Fandom

Svenskanoveller Wiki

Arabeskmusen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av A. E. COPPARD

Arabesk 1.png


   PÅ huvudgatan, bland väldiga institutioner för schackrande och dyrkande, låg ett högt, smalt hus inklämt mellan ett kafferosteri och en skoaffär. Det hade fyra våningar med skumma ekande trappor, och högst upp i ett rum som var fyllt av lukten från torkade äpplen och möss hade en medelålders man suttit och läst ryska romaner tills han trodde han var galen. Sent var det, natten därute var svart och frostig, trottoarerna därnere låg tomma och knappt synliga, när han slog igen boken och blev sittande orörlig fram för brasan, som glödde utan flammor. Han stirrade på en tavla på väggen tills han ville gråta; det var ett färgtryck av Utamaro föreställande ett barn som smeker sin mors bröst; hon sitter framför en spegel med svart ram. Den var mycket kysk och dekorativ trots sin egendomliga anatomi. Mannen stirrade med tom blick men vaket sinne tills suset från gasen gjorde honom utom sig. Han reste sig, släckte ljuset, satte sig åter i mörkret och försökte i hemtrevnaden framför härden samla tankarna. Och han skulle just börja ett samtal med sig själv, då en mus kröp framur ett hål i panelen nära brasan och trippade in under eldgallret. Mannen hade en primitiv avsky för dylika sluga, nattliga djur men denna mus var så liten och pigg, dess skutt så nätta, att han varsamt drog tillbaka fötterna från eldgallret och nästan road iakttog den. Musen rörde sig längs gallrets skuggor ut på hällen och satte sig framför glöden, gned huvudet, öronen och den lilla magen med tassarna liksom om den badade sig i värmen, tills brasan sjönk samman, skarpt och plötsligt, ett slaggstycke föll ner, och musen tog ett språng in i sitt hål.
   Mannen sträckte sig mot hyllan ovanför brasan och lade handen på en ficklampa. Han tände lampan och öppnade dörren till ett skåp bredvid eldstaden. På en av hyllorna stod en liten fälla med ost till bete, en fälla med fjäder av ståltråd, en sådan som slår ihop och knäcker nacken på enkla och oförsiktiga möss.
   —Lumpet — så lumpet, sade han sig begrundande, att vädja till hungern hos en levande varelse bara för att förinta den.
   Han tog upp den tomma fällan som för att kasta den i elden.
   —Fast kanske det är bäst att jag låter den stå — här vimlar av dem. Han tvekade fortfarande. Jag hoppas det där lilla odjuret inte går och gör några dumheter. Han satte helt omsorgsfullt tillbaka fällan, stängde skåpdörren, satte sig åter och släckte lampan.
   Fanns det någon annan i världen som var så ömtålig och dum när det gällde sådana saker! Till och med hans mor, hans glada och vackra mor, till och med hon hade skrattat åt hans barnsliga rädsla. Han mindes en gång, inte långt efter att hans syster Yosine hade fötts, då en vänlig granne hade skickat med honom hem »till kvällsvard» en knippa döda lärkor, hopbundna vid fötterna. Fåglarnas ynkliga livlöshet hade framkallat en ström av tå rar, gråtande hade han sprungit hem och in i köket, och där hade han sett det egendomliga ske. Det var skymning; modern knäböjde framför spisen. Han släppte lärkorna.
   —Mor! utropade han sakta. Hon såg på hans tårdränkta ansikte.
   —Vad är det, Filip? frågade hon och log också åt hans förvåning.
   —Mor! Vad gör du?
   Hennes klänningsliv var öppet, och hon klämde sina bröst, långa tunna mjölkstrålar sprutade in i elden med ett skvättande ljud.
   —Jag håller på och avvänjer din lillasyster, log modern. Hon tog hans frågande ansikte och tryckte det mot den underbara värmen vid sitt bröst, och han glömde de döda fåglarna bakom sig.
   —Låt mig göra det, mor, skrek han och medan han gjorde det upptäckte han hjärtats slag i moderns bröst. Underbart var det för honom att erfara det, fastän hon inte kunde förklara det för honom.
   —Varför gör det så ?
   —Om det inte slog, min lille son, skulle jag dö och den Helige Fadern skulle ta mig ifrån dig.
   —Gud?
   Hon nickade. Han lade sin hand på sitt eget bröst.
   —Känn på det, mor! skrek han. Modern knäppte upp hans lilla jacka och kände det mjuka tickandet med sin varma handflata.
   —Så vackert, sa hon.
   —Är det ett gott hjärta? Hon kysste hans leende mun.
   —Det är gott om det slår uppriktigt. Låt det alltid slå uppriktigt, Filip, låt det alltid slå uppriktigt.
   I hennes röst förnams återklangen av en suck, och han hade anat någon sorg, ty han var mycket klok. Han kysste hennes bröst i sin barnsliga hänryckning och viskade lugnande:
   —Lilla mor! Lilla mor!
   I denna glädje glömde han sin skräck över de döda lärkorna, han hjälpte till och med modern att plocka dem och sätta dem på spett till kvällsvarden.
   Det var en svart dag som följde, full av sorg för barnet. En stor fux med gulbrun man hade stött omkull hans mor på gatan, och den tunga vagnen hade gått över henne och krossat båda hennes händer. Hon bars stönande av ångest bort till läkaren, som skar av bägge händerna. Hon dog på natten. I åratal hade barnet skräckdrömmar om de två armstumparna som blödde i oändlighet. Ändå hade han aldrig sett dem, ty han sov när hon dog.

   Medan detta gamla lidande åter blev levande inom honom blev han på nytt varse musen. Hans nerver spändes av motvilja, men han slappnade snart av till tolerant intresse, ty det var sannerligen en högst förtjusande liten mus. Den rörde sig i sällsamma staccatosprång, stannade för att gnida huvudet eller klippa med öronen; dessa tycktes nästan genomskinliga. Den varsnade en rött glöd och skuttade oskyldigt fram till det ... nosade ... nosade... tills den svedd hoppade tillbaka. Den kröp ihop som en katt, blinkade i hettan eller hoppade dåraktigt som om den dansade; rullade sedan över på sidan och gned huvudet med de smidiga tassarna. Den melankoliske mannen iakttog den, tills den slutligen lugnade sig och tankfullt satte sig på bakbenen, hopkrupen, med ett besynnerligt förståndigt utseende, för fem öre filosofi; sedan sjönk kolen än en gång ihop med ett rassel och musen var borta.
   Mannen förblev sittande framför elden och hans sinne fylldes åter med oförklarlig smärta. Han hade vuxit upp med en brinnande generositet i anden och med rämnor av upproriskhet inom sig, som visade sig för fordrande för hans gelikar och föreföll män av lättvindigare rättrådighet som rent övermod. Rättvisa och Synd, brukade han ropa. Egendom och Rättfärdighet de är oförenliga. Ingen synd kan existera i en rättvis värld, ingen egendom i en rättfärdig. Med utsökt orimlighet och en viss klarögd hederlighet i tänkandet hade han lagt samman sitt två och två och tycktes sedan glädja sig åt att, liksom i en bakvänd dröm, ha lyckats ge åt Caesar vad som tillkom Napoleon! Men dylikt kunde inte passera ostraffat i en värld av människor med oändlig aktning för egendom och med stolthet över sin tradition av rättfärdighet och rättvisa. De kunde nog förlåta honom hans synder, men de kunde inte förlåta honom hans medlidande. Alltså måste han söka efter män med mer melodiska sinnen och renhjärtade kvinnor utan svek. Men knuffar kan vara mer dödliga än knivhugg; han blev skygg - inte av fruktan men av stolthet och gled med tiden in i misantropi, ömtålig för trivial sorg och förtvivlan, ett stämningarnas käril som tömdes lika lätt som det fylldes, tills han slutligen förstod att hans sorg var halvt avsiktlig, hans förtvivlan halvt overklig, och att leva annat än för skönheten — som betyder stillhet — var att avvisa hennes bönfallande hand.

   Då, medan musen jagar i skåpet, dyker ett ljust minne upp i mannens sinne — minnet av, Cassia och harmonin i deras enda möte. Cassia som hade rikt, rött hår, och ögon, ja, hennes ögon var fyllda av storögda frågor som ögonen hos möss. Det var så länge sedan att han hade glömt hur han hade kommit att vara där, i den ovana kretsen av livfulla fåfängliga varelser — en byfest, bara frukt och dans. Han kunde inte minnas hur han kommit att vara där, men på kvällen, i samlingssalen, hade han dansat med Cassia — renhjärtad förvisso, och utan svek — som hade kommit som en vind från rosorna och svept in i hans hjärta.
   —Det är lätt att gissa, hade han sagt till henne, vad ni tycker mest om i hela världen!
   Hon skrattade.
   —Att dansa? Javisst, och ni ...?
   —Att få en vän !
   —Jag vet, jag vet, skrek hon och smekte honom med igenkännande. Åh, ibland nästan älskar jag mina vänner - tills jag börjar undra hur mycket de hatar mig.
   Han hade genast älskat detta kyliga, bleka ansikte, hennes yppiga, sällsamma hår, som var ljust som höstens lövverk av brons, hennes lila klänning och ljuvligheten kring henne som kring en grupp liljor. Vad de hade skrattat åt de båda bondgubbarna, som de hörde disputera om obetydliga ting som sjukdom och aptit.
   —Det finns en hel del gott hos palsternackan, sa den ene, en fet män av den typ som sväller upp kolossalt av ett bistick, en hel del gott så länge den är späd, men när den blir gammal är den precis som vad som helst annat.
   —Det är sant.
   —Och jag tycker mycket om grönsaker, ja, och jag tycker mycket om bröd.
   —Kom med mig ut, viskade Cassia till Filip, och de vandrade ut i den svarta natten, ut i vad som måste ha varit en trädgård. Det är kyligt här, sa hon. Och tyst, men för mörkt att ens se ditt ansikte — kan du se mitt ?
   —Månen stiger inte upp förrän efter gryningen, sa han. Den kommer att hänga på himlen när stararna visslar i din skorsten.
   De gick tyst och varsamt tills de kände kylan i luften. En enformig återklang av musiken nådde dem genom väggarna, slutade sedan, och de hörde en räv yla borta i skogarna.
   —Du fryser, viskade han och snuddade vid hennes bara nacke med blyga fingrar, fryser, fryser, och drog mjukt handen över hennes hakas och ansiktes kurvor.
   —Låt oss gå in, sa han och drog sig hänsynsfullt undan den åtrå han kände.
   —Vi ska gå ut igen, sa Cassia.
   Men därinne var balen just slut, musikanterna packade ner instrumenten och de dansande gick i grupper hem eller till serveringen på en estrad i ena ändan av rummet. De två bondgubbarna var där och tuggade väldigt.
   —Det ska jag säga dig, sa den ene av dem, det finns inget i världen som hjälper mot det så bra som fettet från en ugglelever. Som sagt. Stoppa något i buken, nu, bara för att motverka kylan i gryningen.
   Filip och Cassia stod bredvid dem, men det var så många människor hopträngda på plattformen, att Filip måste hoppa ned. Han stod sedan och såg tillbedjande upp mot Cassia som hade svept en purpurröd kappa om sig.
   —Åt Filip, Filip, Filip, sa hon och stoppade den sista smörgåsbiten i hans mun och tvingade på honom ett glas Loupiac. Han drack det snabbt med en storslagen gest, kastade glaset mot väggen, tog Cassia i armarna och ropade: Jag ska bära dig hem, hela vägen hem, ja, jag ska bära dig.

Arabesk 2.png


   —Släpp ner mig, skrek hon, bultade honom i huvudet och drog honom i öronen medan de passerade par på hemväg från dansen. Släpp ner mig, din vilda varelse!
   Mörk, mörk var vägen därute och natten ett svart nät som han gick in i, bärande sin flicka. Men hon höll sina armar slingrade kring honom; hon upptäckte stigar åt honom, klängde sig fast hårt när han vacklade mot en mur, snubblade på ett dike eller när hennes underbara hår fångades i en linds grenar.
   —Släpp mig aldrig, Filip, släpp mig aldrig, sa Cassia och tryckte läpparna mot hans tinning.
   Huvudet tycktes nära att spricka, och hjärtat dunkade våldsamt inom honom, men han tillbad hennes lemmars rika mjukhet mot sitt bröst.
   —Här är det, mumlade hon, och han bar henne in på en stig, som förde till hennes hem mitt bland gräsmattor i en trädgård där doften av mogna äpplen på grenarna och den tunga glansen av rosor flöt genom luften. Rosor och äpplen. Rosor och äpplen. Han bar henne ända fram till dörren innan hon gled ned och stod tätt invid honom med händerna på hans axlar. Han kunde andas lättat efter befrielsen, han stod tyst och såg över himlen, som var täckt av underbara stjärnor men utan måne.
   —Du är starkare än jag trodde, starkare än du ser ut; du är verkligen mycket stark; viskade hon och nickade åt honom. Hon knäppte upp hans rock, hon lade handflätan mot hans bröst.
   —Vad ditt hjärta slår! Slår det uppriktigt — och för vem?
   I ett litet utbrott av kärlek hade han gripit hennes handleder och snyftade:
   —Lilla mor, lilla mor!
   —Vad säger du? frågade flickan, men innan han hann fortsätta hördes fotsteg bakom dörren, smällen av ett lås ...

Arabesk 3.png


   Vad var detta? Var det verkligen ett lås eller var det ... var det ... ljudet från fällan som slog igen? Mannen satt upprätt i rummet och lyssnade spänt, hans nerver skälvde åter, han väntade på att fällan skulle döda den lilla filosofen. När han var viss om att allt var över sträckte han sig försiktigt i mörkret efter lampan, tände den och öppnade skåpdörren. Han riktade strålen mot fällan och blev förbluffad över att få se musen sitta på bakbenen framför den, ofångad. Den böjde ner huvudet, dess pärlliknande ögon var fulla av livlighet, den satt och blinkade och flydde inte.
   —Schh, sa mannen, men musen rörde sig inte. Varför sprang den inte? Schh, sa han igen och plötsligt blev orsaken till musens egendomliga beteende tydlig. Fällan hade inte fångat den fullständigt utan hade slagit av den båda framtassarna och djuret satt där och höll fram de två blödande stumparna som en människa, alltför skräckslagen att röra sig.
   Fasa fyllde mannen, men han övervann sin motvilja och tog upp musen i nacken. Ögonblickligen borrade den lilla varelsen tänderna i hand finger; det kändes inte mer än ett nålstick. Mannens ingivelse dog sedan bort. Vad skulle han göra? Han förde handen bakom ryggen, han vågade inte titta, men det fanns ingenting annat att göra än att döda musen genast, fort, fort. Oh, hur skulle han göra det? Han böjde sig mot elden som för att kasta in musen i den falnade glöden; men han hejdade sig och rös, han skulle höra dess pip, han skulle vara tvungen att lyssna.
   Skulle han krossa den mellan pekfingret och tummen? En blick mot fönstret fick honom att besluta sig. Han öppnade det med en hand och kastade den skadade musen långt ut mot gatan. Sedan slog han igen fönstret med en smäll och sjönk ned i en stol, utmattad av en sorg som var för djup för tårar.
   På detta vis satt han i två minuter, fem minuter, tio minuter. Ångest och skam fyllde honom med hetta. Han öppnade åter fönstret och den frostkalla luften strömmade in och kylde av honom. Han grep ficklampan, han sprang nedför de ekande trapporna ut på den mörka, öde gatan och sökte länge och förgäves efter den lilla filosofen, tills han måste ge upp hoppet och återvända till rummet, rysande, frusen in i märgen.
   När han blivit något varmare tog han fram fällan från hyllan. De två tassarna föll i hans hand; han kastade dem i elden. Sedan gillrade han åter fällan och satte den varsamt tillbaka i skåpet.

Övers.: Åke Palmstrand Ill.: Yngve Svalander
Källa: All världens berättare nr 9 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki