Fandom

Svenskanoveller Wiki

Att lämna Maverley

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Alice Munro

   Förr i tiden, när det fanns en biograf i varje stad, fanns det en också i den här stan, i Maverley, och den hette Capitol, som sådana biografer ofta gjorde. Morgan Holly var ägare och biografmaskinist. Han gillade inte att ta hand om publiken – han satt helst i sin skrubb däruppe och skötte historien på duken – så naturligtvis blev han förargad när flickan som tog emot biljetterna berättade att hon skulle sluta, eftersom hon väntade barn. Han hade kunnat förutse det – hon hade varit gift ett halvår, och på den tiden skulle man dra sig undan offentligheten innan det började synas – men han tyckte så illa om förändringar och tanken på att folk hade privatliv att han blev tagen på sängen.
   Som tur var kunde hon föreslå en ersättare. En flicka som bodde på hennes gata hade nämnt att hon gärna skulle vilja ha ett kvällsjobb. Hon kunde inte arbeta på dagtid, eftersom hon måste hjälpa sin mamma att ta hand om de yngre barnen. Hon var klyftig nog att klara jobbet, men blyg.
   Morgan sa att det gick bra – han anställde inte någon biljettflicka för att snacka med besökarna.
   Så flickan kom. Hon hette Leah, och Morgan frågade vad det var för sorts namn. Det var den enda fråga han ställde till henne. Hon sa att det kom från Bibeln. Då lade han märke till att hon inte hade något smink och att hennes hår låg tätt slickat mot huvudet, fäst med hårnålar på ett föga smickrande sätt. Han oroade sig ett ögonblick för om hon verkligen var sexton och enligt lagen gammal nog att få arbeta, men på nära håll såg han att det troligen var sant. Han sa att arbetet innebar en föreställning klockan åtta på vardagskvällar och två med början klockan sju på lördagskvällar. Efter föreställningen hade hon ansvar för att räkna kassan och låsa in den.
   Det fanns bara ett problem. Hon sa att hon kunde gå ensam hem på vardagskvällarna men att hon inte fick göra det på lördagar och att fadern inte kunde komma och hämta henne, eftersom han själv hade kvällsjobb på sågverket.
   Morgan sa att han inte förstod vad det fanns att vara rädd för på en plats som denna, och han skulle just be henne gå när han kom att tänka på kvällspolisen som ofta avbröt sin runda för att se en bit av filmen. Kanske kunde han få i uppgift att följa Leah hem.
   Hon sa att hon skulle fråga fadern.
   Fadern sa ja, men han måste lugnas i vissa andra avseenden. Leah fick inte titta på duken eller lyssna på något av dialogen. Familjens religion tillät inte det. Morgan sa att han inte anställde sina biljettflickor för att de skulle få titta gratis på föreställningen. Vad dialogen beträffade ljög han och sa att biografen var ljudisolerad.

   Nattpolisen Ray Elliot hade tagit jobbet för att kunna hjälpa sin fru åtminstone en del av dagen. Han kunde klara sig med ungefär fem timmars sömn på förmiddagen och en tupplur på eftermiddagen. Han fick ofta hoppa över tuppluren när någon syssla måste utföras eller när han och hans fru – hon hette Isabel – helt enkelt satte igång att prata. De hade inga barn och kunde när som helst börja prata om vad som helst. Han brukade berätta vad som hänt i stan, något som ofta fick henne att skratta, och hon talade om de böcker hon höll på att läsa.
   Ray hade anmält sig till krigstjänstgöring så snart han fyllt arton. Han valde flygvapnet, som påstods erbjuda mest äventyr och snabbast död. Han var flygskytt, placerad i aktern – en position som Isabel inte riktigt kunde göra sig en bild av – och han överlevde. Mot slutet av kriget blev han förflyttad till en ny besättning, och några veckor senare hade hans gamla besättning, de män som han flugit med så många gånger, blivit nedskjutna. Han kom hem med en oklar tanke att han måste göra något meningsfullt med det liv som på ett så obegripligt sätt hade blivit honom givet, men han visste inte vad.
   Först skulle han bli tvungen att avsluta high school. I den stad där han vuxit upp hade man inrättat en särskild skola för krigsveteraner som hoppades fortsätta på college, och den bekostades av tacksamma medborgare. Isabel undervisade i engelska och litteratur där. Hon var trettio år gammal och gift. Hennes man var också krigsveteran och avsevärt överlägsen eleverna i hennes klass. Hennes planer var att av patriotiska skäl ägna ett år åt undervisning och att sedan dra sig tillbaka och bilda familj. Detta diskuterade hon öppet med eleverna, som strax utom hörhåll för henne sa att en del killar verkligen var lyckligt lottade.
   Ray gillade inte alls den sortens prat, och skälet var att han hade förälskat sig i henne. Och hon i honom, vilket tedde sig oändligt mer förvånande. Det var befängt för alla utom för dem själva. Det blev skilsmässa – en skandal för hennes väletablerade familj och en chock för hennes man, som hade velat gifta sig med henne alltsedan de var barn. Ray hade det lättare än hon, för han hade ingen stor familj, och de få släktingar han hade förklarade att de säkert inte skulle vara goda nog för honom nu när han gifte upp sig på det sättet och att de helt enkelt skulle hålla sig borta från honom i framtiden. Om de förväntade sig några protester eller försäkringar som reaktion på detta, fick de ingenting sådant. Det var helt okej för hans del, ungefär så sa han. Han fick börja om från början. Isabel sa att hon kunde fortsätta undervisa tills Ray hade gått ut college och börjat ägna sig åt det han sedan hade tänkt.
   Men de blev tvungna att ändra sina planer. Hon mådde inte bra. I början trodde de att det var nerverna. Uppståndelsen. Det dumma bråket.
   Sedan kom smärtorna. Det gjorde ont varje gång hon tog ett djupt andetag, under bröstbenet och i vänster axel. Hon struntade i det. Hon skämtade om att Gud hade straffat henne för hennes amorösa äventyr och sa att det var slöseri med tid från Guds håll, eftersom hon inte ens trodde på honom.
   Hon hade något som kallades hjärtsäcksinflammation. Det var allvarligt och med fara för livet hade hon ignorerat det. Det var något som hon inte skulle tillfriskna från och som med nöd och näppe kunde hanteras. Hon skulle aldrig mer kunna undervisa. Alla infektioner var farliga, och var spred sig infektioner ohejdat om inte i en skolsal? Det var nu Ray som måste försörja henne, och han tog jobb som polis i denna lilla stad som hette Maverley, strax bortom gränsen till Grey-Bruce-regionen. Han hade ingenting emot jobbet och hon accepterade efter ett tag att vara till hälften isolerad.
   Det var en sak som de inte talade om. Båda undrade de om den andra sörjde över att inte kunna få barn. Ray tänkte att det var anledningen till att Isabel ville höra allt om flickan som han följde hem på lördagskvällarna.
   »Det är förfärligt«, sa hon när hon fick höra om förbudet mot att se filmerna, och hon blev ännu mer upprörd när Ray berättade att flickan inte fått gå i high school för att hon skulle hjälpa till hemma.
   »Och du säger att hon är intelligent.«
   Ray mindes inte att han hade sagt det. Han hade sagt att hon var underligt skygg, och att han fick rådbråka sin hjärna efter saker att prata om när de promenerade hem. Vissa frågor han kom på fungerade inte. Till exempel: Vilket är ditt älsklingsämne i skolan? Skolan var något som tillhörde förfluten tid, och nu spelade det inte längre någon roll vad hon gillat mest. Eller: Vad ville hon göra när hon blev vuxen? Hon var så gott som vuxen nu, och vare sig hon ville det eller inte var det redan bestämt vad hon skulle göra. Och han kunde inte heller fråga om hon tyckte om stan eller om hon saknade den plats där hon bott förut – det var meningslöst. Dessutom hade de redan flyktigt talat om vad de yngre barnen i hennes familj hette och hur gamla de var. När han frågade efter en hund eller en katt, sa hon att hon inte hade någon.
   Till slut kom hon i alla fall med en fråga till honom. Hon undrade vad det var som publiken hade skrattat åt under föreställningen den kvällen.
   Han ville inte påminna henne om att hon egentligen inte fick lyssna. Men inte heller lyckades han minnas vad som kunde ha varit roligt. Därför sa han att det måste ha varit något idiotiskt – man kunde aldrig veta vad som fick publiken att skratta. Han sa att han inte engagerade sig alltför mycket i filmerna, eftersom han bara såg delar av dem. Han följde sällan handlingen.
   »Handlingen«, sa hon.
   Han fick tala om för henne vad det betydde – att berätta historier. Och från och med den stunden var det aldrig några problem med samtalet. Inte heller behövde han varna henne för att det kanske vore oklokt att tala om något av det hemma. Hon förstod. Det var inte fråga om att återge någon särskild historia – vilket han knappast kunde ha gjort i alla fall – utan snarare om att förklara att det för det mesta handlade om skurkar och oskyldigt folk, och att skurkarna oftast var ganska framgångsrika i att begå brott och att slå blå dunster i ögonen på folk som sjöng på nattklubbar (som var ungefär som danslokaler) eller ibland, Gud vet varför, satt på en bergstopp och sjöng eller i någon annan vacker miljö utomhus, allt för att fördröja handlingen. Ibland var filmen i färg. Med magnifika kostymer, om handlingen utspelas förr i tiden. Utklädda skådespelare som gjorde stort nummer av att döda varandra. Glycerintårar som rann nerför damernas kinder. Djungeldjur som troligen hämtats från zoologiska trädgårdar och som hetsades att uppträda vildsint. Folk som så fort kameran slocknade reste sig upp efter att på olika sätt ha blivit mördade. Vid god vigör, trots att man just sett dem bli skjutna eller avrättade på stupstocken och med huvudena rullande i en korg.
   »Du får ta det försiktigt«, sa Isabel. »Hon kan få mardrömmar.«
   Ray sa att det skulle förvåna honom. Och flickan såg verkligen ut att ta till sig allt snarare än att bli upprörd eller förvirrad. Hon frågade till exempel aldrig vad en stupstock var och verkade inte heller förvånad vid tanken på huvudena där. Det fanns något hos henne, sa han till Isabel, något som fick henne att vilja absorbera det man sa istället för att bli spänd eller mystifierad av det. På ett sätt som visade att hon redan hade stängt familjen ute, trodde han. Inte för att vara föraktfull eller elak mot dem. Hon var bara grundmurat tankfull.
   Men sedan sa han något som fick honom att känna sig mer sorgsen än vad han själv begrep.
   »Hon har faktiskt inte mycket att se fram emot.«
   »Ja, vi kunde ju kidnappa henne«, sa Isabel.
   Då varnade han henne. Skoja inte.
   »Slå det ur hågen.«

   Strax före jul (kylan hade ännu inte riktigt satt in) runt midnatt en kväll mitt i veckan kom Morgan till polisstationen för att berätta att Leah saknades.
   Hon hade såvitt han visste sålt biljetter som vanligt och stängt luckan och lagt pengarna där de skulle vara innan hon gav sig av hemåt. Själv hade han stängt igen efter föreställningen, men när han kom ut dök det upp en kvinna som han inte kände och undrade vart Leah hade tagit vägen. Det var modern – Leahs mor. Fadern var fortfarande på sitt arbete vid sågverket, och Morgan kom på tanken att flickan kanske fått för sig att gå och hämta honom på jobbet. Modern tycktes inte veta vad han pratade om, så han sa att de kunde gå till sågverket och se om flickan var där, och hon – modern – grät och bad honom att för all del inte göra något sådant. Så Morgan skjutsade henne hem i tron att flickan kanske hade dykt upp vid det laget. Så var det dock inte, och då tyckte han det var bäst att gå till Ray och meddela honom.
   Han var inte förtjust i tanken på att behöva berätta nyheten för fadern.
   Ray sa att de genast borde bege sig till sågverket – det fanns en liten chans att hon kunde vara där. Men när de fick tag på fadern hade han naturligtvis inte sett till henne, och han blev fullständigt utom sig över att hustrun hade gett sig iväg hemifrån, fastän hon inte hade tillåtelse att lämna huset.
   Ray frågade hur det var med vänner och blev inte förvånad över att höra att Leah inte hade några. Sedan lät han Morgan åka hem och gick själv in i huset, där modern var just så översiggiven som Morgan hade sagt. Barnen var fortfarande uppe, i alla fall några av dem, och också de visade sig vara mållösa. De darrade antingen av rädsla eller av obehag över att ha en främling i huset eller av kylan som Ray kände kom krypande, till och med inomhus. Kanske hade fadern regler om värmen också.
   Leah hade haft på sig vinterkappan – så mycket fick han ur dem. Han kände till det säckiga brunrutiga plagget och trodde att det skulle hålla henne varm ett tag i alla fall. Från det att Morgan för första gången dykt upp fram till nu hade snön fallit ymnigt.
   När Rays skift var över åkte han hem och berättade för Isabel vad som hänt. Sedan gav han sig ut igen och hon försökte inte stoppa honom.

   En timme senare var han tillbaka utan att ha kommit någon vart men med nyheten om att vägarna troligen skulle stängas på grund av vinterns första stora snöfall.
   När morgonen kom var detta ett faktum: stan var för första gången det året helt avstängd och det var bara huvudgatan som snöplogarna höll öppen. Nästan alla affärer var stängda, och i den del av stan där Leahs familj bodde hade strömmen gått och det fanns ingenting att göra nu när vinden fick träden att bågna, som om de försökte sopa rent på marken.
   Polisen som hade dagskiftet kom med en idé som inte slagit Ray. Han var medlem av United Church och visste – eller hans fru visste – att Leah varje vecka strök kläder åt prästfrun. Han och Ray begav sig till prästgården för att se om någon där hade några upplysningar som kunde förklara flickans försvinnande, men ingen visste något, och efter att denna svaga strimma av hopp slocknat tycktes allt vara mer hopplöst än förut.
   Ray var lite förvånad över att flickan hade tagit på sig ännu ett jobb utan att nämna det. Även om det inte verkade vara mycket till väg ut i världen om man jämförde med biografen.
   Han försökte sova på eftermiddagen och lyckades slumra någon timme. Isabel försökte få igång ett samtal vid middagen, men det dog ut. Ray återkom hela tiden till besöket hos prästen och till att hustrun varit så hjälpsam och bekymrad hon kunnat vara, medan han – prästen – inte direkt hade uppfört sig så som man tycker att en präst bör göra. Han hade verkat otålig när han öppnade dörren, som om han blivit avbruten medan han skrev sin predikan eller något sådant. Han ropade på hustrun, och när hon kom fick hon påminna honom om vem flickan var. Du kommer väl ihåg flickan som kommer och hjälper till med strykningen? Leah? Sedan hade han sagt att han hoppades att de snart skulle få upp något spår och försökt stänga dörren mot den hårda vinden.
   »Ja, vad annat kunde han ha gjort?« sa Isabel. »Bett?«
   Ray tyckte att det inte skulle ha skadat.
   »Det skulle bara ha gjort alla generade och visat hur fruktlöst det var«, sa Isabel. Sedan tillade hon att han säkert var en mycket modern präst som gick in för det symboliska.
   Något slags skallgång måste genomföras, trots vädret. Gårdsskjul och en gammal hästlada som inte använts på åratal måste brytas upp för den händelse att hon tagit skydd där. Ingenting uppdagades. Den lokala radiostationen varslades och sände ut en efterlysning.
   Om Leah hade liftat, tänkte Ray, kunde hon ha blivit upplockad innan ovädret började, vilket var antingen bra eller dåligt.
   I efterlysningen sa man att hon var lite under medellängd – Ray skulle ha sagt lite över – och att hon hade rakt mellanbrunt hår. Han skulle ha sagt mycket mörkbrunt, nästan svart.
   Hennes far deltog inte i letandet, inte heller någon av hennes bröder. Pojkarna var förstås yngre än hon och skulle ändå aldrig ha fått gå utanför huset utan faderns samtycke. När Ray till fots begav sig till huset och kom fram till dörren, öppnades den knappt, och fadern slösade ingen tid utan talade genast om för honom att flickan sannolikt hade rymt. Det kom inte längre an på honom att straffa henne utan på Gud. Ray blev inte anmodad att komma in och värma sig. Kanske hade de fortfarande ingen värme i huset.
   Ovädret lade sig faktiskt fram emot middagstid dagen därpå. Snöplogarna körde ut och plogade gatorna. Länsplogarna tog hand om motorvägen. Förarna ombads hålla ögonen öppna efter en förfrusen kropp i drivorna.
   Dagen efter det kom posten igång och ett brev levererades. Det var inte adresserat till någon i Leahs familj utan till prästen och hans fru. Det var från Leah, och hon talade om att hon hade gift sig. Brudgummen var prästens son, som spelade saxofon i ett jazzband. Han hade lagt till orden »Det kunde ni inte ana!« längst ner på sidan. Det sa i alla fall ryktet, även om Isabel undrade hur någon skulle kunna veta det med mindre än att man hade för vana att ånga upp kuvert på posten.
   Saxofonspelaren hade inte bott i stan när han var liten. Då var fadern stationerad någon annanstans. Och han hade sällan varit hemma på besök. De flesta hade säkert ingen aning om hur han såg ut. Han gick aldrig i kyrkan. Några år tidigare hade han haft med sig en kvinna hem. Mycket sminkad och uppklädd. Det påstods att hon var hans fru, men uppenbarligen var det inte så.
   Hur ofta hade flickan varit hemma hos prästen och strukit när saxofonspelaren var där? En del hade räknat ut att det bara handlade om en enda gång. Det hade Ray hört på polisstationen, där skvallret kunde frodas likaväl som det gjorde bland kvinnor.
   Isabel tyckte att det var en fantastisk historia. Och inte rymlingarnas fel. De hade ju faktiskt inte beställt snöstormen.
   Det visade sig att hon själv kände till saxofonspelaren lite. Hon hade sprungit på honom på posten en gång när han råkade vara hemma och hon hade en period då hon mådde tillräckligt bra för att kunna gå ut. Hon hade skickat efter en skiva men den hade inte kommit. Han hade frågat vad det var och hon hade talat om det. Något som hon inte längre mindes. Då hade han berättat att han själv höll på med ett annat slags musik. Något hade redan övertygat henne om att han inte var från stan, kanske sättet att luta sig mot henne och sprida en stark lukt av Juicy Fruit-tuggummi omkring sig. Han nämnde inte prästgården, men när han hade sagt adjö och önskat lycka till var det någon som berättade om det sambandet.
   Bara aningen flirtig eller säker på sin charm. Något struntprat om att låta honom komma och lyssna på skivan när den väl anlänt. Hon hoppades att han tänkt sig det som ett skämt.
   Hon retade Ray och undrade om det var på grund av hans beskrivning av stora världen via filmen som flickan fått idén.
   Ray kunde knappt fatta hur förtvivlad han känt sig under den tid då flickans öde var okänt och avslöjade det inte heller. Han blev förstås ytterst lättad när han fick veta vad som hade hänt.
   Ändå var hon borta. På ett inte helt ovanligt eller hopplöst sätt var hon borta. Absurt nog kände han sig förorättad. Som om hon åtminstone kunde ha gett honom en liten vink om att det fanns något annat i hennes liv.
   Hennes föräldrar och alla de andra barnen var också snart borta, och det verkade inte som om någon visste var de fanns.
   Prästen och hans fru lämnade inte stan när han pensionerades.
   De kunde behålla samma hus som fortfarande gick under benämningen prästgården, fastän det inte längre var det. Den nya prästens unga fru hade haft en del anmärkningar när det gällde huset, och snarare än att renovera hade kyrkomyndigheterna bestämt sig för att bygga ett nytt hus så att hon inte skulle ha mer att klaga på. Den gamla prästgården såldes billigt till den pensionerade prästen. Där fanns plats för musikersonen och hans fru när de kom på besök med sina barn.
   Det var två barn, och när de föddes satte man in en annons i tidningen och meddelade namnet. En pojke och sedan en flicka. De kom ibland på besök, för det mesta bara med Leah; pappan hade fullt upp med danstillställningar och liknande. Varken Ray eller Isabel hade stött på dem vid dessa tillfällen.
   Isabel mådde bättre; hon kände sig nästan normal. Hon lagade så god mat att de båda gick upp i vikt och hon tvingades gå över till mindre lyxiga rätter. Hon bildade en bokcirkel med några andra kvinnor i stan där man läste och diskuterade stor litteratur. Några hade inte förstått vad detta egentligen skulle innebära och slutade därför, men i övrigt var cirkeln en formidabel framgång. Isabel skrattade när hon tänkte på vilken uppståndelse det skulle bli när de gav sig i kast med stackars gamle Dante.
   Sedan drabbades hon av svimningar ett antal gånger eller var nära att göra det, men hon ville inte gå till doktorn förrän Ray blev arg på henne och hon hävdade att det var hans humör som gjorde henne sjuk. Hon bad om ursäkt och de blev sams igen, men hennes hjärta blev så mycket sämre att de var tvungna att anställa en undersköterska som kunde vara hos henne när Ray inte var hemma. Som tur var dök det upp lite pengar – hon ärvde en del och han fick en mindre löneförhöjning – även om han av fritt val fortsatte med nattskiftet.
   En sommarmorgon på väg hem tittade han in på postkontoret för att se om posten var klar. Ibland hade man sorterat den så tidigt, ibland inte. Denna morgon hade man inte gjort det.
   Och just då kom någon emot honom på trottoaren i det klara morgonljuset: det var Leah. Hon körde en kärra med en liten flicka i tvåårsåldern som sparkade med benen mot fotstödet av metall. Ett annat barn tog det lite lugnare och höll mamman i kjolarna. Eller egentligen i ett par långa orangefärgade byxor. Till dem hade hon en löst sittande vit topp, ungefär som ett linne. Hennes hår var glansigare än förr, och hon log mot honom på ett sätt som han egentligen aldrig tidigare sett och tycktes praktiskt taget stråla av förtjusning.
   Det kunde nästan ha varit en av Isabels nya väninnor som oftast var antingen yngre eller också nyanlända i stan, även om det fanns några äldre, en gång mer försiktiga kvinnor som svepts med av denna ljusa nya tid, som fått sina tidigare åsikter avfärdade och ändrat sitt språk till att bli skarpt och osminkat.
   Han hade blivit besviken över att det inte kommit några nya tidskrifter med posten. Inte för att det längre spelade Isabel någon större roll. Förr hade hon levt för tidskrifterna, som alla var seriösa och tankeväckande men med lustiga skämtteckningar som hon skrattade åt. Till och med annonserna för pälsar och smycken hade fått henne att skratta, och han hoppades fortfarande på att de skulle muntra upp henne. Men nu hade han i alla fall något att berätta, om Leah.
   Leah hälsade honom med ny röst och låtsades vara förvånad över att han känt igen henne, eftersom hon – som hon uttryckte det – egentligen hade hunnit bli en stadgad kvinna. Hon presenterade den lilla flickan, som inte ville titta upp utan rytmiskt fortsatte banka på fotstödet, och pojken, som muttrade med blicken riktad ut i fjärran. Hon retade pojken för att han inte ville släppa taget om hennes kläder.
   »Vi har hunnit över gatan nu, lilla gubben.«
   Pojken hette David och flickan Shelley. Ray mindes sig inte ha sett de namnen i tidningen. Han tyckte att de lät moderiktiga.
   Hon sa att de bodde hos hennes svärföräldrar.
   Inte att de var på besök utan att de bodde där. Han tänkte inte på det förrän senare och det betydde kanske ingenting.
   »Vi är just på väg till posten.«
   Han berättade att han just kom därifrån men att de ännu inte hade hunnit sortera dagens post.
   »Åh, så synd. Vi trodde att där kanske fanns ett brev från pappa, eller hur, David?«
   Den lille pojken hade åter gripit tag om hennes kläder.
   »Vi får vänta tills de har sorterat färdigt«, sa hon. »Då kanske det finns ett.«
   Ray hade en känsla av att hon inte riktigt ville gå därifrån, och själv ville han det inte heller, men det var svårt att hitta på något att säga.
   »Jag är på väg till apoteket«, sa han.
   »Åh, jaså.«
   »Jag måste hämta medicin åt min fru.«
   »Åh, jag hoppas att hon inte är sjuk.«
   Han tyckte då att han gjort sig skyldig till ett förräderi och svarade kort: »Nej, det är ingenting särskilt.«
   Hon tittade förbi Ray nu och hälsade på någon annan med samma förtjusta röst som hon tilltalat honom med alldeles nyss.
   Det var prästen i United Church, den nya prästen eller ganska nya, vars fru hade krävt en renovering av prästgården.
   Hon frågade om de båda männen hade träffats och de svarade ja, det hade de, båda i en ton som antydde att de inte kände varandra väl och att de kanske var ganska nöjda med att det var så. Ray lade märke till att mannen inte hade någon prästkrage.
   »Ni har inte behövt bura in mig för några överträdelser än«, sa prästen, kanske medveten om att han borde ha låtit vänligare. Han skakade hand med Ray.
   »Vilken tur«, sa Leah. »Jag hade tänkt ställa några frågor, och här är du ju.«
   »Ja, här är jag«, sa prästen.
   »Det handlar om söndagsskolan«, sa Leah. »Jag har ju två små barn här, och jag undrar hur snart de kan börja och hur det hela är ordnat.«
   »Javisst«, sa prästen.
   Ray märkte att han var den sortens präst som inte gillade att utföra sin gärning ute i världen. Ville så att säga inte ta upp ämnet varje gång han var ute på stan. Men prästen dolde sin ovilja så gott han kunde, och han måste ha blivit lite smickrad över att bli rådfrågad av en flicka som såg ut som Leah.
   »Vi får diskutera det«, sa han. »Hör av dig bara.«
   Ray sa att han måste vidare.
   »Det var roligt att träffa på dig«, sa han till Leah och nickade åt kyrkans man.
   Han fortsatte hemåt med två nya insikter i bagaget. Om hon ville ordna med söndagsskola skulle hon stanna här en tid. Och den religion som hon haft med sig från sin uppväxt hade inte helt och hållet gått henne ur kroppen.
   Han såg fram emot att stöta på henne igen, men det blev inte så.
   När han kom hem berättade han för Isabel om hur flickan hade förändrats, och hon sa: »Det låter egentligen ganska typiskt.«
   Hon verkade lite irriterad, kanske för att hon hade fått vänta på att han skulle göra i ordning kaffe åt henne. Hennes hjälp skulle inte komma förrän klockan nio, och efter en skållningsolycka fick hon inte själv lov att koka kaffe.

   Fram till jul blev det bara sämre och efter ett antal tillbud tog Ray tjänstledigt. De sökte sig till den större staden, där det fanns viss medicinsk expertis. Isabel blev genast inlagd på sjukhus, och Ray fick flytta in i ett av de rum som tillhandahölls för långväga anhöriga. Plötsligt var hans enda uppgift att dagligen besöka Isabel ett antal timmar och notera hur hon svarade på olika behandlingar. I början försökte han roa henne med livliga samtal om gångna tider eller med iakttagelser kring sjukhuset och de patienter som han skymtade där. Trots vädret tog han promenader nästan varje dag, och också det berättade han om. Han hade med sig dagstidningar och läste högt för henne. Till slut sa hon: »Det är rart av dig, älskling, men det känns som om det där är förbi.«
   »Förbi vad?« invände han, men hon sa: »Åh, snälla«, och efter det satt han istället och läste för egen del, böcker från sjukhusbiblioteket. Hon sa: »Oroa dig inte om jag blundar, jag vet att du är här.«
   Hon hade ett tag tidigare blivit flyttad från akutavdelningen till ett rum som rymde fyra kvinnor som alla var mer eller mindre i samma situation som hon, även om en av dem ibland vaknade upp och ropade till Ray: »Ge mig en kyss.«
   Så en dag kom han in och hittade en annan kvinna i Isabels säng. Ett ögonblick trodde han att hon hade dött och att ingen talat om det för honom. Men den pratsjuka patienten i sängen snett emot ropade: »Däruppe.« Nästan muntert eller triumferande.
   Och det var det som hänt. Isabel hade inte vaknat den morgonen och därför flyttats till en annan våning, där det verkade som om man förvarade de patienter som vägrade dö men inte hade någon chans att bli bättre – till och med mindre chans än de i det förra rummet.
   »Ni kan lika gärna åka hem«, sa de till honom. De skulle höra av sig om det inträffade någon förändring.
   Det verkade vettigt. För det första fick han inte längre bo kvar i rummet för anhöriga. Och han hade varit tjänstledig från poliskåren i Maverley längre än beräknat. Allt pekade på att det var bäst att återvända hem.
   Istället stannade han i stan. Han skaffade ett jobb på sjukhuset, han städade och tvättade golv. Han hade hittat en möblerad lägenhet som bara innehöll det nödvändigaste, och den låg inte långt borta.
   Han åkte hem, men bara på ett kort besök. Så snart han kommit dit satte han igång att ordna med försäljning av huset och allt som fanns i det. Han anlitade en mäklare och gav sig av därifrån så snabbt han kunde; han ville inte behöva förklara något för någon. Han brydde sig inte om det förflutna. Alla dessa år i den stan, allt han visste om den, tycktes bara försvinna ur tillvaron.
   Men han fick faktiskt höra en sak medan han var kvar i stan. Det hade att göra med prästen i United Church som på grund av otrohet försökte få frun att gå med på skilsmässa. Att begå äktenskapsbrott med en församlingsmedlem var illa nog, men det verkade som om prästen istället för att tysta ner saken och slinka iväg för att gå i terapi eller tjänstgöra i någon gudsförgäten församling inne i landet hade valt att ta konsekvenserna från predikstolen. Han hade inte bara bekänt. Han hade också hävdat att allt varit hyckleri, att han predikat om evangelierna och budorden utan att helt tro på dem. Mest av allt hade det varit hyckleri att tala om kärlek och sex och komma med konventionella, skygga och undvikande rekommendationer. Han var nu en fri man, fri att berätta vilken lättnad det var att lovsjunga kroppens liv såväl som andens. Kvinnan som åstadkommit denna förändring hos honom var tydligen Leah. Hennes man, musikern, hade för ett tag sedan kommit tillbaka för att hämta henne, fick Ray höra, men hon hade inte velat följa med honom. Han hade gett prästen skulden, men han var berusad – maken alltså – och ingen visste om man skulle tro honom eller ej. Hans mamma måste i alla fall ha trott honom, för hon hade sparkat ut Leah och behållit barnen.
   Vad Ray beträffade var allt detta upprörande skvaller. Äktenskapsbrott och fylleri och skandaler – vem hade rätt och vem hade fel? Vem brydde sig? Den flickan hade vuxit upp och lärt sig att yvas och köpslå som alla andra. Vilket slöseri med tiden, vilket slöseri med livet, alla dessa människor som tävlade om mesta möjliga spänning och inte såg till det som var viktigt.
   När han kunnat tala med Isabel hade förstås allting varit annorlunda. Inte för att Isabel skulle ha letat efter svaren – snarare var det så att hon fick honom att känna det som om ämnet rymde mer än vad han hade begripit. Sedan slutade det alltid med att hon skrattade.
   Han klarade sjukhusjobbet bra nog. De frågade om han ville vara med i ett bowlinglag, men han tackade och sa att han inte hade tid. Egentligen hade han massor av tid, men han ville vara med Isabel. Spana efter förändringar, förklaringar. Inte låta något undgå sig.
   »Hon heter Isabel«, brukade han påminna sköterskorna om de sa: »Såja, lilla damen«, eller »Okej, lilla frun, nu vänder vi på oss«.
   Sedan blev han van vid att höra dem tala till henne på det sättet. Så nog förändrades saker och ting. Om inte hos Isabel så hos honom själv.
   Länge besökte han henne varje dag.
   Sedan blev det varannan dag. Så två gånger i veckan.
   Fyra år. Han trodde att det måste vara rekord. Han frågade dem som hade hand om henne om det var så och de sa: »Ja. Det börjar bli snudd på det.« De hade för vana att uttrycka saker och ting diffust.
   Han hade kommit över den envisa tanken att hon kunde tänka. Han väntade inte längre på att hon skulle öppna ögonen. Det var bara det att han inte kunde ge sig iväg och lämna henne ensam där.
   Hon hade förändrats från att vara en mycket smal kvinna till att bli inte ett barn men en otymplig och illa sammansatt samling ben, med ett bröst som en fågels och ryckig andning, redo att dö varje minut.
   Det fanns några stora rum som användes till rehabilitering och träning på sjukhuset. Vanligen såg han dem bara när de var tomma och all utrustning undanstuvad och ljuset släckt. Men en kväll då han var på väg därifrån gick han en annan väg genom huset och såg att det av någon anledning lyste där.
   När han gick närmare för att titta såg han att det var någon där. En kvinna. Hon satt på en av de luftfyllda träningsbollarna, satt bara och vilade eller funderade möjligen på vart hon skulle gå därnäst.
   Det var Leah. Han kände först inte igen henne, men så tittade han en gång till och det var Leah. Han hade kanske inte gått dit om han sett vem det var, men nu hade han hunnit halvvägs in för att släcka ljuset. Hon fick syn på honom.
   Hon gled ner från bollen. Hon var iförd något slags träningskläder och hade lagt på sig en hel del.
   »Jag trodde nog att jag skulle stöta på dig någon gång«, sa hon. »Hur mår Isabel?«
   Det var lite förvånande att höra henne kalla Isabel vid förnamn eller överhuvudtaget tala om henne, som om hon känt henne.
   Han berättade kort hur det var med Isabel. Det gick bara att beskriva det på ett kortfattat sätt numera.
   »Pratar du med henne?«
   »Inte så mycket nu längre.«
   »Åh, det borde du göra. Man ska inte sluta prata med dem.«
   Hur kom det sig att hon tyckte sig veta så mycket?
   »Du är väl inte förvånad över att se mig? Du måste ha hört?« sa hon.
   Han visste inte vad han skulle svara.
   »Nja«, sa han.
   »Det var ett tag sen jag hörde att du var här, så jag trodde nog att du i din tur skulle ha hört att jag var här också.«
   Han sa nej.
   »Jag håller på med avslappning«, sa hon. »För cancerpatienter. Om de har lust, vill säga.«
   Han sa att det säkert var en bra idé.
   »Det är fantastiskt. För mig också, menar jag. Det går bra för det mesta, men ibland deppar jag. Särskilt framemot kvällen. Det är då jag kan känna mig riktigt nere.«
   Hon förstod att han inte visste vad hon talade om, och hon var redo – kanske ivrig – att berätta.
   »Jag menar utan ungarna och så. Du visste kanske inte att deras pappa har dem?«
   »Nej«, sa han.
   »Jo, det var väl för att de tyckte att hans mamma kunde ta hand om dem. Han är med i Anonyma alkoholister och så där, men domen hade inte blivit till hans fördel om det inte hade varit för henne.«
   Hon snörvlade och torkade bort tårar, nästan som i förbigående.
   »Känn dig inte generad – det är inte så illa som det ser ut. Jag gråter bara automatiskt. Det är ganska bra att gråta, bara man inte gör det till ett sätt att leva.«
   Mannen i Anonyma alkoholister måste vara saxofonspelaren. Men hur var det med prästen och det som pågått där?
   Precis som om han frågat högt sa hon: »Åh, och Carl. Det blev en sån jättegrej. Hur tänkte jag egentligen?«
   »Carl har gift sig igen«, fortsatte hon. »Det fick honom att må bättre. Han hade ju faktiskt kommit över vad det nu var han kände för mig. Det var verkligen lite lustigt. Han gick och gifte sig med en annan präst. Du vet väl att kvinnor kan bli präster nuförtiden? Ja, hon är präst. Så han är liksom prästfru. Det är vansinnigt roligt, tycker jag.«
   Torrögd nu, och leende. Han visste att det skulle komma mer, men han kunde inte gissa vad det var.
   »Du måste ha varit här ett bra tag. Har du ett eget ställe?«
   »Ja.«
   »Lagar du egen mat och allt sånt?«
   Han sa att så var det.
   »Jag skulle kunna göra det åt dig ibland. Vore det inte en bra idé?«
   Hennes blick hade ljusnat och hon släppte inte hans.
   Han sa kanske, men där fanns i sanningens namn inte plats att röra sig för mer än en person åt gången.
   Hon nickade lite, som om hon förstod. Hon verkade inte sårad eller avskräckt.
   »Vi ses då.«
   »Vi ses.«
   De hade letat överallt efter honom. Isabel hade till slut gått bort. De sa »gått bort«, som om hon hade rest sig och gått. När någon tittat till henne ungefär en timme tidigare hade det varit som vanligt, och nu var hon borta.
   Han hade ofta undrat vad det skulle vara för skillnad.
   Men tomheten i hennes ställe var häpnadsväckande.
   Han tittade frågande på sköterskan. Hon trodde att han undrade över vad som skulle ske därnäst, och hon började tala om det för honom. Upplysa honom. Han förstod utmärkt men var ändå undrande.
   Han hade trott att det skulle hända långt tidigare med Isabel, men det hade det inte gjort. Inte förrän nu. Hon hade existerat och nu gjorde hon inte det. Inte alls, som om hon aldrig gjort det. Och folk skyndade omkring, som om detta skriande faktum kunde överbryggas genom förnuftiga åtgärder. Också han åtlydde reglerna genom att skriva på där han uppmanades att skriva på och ordna – som de sa – med kvarlevorna.
   Vilket utmärkt ord – »kvarlevor«. Som något som låg på tork i sotiga lager inne i ett skåp.
   Och det dröjde inte länge förrän han kom ut i det fria och låtsades som om han hade ett lika vanligt och rimligt skäl som någon annan att sätta ena foten framför den andra.
   Det han bar med sig, det enda han bar med sig, var en brist, något som kändes som en brist på luft, på vanlig funktion i lungorna, en svårighet som säkert skulle följa honom för alltid.
   Flickan som han pratat med, som han en gång känt – hon hade talat om sina barn. Förlusten av barnen. Att vänja sig vid det. Att det var värst framemot kvällen.
   Hon var expert på att förlora, skulle man kunna säga – i jämförelse med det var han själv bara novis. Och nu kunde han inte minnas vad hon hette. Han hade tappat bort hennes namn, fastän han känt det så väl. Förlora, förlorat. Någon hade spelat honom ett spratt, om man så ville.
   Han var på väg uppför sin egen trappa när det kom tillbaka.
   Leah.
   En lättnad utan like att minnas henne.

   Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki