Fandom

Svenskanoveller Wiki

Andelsprutz' vanvett

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Lord Dunsany
   
   Jag såg första gången staden Andelsprutz en eftermiddag på våren. Dagen var full av solsken när jag kom över ängarna, och hela morgonen hade jag sagt: "Det kommer att vara solsken när jag första gången ser den vackra besegrade staden vars ryktbarhet så många gånger har givit mig underbara drömmar." Plötsligt såg jag dess befästningar höja sig över ängarna, och innanför dem stod klocktornen. Jag gick in genom en port och såg stadens hus och gator, och en stor besvikelse kom över mig. För det finns en stämning i en stad, och där finns något som gör att man genast kan skilja en stad från en annan. Det finns städer fyllda av glädje och städer fyllda av njutning, och städer fyllda av sorg. Det finns städer som blickar upp mot himlen, och en del som blickar ner mot marken; en del är vända mot det förflutna och andra ser mot framtiden; en del observerar besökaren, andra kastar en blick på honom, andra ignorerar honom. En del älskar de städer som är deras grannar, andra står nära slätterna och heden; vissa städer är blottade för vinden, andra har purpurkappor och andra har bruna klädnader, och en del är klädda i vitt. En del berättar den gamla historien om sin barndom, för andra är det en hemlighet; en del städer sjunger och en del muttrar, en del är vreda och en del har brustna hjärtan, och varje stad har sitt eget sätt att hälsa Tiden.
   Jag hade sagt: "Jag skall se Andelsprutz' högmod över sin skönhet", och jag hade sagt: "Jag skall se henne gråta över sitt nederlag."
   Jag hade sagt: "Hon skall sjunga sånger för mig", och: "Hon kommer att vara tyst", "Hon kommer att vara klädd", och: "Hon kommer att vara naken men magnifik."
   Men fönstren i Andelsprutz' hus blickade tomt ut över slätterna likt en död galnings ögon. Och timslagen som hennes klockor slog lät osköna och disharmoniska, en del av dem klingade falskt och en del var spräckta, taken var nakna och utan mossa. På kvällen uppstod inga behagliga rykten på hennes gator. När lamporna tändes i husen föll inget mystiskt ljusflöde ut i skymningen, man såg bara att där fanns tända lampor; Andelsprutz hade ingen utstrålning och inget liv. När natten föll och alla gardiner var fördragna, anade jag det jag inte hade kommit att tänka på under dagen. Jag förstod nu att Andelsprutz var död.
   Jag såg en ljushårig man som drack öl på ett kafé, och jag sade till honom:
   "Varför är staden Andelsprutz död, och varför har hennes själ gått hädan?"
   Han svarade: "Städer har ingen själ och det finns inget liv i tegelsten."
   Och jag sade till honom: "Min herre, ni talar klokt."
   Och jag ställde samma fråga till en annan man, och han gav mig samma svar, och jag tackade honom för hans vänlighet. Och jag såg en klenare byggd man som hade svart hår och fåror i kinderna som hade gröpts ut av tårar, och jag sade till honom:
   "Varför är Andelsprutz död, och när gick hennes själ hädan?"
   Och han svarade: "Andelsprutz hoppades för mycket. I trettio år sträckte hon varje natt ut armarna mot landet Akla, mot moder Akla som hon hade stulits från. Varje natt hoppades och suckade hon och sträckte ut armarna mot moder Akla. Vid midnatt en gång varje år, på årsdagen av den där förfärliga händelsen, sände Akla spioner som lade en krans mot Andelsprutz' mur. Hon kunde inte göra mer. Och jag grät denna natt, en gång varje år, för gråt var den arvedel staden gav mig. Varje natt när andra städer sov satt Andelsprutz här och grubblade och hoppades tills trettio kransar låg vid hennes murar, och fortfarande kom inte Aklas härar.
   Men när Andelsprutz hade väntat så länge, den natt då de trofasta spionerna hade kommit med den trettionde kransen, blev hon plötsligt galen. Alla klockor dånade i tornen, hästar skenade på gatorna, alla hundar tjöt, de tröga erövrarna vaknade och vände på sig i sängarna och somnade om; och jag såg hur Andelsprutz' grå skuggestalt reste sig, prydde sitt hår med drömbilder av katedraler och gick bort från sin stad. Och den väldiga skuggestalt som var Andelsprutz' själ vandrade muttrande mot bergen, och dit följde jag henne - för hade hon inte varit min amma? Ja, jag begav mig ensam till bergen, och tre nätter sov jag ensam i deras dimmiga ensamhet. Jag hade ingen mat att äta, och min enda dryck var vattnet i bergsbäckarna. På dagarna fanns inget levande nära mig och jag hörde inget annat än vinden och de brusande bergsbäckarna. Men i tre nätter hörde jag en storstads ljud omkring mig på berget: jag såg ljuset från höga katedralfönster blixtra mot topparna, och ibland någon befästningspatrulls lyktor. Och jag såg den väldiga dimmiga skepnad som var Andelsprutz' själ, som satt prydd med sina spökkatedraler och talade för sig själv om gamla krig med blicken riktad rakt fram som en dåre. Och hennes förvirrade tal i bergen var ibland trafikljud, sedan kyrkklockor och sedan trumpeter, men oftast var det krigets röst; och det var osammanhängande och hon var ifrån sina sinnen.
   Tredje natten regnade det, men jag stannade där uppe för att se på min hemstads själ. Och hon satt fortfarande och pladdrade och stirrade rakt fram; men hennes röst var mjukare nu, det fanns fler spröda klockor i den, och ibland sång. Midnatten passerade och regnet slog fortfarande mot mig, och fortfarande var bergets ödslighet fullt av den arma galna stadens mummel. Och timmarna efter midnatt kom, de kalla timmarna då sjuka människor dör.
   Plötsligt blev jag medveten om stora skepnader som rörde sig i regnet, och jag hörde ljudet av röster som inte tillhörde min stad eller någon som jag kände. Och snart skymtade jag, fast otydligt, själar som tillhörde en mängd städer, som böjde sig ner över Andelsprutz och tröstade henne, och bergens raviner dånade den natten av rösterna från städer som hade varit döda i århundraden. För där kom Camelot som för så länge sedan hade övergivit Usk; och där fanns Ilion, inringat av torn, fortfarande förbannande den förhärjande Helenas vackra ansikte; jag såg Babylon och Persepolis, och den tjurliknande Ninives skäggiga ansikte, och Athen som sörjde sina odödliga gudar.
   Alla dessa själar från städer som var döda talade den natten på berget till min stad och tröstade henne tills hon slutligen inte längre talade om krig, och hennes ögon inte stirrade vilt längre, utan hon dolde ansiktet i händerna och grät stilla en stund. Slutligen reste hon sig och vandrade sorgset österut med nerböjt huvud och lutad mot Ilion och Kartago; och vägens damm virvlade upp efter henne där hon gick, ett spöklikt damm som inte förvandlades till gyttja trots det piskande regnet. Sålunda leddes hon bort av städernas själar, och de försvann från berget och de urgamla rösterna dog bort i fjärran.
   Sedan dess har jag aldrig sett min stad vid liv; men en gång träffade jag en resenär som sade att någonstans mitt i en väldig öken har alla döda städers själar samlats. Han sade att han en gång gått vilse på en plats där det inte fanns något vatten, och där hörde han deras röster tala hela natten."
   Men jag sade: "En gång var jag utan vatten i en öken och hörde en stad tala till mig, men jag vet inte om den verkligen talade eller inte, för den dagen hörde jag så många förfärliga saker och bara en del av dem var verkliga."
   Och den svarthårige mannen sade: "Jag tror att det är sant, fast jag vet inte vart hon gick. Jag vet bara att en herde hittade mig på morgonen, frusen och utmattad, och han bar mig ner hit; och när jag kom till Andelsprutz var den, som ni har observerat, fullständigt död."
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki