FANDOM


Av: Kurt Salomonson
   
   PLATSCHEFEN VAR BLEK och fetlagd och hade korta taxben med något utstående fötter. Han satt bakom sitt stora chefsbord med ansiktet vänt så att ögonens fuktiga blemmor betraktade en traktor som långsamt svängde runt och stannade på den uppblötta jordplanen framför förrådet. De mjuka händerna låg stilla mellan knäna. Inte en muskel i hela gestalten rördes. Allt tillgjort förstenat, likgiltigt.
   Liksom i förbigående började orden droppa, ur ena mungipan. Ur den andra sipprade allvaret, den osynliga tyngden, det spred sig som senapsgas i rummet.
   Han sade:
   —Säg mej, ni är journalist, stämmer det?
   —Har varit, sade Gavin.
   —Ni är inte fortfarande aktiv, alltså? frågade platschefen.
   —Nej, sade Gavin.
   —Varför inte det? Gavin ryckte på axlarna.
   —Och ni har inget särskilt på lut? sade platschefen.
   —Inte i journalistväg i varje fall, sade Gavin.
   —Inget reportage eller så, det finns ju så mycket att skriva om, inget sånt?
   Gavin svarade inte genast. Han lade märke till att allvaret, den osynliga tyngden, fått en annan riktning, en riktning nedåt: blivit tyngre, kompaktare. Och mannen framför honom såg inte längre på traktorn ute på planen utan på en punkt någonstans mitt på skrivbordet; ögonlocken låg för som ett par till hälften nerfällda markiser, ett par trötta, blåskuggade ögonlock, där ådrorna avtecknades som floderna på en billig karta.
   —Jag menar: ni är väl fortfarande på ett eller annat sätt engagerad i tidningsbranschen? sade platschefen.
   —Nej, sade Gavin.
   —Då är ni alltså inte ute för nån tidnings räkning? sade platschefen.
   —Nej har jag sagt, sade Gavin.
   Platschefen bet sig i underläppen. Blicken ur de avmätta ögonen kröp långsamt över skrivbordets blänkande skiva, for fram och tillbaka längs kanten, tveksamt, sakta. Och var med ens uppe vid Gavins slipsknut. Och männens blickar möttes plötsligt, skruvade sig in i varandra: för första gången vägdes pupill mot pupill.
   —Vi här på bolaget ser helst att tidningsmän närmar sej den vanliga vägen; det är det jag menar, sade platschefen.
   Gavin betraktade honom. Han visste redan en hel del om honom. I bussen hade han hört ett och annat. Ryktet låg vida i trakten. Och mycket fanns ju i själva yrket: diktator över tvåhundra arbetare och deras familjer... själv underhuggare åt ett halvtjog män... bolagets språkrör då det gällde det obehagliga och pinsamma, det oärliga ... inom dessa väggar den hänsynslöse avskedaren och obeveklige nej-. sägaren. Skräck hopade kring honom som stanken runt en gödselstack, inärvd skräck, hat likaså. I hela socknen bara två personer som var lika avskydda och fruktade.
   Men nu gällde det den nyanställde. Om han kunde nå honom. Att nå honom var en del av yrket.
   Gavin var än så länge utom räckhåll för de krafsande tentaklerna: han var för ny. Han satt på det hela taget ganska lugn sedan han förstått anledningen till samtalet.
   Rösten drog ut sina trådar, drog ut sina garn:
   —... vägen är till minsta besvär för bolaget, för journalisterna, för alla — nån annan väg kan bolaget inte tolerera. Jag måste säga att ett annorlunda tillvägagångssätt skulle betraktas som olovligt intrång och behandlas därefter.
   —Jaha? kunde bara Gavin säga.
   —Personligen har jag självfallet ingenting emot er, det måste ni förstå, jag utesluter inte möjligheten att ni har rent mjöl i påsen, sade platschefen.
   —Men mitt föregående yrke inger betänkligheter? sade Gavin.
   —Erkänn det besynnerliga i att en journalist tar plats som vanlig arbetare på ett ställe bortom all ära och redlighet?!
   —Är det så besynnerligt?
   —Besynnerligt... nåja, jag måste i alla fall fråga er om ett och annat. När en journalist plötsligt dyker upp brukar det ju inte precis vara fråga om hövlighetsvisit. Och jag ska säga er: här vimlar det av kufiska typer. Bland annat sådana som försvinner med ett par dars förskott på fickan.
   —Jaså, det är förskott ...
   —Inte alls. Jag nämnde det bara.
   Tystnad. Som om andetagen upphört och de små rörelserna och klädernas prassel. Ute på det öppna fältet framför kontoret och förrådet brakade en traktor igång: det ljudlösa rummet fylldes plötsligt av ett outhärdligt smatter. De bägge männen vred sig på stolarna, måna om att verka oberörda, med sammanpressade läppar. Traktorn passerade tätt intill fönstret, ökade farten och ökade smattret, försvann därefter mellan byggnaderna.
   —Låt mej göra en motfråga, sade Gavin. Vad är det bolaget vill dölja?
   —Ingenting, sade platschefen.
   Männens ögon möttes. För andra gången gled blickarna in i varandra. En halv minut gick, kanske längre tid. En siren började vråla så att fönsterrutorna skaltrade. Gavin skrek:
   —Men denna diskussion? Vad tjänar då den till?
   —En formsak, skrek platschefen. Sirénen tystnade. Efter en stund återtog Gavin:
   —Vad händer om det visar sig att jag faktiskt kommit hit för att samla material till en artikel?
   —Då kan ni betrakta er som aldrig anställd, svarade platschefen leende.
   —Jag är ju redan anställd, sade Gavin. Jag har fyllt i formulär, det gjorde jag för flera veckor sedan och jag fick beskedet att det var bara att börja.
   —Nej, sade platschefen. Det är fel. Ni är inte anställd. De första tre månaderna är provmånader: det stod i formuläret. Men för all del, om ni föredrar en annan formulering kan ni omedelbart betrakta er som avskedad. Så är det.
   Orden kastades upp som raketer och föll med korta, skarpa dunsar: KAN NI OMEDELBART BETRAKTA ER SOM AVSKEDAD. Avskedad fick en extra snärt av tungan så att ordet i stället för att beskriva en rakets branta parabel skruvade sig in som kulan från ett refflat gevär: horisontellt, med oerhörd slagkraft. Men platschefen såg inte ut att vänta resultat. Han var likgiltig. Mekaniskt trummade han med fingrarna en virvel mot stolsbenen. De feta fingrarna studsade mot träet med ett slappt äckligt ljud.
   —Vad jag kommer att veta längre fram vet jag redan nu, sade Gavin.
   Påpekandet verkade på något sätt löjligt. Men Gavin tryckte sina skära, hårda fingertoppar mot varandra och väntade. I själva gesten låg en utmanande, nästan fräck hållning. Och mycket riktigt; för tredje gången mötte platschefen hans blick.
   —Jag vet, sade platschefen. Men det gäller inte den saken: vi har ingenting att dölja. Det gäller principen. Det är uteslutet att tidningsmän tillåts tränga sej på hur som helst.
   Han tystnade, fuktade läpparna, fortsatte omedelbart:
   —Ni är alltså inte här för att samla stoff till en sån där skandalartikel de kallar?
   —Inte ens till en vanlig artikel, sade Gavin.
   Platschefen tog fram en ask cigaretter. Han sträckte den halvfyllda asken över bordet. När Gavin lutade sig över eldslågan från tändaren kände han en svag lukt av handcreme.
   Platschefen sade:
   —Då det ligger till på det sättet att ni inte kommer hit speciellt för att skriva skulle jag gärna vilja att ni gick med på en liten överenskommelse.
   —Det beror naturligtvis vad den går ut på, sade Gavin snabbt.
   —Självfallet. Men kort och gott detta: Så länge ni är anställd åt bolaget skriver ni inte ett ord om samhället och förhållandena här, sade platschefen och lutade sig över bordet och borrade sina fiskögon i Gavin. Han fortsatte: Och skulle det ändå bli nödvändigt att sitta och plita, så låt mej titta på manuskriptet; det är möjligt att vii så fall kan komma överens på något sätt. Kan ni gå med på det?
   —Varför inte.
   —Hedersord?
   —Om det är nödvändigt.
   Platschefens ansikte genomgick en hastig förändring. Han släckte cigaretten. Saken var för hans del avklarad: det fanns annat som väntade. Händerna började irriterat riva i pappersbuntarna på skrivbordet. Och Gavin befann sig i nästa minut ute på det fläckiga området. Han stod en stund och betraktade en smutsig snödriva som blåsten och duggregnet höll på att smälta ner. Marken omkring var uppfrätt av väta. Duggregnet ökade; när blåsten tog i piskade det rakt i ansiktet. Visslande började han kryssa mellan vattenpussarna och såg baracken skymta mellan träden.
   
   Ur "Perspektiv" nr 7/56

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki