Fandom

Svenskanoveller Wiki

Andra dagars ljus

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


av: Bob Shaw

   Vi lämnade byn bakom oss och följde vägens berusande vindlingar upp till det långsamma glasets rike.
   Jag hade aldrig tidigare sett någon av odlingarna, och i början tyckte jag att de var en smula bisarra — ett intryck som förstärktes av fantasin och av omständigheterna. Bilens turbin drev oss framåt jämnt och tyst så att vi föreföll bäras fram över vägkrökarna i ett slags övernaturlig tystnad. Till höger om oss sänkte sig berget ner i en otroligt perfekt dalgång med tidlösa tallar, och överallt stod de väldiga ramarna med långsamt glas och drack in ljuset. Då och då skapade någon av eftermiddagssolens reflexer i deras vindstöttor en illusion av rörelse, men i själva verket var ramarna övergivna. Raderna av fönster hade stått på sluttningen i åratal och stirrat ner i dalen, och de putsades bara mitt i natten när närvaron av människor inte spelade någon roll för det törstiga glaset.
   Det var fascinerande, men Selina och jag nämnde inte fönstren. Jag tror att vi hatade varandra så mycket att vi båda var ovilliga att smutsa ner något nytt genom att släpa in det i virveln av våra känslor. Jag hade börjat inse att semestern från början varit en idiotisk idé. Jag hade trott att den skulle bota allt, men naturligtvis fick den inte Selina att sluta vara gravid och, än värre, den fick henne inte ens att sluta vara arg över sin graviditet.
   I försöken att rationalisera vår förstämning över hennes tillstånd hade vi spritt de vanliga uttalandena omkring oss, av typen att vi väldigt gärna skulle ha velat skaffa barn
   — men senare, vid rätt tillfälle. Selinas graviditet hade kostat oss hennes högavlönade anställning och därmed det nya hus vi förhandlat om att köpa och som låg långt bortom räckhåll för min inkomst som poet. Men den verkliga källan till vår irritation utgjordes av att vi ställts ansikte mot ansikte med insikten att människor som säger att de vill ha barn senare alltid menar att de aldrig vill ha barn. Våra nerver dallrade av vetskapen om att vi, som trott oss vara så unika, hade fallit i samma biologiska fälla som varenda enfaldigt, brunstigt kreatur som någonsin existerat.
   Vägen förde oss längs Ben Cruachans sydsluttningar tills vi började se glimtar av den grå Atlanten långt framför oss. Jag lade märke till en skylt uppspikad på en grindstolpe. Där stod: "LÅNGSAMT GLAS - HÖG KVALITET, LÅGA PRISER - J R HAGAN". Av en ren impuls bromsade jag bilen invid vägen och gjorde en lätt grimas när det sega gräset högljutt piskade mot underredet.
   "Varför stannar vi här?" Selinas prydliga, röksilverfärgade huvud vreds i förvåning mot mig.
   "Titta på skylten. Vi kan väl ta en titt på vad de har. Här ute kanske priserna är vettiga."
   Selinas röst var hånfullt gäll när hon vägrade, men jag var alldeles för uppslukad av mitt infall för att lyssna. Jag hade en ologisk övertygelse om att allt skulle bli bra för oss om vi bara gjorde något extravagant och vansinnigt.
   "Kom nu", sade jag, "motion är i alla fall nyttigt. Vi har ändå kört för länge."
   Hon ryckte på axlarna på ett sätt som sårade mig och steg ur bilen. Vi gick längs en stig tillverkad av oregelbundna trappsteg fyllda med hårdpackad lera och med korta vidjekvistar som kanter. Stigen svängde genom träddungen som klädde randen av kullen, och på dess andra sida fann vi en låg bondlänga. Bortom den lilla stenbyggnaden stirrade höga ramar med långsamt glas ut mot Crauchans förstummande, mäktiga sluttning ner mot Loch Linnhes vatten. De flesta av glasskivorna var fullständigt genomskinliga men några av dem var mörka, som rutor av polerad ebenholz.
   När vi närmade oss huset över en prydlig, kullerstensbelagd gård reste sig en lång, medelålders man i askgrå tweedkostym och vinkade åt oss. Han hade suttit på den låga stenmuren runt gården, rökt sin pipa och stirrat mot huset. Innanför det främre av fönstren stod en ung kvinna i orangeröd klänning med en liten pojke i famnen, men hon vände sig ointresserat bort och försvann ur synhåll när vi kom närmare.
   "Mr Hagan?" gissade jag.
   "Stämmer. Ni har väl kommit för att titta på glas? Nå, då har ni kommit rätt." Hagan talade klart, med spår av den rena höglandsdialekt som för ett ovant öra låter så lik irländska. Han hade ett av de där lugnt uppgivna ansiktena man finner hos äldre vägarbetare och filosofer.
   "Ja", sade jag. "Vi är på semester. Vi såg skylten."
   Selina, som för det mesta har lätt att ta främlingar, sade ingenting. Hon såg på det nu tomma fönstret med vad jag tyckte var ett en smula undrande uttryck.
   "Så ni har kommit upp från London? Nå, som jag sa har ni kommit till rätt ställe — och vid rätt tidpunkt dessutom. Min fru och jag får då inte särskilt många besökare så här tidigt på sommaren."
   Jag skrattade. "Betyder det att vi kan köpa oss litet glas utan att behöva ta nya lån på huset?"
   "Hör på det bara", sade Hagan och log hjälplöst. "Nu har jag redan fördärvat hela affären för mig. Rose, min fru, säger att jag aldrig lär mig. Men vi kan väl i alla fall slå oss ner och prata igenom saken." Han pekade på stenmuren och kastade en tveksam blick på Selinas fläckfria blå kjol. "Vänta tills jag hämtat en pläd från huset." Hagan haltade snabbt in i stugan och stängde dörren bakom sig.
   "Det var kanske inte någon lysande idé att köra hit upp", viskade jag till Selina, "men du kan väl åtminstone vara artig mot karlen. Jag tror att vi kan göra en fin affär."
   "Inte fan", sade hon, avsiktligt vulgärt. "Nog måste väl till och med du ha märkt vilken uråldrig klänning hans fru har på sig! Han ger inte bort något åt främlingar."
   "Var det där hans fru?"
   "Det är klart att det var hans fru."
   "Minsann", sade jag förvånad. "Men försök i alla fall att vara hygglig mot honom. Jag vill inte att det ska bli pinsamt."
   Selina fnös, men när Hagan kom tillbaka log hon vänligt och jag kopplade av en smula. Det är egendomligt att man kan älska en kvinna och samtidigt önska att hon ska trilla framför tåget.
   Hagan bredde ut en skotskrutig filt på muren och vi satte oss ner med en lätt självmedveten känsla av att ha ryckts ur våra stadsinriktade liv och placerats in i en lantlig tablå. På sjöns avlägsna yta, bortom de vaksamma ramarna med det långsamma glaset, tecknade en ångbåt sakta en vit rand mot söder. Den höga bergsluften tycktes nästan invadera lungorna på oss och ge oss mera syre än vi behövde.
   "Här finns somliga glasodlare i trakten", började Hagan, "som håller långa säljtal för kunderna om hur vacker hösten är i den här delen av Argyll. Eller våren, eller vintern. Det gör inte jag — vem som helst vet att en plats som inte är vacker om sommaren aldrig är vacker. Vad säger ni själva?"
   Jag nickade medgörligt.
   "Allt jag ber er om är att ta er en rejäl titt bortåt Mull, mr..."
   "Garland."
   "...Garland. Det är det ni köper om ni köper mitt glas, och det ser aldrig bättre ut än det gör just nu. Glaset är i perfekt fas, inte en skiva är mindre än tio år tjock och en ruta på en och en halv kvadratmeter kostar er två hundra pund."
   "Två hundra!" Selina var chockad. "Det är lika mycket som de tar i Scenedowbutiken på Bond Street."
   Hagan log tålmodigt och såg sedan inträngande på mig för att utröna om jag visste tillräckligt om långsamt glas för att kunna uppskatta det han sagt. Hans pris var mycket högre än jag hade hoppats — men tio år tjockt! Det billiga glas man kunde hitta i butiker som Vistaplex eller Glas-o-rama bestod för det mesta av en dryg halvcentimeter vanligt glas överdraget med långsamt glas som bara var tio eller tolv månader tjockt.
   "Du förstår inte, älskling", sade jag, redan fast besluten att köpa. "Det här glaset räcker i tio år och är i fas." "Det betyder väl bara att det håller tiden?"
   Hagan log mot henne igen, medveten om att han inte behövde bry sig om mig längre. "Bara, säger ni! Ni får ursäkta, mrs Garland, men det verkar inte som om ni inser vilket mirakel, vilket bokstavligt mirakel av precisionsarbete som behövs för att åstadkomma en skiva fasriktigt glas. När jag säger att glaset är tio år tjockt så betyder det att det tar ljuset tio år att passera genom det. Man skulle kunna säga att varenda en av de där rutorna är tio ljusår tjock — mer än dubbla avståndet till den närmaste stjärnan — så en oregelbundenhet i tjocklek på bara en miljondels centimeter skulle..."
   Ett kort ögonblick slutade han tala och satt tyst med blicken vänd mot huset. Jag vände huvudet från utsikten över sjön och såg den unga kvinnan stå vid fönstret igen. Hagans ögon var fyllda av en sorts girig dyrkan som fick mig att känna mig obehaglig till mods och som samtidigt övertygade mig om att Selina hade haft fel. Enligt min erfarenhet fanns det inga män som någonsin såg på hustrur på det viset — åtminstone inte på sina egna.
   Flickan stannade inom synhåll i några sekunder. Hennes klänning lyste varmt. Så flyttade hon sig tillbaka in i rummet. Plötsligt fick jag det bestämda men oförklarliga intrycket att hon var blind. Jag hade en känsla av att Selina och jag kanske snubblat in i ett känslomässigt samspel lika våldsamt som vårt eget.
   "Ursäkta mig", fortsatte Hagan, "jag fick för mig att Rose ville mig någonting. Var var jag nu, mrs Garland? Tio ljusår sammanpressade till mindre än en centimeter innebär..."

   Jag slutade lyssna, delvis därför att jag redan bestämt mig för att köpa, delvis därför att jag hört berättelsen om det långsamma glaset många gånger tidigare men trots det aldrig hittills förstått principerna bakom det. En bekant med naturvetenskaplig utbildning hade en gång försökt vara hjälpsam genom att föreslå mig att föreställa mig en ruta långsamt glas som ett hologram utan behov av rätlinjigt laserljus för att kunna rekonstituera sin visuella information, ett hologram där varje foton vanligt ljus passerade genom en spiraltunnel vriden utanför fångstradien hos varje atom i glaset. Dessa välformulerade stycke och för mig obegripliga meningar lyckades inte bara inte säga mig något, utan övertygade mig än en gång om att ett så icke-tekniskt förnuft som mitt borde ägna sig mindre åt orsaker än åt verkningar.
   Den viktigaste verkan, utifrån den normala individens synvinkel, var att det tog ljuset lång tid att passera genom en skiva långsamt glas. En ny ruta var alltid kolsvart eftersom ingenting ännu nått igenom den, men man kunde placera rutan intill exempelvis en sjö i en skogsglänta tills sceneriet så småningom framträdde, kanske efter ett år. Tog man då glaset och installerade det i någon trist, mörk stadsvåning skulle våningen - under ett år - verka ha utsikt över sjön i skogsgläntan. Under det året skulle fönstret inte bara visa upp en mycket realistisk utan rörlig bild - vattnet skulle krusas i solljuset, tysta djur skulle komma för att dricka, fåglar skulle korsa himlen, natt skulle följa på dag, årstid följa på årstid. Tills den dag, ett år senare, då skönheten som hållits fängslad i de subatomiska ledningarna var uttömd och den välbekanta grå stadsbilden dök upp igen.
   Frånsett dess oerhörda nyhetsvärde grundades det långsamma glasets kommersiella framgång på faktum att innehavet av ett bildfönster var den exakta känslomässiga motsvarigheten till att äga mark. Den uslaste grottbo kunde blicka ut över dimhöljda parker - och vem kunde påstå att de inte var hans? Den som verkligen äger gods och välskötta trädgårdar ägnar sig inte åt att bevisa sin äganderätt genom att kravla omkring på sin mark, känna, lukta och smaka på den. Allt han får av marken är ljusmönster, och med bildfönstren kunde de mönstren föras in i kolgruvor, ubåtar och fängelseceller.
   Jag har flera gånger försökt skriva någonting om den förtrollade kristallen, men för mig har motivet en så väldig inneboende poesi att det paradoxalt nog står bortom räckhåll för poesin - åtminstone för min poesi, Och dessutom hade de bästa sångerna och dikterna om det i framsynt inspiration redan skrivits av människor som dött långt innan det långsamma glaset uppfanns. Jag kunde till exempel aldrig hoppas på att kunna mäta mig med Moore och hans:

   Ofta i ljudlös natt,
   förrn sömnens band mig fjättrat,
   ur minnet stiger sällt
   emot mig andra dagars ljus...

   Det tog bara det långsamma glaset några få år att utvecklas från en vetenskaplig kuriositet till en betydande industri. Och till många poeters stora förvåning - de av oss som förblir övertygade om att skönheten består trots att liljorna dör - tog sig den industrin inte annorlunda ut än någon annan. Det fanns bra bildfönster som kostade mycket pengar, och det fanns sämre bildfönster som kostade mindre. Tjockleken, mätt i år, var en viktig faktor för priset, men där spelade också den exakta tjockleken, fasen, in.
   Till och med när man utnyttjade den mest sofistikerade teknologi som fanns till hands var tjocklekskontrollen något av ett hasardspel. En grov oregelbundenhet kunde innebära att en ruta avsedd att vara fem år tjock kunde bli fem och ett halvt, så att ljus som trängt in i den på sommaren lämnade den på vintern. En fin oregelbundenhet kunde betyda att middagssolen dök upp vid midnatt. Den sortens inkonsekvenser hade en egen charm - många skiftarbetare tyckte till exempel om att hålla sig med privata tidszoner - men allmänt sett var det dyrare att köpa bildfönster som höll jämn takt med den verkliga tiden.
   När Hagan slutat tala såg Selina fortfarande misstrogen ut. Hon skakade nästan omärkligt på huvudet och jag visste att han använt fel infallsvinkel. Plötsligt rufsades hennes hårs blanka hjälm av en sval vindil, och stora, rena, vind-
   drivna regndroppar började smattra omkring oss från en nästan molnlös himmel.
   "Jag skriver en check", sade jag oväntat och såg Selinas gröna ögon ilsket riktas mot mitt ansikte. "Kan ni ordna leverans?"
   "Visst, leverans är inget problem", sade Hagan och reste sig. "Men vill ni inte hellre ta glaset med er?"
   "Jo — jovisst, om ni inte har något emot det." Hans beredvillighet att lita på min namnteckning gjorde mig skamsen.
   "Jag hakar av en ruta åt er. Vänta här. Det tar inte lång stund att sätta på den en bärram." Hagan haltade nedför sluttningen mot de vakande fönstren. Några av dem visade en solbelyst utsikt över Linnhe, andra var molniga och några svarta.
   Selina drog ihop bluskragen runt halsen. "Han kunde åtminstone be oss stiga in i huset. Här kan inte dyka upp så många idioter att han har råd att vara ohyfsad mot dem som kommer."
   Jag försökte förbise förolämpningen och koncentrera mig på att skriva ut checken. En av de väldiga dropparna föll på mina knogar och stänkte ner det rosa papperet.
   "Kom", sade jag, "låt oss ställa oss under tak tills han kommer tillbaka." Din satmara, tänkte jag och kände alltihop gå fullständigt snett, hur kunde jag vara så dum att jag gifte mig med dig? En jubelidiot, en superidiot — och nu när du har fångat en bit av mig inom dig kommer jag aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonsin att komma undan.
   Jag kände hur magen plågsamt knöt sig och sprang bakom Selina bort till stugväggen. Innanför fönstret var det välstädade vardagsrummet med sin koleld tomt, men leksaker låg utströdda över golvet. Bokstavsklotsar och en skottkärra i exakt samma färg som en nyskalad morot. Medan jag stirrade in genom rutan kom pojken springande från det andra rummet och började sparka på klotsarna. Han märkte mig inte. Några ögonblick senare steg den unga kvinnan in i rummet och lyfte upp honom, skrattade otvunget och helhjärtat medan hon svängde pojken under armen. Så kom hon fram till fönstret precis som hon gjort tidigare. Jag log självmedvetet, men varken hon eller barnet besvarade mitt leende.
   Jag kände det sticka kyligt i pannan. Kunde de vara blinda bägge två? Jag drog mig åt sidan.
   Selina gav till ett litet rop och jag snurrade runt mot henne.
   "Pläden!" sade hon. "Den blir genomblöt."
   Hon sprang över gårdsplanen i regnet, ryckte till sig den rödrutiga pläden från den drypande muren och sprang tillbaka mot stugdörren. Någonting hävde sig konvulsivt i mitt undermedvetna.
   "Selina", ropade jag. "Gå inte in!"
   Men det var för sent. Hon hade skjutit upp den olåsta trädörren och stod med handen över munnen och såg in i stugan. Jag steg fram tätt intill henne och tog pläden ur hennes motståndslösa fingrar.
   Medan jag drog igen dörren lät jag blicken svepa över stugans inre. Det prydliga vardagsrummet där jag just hade sett kvinnan och barnet var i verkligheten en vämjelig sörja av skamfilade möbler, gamla dagstidningar, smutstvätt och nedsölat porslin. Det var fuktigt, illaluktande och fullständigt ödsligt. Det enda föremål jag kände igen från fönstret var den lilla skottkärran, men färgen var avnött och flagade.
   Jag drog dörren omsorgsfullt i lås och befallde mig själv att glömma vad jag hade sett. Somliga män som bor ensamma är bra på att hålla ordning; andra vet helt enkelt inte hur man bär sig åt.
   Selinas ansikte var vitt. "Jag förstår inte. Jag förstår det inte."
   "Långsamt glas fungerar åt bägge hållen", sade jag försiktigt. "Ljuset tränger ut ur ett hus lika väl som in i det." "Menar du...?"
   "Jag vet inte. Det angår oss inte. Ryck upp dig nu — där kommer Hagan med glaset." Oron i magen på mig höll på att lägga sig.
   Hagan dök upp på gårdsplanen med en rektangulär glasram, inslagen i plast. Jag höll fram checken mot honom,
   men han stirrade på Selinas ansikte. Han verkade instinktivt medveten om att våra oförstående fingrar rotat igenom hans själ. Selina undvek hans blick. Hon såg gammal och sjuk ut, och hennes ögon stirrade beslutsamt mot den krympande horisonten.
   "Jag tar pläden, mr Garland", sade Hagan till slut. "Ni borde inte ha gjort er besvär med den."
   "Inget besvär alls. Här är checken."
   "Tack." Han såg fortfarande på Selina med en egendomlig sorts bedjan i blicken. "Det var ett nöje att göra affärer med er."
   "Nöjet var helt på min sida", sade jag med en likvärdig, meningslös formalitet, lyfte den tunga ramen och ledde Selina mot stigen ner till vägen. Precis när vi kom fram till det första av de nu regnhala trappstegen talade Hagan igen.
   "Mr Garland!"
   Jag vände mig motvilligt om.
   "Det var inte mitt fel", sade han med tonlös röst. "En smitare körde ihjäl dem bägge två, nere på vägen till Oban för sex år sedan. Min pojke var bara sju när det hände. Jag har rätt att ha någonting kvar."
   Jag nickade ordlöst och fortsatte nedför stigen, med min fru tätt intill mig, lycklig över känslan av hennes armar omkring mig. Där stigen svängde såg jag mig om genom regnet och såg Hagan sitta rak i ryggen på muren där vi först hade sett honom.
   Han såg på huset, men jag kunde inte avgöra om det fanns någon i fönstret.
   
Översättare: John-Henri Holmberg 1997, Ursprungligen publicerad i Analog Science Fiction, augusti 1966

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki