanade mig att vara redo första veckan i april. Om det inte uppstod en rejäl kris, skulle han kunna ta ett par dagar ledigt då.

   Vi ska fara till Huntsville.
   Fara till Huntsville – vår kod för att gifta oss.
   Vi har inlett den dag som jag vet att jag aldrig kommer att glömma. Jag har min gröna crêpeklänning kemtvättad och omsorgsfullt hoprullad i övernattningsväskan. Min mormor lärde mig en gång tricket att rulla kläderna hårt, så mycket bättre än att vika dem om de inte ska bli skrynkliga. Jag får väl byta kläder på damtoaletten någonstans. Jag spanar utefter vägen för att se om jag kan hitta några tidiga vilda blommor att plocka till en bukett. Skulle han gå med på att jag hade en bukett? Men det är för tidigt till och med för kabbelekor. Utmed den tomma vindlande vägen syns ingenting annat än spinkig svartgran och öar av enbuskar och kärrmarker, och i vägskärningarna en kaotisk röra av sten som har blivit välbekant för mig här – blodfärgat järn och sluttande hyllor av granit.
   Bilradion är på och spelar triumfatorisk musik, eftersom de allierade alltmer närmar sig Berlin. Doktorn – Alister – säger att de skjuter på det för att låta ryssarna komma först. Han säger att de kommer att ångra det.
   Nu när vi har lämnat Amundsen känner jag att jag kan kalla honom Alister. Det här är den längsta färd vi gjort tillsammans och jag blir eggad av hans typiskt manliga sätt att vara omedveten om mig – som snabbt kan övergå i motsatsen, det vet jag nu – och av hans obesvärade skicklighet som förare. Jag tycker det är spännande att han är kirurg, även om jag aldrig skulle medge det. Just nu tror jag att jag skulle kunna lägga mig ner i vilket träsk, vilken lergrop som helst för hans skull eller känna ryggraden pressas mot någon klippa utmed vägkanten, för den händelse att han skulle vilja ta mig stående. Jag vet också att jag måste hålla dessa känslor för mig själv.
   Jag vänder tankarna mot framtiden. När vi kommer till Huntsville ska vi förstås leta upp en präst och stå sida vid sida i ett rum som på något sätt präglas av samma anspråkslösa förnämitet som mina morföräldrars våning, de rum som jag känt till hela livet. Jag minns gånger då morfar till och med efter sin pensionering blivit anmodad att förrätta en vigsel. Mormor brukade gnida lite rouge på kinderna och ta fram den mörkblå spetsjackan som hon använde när hon var vittne vid sådana tillfällen.
   Men jag upptäcker att det finns andra sätt att gifta sig på och ännu en aversion hos min brudgum som jag inte vetat om. Han vill inte ha med någon präst att göra. På stadshuset i Huntsville fyller vi i blanketter där vi intygar att vi är ogifta och beställer tid hos en fredsdomare som ska viga oss senare på dagen.
   Dags för lunch. Alister stannar utanför en restaurang som skulle kunna vara tvilling till caféet i Amundsen.
   »Duger detta?«
   Men när han ser mitt ansikte ändrar han sig.
   »Inte?« säger han. »Okej.«
   Det slutar med att vi äter lunch i den kyliga salongen på ett av de snobbiga ställen som serverar kyckling. Tallrikarna är iskalla, där finns inga andra gäster, ingen musik förutom klirret av våra bestick när vi försöker skära i den seniga kycklingen. Han tänker säkert att det skulle ha varit bättre med den restaurang som han föreslog från början.
   Trots allt har jag modet att fråga efter damtoaletten, och där, i det kalla rum som till och med är mer deprimerande än salongen skakar jag ut min gröna klänning och sätter den på mig, bättrar på läppstiftet och kammar håret.
   När jag kommer ut reser Alister sig och ler och kramar min hand och säger att jag är söt.
   Vi går stelt tillbaka till bilen och håller varandra i hand. Han öppnar bildörren åt mig, går runt och sätter sig, vrider på tändningen och slår av den igen.
   Bilen står parkerad utanför en järnhandel. Snöskovlar realiseras till halva priset. Det finns fortfarande en skylt i fönstret som säger att man kan få sina skridskor slipade.
   På andra sidan gatan ligger ett trähus som är målat i oljigt gult. Yttertrappan är trasig och man har spikat för den med två brädor, som ett X.
   Lastbilen som står parkerad framför Alisters bil är av förkrigsmodell, med fotsteg och stänkskärmar som är rostiga i kanten. En man i overall kommer ut ur järnaffären och stiger in i bilen. Efter en del motorkrångel, då bilen skramlar och guppar på stället, kör den iväg. Nu försöker en budbil, märkt med firmanamnet, parkera på den lediga platsen. Den räcker inte riktigt till. Föraren stiger ur och kommer fram och knackar på Alisters ruta. Alister blir förvånad – om han inte hade pratat så intensivt skulle han ha lagt märke till problemet. Han rullar ner rutan och mannen frågar om vi står parkerade där för att vi tänkt köpa något i affären. Om inte, kunde vi då vara vänliga och köra vår väg?
   »Vi ska just åka«, säger Alister, mannen som sitter bredvid mig och som skulle gifta sig med mig men nu inte ska gifta sig med mig. »Vi är just på väg.«
   Vi. Han sa vi. Ett ögonblick klamrar jag mig fast vid det ordet. Sedan tänker jag att det är sista gången. Sista gången jag inbegrips i hans vi.
   Det är inte ordet »vi« som räknas, det är inte det som talar om sanningen för mig. Det är hans ton mot chauffören, som man-till-man, hans lugna och resonliga ursäkt. Jag skulle kunna gå tillbaka till det han sa förut, när han inte ens lade märke till bilen som försökte parkera. Det han sa då var hemskt, men hans spända grepp om ratten, greppet och tankspriddheten och rösten rymde smärta. Oavsett vad han sa och menade talade han med mig från samma djupa plats då som han gjort i sängen. Men så är det inte nu, när han har pratat med en annan man. Han vevar upp rutan och riktar uppmärksamheten mot bilen, så att han kan backa ut från denna trånga plats och flytta sig så att bilen inte nuddar budbilen.
   Och ett ögonblick senare skulle jag vara glad till och med över att gå tillbaka till det ögonblick då han vred på huvudet för att titta bakåt. Bättre det än att köra – så som han kör nu – nerför huvudgatan i Huntsville, som om det inte finns mer att säga eller göra.
   Jag kan inte, har han sagt.
   Han har sagt att han inte kan genomföra detta.
   Han kan inte förklara det.
   Bara att det var ett misstag.
   Jag tänker att jag aldrig mer kommer att kunna titta på slingriga S, som på skylten med Skridskor slipas, utan att samtidigt höra hans röst. Eller på grova brädor fastspikade som ett X, som de på trappan till det gula huset mittemot affären.
   »Jag ska köra dig till stationen nu. Jag skaffar biljett åt dig till Toronto. Jag är ganska säker på att det går ett tåg till Toronto sent i eftermiddag. Jag ska tänka ut en trovärdig historia och se till att någon packar ihop dina saker. Du får ge mig din adress i Toronto, jag tror inte jag har den. Åh, och jag ska skriva ett rekommendationsbrev åt dig. Du har gjort ett bra jobb. Du skulle ändå inte ha kunnat fortsätta terminen ut – jag har inte sagt det, men barnen ska flytta. Det är alla möjliga förändringar på gång.«
   En ny ton i hans röst, nästan hurtig. En sorglös ton av lättnad. Han försöker dölja sin lättnad, hålla inne med den tills jag har försvunnit.
   Jag tittar på gatorna. Det känns ungefär som att bli körd till avrättningsplatsen. Inte än. En liten stund till. Inte ännu hör jag hans röst för sista gången. Inte ännu.
   Han behöver inte fråga om vägen. Jag undrar högt om han har satt flickor på tåget förut.
   »Säg inte så«, säger han.
   Varje krök är som att snöra av det som finns kvar av mitt liv.
   Det går ett tåg till Toronto klockan fem. Han har sagt åt mig att vänta i bilen medan han går in. Han kommer ut med biljetten i handen och går med raskare steg. Han måste ha insett det, för när han kommer närmare bilen blir han mer sansad.
   »Det är varmt och skönt på stationen. Det finns en särskild väntsal för damer.«
   Han har öppnat bildörren åt mig.
   »Eller vill du hellre att jag väntar och ser till att du kommer iväg? Det finns kanske något ställe där vi kan få en hyfsad bit paj. Det var en hemsk lunch.«
   Det får mig att röra på kroppen. Jag stiger ur och går före honom in på stationen. Han pekar ut väntsalen. Han höjer ögonbrynen mot mig och försöker sig på ett sista skämt.
   »En dag kommer du kanske att tänka på den här dagen som en av de lyckligaste i ditt liv.«

   Jag väljer en bänk i väntsalen med utsikt mot stationsutgången. Det är för att kunna se honom om han återvänder. Han kommer att tala om för mig att alltsammans var ett skämt. Eller en prövning, som i något medeltida drama.
   Eller kanske ändrar han sig. När han kör motorvägen fram och ser det bleka vårljuset över klipporna som vi så nyss betraktade tillsammans. Drabbad av en insikt om hur dåraktig han varit, vänder han mitt på vägen och skyndar sig tillbaka.
   Det dröjer minst en timme innan tåget mot Toronto kommer in på stationen, men tiden bara försvinner. Och till och med nu flimrar fantasier genom mina tankar. Jag stiger ombord på tåget som om jag har kedjor om vristerna. Jag trycker ansiktet mot fönstret för att spana utmed perrongen när avgångsvisslan ljuder. Det är fortfarande inte för sent att hoppa av tåget. Hoppa ut i friheten och springa genom stationsbyggnaden mot gatan, där han just har parkerat bilen och skyndar uppför trapporna i hopp om att det inte är för sent, Gud, låt det inte vara för sent.
   Jag själv som springer emot honom, inte för sent.
   Och vad är det för uppståndelse – rop och skrik och inte en utan en hel flock sent anlända passagerare som kommer inklampande mellan sätena. High school-flickor i idrottskläder, tjoande över att de ställt till besvär. Konduktören som missnöjd manar dem att skyndsamt sätta sig på sina platser.
   En av dem är Mary, kanske inte den mest högljudda.
   Jag vänder mig bort och tittar inte på dem igen.
   Men där är hon, hon ropar på mig och frågar var jag har varit.
   På besök hos en vän, säger jag.
   Hon dimper ner bredvid mig och berättar att de har spelat korgboll mot Huntsville. Det var jätteroligt. De förlorade.
   »Vi förlorade, eller vad säger ni?« ropar hon förtjust, och de andra stönar och fnissar. Hon nämner resultatet som sannerligen inte är något att skryta med.
   »Du är verkligen finklädd«, säger hon. Men hon noterar det bara i förbigående och tycks utan vidare godta min förklaring.
   När jag berättar att jag ska till Toronto och hälsa på mina morföräldrar reagerar hon knappt, utom för att säga att de måste vara väldigt gamla. Inte ett ord om Alister. Inte ens någon elak kommentar. Hon kunde inte ha glömt. Bara ha justerat händelsen och stoppat undan den i ett skåp tillsammans med sina forna jag. Eller kanske är hon verkligen en människa som obekymrat kan klara en förödmjukelse.
   Jag är tacksam mot henne nu, även om jag inte kunde känna det så den gången. Vad skulle jag ha kunnat göra alldeles ensam när vi kom fram till Amundsen? Hoppa upp och stiga av tåget och rusa hem till honom och kräva att få veta varför, varför. Vilken skam över mig, för alltid. Som det nu var hann laget med nöd och näppe knacka på rutan och vinka åt de som kommit för att möta dem, innan konduktören varnade för att de skulle få fortsätta till Toronto om de inte skyndade sig att stiga av.

   I många år trodde jag att jag skulle springa på honom. Jag bodde och bor fortfarande i Toronto. Det tycktes mig som om alla till slut hamnade i Toronto, åtminstone ett tag. Det innebär förstås knappast att man råkar träffa den personen, även om man på något sätt vill det.
   Det hände till slut. När jag var på väg över en trafikerad gata där man inte ens kunde sakta ner. Vi gick i motsatt riktning. Stirrade samtidigt till, med chocken synlig i våra av tiden påverkade ansikten.
   Han ropade: »Hur mår du?« och jag svarade: »Fint.« Och tillade för säkerhets skull: »Lycklig.«
   Just då var det bara sant i största allmänhet. Det pågick något slags utdraget gräl med min man, om att betala en skuld som ett av hans barn dragit på sig. Jag hade den eftermiddagen varit på en konstutställning för att bli på lite bättre humör.
   Han ropade tillbaka:
   »Skönt att höra.«
   För mig kändes det fortfarande som om vi skulle kunna lösgöra oss ur mängden, som om vi om ett ögonblick skulle kunna vara tillsammans. Men lika sannolikt var det att vi skulle fortsätta åt det håll dit vi var på väg. Och det gjorde vi. Inget andlöst utrop, ingen hand på min axel när jag kom upp på trottoaren. Bara den där skymten som jag fått under den sekund då han spärrade upp ena ögat. Det var vänster öga, alltid vänster öga, som jag mindes det. Och det såg alltid så underligt, uppmärksamt och undrande ut, som om han slagits av något som var totalt omöjligt, något som nästan fick honom att skratta.
   För mig var det som när jag ännu bedövad och fylld av misstro lämnade Amundsen och tåget långsamt förde mig därifrån.
   När det gäller kärlek förändras egentligen ingenting.

   Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki