Fandom

Svenskanoveller Wiki

Armbandet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Arthur C. Clarke


Armbandet.png


Aldrig hade en inbrottstjuv fått ett mera effektivt hjälpmedel än detta armband. Men Ashton blev snart betänksam ...

   NÄR den lätta knackningen hördes på dörren, såg sig Robert Ashton hastigt, instinktivt omkring i rummet. Den tråkiga, respektabla inredningen borde lugna vilken besökare som helst, tänkte han med tillfredsställelse. Inte för att han hade någon anledning att vänta polisen, men det var ingen mening med att ta risker.
   —Kom in, sa han efter ett ögonblick då han hade hunnit plocka ner Platons Dialoger från bokhyllan bredvid sig.
   Kanske denna gest var lite för ostentativ, men den gjorde alltid intryck på hans klienter.
   Dörren öppnades sakta. Till en början fortsatte Ashton att läsa med låtsad koncentration och brydde sig inte om att titta upp. Hans hjärta slog en aning fortare, och han kände en svag och rentav behaglig spänning i bröstet. Det kunde förstås omöjligt vara en byling — någon skulle ha gett honom en vink. Men en besökare som inte var anmäld på förhand var något ovanligt och därmed potentiellt farligt.
   Ashton lade ifrån sig boken, tittade bort mot dörren och sa i saklig ton:
   —Vad kan jag stå till tjänst med?
   Han reste sig inte — sådana artigheter tillhörde ett förgånget som han hade begravt för länge sedan. Dessutom var det en kvinna. I de kretsar där han nu umgicks var kvinnor vana att få smycken och kläder och pengar — men aldrig aktning.
   Men det fanns ändå något hos denna besökare som fick honom att långsamt resa på sig. Det var inte bara det att hon var vacker, hon hade också en lugn och självklar auktoritet som placerade henne i en annan värld än de eleganta dockor som han brukade träffa i sin verksamhet. Det fanns intelligens och målmedvetenhet bakom dessa lugna, värderade ögon — en intelligens, misstänkte Ashton, som kunde mäta sig med hans.
   Han visste inte hur mycket han hade underskattat henne.
   —Mr Ashton, började hon, låt oss inte slösa bort nån tid. Jag vet vem ni är och jag har arbete åt er. Här är mina rekommendationer.
   Hon öppnade en stor elegant handväska och tog upp en tjock sedelbunt.
   —Ni kan betrakta detta som ett smakprov, sa hon.
   Ashton tog emot bunten då hon nonchalant slängde den mot honom. Det var den största penningsumma han hade hållit i sin hand i hela sitt liv — minst hundra femmor, alla nya och i nummerföljd. Han kände på dem med fingrarna. Om de inte var äkta så var de så bra gjorda att skillnaden saknade praktisk betydelse.
   Han förde tummen fram och tillbaka utmed buntens kant som om han letade i en kortlek efter något märkt kört, och sa fundersamt:
   —Jag skulle vilja veta var ni fick tag i de här. Om de inte är falska, så måste de vara stulna och kommer att bli svåra att göra av med.
   —De är äkta. Det är inte alls länge sen de var i Bank of England. Men om ni inte har användning för dem så släng dem i spisen. Jag gav er dem bara för att visa att jag menar allvar.
   —Fortsätt. Han pekade på den enda stolen och satte sig på bordskanten.
   Hon tog upp en bunt papper ur den rymliga handväskan och räckte fram dem till honom.
   —Jag är beredd att betala vad ni begär, om ni vill skaffa mig de här sakerna och överlämna dem till mig på avtalad plats och tid. Dessutom garanterar jag att ni kan göra stölderna utan någon personlig risk.
   Ashton tittade på listan och suckade. Kvinnan var tokig. Men det var bäst att göra henne till lags. Det fanns kanske mer pengar där de här kom ifrån.
   —Efter vad jag kan se, sa han i vänlig ton, så är alla de här sakerna på British Museum, och de flesta av dem är bokstavligen ovärderliga. Vad jag vill ha sagt med det är att ni varken skulle kunna köpa eller sälja dem.
   —Jag vill inte sälja dem. Jag är samlare.
   —Det verkar så. Vad är ni beredd att betala för att komma över dem?
   —Nämn en summa.
   En kort tystnad följde. Ashton övervägde möjligheterna. Han kände en viss stolthet över sin yrkesskicklighet, men det fanns en del saker som inga pengar i världen kunde åstadkomma. Men det skulle vara intressant att se hur högt buden skulle gå.
   Han tittade på listan igen..
   —Jag tror att ungefär en miljon skulle vara ett rimligt belopp för allt det här, sa han ironiskt.
   —Ni tycks inte ta mig på allvar. Ni med era kontakter borde kunna prångla ut det här.
   Det blixtrade till och någonting gnistrade genom luften. Ashton högg tag i halsbandet innan det föll i golvet, och han kunde inte undertrycka en häpen flämtning. En förmögenhet glittrade mellan hans fingrar. Mittdiamanten var den största han någonsin hade sett — den måste vara en av världens mest berömda juveler.
   Hans besökare verkade fullkomligt likgiltig då han stoppade halsbandet i fickan. Ashton var djupt skakad; han visste att hon inte spelade teater. För henne var denna fantastiska ädelsten inte av större värde än en bit socker. Detta var galenskap av ofattbar dignitet.
   —Låt oss anta att ni kan skaffa fram pengarna, sa han, men hur föreställer ni er att någon skulle kunna göra det ni begär? Man skulle kunna stjäla en enda av de här sakerna i förteckningen, men inom ett par timmar skulle det vimla av poliser i hela museet.
   Han hade redan en förmögenhet i fickan och kunde därför unna sig att vara uppriktig. Dessutom ville han gärna få reda på mer om denna fantastiska besökare.
   Hon log, lite sorgset som om det var en enfaldig barnunge hon hade att göra med.
   —Om jag visar er hur det ska gå till, sa hon med mild röst, är ni då beredd att göra det?
   —Ja — för en miljon.
   —Har ni lagt märke till något underligt sen jag kom in? Är det inte — mycket tyst?
   Ashton lyssnade. Herregud, hon hade rätt! Det var aldrig fullständigt tyst i det här rummet — inte ens på natten. Vinden hade tjutit över hustaken; var hade den blivit av nu? Det avlägsna trafikbullret hade upphört. För fem minuter sedan hade han svurit över loken som växlade på rangerbangården vid gatans ände. Vad hade hänt med dem?
   —Gå bort till fönstret.
   Han lydde ordern och drog åt sidan de smutsiga draperierna med händer som darrade en aning trots att han försökte behärska sig. Så slappnade han av. Gatan var alldeles tom som den ofta var vid den här tiden på natten. Det fanns ingen trafik och följaktligen ingen anledning att det skulle höras några ljud. Sedan tittade han bortåt raden av sotsvärtade hus mot rangerbangården.
   Hans besökare log då han stelnade till av chocken.
   —Tala om för mig vad ni ser, Mr Ashton.
   Han vände sig långsamt om. Han var blek i ansiktet och svalde ansträngt.
   —Vad är ni för en? flämtade han. En häxa?
   —Var inte dum. Det finns en enkel förklaring. Det är inte världen som har förändrats — utan ni.
   Ashton stirrade åter på detta otroliga växellok vars rök stod orörlig, stelnad, som om den var gjord av bomull. Det slog honom nu att även molnen stod stilla; de borde ha drivit hastigt över himlen. Runt omkring rådde en onaturlig stillhet, som på ett fotografi, samma overklighet som hos en landskapsbild som man ser ett ögonblick i skenet av en blixt.
   —Ni är intelligent nog för att begripa vad det är som sker, även om ni inte kan förstå hur det går till. Er tidsskala har ändrats: en minut i yttervärlden skulle vara ett år i det här rummet.
   Återigen öppnade hon handväskan, och den här gången tog hon upp något som tycktes vara ett armband av någon silverliknande metall. Det fanns en rad knappar och mätartavlor inbäddade i det.
   —Ni kan kalla det här för en personlig generator, sa hon. Med den om armen är ni oövervinnelig. Ni kan komma och gå obehindrat — ni kan stjäla alltihop på den där listan och överlämna det till mig, innan någon av vakterna i museet har hunnit blinka. När ni är klar med det kan ni bege er många kilometer från platsen, innan ni kopplar bort fältet och återvänder till den normala världen.
   Hör nu noga på och gör precis som jag säger. Fältet har en radie på ungefär två meter, så ni måste hålla er på minst det avståndet från andra människor. För det andra får ni inte koppla bort det igen förrän ni har fullgjort ert uppdrag och fått betalning av mig. Detta är mycket viktigt. Och nu ska jag redogöra för planen som jag har gjort upp ...

   INGEN BROTTSLING i mänsklighetens historia hade nånsin ägt sådan makt. Den var berusande — men ändå undrade Ashton om han nånsin skulle vänja sig vid den. Han hade slutat att grubbla på förklaringar, i varje fall tills uppdraget var avklarat och han hade fått sin lön. Då skulle han kanske resa bort från England och slå sig till ro nånstans och njuta en välförtjänt vila.
   Hans besökare hade gett sig av några minuter före honom, men när han steg ut på gatan var den syn som mötte honom fullständigt oförändrad. Fast han var beredd på det, var det likväl skrämmande. Ashton kände en stark lust att skynda på, som om detta tillstånd omöjligt kunde vara och han måste klara av jobbet innan drivmedlet i manicken tog slut. Men det — hade hon försäkrat honom — var omöjligt.
   På High Street saktade han farten för att titta på den stelnade trafiken, de paralyserade fotgängarna. Som han hade blivit tillsagd aktade han sig noga för att gå så nära någon att de kom inom hans fält. Så löjliga människorna verkade när man såg dem så här med munnen halvöppen i enfaldiga grimaser och berövade det behag som rörelsen skänkte.
   Att behöva be om hjälp bjöd honom emot, men uppdraget var delvis alltför omfattande för att han skulle kunna klara av det på egen hand. Dessutom kunde han betala frikostigt utan att det bekom honom något. Det stod klart för honom att det svåraste skulle bli att få tag i någon som var tillräckligt intelligent för att inte bli rädd — eller också så dum att han tog alltihop som en självklar sak. Han bestämde sig för att pröva den första möjligheten.
   Tony Marchettis butik låg vid en sidogata så tätt intill polisstationen att man nästan tyckte att det var att driva kamouflaget alltför långt. När Ashton gick förbi ingången, såg han en skymt av vakthavande överkonstapeln vid sitt skrivbord och kände sig frestad att gå in och förena nytta med lite nöje. Men såna saker fick vänta till senare.
   Dörren till Tonys affär öppnades mitt framför näsan på honom just som han kom fram. Det var en sådan naturlig händelse i en värld där ingenting var normalt att det dröjde ett ögonblick innan det slog Ashton vad den betydde. Hade hans generator klickat? Han tittade hastigt bortåt gatan och kände sig lugnad då han såg den stelnade tablån bakom sig.
   —Nej men är det inte Bob Ashton, sa en välbekant röst. Tänka sig att träffa dig så här tidigt på morgonen. Det var ett underligt armband du har på dig. Jag trodde jag hade det enda som fanns.
   —Hallå, Aram, svarade Ashton. Det verkar som om det försiggick en hel del som ingen av oss känner till. Har du engagerat Tony eller är han fortfarande ledig?
   —Jag beklagar. Vi har ett litet jobb som kommer att hålla honom sysselsatt ett tag.
   —Säger du det. Är det Nationalgalleriet eller Tate-galleriet? Aram Albenkian fingrade på sitt prydliga pipskägg.
   —Vem har talat om det för dig? frågade han.
   —Ingen. Men när allt kommer omkring så är du ju den störste skojaren bland Londons konsthandlare, och jag börjar ana vad som är i görningen. Fick du det där armbandet och en shoppinglista av en reslig och mycket stilig brunett?
   —Det finns egentligen ingen anledning att upplysa dig om det, men svaret är nej. Det var en man. Ashton kände sig förvånad ett ögonblick. Sen ryckte han på axlarna.
   —Jag borde ha kunnat ana att det fanns mer än en. Jag skulle vilja veta vem som är bakom det hela.
   —Har du några teorier? sa Albenkian försiktigt.
   Ashton kom till slutsatsen att det skulle vara lönt att lämna ut vissa upplysningar för att pröva den andres reaktioner.
   —Det är uppenbart att de inte är intresserade av pengar — de har så mycket de vill ha och kan lätt skaffa sig mer med hjälp av den här grejen. Kvinnan som hälsade på hos mig sa att hon var samlare. Jag tog det som ett skämt, men jag förstår nu att hon menade allvar.
   —Men varför har vi kommit in i bilden? Vad kan hindra dem från att själva göra alltihop? frågade Albenkian.
   —De är kanske rädda. Eller de vill kanske utnyttja våra — hm specialkunskaper. En del av sakerna på min lista är ganska väl inlåsta. Enligt min teori handlar de på uppdrag av någon vrickad miljonär.
   Den teorin var inte vattentät, det var Ashton medveten om. Men han ville se vilka läckor Albenkian skulle försöka täppa till.
   —Min käre Ashton, sa den andre otåligt och höll upp handleden. Hur förklarar du den här lilla saken? Jag vet ingenting om vetenskap, men till och med jag kan säga att den ligger utanför våra uppfinnares vildaste drömmar. Det finns bara en slutsats man kan dra av detta.
   —Och det är?
   —Att de här människorna är från — någon annanstans. Vår värld håller på att systematiskt plundras på sina skatter. Du vet allt det där man läser om raketer och rymdskepp? Någon annan har kommit först med det.
   Ashton skrattade inte. Teorin var inte mera fantastisk än fakta.
   —Vad de än är för några, sa han, så tycks de vara ganska väl hemmastadda här. Jag undrar hur många arbetsgrupper de har. Kanske Louvren och Pradomuseet håller på att undersökas just nu. Världen kommer att få en chock innan den här dagen är till ända.
   De skildes åt i all vänskaplighet utan att någon av dem hade anförtrott den andre några detaljer av verklig betydelse om sitt uppdrag. Ett flyktigt ögonblick funderade Ashton på att försöka muta Tony till att hjälpa honom i stället, men det var ingen mening med att göra sig ovän med Albenkian. Steve Regan fick duga. Det betydde att han måste gå till fots bortåt två kilometer, eftersom det naturligtvis var omöjligt att anlita några transportmedel. Han skulle dö av ålderdomssvaghet innan en buss hade avverkat sträckan. Ashton var inte säker på vad som skulle ske om han försökte köra bil när fältet var påkopplat, och han hade blivit strängt tillsagd att inte försöka sig på några experiment.

   DET FÖRVÅNADE Ashton att även en sån nästan officiellt erkänd idiot som Steve kunde ta acceleratorn så lugnt. De där tecknade serierna, som antagligen var det enda han läste, hade ändå sina goda sidor. Efter några grovt förenklade förklaringar från Ashtons sida spände Steve på sig det extra armbandet, som hans besökare till Ashtons överraskning hade överräckt till honom utan kommentarer. Sedan gav de sig åstad på sin långa promenad till museet.
   Ashton — eller hans klient — hade tänkt på allt. De satte sig ett slag på en parkbänk för att pusta ut och äta några smörgåsar. När de långt om länge anlände till museet, hade den ovana motionen inte bekommit någon av dem illa.
   De gick in genom spärren — de kunde trots allt inte låta bli att tala i viskande ton — och uppför den breda stentrappan till entréhallen. På skämt visade Ashton upp sitt kort till läsesalen när de på respektfullt avstånd gick förbi de statylika vakterna. Det slog honom att människorna i den väldiga salen till största delen såg ut precis som de brukade göra utan acceleratorns bistånd.
   Det var ett enkelt men långtråkigt jobb att samla ihop de böcker som stod upptagna på förteckningen. De tycktes ha valts lika mycket för sin skönhet som konstverk som för sitt litterära innehåll. Urvalet hade gjorts av någon som kunde sina saker. Hade de gjort det själva, undrade Ashton, eller hade de mutat andra experter liksom de hade mutat honom? Han undrade om han nånsin skulle få insikt i deras komplott i alla dess förgreningar.
   Det var en hel del skåp som måste slås sönder, men Ashton gjorde det försiktigt för att inte skada några böcker — inte heller sådana som inte var upptagna på förteckningen. Varje gång han hade samlat ihop så många böcker som var lagom att bära i famnen, bar han ut dem på gården och staplade dem på stenläggningen så att det till slut blev en hel liten pyramid där.
   Det spelade ingen roll om de lämnades kvar utanför acceleratorns fält under korta perioder. Ingen skulle hinna lägga märke till deras existens under bråkdelar av en sekund i den normala världen.
   De vistades i biblioteket i två timmar enligt deras egen tid och gjorde ett uppehåll för ännu ett litet mellanmål innan de övergick till nästa uppgift. På vägen stannade Ashton till för att uträtta ett litet privat ärende. Det hördes ett klirr av glas då den lilla montern som stod där i splendid isolation gav ifrån sig sin skatt; sedan var manuskriptet till "Alice in Wonderland" i tryggt förvar i Ashtons ficka.
   Bland antikviteterna var han inte fullt så hemmastadd. Det var några saker som skulle hämtas från varje galleri, och ibland var det svårt att förstå orsaken till att just dessa föremål hade valts. Det var som om — och återigen erinrade han sig Albenkians ord — de här konstverken hade valts ut av någon med fullkomligt främmande värderingsgrunder. På några få undantag när hade de den här gången uppenbarligen inte vägletts av några experter.
   För andra gången i historien krossades glasrutan framför Portland-vasen. Inom fem sekunder, tänkte Ashton, skulle tjuvlarmen utlösas i hela museet och hela byggnaden skulle råka i uppror. Och om fem sekunder kunde han vara många kilometer därifrån. Det var en berusande tanke, och medan han arbetade snabbt för att uppfylla kontraktet började han ångra det pris han hade begärt. Men det var fortfarande inte för sent.
   Han kände den gode yrkesmannens stillsamma tillfredsställelse då han såg Steve bära ut den stora silverbrickan från Mildenhallfynden och lägga den bredvid den nu imponerande högen.
   —Det var alltihop, sa han. Vi kan göra upp hemma hos mig i kväll. Nu ska vi ta bort den där grejen från din arm.
   De gick ut på High Holborn och slank in i en fridfull tvärgata där det inte fanns några fotgängare i närheten. Ashton tog av det underliga armbandet och tog några steg tillbaka från sin följeslagare, varvid han såg hur denne stelnade till och blev orörlig. Steve var sårbar igen, rörde sig på nytt tillsammans med alla andra människor i tidens ström. Men innan larmet hade gått skulle han ha försvunnit bland folkmassorna på Londons gator.

   NÄR ASHTON kom in på museets gård igen var värdeföremålen redan försvunna. Där de hade varit stod nu kvinnan som hade besökt honom — för hur länge sen? Hon var fortfarande lugn och charmerande, men Ashton tyckte att hon verkade en aning trött. Han närmade sig henne tills deras fält smälte samman och de inte längre skildes åt av en oöverstiglig klyfta av tystnad.
   —Jag hoppas ni är nöjd, sa han. Hur har ni kunnat flytta alla sakerna så kvickt?
   Hon rörde vid armbandet kring sin egen armled och log en aning mot honom.
   —Vi förfogar över många andra krafter än den här.
   —Varför behövde ni då min hjälp?
   —Det fanns tekniska skäl. Det var nödvändigt att avlägsna de föremål vi ville ha, från övriga föremål. På det sättet kunde vi samla in enbart det vi behövde utan att slösa med våra begränsade — vad ska jag kalla dem? — transportmedel. Kan jag nu få armbandet tillbaka?
   Ashton räckte långsamt fram det som han bar i handen, men gjorde ingen ansats att ta av sitt eget. Detta handlingssätt skulle kunna innebära risker, men han tänkte retirera vid första tecken på det.
   —Jag är beredd att sänka mitt arvode, sa han. I själva verket avstår jag från all betalning — om jag får behålla det här.
   Han rörde vid sin armled, där det besynnerliga armbandet glänste i solskenet.
   Hon betraktade honom med ett uttryck som var lika outgrundligt som Mona Lisas leende. (Hade den tavlan hamnat bland de skatter de hade samlat ihop, frågade sig Ashton. Hur mycket hade de tagit från Louvren?)
   —Jag skulle inte vilja kalla det för att sänka arvodet. Man skulle inte kunna köpa ett av de där armbanden ens för alla pengar i världen.
   —Detsamma gäller de saker jag har gett er.
   —Ni är girig, Mr Ashton. Ni vet att med en accelerator skulle hela världen vara er.
   —Än sen då? Har ni något mer intresse av vår planet nu när ni har tagit vad ni behöver? Hon teg ett tag. Sen log hon helt oväntat.
   —Ni har alltså gissat er till att jag inte hör hemma på er värld.
   —Ja. Och jag vet att ni har andra agenter förutom mig. Kommer ni från Mars? Eller vill ni inte tala om det för mig?
   —Jag har ingenting emot att tala om det för er. Men det är inte säkert att ni skulle tacka mig för det.
   Ashton tittade vaksamt på henne. Vad menade hon med det? Omedvetet förde han handen bakom ryggen för att skydda armbandet.
   —Nej, jag är inte från Mars eller någon planet ni nånsin har hört talas om. Ni skulle inte förstå vad jag är. Men så mycket kan jag tala om för er, att jag är från framtiden.
   —Framtiden! Det är löjligt!
   —Så? Jag skulle gärna vilja veta varför.
   —Om sånt var möjligt skulle det ha vimlat av tidresenärer i det förflutna. Dessutom skulle det medföra ett reductio ad absurdum. Färder till det förgångna skulle kunna förändra det nuvarande och leda till alla möjliga paradoxer.
   —Det är förnuftiga synpunkter, fast kanske inte så originella som ni inbillar er. Men de bara vederlägger tidresor i allmänhet, inte det mycket speciella fall som berör oss nu.
   —Vad är det för speciellt med det? frågade han.
   —Vid mycket sällsynta tillfällen och genom att frigöra en väldig mängd energi kan man åstadkomma en — singularitet — i tiden. Under den bråkdel av en sekund då detta fenomen uppstår blir det förgångna tillgängligt för framtiden, fast bara på ett begränsat sätt. Vi kan skicka vårt psyke tillbaka till er, men inte vår kropp.
   —Ni menar, sa Ashton, att ni har lånat den kropp jag ser?
   —Å, jag har betalt för den liksom jag betalar er. Ägaren har gått med på villkoren. Vi är mycket samvetsgranna när det gäller såna saker.
   Ashton tänkte mycket snabbt. Om den här historien var sann så gav det honom ett avgjort övertag.
   —Ni menar, sa han, att ni inte har någon direkt kontroll över materien utan måste arbeta med hjälp av mänskliga agenter?
   —Ja. Till och med de här armbanden har tillverkats här under vår psykiska ledning.
   Hon förklarade alltför mycket alltför beredvilligt, avslöjade alla sina svagheter. En varningslampa blinkade i Ashtons innersta, men han hade engagerat sig för mycket för att kunna dra sig tillbaka.
   —Efter vad jag kan förstå, sa han långsamt, så kan ni alltså inte tvinga mig att lämna tillbaka det här armbandet.
   —Det är alldeles riktigt.
   —Det var det enda jag ville veta.
   Hon log mot honom nu, och det fanns någonting i detta leende som fick blodet att isas i hans ådror.
   —Vi är inte hämndlystna eller elaka, Mr Ashton, sa hon lugnt. Det jag nu tänker göra är i enlighet med min rättskänsla. Ni har begärt det där armbandet; ni får behålla det. Nu ska jag tala om för er precis vilken nytta ni kan ha av det.
   Ashton fick plötsligt god lust att lämna tillbaka acceleratorn. Hon måtte ha anat hans tankar.
   —Nej, det är för sent. Jag vill att ni ska behålla det. Och jag kan lugna er på en punkt. Det kommer inte att slitas ut. Det kommer att vara — återigen detta gåtfulla leende — under er återstående livstid.
   —Har ni något emot en promenad, Mr Ashton? sa hon efter ett ögonblick. Jag är klar med mitt arbete här och skulle vilja ta en sista titt på er värld innan jag lämnar den för alltid.
   Hon gick bort mot järngrindarna utan att vänta på något svar. Full av nyfikenhet följde Ashton efter.

   DE GICK under tystnad tills de stod bland den stelnade trafiken på Tottenham Court Road. Hon stod där ett tag och tittade på de jäktande men ändå orörliga människorna i trängseln. Sedan suckade hon.
   —Jag kan inte låta bli att tycka synd om dem — och om er. Jag undrar vad det skulle ha blivit av er allihop.
   —Vad menar ni med det?
   —Nyss antydde ni, Mr Ashton, att framtiden inte kan gå tillbaka till det förflutna därför att det skulle ändra historiens förlopp. En klok anmärkning, men tyvärr irrelevant. Er värld, förstår ni, har inte mer någon historia som kan förändras.
   Hon pekade tvärs över gatan, och Ashton vände sig hastigt om. Det fanns ingenting där utom en tidningspojke som hukade sig över sin tidningspacke. En löpsedel bildade en orimlig båge i vinden som blåste genom denna stillastående värld. Ashton läste med svårighet den jättelika rubriken:
   
   SUPERBOMB PROVAS I DAG
   
   Rösten som han hörde tycktes komma från fjärran.
   —Jag sa ju att tidresor även i denna begränsade form kräver en väldig frigörelse av energi — mycket mer än en enda bomb kan frigöra, mr Ashton. Men den där bomben är bara en utlösare ...
   Hon pekade på marken under deras fötter.
   —Vet ni något om er egen planet? Antagligen inte; ert släkte har lärt så lite. Men även era vetenskapsmän har kommit underfund med att tretusen kilometer ner har Jorden en tät, flytande kärna. Denna kärna består av hoppackad materia, och den kan existera i ettdera av två stabila tillstånd. Den kan övergå från det ena till det andra av dessa tillstånd ifall den får en viss impuls, liksom en gungbräda kan tippa över om man petar på den med ett finger. Men denna övergång; Mr Ashton, kommer att frigöra lika mycket energi som alla jordbävningar sedan er värld skapades. Oceanerna och kontinenterna kommer att flyga ut i rymden. Solen kommer att få ett andra asteroidbälte.
   Denna gigantiska katastrof kommer att sända sina ekon genom tiderna och kommer att för oss öppna en bråkdel av en sekund i er tid. Under detta ögonblick försöker vi rädda vad vi kan av er världs skatter. Det är det enda vi kan göra. Även om era motiv var helt själviska och ohederliga, har ni gjort ert släkte en tjänst utan att veta om det. Och nu måste jag återvända till vårt skepp där det väntar vid spillrorna av Jorden nästan etthundratusen år från detta ögonblick. Ni kan behålla armbandet.
   Reträtten var ögonblicklig. Kvinnan stelnade plötsligt och blev en av de många statyerna på den tysta gatan. Han var ensam.
   Ensam!
   Ashton höll upp det glittrande armbandet framför ögonen, fängslad av dess invecklade konstruktion och de krafter som det dolde. Han hade gjort en affär, och han måste behålla det. Han skulle kunna leva återstoden av sin normala livstid — till priset av en isolering som ingen människa nånsin hade upplevt. Om han kopplade bort fältet, skulle historiens sista sekunder obevekligt ticka i väg.
   Sekunder? Det återstod i själva verket inte ens så mycket tid. För han visste att bomben redan måste ha exploderat.
   Han satte sig ner på trottoarkanten och började tänka. Det fanns ingen anledning att gripas av panik. Han måste ta saken lugnt, utan hysteri. När allt kom omkring hade han ju gott om tid.
   All tid som fanns i världen.

Originalets titel: All the Time in the World. Översatt från "The Other Side of the Sky". Copyright 1957
Källa Häpna nr 5 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki