FANDOM


Av W. W. Jacobs

Aphand.JPG

1.


UTANFÖR VAR NATTEN kall och våt, men i Villa Gullregnets lilla vardagsrum hade man dragit för gardinerna, och brasan brann klart. Far och son spelade schack. Den förre, som hade vissa idéer om spelet — mängder av pjäsbyten var en av dem — utsatte sin kung för så våldsamma och onödiga risker att till och med den gamla vithåriga damen, som stickade fredligt vid brasan, måste göra invändningar.
  — Hör så det stormar, sade herr White. Han hade upptäckt ett ödesdigert feldrag och ville nu få sonens tankar på annat håll.
  — Jag hör, sade sonen, studerade schackbrädet med bister min och sträckte ut handen. — Schack!
  — Jag skulle knappast tro att han kommer i kväll, sade fadern och gjorde ett motdrag.
  — Matt, svarade sonen.
   Det är det värsta med att bo så här avlägset, utropade herr White med plötslig och oväntad häftighet. Av alla otrevliga, leriga avkrokar man kan bo i är den här den värsta. Trädgårdsgången är ett träsk, och vägen är en flod. Jag förstår inte vad folk tänker på. Kanske det är för att bara två hus vid den här vägen är uthyrda, som de tycker att det inte gör någonting.
  — Det spelar ingen roll, sade hans fru tröstande. Du kanske vinner nästa parti.
  Herr White såg häftigt upp, lagom för att uppfånga ett förstående ögonkast mellan mor och son. Orden dog på hans läppar, och han dolde ett skuldmedvetet leende i sitt tunna, grå skägg.
  — Där har vi honom, sade Herbert White, när det slog i grinden och tunga fotsteg närmade sig dörren.
   Den gamle reste sig mödosamt och gick till ytterdörren för att öppna. Man hörde honom beklaga nykomlingen, och även denne beklagade sig över det besvärliga väglaget så att fru White sade "nå, nå!" och hostade lätt, när maken kom in i rummet följd av en högväxt och kraftigt vuxen man med små skarpa ögon och rödbrusigt ansikte.
   Fanjunkare Morris, sade herr White.
   Fanjunkaren skakade hand och tog den framsatta stolen vid brasan. Han såg belåtet hur hans värd hämtade whisky och glas och satte en liten kopparpanna på elden.
   Vid det tredje glaset klarnade hans uppsyn, och han började tala. Den lilla familjen såg intresserad på denna besökare från fjärran länder medan han rätade på sina breda skuldror i stolen och berättade om egendomliga händelser och mannamod, krig och farsoter och sällsamma folkslag.
  — Det där har han hållit på med i 21 år, sade herr White och nickade mot sin fru och son. När han for bort var han en liten knatte i magasinet. Och se på honom nu.
  — Han tycks ha klarat sig ganska bra, sade fru White artigt.
  — Jag skulle vilja fara till Indien själv, sade den gamle, bara för att se mig om.
  — Du har det bättre här, sade fanjunkaren och skakade på huvudet. Han satte ner sitt tomma glas, suckade och skakade åter på huvudet.
   Jag skulle vilja se de gamla templen, och sådana där fakirer och taskspelare, sade den gamle. Vad var det du började berätta för mig häromdagen om en aphand eller något sådant, Morris?
  — Det var ingenting, sade mannen snabbt, i varje fall ingenting som var värt att lyssna på.
   En aphand? sade fru White undrande.
  — Nåja, det rörde sig om sånt, som man brukar kalla magi, sade fanjunkaren vårdslöst.
   Hans tre åhörare lutade sig ivrigt framåt. Besökaren förde tankspritt sitt tomma glas mot läpparna och satte det åter ifrån sig. Hans värd fyllde på.
  — Ytligt sett är det bara en vanlig liten mumifierad tass, sade fanjunkaren och trevade i sin ficka.
   Han tog fram något och räckte dem det. Fru White ryggade tillbaka med en grimas, men hennes son tog den och granskade den nyfiket.
  — Och vad är det för märkvärdigt med den här? frågade White, medan han tog den från sonen, undersökte den, och lade den på bordet.
   En gammal fakir gav den en del av sin magiska kraft, sade fanjunkaren, han var en mycket helig man. Han ville visa att det är ödet, som styr människornas liv och att de, som stör dess förlopp, kommer att få ångra det. Han gjorde så att tre olika män skulle kunna få tre önskningar var uppfyllda genom den.
   Han lät så övertygande att hans åhörare tyckte att deras lätta skratt verkade något skärande.
  — Nå, men varför uttalar du inte tre önskningar? frågade Herbert White knipslugt.
   Fanjunkaren såg på honom så som medelåldern betraktar den gröna ungdomen.
  — Det har jag gjort, sade han lågt, och hans ärriga ansikte bleknade.
  — Och fick ni verkligen de tre önskningarna uppfyllda? frågade fru White.
  — Ja, sade fanjunkaren, och glaset skallrade mot hans kraftiga tänder.
  — Har någon annan önskat sig något? frågade den gamla damen.
  — Ja, den förste fick sina tre önskningar, svarade han. Jag vet inte vilka hans två första var, men hans tredje var att få dö. På det sättet fick jag aphanden.
   Han lät så allvarlig att den lilla gruppen blev beklämd.
  — Om du har fått dina tre önskningar uppfyllda, så har den väl inte längre något värde för dig, Morris, sade den gamle slutligen. Varför behåller du den?
   Den gamle krigaren skakade på huvudet. — Jag är väl fäst vid den, skulle jag tro, sade han långsamt. Jag funderade ett tag på att sälja den, men jag tror inte att jag gör det. Den har redan ställt till med alltför många olyckor. Dessutom vill inte folk köpa den. En del av dem tror att det är en saga, och de, som tror att det kanske ligger något i det, vill pröva den först och betala mig efteråt.
  — Om du kunde få ytterligare tre önskningar, sade den gamle och betraktade honom noga, skulle du försöka igen?
  — Jag vet inte, sade den andre, jag vet inte...
   Han tog aphanden, lät den svänga en stund mellan pekfinger och tumme och kastade den plötsligt i brasan. White böjde sig med ett lätt utrop fram och ryckte ut den.
  — Det är bäst att den får brinna upp, sade fanjunkaren högtidligt.
  — Om du inte vill ha den, Morris, sade den gamle herrn, kan du väl ge mig den.
  — Det gör jag inte, sade hans vän envist. Jag kastade den på elden. Om du behåller den, så skyll inte på mig vad som kommer att hända. Var nu förnuftig och släng den på elden.
   Den andre skakade på huvudet och granskade ingående sin nya egendom. — Hur gör man? frågade han.
  — Håll upp den i din högra hand och uttala din önskan högt, sade fanjunkaren. Men jag varnar dig för följderna.
  — Det låter som Tusen och en natt, sade fru White och reste sig för att ordna kvällsvarden. Kunde du inte önska fyra par händer åt mig?
   Maken drog talismanen ur fickan, och sedan brast alla tre ut i skratt, när fanjunkaren skräckslagen högg tag i hans arm.
  — Om du måste önska dig något, sade han barskt, så önska dig något vettigt.
   Herr White lät den glida ned i fickan igen, satte fram stolar och bjöd sin vän att sitta med vid bordet. Under måltiden glömde man nästan bort talismanen, och efteråt satt de tre åter och lyssnade förtjust till andra delen av "Äventyr i Indien".
  — Om inte berättelsen om aphanden är sannare än de andra, som han har berättat för oss i kväll, sade Herbert när dörren stängts bakom deras gäst, så kommer vi inte att bli rika på kuppen.
  — Gav du honom någonting för den, frågade fru White och iakttog sin man uppmärksamt.
  — Rena struntsumman, sade han och rodnade lätt. Han ville inte ta emot det, men jag övertalade honom. Och han bad mig omigen att kasta bort den.
  — Kommer aldrig på tal, sade Herbert och låtsades vara djupt upprörd. Vi ska ju bli rika, berömda och lyckliga. Börja med att önska att du blir kejsare, farsan, så slipper du stå under toffeln.
   Han rusade runt bordet förföljd av den förolämpade fru White, som var beväpnad med en antimakass.
   White själv tog aphanden ur fickan och betraktade den tveksamt. — Ja, jag vet då inte vad jag skall önska mig, sade han långsamt. Det är som om jag hade allt vad jag behöver.
  — Om du bara kunde göra de sista avbetalningarna på det här huset, så skulle du vara fullkomligt belåten, eller hur? sade Herbert med handen på hans axel. Så önska dig två hundra pund, det skulle klara inteckningen fullständigt.
   Hans far log, generad över sin egen lättrogenhet, och höll upp talismanen i handen, medan sonen satte sig vid pianot. Hans allvar förtogs något av att han blinkade åt sin mor. Sedan slog han några majestätiska ackord.
  — Jag önskar mig två hundra pund, sade den gamle mannen tydligt.
   Det kom ett mäktigt brak från pianot, men det avbröts av ett skälvande rop från den gamle. Hustru och son skyndade fram till honom.
  — Den rörde sig, ropade han och kastade en blick full av vämjelse på tingesten, som låg på golvet. När jag önskade, så vred den sig i handen som en orm.
  — Men några pengar ser jag inte, sade sonen och plockade upp den samt lade den på bordet. Jag slår vad om att det inte blir några.
  — Det måste ha varit inbillning, sade hans fru och betraktade honom oroligt.
   Han skakade på huvudet. — Fäst dig inte vid det, sade han. Ingen skada skedd, men det skrämde mig.
   De satte sig vid brasan igen, och de två männen rökte färdigt sina pipor. Utanför ven vinden högre än någonsin, och gamlingen ryckte nervöst till, när en dörr började slå i övervåningen. Det blev ovanligt tyst mellan de tre ända tills det gamla paret reste sig för att dra sig tillbaka för natten.
  — Jag är säker på att du kommer att hitta pengarna i en stor påse i din säng, sade Herbert, när han tog godnatt, och någonting förfärligt, uppkrupet på skåpet, som glor när ni stoppar på er syndapengarna.
   Sedan satt han ensam i mörkret och tittade på den falnade elden och såg ansikten i glöden. Det sista ansiktet var så skrämmande och så apliknande att han greps av en skräckslagen häpnad. Han trevade med ett ansträngt skratt på bordet efter ett glas vatten att slå över det. I stället fick han tag på aphanden. Med en lätt rysning torkade han av sin hand och gick till sängs.

2.


   Vid frukostbordet nästa dag i det klara vintriga solskenet skrattade Herbert åt sin fruktan. Över rummet vilade något hälsosamt vardagligt, som inte funnits där under natten. Den skrumpna aphanden låg vårdslöst slängd på buffén.
   Jag antar att alla gamla militärer är som han, sade fru White. Tänk att här satt vi och lyssnade till sånt struntprat! Hur skulle man kunna få sina önskningar uppfyllda nuförtiden? Och om man nu fick det — hur skulle två hundra pund kunna skada dig, far lille?
  — De skulle kanske ramla ner från himlen och slå honom i skallen, sade den vanvördige Herbert.
   Morris sade att det skulle hända så naturligt att man kunde skylla på rena tillfälligheter, om man ville, sade hans far.
   Börja inte spendera dem innan jag kommer hem, sade Herbert när han reste sig från bordet. Jag är rädd för att de kommer att göra dig till en gammal girigbuk så att vi måste säga upp bekantskapen.
   Hans mor skrattade, följde honom till dörren och såg honom försvinna bortåt vägen. Hon återvände till frukostbordet och hade mycket roligt åt sin makes lättrogenhet. Vilket inte hindrade henne från att skynda till dörren, när brevbäraren knackade, eller att något högdraget tala om pensionerade fanjunkares supiga vanor, när hon fann att posten enbart bestod av en skräddarräkning.
  — Herbert kommer nog att fortsätta att göra sig lustig, när han kommer hem, sade hon, när de satte sig till middagen.
  — Var så säker, sade herr White och hällde upp lite öl åt sig, men när allt kommer omkring rörde sig verkligen den där tingesten i min hand, det svär jag på.
  — Du trodde att den gjorde det, sade den gamla damen lugnande.
  — Jag säger ju att den gjorde det, svarade den andre. Det var ingenting jag trodde. Just som jag... vad var det?
  Fru White svarade inte. Hon såg på en man som uppförde sig underligt utanför. Han tittade obeslutsamt mot huset och försökte bestämma sig för att gå in. Hon var redan inställd på de två hundra punden och observerade att främlingen var välklädd samt bar en skinande ny hög hatt. Tre gånger stannade han vid grinden och fort- i satte sedan. Fjärde gången stod han med handen på den och slängde) plötsligt beslutsamt upp den och gick uppför gången. Fru White tog av sig förklädet och stoppade sedan detta nyttiga plagg under dynan på sin stol.
  Främlingen föreföll illa till mods, när hon förde honom in i rummet. Han såg förstulet på fru White och lyssnade frånvarande, medan den gamla damen ursäktade sig för oordningen i rummet och för makens kavaj, som han annars bara hade på sig i trädgården. Sedan väntade hon så tåligt hennes kön tillät på att han skulle nämna sitt ärende.
   Jag har blivit ombedd att komma hit, sade han till slut, böjde sig ned och plockade bort en tråd från byxbenet. — Jag kommer från Maw & Meggins.
   Den gamla damen ryckte till. — Är det något som har hänt? frågade hon andlöst. Är det Herbert? Vad är det?
   Hennes make avbröt: — Lugn, lugn, mor, sade han snabbt. Sätt dig ned och ha inte så bråttom att tyda allting till det värsta. Jag är säker på att ni inte kommer med dåliga nyheter.
   -- Jag beklagar att... började främlingen.
  — Är han skadad? frågade modern.
  — Allvarligt skadad, men han har inga plågor.
   Tack gode Gud! sade den gamla kvinnan och knäppte sina händer. Tack gode Gud för det! Tack...
   Hon avbröt sig plötsligt, när den olycksbådande innebörden i hans ord gick upp för henne, och hon såg en bekräftelse på sina farhågor i hans bortvända ansikte. Hon drog ett djupt andetag och vände sig till sin mera trögtänkte make, lade sin darrande hand på hans. Det blev en lång tystnad.
  — Han fastnade i maskinen, sade främlingen slutligen lågt.
  — Fastnade i maskinen, upprepade herr White som bedövad.
  Han satt och stirrade tomt ut genom fönstret och tog sin hustrus hand mellan sina egna, tryckte den som han brukat göra när de var fästefolk för nära fyrtio år sedan.
  — Han var den enda vi hade kvar, sade han och vände sig stilla mot främlingen. Det känns hårt. Den andre hostade, reste sig och gick långsamt mot fönstret.
   Firman bad mig att framföra deras uppriktiga medkänsla över er stora förlust, sade han utan att se sig om. Jag hoppas att ni förstår att jag endast är en anställd, som lyder order.
   Ingen svarade. Den gamlas ansikte var vitt, hennes ögon förstenade och hennes andedräkt ohörbar. På hennes makes ansikte fanns ett uttryck som hans vän fanjunkaren kunde ha haft, när denne deltog i sin första drabbning.
   Jag skulle påpeka att Maw & Meggins frånsäger sig allt ansvar, fortsatte den andre. De godtar inga skadeståndsanspråk, men med tanke på er sons tjänster önskar de lämna er en summa som gottgörelse.
   Herr White släppte sin hustrus hand, reste sig och stirrade med fasa på besökaren. Hans torra läppar formade orden: — Hur mycket?
  — Två hundra pund, ljöd svaret.
   Utan att höra sin hustrus ångestrop sträckte han ut sina händer som en blind och föll medvetslös till golvet.

3.


   På den stora, nya kyrkogården, som låg tre kilometer därifrån, begravde de gamla sin döde son och återvände till ett hus, dränkt i skuggor och tystnad. Det var över så fort att de först inte kunde fatta att det hade hänt, och de förblev i en slags väntan som om någonting annat skulle hända — något som skulle lätta deras börda, alltför tung för deras gamla hjärtan att bära. Men dagarna gick, och väntan övergick i hopplöshet, en hopplös resignation, som hos gamla ofta med orätt kallas apati. Ibland växlade de knappast ett ord, för nu hade de ingenting att tala om, och deras dagar var långa och tröttande.
   Det var omkring en vecka efter detta som den gamle mannen plötsligt vaknade mitt i natten, sträckte ut handen och fann att han var ensam. Rummet låg i mörker och från fönstret kom ljudet av dämpad gråt. Han reste sig upp i sängen och lyssnade.
  — Kom och lägg dig, sade han ömt. Du blir kall.
  — Det är kallare hos min son, sade den gamla och fortsatte att gråta.
   Ljudet av hennes snyftningar gled bort för honom. Sängen var varm och hans ögon tunga av sömn. Han hade slumrat till, då ett vilt skrik från hans fru plötsligt väckte honom.
  — Aphanden! skrek hon upphetsat. Apans hand!
   Han for förskräckt upp. — Var? Var är det? Vad har hänt? Hon kom stapplande över rummet till honom. — Jag behöver den, sade hon lugnt. Du har väl inte förstört den?
  — Den är i vardagsrummet på spiselhyllan, sade han förvånad. Hur så?
   Hon grät och skrattade på en gång, böjde sig fram och kysste honom på kinden.
  — Jag kom just att tänka på den, sade hon hysteriskt. Varför tänkte jag inte på den förut? Varför tänkte inte du på den?
  — Tänkte på vad? frågade han.
  — De två andra önskningarna, svarade hon snabbt. Vi har bara gjort en.
  — Räckte inte det? frågade han häftigt.
  — Nej, ropade hon triumferande, vi har ytterligare en. Gå ner och hämta den, fort, och önska din pojke levande igen.
   Mannen kastade av sig sängkläderna från sina darrande lemmar. — Gode Gud, människan är galen! skrek han förfärad.
  — Ta hit den, flämtade hon. Ta hit den fort och önska dig... Min pojke, min pojke!
   Maken strök eld på en tändsticka och tände ett ljus. — Gå tillbaka till sängen, sade han ostadigt. Du vet inte vad du säger.
  — Vi fick vår första önskan uppfylld, sade den gamla feberaktigt, varför skulle vi inte få vår andra? --- En tillfällighet, stammade den gamle mannen.
  — Gå och hämta den och önska, ropade frun och darrade av upphetsning.
   Den gamle vände sig om och betraktade henne, hans röst darrade: — Han har varit död i tre dagar och dessutom — jag skulle inte ha talat om det för dig annars — men jag kunde bara känna igen honom på hans kläder. Om han var alltför kusligt vanställd för att du skulle få se honom då — hur tror du han ser ut nu?
  — Skaffa honom tillbaka, skrek kvinnan och släpade honom mot dörren. Tror du att jag är rädd för det barn, som jag har fött?
   Han gick ner i mörkret och trevade sig fram till vardagsrummet och sedan till spiselhyllan. Talismanen låg på sin plats och en fruktansvärd skräck grep honom. Tänk om en outtalad önskan skulle föra hans söndertrasade son tillbaka till honom här, innan han kunde komma ut ur rummet? Han höll andan, när han fann att han inte visste åt vilket håll dörren låg. Han kallsvettades, han trevade sig runt bordet och längs väggen, tills han fann att han var ute i den lilla korridoren med den olycksbådande tingesten i sin hand.
   Även hans hustrus ansikte tycktes ha förändrats, när han kom in i rummet. Det var vitt och spänt av förväntan, och till hans fasa såg han att det hade ett onaturligt uttryck. Han blev rädd för henne.
  — Önska! ropade hon med hög röst.
  — Det är syndigt och dåraktigt, tvekade han.
  — Önska! upprepade hon.
   Han höjde handen. — Jag önskar min son tillbaka till livet igen.
   Talismanen föll till golvet och han betraktade den förfärat. Sedan sjönk han darrande ner i en stol, medan den gamla kvinnan med brinnande ögon gick fram till fönstret och släppte upp rullgardinen.
   Han satt där, tills han stelnade av köld och såg ibland bort mot den gamla, som stirrade ut genom fönstret. Ljusstumpen hade brunnit ner under randen på ljusstaken av porslin och kastade flämtande skuggor över tak och väggar, tills den slocknade med en sista ljusglimt, starkare än de andra. Den gamle kröp tillbaka till sängen med en outsäglig känsla av lättnad över att önskan inte blivit uppfylld, och ett par minuter senare lade sig den gamla tyst och apatiskt vid hans sida.
   Ingen av dem talade. De låg tysta och lyssnade till klockans tickande. En trappa knarrade, en pipande mus sprang ljudligt fram bakom väggen. Mörkret var tryckande, och när han legat en stund och samlat mod, tog han tändsticksasken, tände en sticka och gick ner för att hämta ett ljus.
   Vid trappans fot slocknade stickan, och han stannade för att tända ännu en — i samma ögonblick ljöd en nästan ohörbar knackning på ytterdörren.
   Tändstickorna föll från hans hand och ströddes ut på golvet. Han stod orörlig och andlös, tills knackningen upprepades. Sedan vände han och flydde snabbt tillbaka till sitt rum och stängde dörren bakom sig. En tredje knackning ljöd genom huset.
  — Vad är det? ropade den gamla kvinnan och ryckte till.
  — En råtta, sade hennes make. Det var en råtta, den sprang förbi mig i trappan.
   Hustrun satte sig upp i sängen och lyssnade. En kraftig knackning ekade genom huset.
  — Det är Herbert, skrek hon. Det är Herbert!
   Hon sprang till dörren, men hennes man var före henne och höll fast henne i armen.
  — Vad tänker du göra? frågade han hest.
  — Det är min pojke, det är Herbert! skrek hon och kämpade mekaniskt. Jag glömde att han var tre kilometer härifrån. Varför håller du fast mig? Släpp mig. Jag måste öppna dörren.
  — För Guds skull, släpp inte in honom, ropade den gamle darrande.
  — Du är rädd för din egen son, skrek hon och slet för att komma loss. Släpp mig. Jag kommer, Herbert, jag kommer!
   Ännu en knackning och ytterligare en. Kvinnan slet sig lös med ett plötsligt ryck och sprang ut ur rummet. Maken följde efter till trappavsatsen och ropade bevekande på henne, medan hon rusade ner för trappan. Han hörde hur säkerhetskedjan rasslade och den nedersta rigeln långsamt och mödosamt drogs upp. Sedan nåddes han av den gamlas ansträngda och flämtande röst.
  — Rigeln! ropade hon högt. Kom ner, jag når den inte.
   Men maken låg på knä och trevade febrilt efter aphanden. Om han bara kunde få tag på den, innan varelsen utanför kom in. En verklig kanonad av knackningar ekade genom huset, och han hörde skrapandet från en stol, när hans fru ställde den vid dörren. Han hörde rigeln gnissla, medan den långsamt lirkades tillbaka. I samma ögonblick fann han aphanden, och utom sig av skräck kastade han fram sin tredje och sista önskan.
   Knackandet slutade plötsligt, trots att ekot därav ljöd genom huset. Han hörde stolen skjutas tillbaka och dörren öppnas. En kall vindstöt rusade uppför trappan, och ett utdraget besviket klagorop gav honom mod att skynda ner till henne och sedan ut till grinden.
   Gatlyktan, som flämtade på andra sidan, lyste på en tyst och öde väg.

Ursprunglig titel: "The Monkey's Paw". Publicerades första gången 1902.
Läs om novellen på engelska här: https://en.wikipedia.org/wiki/The_Monkey's_Paw

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki