FANDOM



   Av: Cynthia Asquith
   
   Boutredningen efter Peter Wood gick mycket lätt. Han hade lämnat efter sig allting i perfekt ordning. Den enda överraskning hans väldisciplinerade skrivbord beredde var ett förseglat kuvert på vilket stod skrivet: "Då jag inte önskat besväras av välmenande parapsykologiska sällskap har jag aldrig visat inneliggande för någon, men efter mitt frånfälle ger jag fria händer åt alla att läsa vad som enligt mitt förmenande är en sann historia."
   Kuvertet innehöll ett manuskript, daterat tre år före författarens död. Det löd sålunda:
   
Det har länge varit min önskan att nedteckna en upplevelse från min ungdom. Jag tänker inte försöka lämna någon förklaring. Jag drar inga slutsatser. Jag redogör endast för vissa händelser.
   En dimmig kväll efter en dag av påtvingad overksamhet i min juristkammare — jag hade nyligen upptagits i advokatsamfundet — vandrade jag ganska nedstämd tillbaka till mitt hyresrum när min uppmärksamhet fångades av ett klart upplyst skyltfönster. Ordet "Antikviteter" på skylten och minnet att jag var skyldig en kuriosaälskare en bröllopspresent fick mig att gripa tag i den gröna dörrens handtag. Jag öppnade den till det glada pinglandet av ett sådant där litet bjällerspel och fann mig stående i en stor lokal med många vrår och hörn, överfylld med alla de dyrbarheter och struntsaker som hör hemma i en antikvitetsbod. Riddarrustningar, glödpannor, spruckna och disiga speglar, mässhakar, spinnrockar, mässingskittlar, ljuskronor, gonggongar, schackpjäser, möbler av alla stilar och storlekar. Trots denna djungel av föremål rådde här ingalunda det tryckande dunkel man förknippar med dylika anhopningar. Rummet var inte det minsta smutsigt, tvärtom var det klart upplyst och i den öppna spisen sprakade en flammande brasa. Över hela stället vilade i själva verket en stämning så varm och munter att den var som en välkomsthälsning efter den råkalla dimman ute.
   En ung kvinna och en flicka — så lika att de måste vara systrar — reste sig ur varsin fåtölj vid mitt inträde. Med sina ljusa anleten, sina livfulla rörelser och sina kläders glada färger var de egendomligt olika den sorts människor som vanligen presiderar i miljöer som denna. En blomsterbutik eller ett konditori skulle ha varit en mycket naturligare inramning för dem. Medan jag inom mig gav dem ett högt betyg för att de höll så snyggt i lokalen hälsade jag systrarna med en bugning. Deras leende ansikten och lugna chosefria sätt gjorde ett mycket behagligt intryck på mig; men fast de med största tillmötesgående förevisade mig alla sina klenoder och röjde en avsevärd och kärleksfull kunskap om dem, så föreföll de fullkomligt likgiltiga för om jag skulle köpa något.
   Jag hittade en liten pjäs i sheffieldpläter till ett mycket modest pris och tänkte att detta var den idealiska presenten till min vän. Jag förklarade att jag saknade nödiga kontanter och frågade den äldre av systrarna om hon accepterade en check.
   "Javisst", svarade hon och hade i nästa ögonblick trollat fram bläck och penna. "Får jag besvära att ni ställer ut den på The Corner Curio Shop?"
   Det var med påtaglig motvillighet jag lämnade den trivsamma lokalen och på nytt dök in i den saffransgula dimman.
   "Adjö, sir. Välkommen tillbaka när det passar", ropade den äldre systern efter mig med en röst så behaglig, så sympatisk att jag gick därifrån nästan med känslan att ha fått en vän.
   Så gick det väl en vecka. När jag vandrade hem en bitande kall afton — fin pudersnö svepte mig i ansiktet, vinden piskade i hårda stötar genom gatorna — erinrade jag mig antikvitetsaffärens sköna ombonade trivsel och beslöt att gå dit igen. Faktiskt stod jag inte just på den gatan och där — ja! — där var hörnet där den låg.
   Med en fullkomligt orimlig besvikelse fann jag att butiken låg mörk och livlös och läste det obönhörliga ordet STÄNGT.
   En iskall vindstöt kom visslande runt hörnet, de våta byxbenen fladdrade sorgligt om mina frostbitna vrister. Jag hade längtat efter värmen och det mjuka diset därinne, och det kändes så retsamt och snopet. Självfallet måste ju dörren vara låst, men som ett trumpet barn grep jag tag i vredet och ryckte i det. Till min förvåning gled dörren upp, men det var inte min förtjänst. Det var någon innanför som öppnade den; och framför mig stod en mycket gammal liten man vars ansikte i det svaga ljuset skvallrade om att han var ytterligt bräcklig.
   "Välkommen in, sir", sa en stilla, ganska darrande röst och svaga steg hasade före mig in.
   Det är omöjligt att beskriva hur förändrad interiören tedde sig. Jag antog att strömmen hade gått, för det enda som lättade mörkret var två droppande stearinljus och deras flackande sken kom de omkringstående möblerna — som tidigare hade varit så klart upplysta — att avteckna sig som svarta, oformliga klossar mot sina dansande, ännu väldigare skuggor. Brasan var släckt. Endast en enda svag glöd röjde att den nyligen varit tänd. Och hela rummet andades en sådan ohygglig kyla att jag aldrig hade upplevt något liknande. Här var verkligen frasen "så kallt att det gick genom märg och ben" på sin plats. I jämförelse var kölden ute på gatan nästan behaglig, den var i varje fall stärkande. Härinne i butiken rådde en stämning lika tung och dyster som den förut hade varit ljus och glad. Jag kände mig starkt manad att genast gå därifrån, men mörkret omkring mig hade sakta lättat och jag såg att den gamle mannen var i full färd med att tända ljus lite överallt.
   "Är det något särskilt herrn önskar?" kraxade han och kom emot mig med en ljusstake i handen. Jag kunde se honom jämförelsevis tydligt nu. Hans gestalt gjorde ett intryck på mig som inte går att beskriva. Jag stirrade på honom och kom att tänka på Rembrandt. Ingen annan skulle ha kunnat ge en uppfattning om de hemska skuggorna i detta härjade ansikte. Trött är ett ord vi obesvärat använder oss av. Aldrig förr hade jag förstått dess sanna innebörd. Denna outsägliga, tålmodiga trötthet! Ögonen låg djupt insjunkna i det vissnade ansiktet och tycktes lika slocknade som elden. Och bräckligheten i denna lilla darrande, böjda gestalt!
   "Stoft och aska, stoft och aska" — orden flög genom min hjärna.
   Vid mitt första besök hade jag ju, som ni kanske minns, förbluffats av att en antikvitetsaffär kunde vara så ren och proper. Nu slog mig den säregna tanken att denne gamle man var som en anhopning av allt det damm man skulle ha väntat sig att finna utspritt över en sådan lokal. Och faktiskt såg han knappast solidare ut än en liten hög av damm och spindelväv som skulle ha skingrats för minsta pust eller beröring.
   Så fantastiskt att de där flickorna, som föreföll så välbärgade, skulle ha denna åldring i sin tjänst! Antagligen, tänkte jag, var han någon gammal trotjänare som de låtit stanna kvar av barmhärtighet.
   "Är det något särskilt herrn önskar?" upprepade gubben. Rösten var knappt hörbarare än när ett spindelnät rivs itu; men det fanns en egendomlig, nästan pockande vädjan i den och hans ögon var kanske matta men de fixerade mig med oavlåtlig koncentration. Jag ville gå därifrån, ja genast. Blotta närheten till den stackars gamle mannen gjorde mig svårmodig, fyllde mig med ett olidligt tungsinne; ändå hörde jag mig själv mumla "Tack, jag vill se mig omkring" och fann mig sedan följa hans bräckliga gestalt och tankspritt syna de olika föremål som dök fram i skenet av hans skälvande talgdank.
   Den frusna tystnaden som endast bröts av hans filttofflors trötta hasande gick mig på nerverna.
   "Väldigt kallt i kväll", kastade jag fram.
   "Kallt, säger ni? Kallt? Jo, visst är det väl kallt." Hans grå röst hade den absoluta likgiltighetens apati.
   Hur många år, undrade jag, hade denne arme gubbe levt så här på andras nåd?
   "Har ni haft den här sysslan länge?" frågade jag medan jag frånvarande betraktade en himmelssäng.
   "Länge, länge, länge." Svaret kom som en stilla suck — och som ett vittnesbörd om en tidrymd som inte räknades i dagar, veckor, månader, år utan var en omätlig trötthet. Med ens fylldes jag av irritation på gubben för hans orkeslöshet och melankoli som så oförklarligt smittade av sig på mig och tyngde mig själv med svårmod.
   "Huru länge, Herre, huru länge?" sa jag så glatt jag förmådde och tillade med vedervärdig skojfriskhet: "Är väl snart dags för pensionen, va?"
   Inget svar.
   Under tystnad gled han över till rummets andra sida.
   "Besynnerlig pjäs, det här", sa han och lyfte upp en liten grotesk groda som legat på en hylla med allehanda småkrams. Den föreföll vara av något material som påminde om jade — täljsten, förmodade jag. Dess utseende var så besynnerligt att jag inte kunde låta bli att ta den ur den gamles hand. Grodan kändes märkvärdigt kall.
   "Rätt skoj sak", sa jag. "Hur mycket?"
   "En halfcrown, herrn", viskade gubben med ett ögonkast upp mot mig. Återigen var hans röst inte hörbarare än glidande sand, men det fanns en egenartad glimt i hans ögon. Var det iver? Kunde det verkligen vara det?
   "Bara en halfcrown? Inte mer? Jag tar den", sa jag. "Gör er inte besvär med att slå in den fulingen. Jag tar honom i fickan."
   När jag räckte den gamle mannen slanten råkade jag snudda vid hans hand. Jag hade all möda att inte rycka till. Jag nämnde att grodan kändes kall, men i jämförelse med denna förtorkade hud var den ljummen! Jag finner inte ord för kölden i denna sekundkorta beröring. Arma gamla krake, tänkte jag, det är mer än han orkar med att gå här och släpa alldeles ensam. Jag förstår inte hur de där snälla och vänliga flickorna kan låta en så skröplig gammal människa träla vidare.
   Jag tog adjö.
   "Adjö, herrn. Tack, herrn", darrade den svaga gamla rösten. Han stängde dörren efter mig.
   Innan jag stålsatte mig mot snöyran vände jag mig om och såg honom avteckna sig svagt i talgdankens sken, en skepnad inte mycket massivare än en skugga. Hans ansikte var tryckt mot den stora glasrutan, och när jag gick därifrån kunde jag föreställa mig hur han kisade efter mig med sina trötta, tålmodiga ögon.
   Jag vet inte varför, men jag kunde inte få den där urgamle mannen ur tankarna. Länge, länge efter att jag lagt mig och försökte somna såg jag det härjade ansiktet med dess labyrint av rynkor och de där ögonen som var som döda planeter stirra och stirra mot mig, och i denna oavvända blick tycktes det finnas en vädjan. Ja, denne gubbe hade fått en sällsam makt över mina tankar.
   Och även när jag lyckats somna fanns han oupphörligt i mina drömmar. Antagligen plågades jag av tanken på hans gränslösa trötthet och jag försökte tvinga honom till vila — tvinga honom att lägga sig. Men knappt hade jag lyckats lägga hans bräckliga skepnad i himmelssängen som jag hade sett i affären — fast nu liknade den mera en grav än en säng, och brokadtäcket hade förvandlats till grästorvor — förrän han slank mig ur händerna och återtog sitt stultande runt, runt i affären. Jag jagade honom i evigheter genom ändlösa gångar kantade av förvridna möbler, men han undkom mig alltid.
   Nu tycktes den dunkla antikvitetsaffären sträcka sig vidare och vidare utan slut, tycktes växa till en oändlig rymd utan sol, utan luft ända tills slutligen jag själv fullkomligt utmattad föll ihop och sjönk ner i himmelssängens grav.
   
Redan nästa morgon tvingade mig ett iltelegram att lämna London, och oron under den följande veckan kom mig att totalt glömma det som hänt i antikvitetsaffären. Så snart som min far förklarats utom all fara återvände jag till min trista lya. Jag satt som bäst och räknade moloket ihop mina fördömda räkningar och undrade var i all världen jag skulle få ihop pengarna till nästa kvartalshyra när jag till min glädje fick oväntat besök av en gammal skolkamrat, vid den tiden praktiskt taget den enda vän jag hade i London. Han arbetade hos en av de mest välrenommerade konsthandelsfirmorna.
   När vi hade samspråkat en stund reste han sig för att leta efter eld. Jag hade ryggen vänd mot honom. Jag hörde det sträva raspet av en tändsticka och de förnöjt blossande ljuden från hans pipa. Plötsligt avbröts de av ett häftigt utrop.
   "Herregud, människa!" gastade han. "Var har du fått tag i den här?"
   Jag vände mig om och såg att han hade ryckt till sig mitt förvärv från den där kvällen, den lustiga lilla grodan som jag hade ställt på spiselkransen och närapå glömt bort.
   Han höll den under gaslågan och synade den noga genom ett förstoringsglas, och hans händer darrade av upphetsning.
   "Var har du fått tag i den här?" upprepade han. "Har du en aning om vad det är?"
   Jag nämnde som hastigast att hellre än att gå tomhänt från en affär så hade jag köpt grodan för en halfcrown.
   "En halvcrown! Käre bror, jag kan inte svära på det, men du måste ha haft en sådan där sagolik tur man bara hör talas om. Om jag inte tar alldeles fel är detta en jadepjäs från Hsiadynastin. I så fall är den praktiskt taget unik."
   Hans ord föll på min okunnighets hälleberg.
   "Menar du att den är värd någonting?"
   "Värd någonting? Hå!" utbrast han. "Hör nu. Vill du låta mig ta hand om det här? Låt mig få ta med den till min firma. De kommer att ge dig bästa möjliga pris. Jag hinner få med den på torsdagsauktionen."
   Viss om att jag kunde lita obetingat på min vän samtyckte jag. Han lindade vördnadsfullt in grodan i bomull och hastade iväg.
   På fredagsmorgonen fick jag mitt livs chock. Chocker framkallas inte alltid av dåliga nyheter.
   Jag försäkrar er att under några sekunder efter att jag hade öppnat kuvertet som låg på min torftiga frukostbricka så snurrade rummet runt för mig. Kuvertet innehöll en utbetalningsspecifikation från konsthandelsfirman Spunk: "Per försäljning av jadepjäs Hsiadynastin £ 2 000 minus 10 % kommission: £ 1 800" och bifogad, prydligt vikt och utställd på Peter Wood, låg Spunks check på artonhundra pund! En lång stund var jag fullständigt vimmelkantig. Det min vän sagt hade väckt ett hopp — ett hopp om att den lilla tingesten som slumpen fört i min väg kanske skulle hjälpa mig med nästa kvartalshyra, kanske rentav kunde ge mig medel till en hel årshyra — men att det rörde sig om så stora pengar hade jag inte haft en tanke på. Kunde det vara sant eller var det ett ohyggligt skämt? Säkert var den gamla slitna frasen på sin plats här: det var alldeles för bra för att vara sant! Sådant kunde hända andra men aldrig en själv.
   Fortfarande alldeles yr ringde jag upp min vän. Hans röst och hjärtligheten i hans gratulationer övertygade mig om att allt var sant, att denna överväldigande skänk från ovan inte var en dröm eller ett skämt. Jag, Peter Wood, med ett bankkonto som var övertrasserat med tjugo pund och som frånsett aktier till ett belopp av hundrafemtio pund inte hade några som helst tillgångar, höll nu i min hand ett papper värt artonhundra pund! Jag satte mig ner för att tänka, för att försöka begripa, överblicka hela konsekvensen av det som hänt. Ur virrvarret av planer, problem och känslor föddes en kristallklar insikt. Självfallet kunde jag inte dra fördel av de rara flickornas ovetskap och inte heller av deras stackars gamle medhjälpares okunnighet — vem av dem som nu bar skulden. Nej, jag kunde inte ta emot denna sagolika slumpens gåva bara för att jag hade haft den oförskämda turen att komma över en dyrbarhet för en halfcrown.
   Det var uppenbart att jag måste betala tillbaka åtminstone halva beloppet till mina aningslösa välgörare. Annars skulle det kännas som om jag hade bestulit dem, nästan som om jag hade gjort inbrott hos dem som en tjuv om natten. Jag mindes deras glada, vänliga ansikten. Det skulle bli härligt att överrumpla dem med den underbara nyheten! Jag kände god lust att störta raka vägen till affären men för en gångs skull hade jag ett mål i rätten och måste låta plikten gå före. Jag löste in checken och överförde beloppet på mitt bankkonto, och sedan skrev jag en egen check på niohundra pund, utställd på The Corner Curio Shop.
   Klockan hade hunnit bli mycket innan jag var färdig i rätten och när jag kom till affären möttes jag till min besvikelse men inte förvåning av skylten STÄNGT. Kanske var den gamle vaktmästaren i tjänst men det var ingen större mening att tala med honom. Det var innehavarinnan mitt ärende gällde. Jag beslöt att skjuta upp besöket till nästa dag och skulle just skynda hem när dörren öppnades precis som om jag hade varit väntad. Där på tröskeln stod den gamle mannen och kisade ut i mörkret.
   "Kan jag stå till tjänst med något, herrn?"
   Rösten lät ännu sällsammare än förra gången. Jag insåg nu att jag hade gruvat mig för att möta honom igen, och ändå drev mig en obetvinglig kraft att stiga in. Samma hemska köld rådde därinne som vid mitt senaste besök. Det var så att jag faktiskt huttrade. Flera ljus var tända, hade uppenbarligen blivit det alldeles nyss. I deras svaga sken såg jag hur den gamles blick var riktad mot mig, oavvänt och sökande. Detta ansikte! Jag hade inte överdrivit det skrämmande i det; det var ett ansikte som inget annat, ett ansikte som trollband med sin absoluta särart. Inte undra på att jag hade drömt om honom! Jag önskade intensivt att han inte hade öppnat dörren.
   "Något särskilt herrn vill titta på?" Rösten kom i en darrning.
   "Nej tack. Det gällde den där saken ni sålde till mig häromdagen. Jag har fått veta att den är mycket värdefull. Vill ni hälsa er chef att jag kommer in i morgon och betalar ett rättvist pris för den."
   Jag hade inte hunnit till punkt förrän det mest underbara leende spred sig över den gamles ansikte. Jag säger leende i brist på ett bättre ord, men hur skulle jag kunna förmedla skönheten i det outsägliga uttryck som förvandlade det uråldriga ansiktet? Stilla jubel; blid glädje; hänryckt vördnad. Vad var detta mysterium jag bevittnade? Det var frost som vek för solsken, sorg som tinade och smalt bort i någon förborgad förlösnings bländande gryningsljus. För första gången i livet fick jag en aning om innebörden i ordet "salighet".
   Jag kan inte beskriva känslorna som steg upp inom mig. Det var som om ögonblicket flödade över. Tiden upphörde. Jag kände oändligheten röra vid mig.
   Så bröts tystnaden av knäppandet från en gammal klocka som samlade sig till att slå. Jag vände huvudet mot ett av dessa storartade, sinnrika exempel på medeltida hantverksskicklighet — en nürnbergerklocka. Från nischen under den utsökt målade urtavlan framträdde små säregna gestalter, och medan en av dem slog på en klocka trådde de andra de invecklade turerna i en menuett. Jag stod som trollbunden av den graciösa uppvisningen. Först när de sista klangerna skälvande hade lagt sig till ro vände jag mig om. Jag fann att jag var ensam.
   Den gamle hade försvunnit. Jag tyckte det var egendomligt att han skulle ha lämnat mig och jag tittade åt alla håll i den stora lokalen. Märkvärdigt: brasan som jag trott vara slocknad hade oväntat flammat upp och spred nu ett behagligt mjukt sken; men varken vid brasan eller vid de levande ljusen såg jag minsta skymt av den gamle vaktmästaren.
   "Hallå? Hallå?" ropade jag undrande.
   Inget svar. Inget ljud utom klockornas höga tickande och brasans sprakande. Jag vandrade runt hela det stora rummet. Jag tittade till och med in i himmelssängen, den som jag hade drömt om. Så observerade jag att det fanns ett mindre rum intill. Jag ryckte till mig ett av de levande ljusen och skyndade att utforska detta rum. Längst in upptäckte jag en spiraltrappa som förde upp till en liten läktare. Antagligen hade den gamle dragit sig tillbaka till något litet utrymme däruppe. Jag tänkte följa efter honom. Jag trevade mig fram till trappan och började gå uppför den, men stegen knakade under mina fötter och jag förstod hur murket träet var. En isande pust svepte mot mig; ljuset slocknade. Spindelväv strök över mitt ansikte. Det bar i högsta grad emot att fortsätta uppåt. Jag avstod.
   Vad spelade det för roll? Gubben fick väl gömma sig!
   Jag hade framfört mitt ärende. Bäst att gå. Men när jag återvände till det stora rummet fann jag det behagligt varmt och trivsamt. Hur hade jag någonsin kunnat tycka att det var skrämmande? Det var med ett hugg av saknad jag lämnade affären. Det kändes som om jag hade berövats något. Jag hade så gärna velat se det där genomlysta ansiktet igen. Egendomlige gamle man! Hur kunde jag ha fått för mig att jag var rädd för honom?
   
Lördagen därpå var jag ledig och begav mig snabbt till antikvitetsaffären. Hela vägen dit kände jag en varm förväntan inför det välkomnande som systrarna säkerligen måste ge mig. När dörrbjällrornas pinglande förkunnade min ankomst vände sig de båda flickorna — de hade varit flitigt sysselsatta med att damma av sina föremål — om för att se vem som kom så ovanligt tidigt. De kände igen mig men till min förvåning böjde de bara på huvudet med neutral vänlighet som om jag endast
   var en avlägsen bekant.
   Eftersom sagans trollspö också hade svängt över dem hade jag väntat mig att hälsas på ett helt annat sätt. Jag förmodade att de ännu inte hade hört nyheten och när jag berättade för dem om checken jag hade kommit med såg jag att min förmodan var riktig. De såg alldeles oförstående ut.
   "Check?"
   "Ja, för grodan som jag köpte häromdagen."
   "Groda? Vilken groda? Jag minns bara att ni köpte den där sheffieldsaken."
   De var alltså komplett ovetande, till och med om mitt andra besök i deras affär! Bit för bit berättade jag hela historien för dem. De gjorde stora ögon. Den äldre systern verkade fullkomligt omtumlad.
   "Men jag fattar det inte! Jag fattar det inte!" upprepade hon. "Holmes — det är vår gamle vaktmästare — får ju inte släppa in någon när vi inte är här, och inte får han sälja någonting! Han kommer bara hit för att vakta affären sådana dagar som vi stänger tidigt och han ska bara stanna tills polisen börjar sin nattpatrullering. Det är obegripligt att han skulle ha släppt in er och till råga på allt sålt en sak till er utan att tala om det för oss. Så egendomligt! Hur dags var det?"
   "Vid sextiden, tror jag."
   "Han brukar gå vid halvsextiden", sa flickan. "Men polisen hade kanske blivit försenad."
   "Det var senare när jag var här igår."
   "Har ni varit här en gång till?"
   Jag redogjorde i snabba drag för mitt besök och budskapet jag hade framfört till vaktmästaren.
   "Det var det egendomligaste jag hört!" utbrast hon. "Jag fattar ingenting. Men vi får snart veta vad han har för förklaring. Han borde vara här närsomhelst. Han kommer hit varje morgon och sopar golvet."
   Inför utsikten att få möta den sällsamme gamle mannen igen kände jag en ilning av förväntan. Hur skulle han se ut i dagsljus? Skulle jag få se honom le igen?
   "Han måtte vara mycket gammal", sa jag för att kanske få veta lite mer.
   "Gammal? Ja, han är väl lite till åren, men det är ju ingen krävande syssla. Det är en hygglig, rejäl karl. Jag kan inte tänka mig att han skulle ha gjort något bakom ryggen på oss. Vi har förstås varit lite slarviga med att hålla bok över våra saker på sistone. Tänk om han har gått och sålt allt möjligt på egen hand? Nej, nej, det kan jag aldrig tro! Förresten, minns ni var den där grodan fanns?"
   Jag pekade på hyllan som vaktmästaren hämtat jadepjäsen från.
   "Å, bland alla de där sakerna som jag köpte i klump häromdagen för nästan ingenting. Jag har inte sorterat upp dem eller satt pris på dem än. Jag kan inte minnas någon groda. Så otroligt!"
   Just då ringde telefonen. Hon tog luren.
   "Hallå? Hallå? Ja, det är miss Wilson. Mrs Holmes? Vad gäller det?"
   Några sekunders häpen tystnad och sedan: "Död? Död? Men hur? Varför? Å så förfärligt!"
   Efter ytterligare några ord lade hon tillbaka luren och vände sig mot oss med ögonen fulla av tårar.
   "Å Bessie", sa hon till sin syster. "Stackars gamle Holmes är död. När han kom hem igår klagade han över att han hade ont och så dog han mitt i natten — hjärtat. Ingen hade en aning om att det var något galet med honom. Å stackars hans fru! Vad ska hon ta sig till? Vi måste genast gå till henne!"
   Bägge flickorna var så upprörda att jag ansåg det bäst att ta farväl.
   Den märkvärdige gamle mannen hade fängslat mitt sinne så starkt att det grep mig djupt att höra att han nu var död. Så egendomligt att jag, förutom hans hustru, hade varit den siste som talat med honom. Säkert hade smärtan drabbat honom redan medan vi var tillsammans. Det var därför han hade avlägsnat sig så plötsligt och utan ett ord. Hade döden redan fläktat genom hans medvetande? Det där vackra, oförklarliga leendet — hade det varit förelöparen till den frid som övergår allt förstånd?
   Nästa dag berättade jag i detalj för miss Wilson och hennes syster om det sagolika auktionspriset för grodan och lämnade fram min check. Jag stötte på ett oväntat motstånd. Systrarna visade sig synnerligen ovilliga att ta emot pengarna. De tillkom mig helt och hållet, sa de. Dessutom hade de inget behov av dem.
   "Ni förstår", förklarade miss Wilson, "min far hade en begåvning för den här branschen som var nära nog genial. Han skapade sig en betydande förmögenhet. När han blev för gammal för att fortsätta med affären så tog vi över, dels av känslomässiga skäl, dels för att ha en sysselsättning. Men vi behöver inte tänka på att göra oss någon förtjänst."
   Till slut fick jag dem ändå att ta emot pengarna, införstådd med att de fick skänka dem vidare till de olika välgörenhetsinrättningar de var så engagerade i. Det var en lättnad att ha kunnat genomdriva min vilja.
   Den märkliga historien med jadegrodan skapade ett band mellan oss och efter den lilla vänskapliga palavern kom vi på mycket god fot med varandra. Jag tog för vana att titta in till dem ganska ofta och kunde snart nästan inte vara utan deras mjuka och kultiverade sällskap.
   Jag glömde aldrig det intryck den gamle mannen hade gjort på mig och frågade ofta systrarna om den stackars vaktmästaren, men de hade ingenting av intresse att berätta för mig. De omtalade honom bara som en "snäll tomtegubbe" som hade varit i deras fars tjänst i åratal. Ingenting framkom som förklarade varför han sålt grodan till mig. Naturligtvis drog de sig för att fråga hans änka.
   En afton när jag satt och drack te i det inre rummet tillsammans med den äldre systern fastnade min blick på ett fotografialbum. Jag tog det, bläddrade i det — och fann mig plötsligt stirra på ett foto av den gamle mannen. Likheten fanns där, samma säreget frapperande anletsdrag; men uppenbarligen hade fotot tagits många år innan jag mötte honom. Ansiktet var fylligare och hade ännu inte präglats av den sprödhet och gränslösa trötthet jag mindes. Men vilka storartade ögon! Denne man utstrålade sannerligen en sällsynt kraft.
   "Ett sådant utomordentligt bra foto av stackars gamle Holmes", sa jag.
   "Foto av Holmes? Det visste jag inte att det fanns. Får jag se."
   Just som jag räckte henne det uppslagna albumet tittade hennes yngre syster, Bessie, in genom den öppna dörren.
   "Jag försvinner på bio nu", sa hon. "Far ringde precis och sa att han kommer hit om en liten stund och tittar på den där sheratonbyffén."
   "Fint Bessie, jag finns här och det känns tryggt att få höra fars åsikt." Miss Wilson tog albumet ur min hand.
   "Jag kan inte se någon bild på gamle Holmes", sa hon. Jag pekade överst på sidan.
   "Den?" utbrast hon. "Men det är ju kära far!"
   "Er far?" stötte jag fram.
   "Ja, jag kan inte tänka mig två mera olika människor. Det måste ha varit mycket mörkt när ni träffade Holmes!"
   "Ja, ja det var mycket mörkt", sa jag hastigt — bara för att vinna tid, för jag var helt omtumlad. Inget mörker kunde rimligen förklara ett sådant misstag. Jag tvekade inte ett ögonblick om att mannen som jag tagit för vaktmästaren var identisk med den vars foto jag hade framför mig. Men så förbluffande, så oförklarligt!
   Hennes far? Varför i himlens namn skulle han ha varit i affären utan sina döttrars vetskap? Av vilken fördold anledning hade han hemlighållit försäljningen av grodan? Och varför, när han fick reda på dess värde, hade han låtit flickorna tro att det var Holmes, den döde vaktmästaren, som hade sålt den?
   Hade han skämts för att tillstå sitt eget slarv? Eller var det tänkbart att flickorna aldrig hade anförtrott honom den häpnadsväckande fortsättningen på historien? Ville de kanske inte att han skulle få reda på den förtjänst de plötsligt gjort? Vilka besynnerliga familjeintriger hade jag hamnat i? Men vem som än hade varit så hemlighetsfull så angick det inte mig. Jag ville inte förråda någon. Nej, jag fick ingenting säga.
   Den yngre systern hade sagt att fadern skulle komma närsomhelst. Skulle han känna igen mig? I så fall kunde det bli tämligen pinsamt.
   "Ett sådant ståtligt ansikte", sa jag osäkert.
   "Ja, inte sant?" instämde hon med stolt iver. "Det finns en sådan intelligens och styrka i det, tycker ni inte det? Jag minns när det där fotot togs. Det var alldeles innan han fick religion på huvudet." Hon sa det som om hon syftade på en sorglig sjukdom.
   "Blev han mycket religiös med en gång?"
   "Ja", sa hon motvilligt. "Stackars far! Han lärde känna en präst och blev som en omvänd hand. Efter det var han inte att känna igen."
   Det fanns en darrning i hennes röst som bekräftade min aning att hon ansåg att fadern hade rubbats till förståndet. Kanske var detta förklaringen till hela historien? Hade hans själsförmögenheter varit lika bräckliga som hans kropp de två gånger jag träffade honom?
   "Gjorde religionen honom olycklig?" tvingade jag mig att fråga, för det kändes ytterligt viktigt att jag fick veta mer om denne säregne man innan jag mötte honom igen.
   "Ja, förfärligt." Tårar glänste i flickans ögon. "Ni förstår ... det var ..." Hon tvekade men efter en snabb blick på mig fortsatte hon: "Det finns faktiskt inget skäl till att jag inte skulle berätta det för er. Jag har kommit att betrakta er som en sann vän. Min stackars far började få för sig att han hade gjort något mycket orätt. Han kunde inte tysta sitt samvete. Minns ni att jag sa att han hade en ovanlig affärsbegåvning? Sanningen var att det som skapade hans förmögenhet egentligen var tre sagolikt lyckosamma uppgörelser. Ni förstår, han hade precis samma tur som ni hade här den där gången — det var därför jag bestämde mig för att tala om det för er. Det är ju en sådan egendomlig likhet."
   Hon tystnade.
   "Snälla ni, fortsätt", bad jag enträget.
   "Vid tre skilda tillfällen köpte han för några få shilling föremål av ofantligt värde. Det var bara det att till skillnad från er ... så visste han vad det rörde sig om. Vinsten han gjorde när han sålde dem vidare kom inte som någon överraskning för honom. Till skillnad från er erkände han ingen skyldighet att kompensera de okunniga människorna som slängt bort förmögenheter. Och det skulle väl de flesta antikvitetshandlare inte göra, eller hur?" sa hon lite trotsigt. "Hursomhelst blev far rikare och rikare ... Och så, efter många år, mötte han den där prästen och blev liksom — konstig. Han fick för sig att vårt välstånd vilade på vad som inte var stort bättre än stöld. Han anklagade sig hårt för att han hade dragit fördel av de där tre människornas okunnighet. Olyckligtvis lyckades han ta reda på hur det till slut hade gått med dessa tre som han kallade sina 'offer'. Det visade sig tragiskt nog att de alla hade dött utblottade. Vetskapen om detta gjorde honom ohyggligt svårmodig. Två av männen hade dött barnlösa och utan anhöriga och därför hade pappa ingen möjlighet att göra bot.
   Den tredje hade haft en son som han spårade till Amerika; men där hade också han avlidit utan några anhöriga. Så stackars far hade ingen möjlighet att gottgöra. Det var ju det han längtade efter — att få gottgöra. Misslyckandet gnagde och gnagde inom honom tills hans arma förstånd blev alldeles omtöcknat. Religionen fick honom allt starkare i sitt grepp och samtidigt började han få en besynnerlig idé som växte till en tvångstanke. 'Det näst bästa efter att själv göra en god gärning', sa han, 'är att ge någon annan möjligheten — att öppna vägen för honom. Varje gång vi syndar korsfästs Kristus på nytt. Eftersom jag har syndat mot honom tre gånger måste jag på något sätt få till stånd tre motsvarande goda gärningar som uppväger mina egna synder. Endast så kan jag sona mina förbrytelser mot Kristus, för de var förbrytelser och inget annat.'
   Vi försökte förgäves tala honom tillrätta, försäkrade att praktiskt taget alla andra skulle ha handlat likadant som han. Det var lönlöst. 'Andra får följa sina egna övertygelser', jämrade han sig. 'Jag vet att det jag gjorde var fel.' Till slut kretsade hans tankar bara kring detta: botgörelse. Det blev till en fullkomlig fix idé!
   Det enda som nu betydde något för honom var att finna tre människor som med sina goda gärningar så att säga kunde utplåna den smärta han vållat Den högste med vad han kallade sina 'tre förbrytelser', och han började frenetiskt söka efter till synes obetydliga konstföremål som han skulle erbjuda för en spottstyver.
   Stackars gamla far! Jag glömmer aldrig hans glädje den dag en person kom tillbaka med en vas han hade köpt för fem shilling och sedan upptäckt vara värd sexhundra pund. 'Det måste ha varit ett förbiseende av er', sa mannen. Precis som ni gjorde, Gud signe er!
   Fem år senare upprepades historien och han strålade av lycka. Två av mänsklighetens brott utplånade — två tredjedelar av hans botgörelse uppnådd!
   Sedan gick år efter år av obruten besvikelse. 'Jag får aldrig någon vila', sa han. 'Aldrig någon vila. Nej, aldrig, aldrig förrän jag finner den tredje.' "
   Med ens brast flickan i gråt. Med händerna för ansiktet mumlade hon: "Å, om bara ni hade kommit tidigare!"
   Jag hörde bjällerpinglet från dörren.
   "Vad han måste ha lidit!" sa jag. "Jag är så glad att jag hade turen att bli den tredje. Har han fått frid nu?"
   Hon sänkte händerna från ansiktet och stirrade på mig. Jag hörde steg som närmade sig.
   "Det ska bli så roligt att få råka honom igen", sa jag.
   "Råka honom?" upprepade hon oförstående medan stegen kom allt närmare.
   "Ja, får jag inte stanna och träffa er far? Er syster sa ju att han snart skulle komma hit."
   "Å, nu begriper jag!" utbrast hon. "Ni menar Bessies far! Men Bessie och jag är bara halvsyskon. Min stackars far dog för åratal sedan."
   
   Novellen "Antikvitetsaffären" blev först publicerad av Barrie Books (1951), (nu en del av Hutchinson Publishing Group). Översatt till svenska av Lars Hansson
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki