Fandom

Svenskanoveller Wiki

Att nå Japan

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Alice Munro

   När Peter väl hade burit ombord resväskan på tåget verkade han angelägen att inte vara i vägen. Men inte att ge sig av. Han förklarade för henne att han bara var orolig att tåget skulle börja röra på sig. Han stod ute på perrongen nedanför deras fönster och vinkade. Log och vinkade. Leendet mot Katy var vidöppet, soligt, utan minsta förbehåll, som om han trodde att hon för alltid skulle fortsätta vara fantastisk i hans ögon och han i hennes. Leendet mot hustrun verkade hoppfullt och fyllt av förtröstan, samtidigt som det på något sätt var målmedvetet, inte lätt att beskriva, kanske omöjligt. Om Greta hade sagt något sådant, skulle han ha svarat: Var inte löjlig. Och hon skulle ha hållit med honom och tyckt att det var onaturligt för människor som träffades dagligen, ständigt och jämt, att överhuvudtaget ge sig in i förklaringar.
   När Peter var liten hade hans mamma burit honom över bergen vars namn Greta aldrig kunde minnas, på flykt ur det sovjetiska Tjeckoslovakien mot Västeuropa. De var förstås inte ensamma. Peters far skulle ha följt med men tvingades lägga in sig på sanatorium strax före den dag då de i hemlighet skulle ge sig av. Det var tänkt att han skulle komma efter, men istället hade han dött.
   »Jag har läst sådana berättelser«, sa Greta när Peter berättade det för henne första gången. Hon förklarade hur spädbarnet i berättelserna börjat gråta och att man alltid varit tvungen att kväva eller strypa barnet, så att ljudet inte skulle äventyra hela det illegala sällskapet.
   Peter sa att han aldrig hade hört något liknande och han ville inte säga vad hans mamma skulle ha gjort under sådana omständigheter.
   Det hon gjorde var att ta sig till British Columbia, där hon förkovrade sig i engelska och blev lärare på high school-nivå i något som då kallades kontorskunskap. Hon uppfostrade ensam Peter och lät honom gå på college, och nu var han ingenjör. När hon kom hem till deras lägenhet och senare till deras hus, satt hon alltid i vardagsrummet och kom aldrig ut i köket om inte Greta bad henne. Sådan var hon. Att inte observera saker och ting var något som hon satte i system. Inte observera, inte lägga sig i, inte komma med goda råd, även om hon var långt överlägsen sin svärdotter i allt som hade med hushållet att göra.
   Dessutom gjorde hon sig av med lägenheten där Peter hade vuxit upp och flyttade in i en liten etta som bara rymde en bäddsoffa. Så att Peter inte skulle kunna åka hem till mamma, retades Greta, men svärmodern verkade bestört. Skämt plågade henne. Kanske hade det med språkförbistring att göra. Men engelska var ju hennes språk nu och också det enda språk Peter kunde. Han hade lärt sig kontorskunskap – fast inte av modern – när Greta studerade Det förlorade paradiset. Hon skydde allting som var användbart, som pesten. Det verkade som om han gjorde tvärtom.
   Med glasrutan mellan sig och med Katy som aldrig ville sluta vinka visade de upp den ena komiskt välvilliga eller tokiga minen efter den andra. Hon tänkte på hur snygg han var och hur omedveten han tycktes vara om den saken. Han hade en modernt borstig frisyr – särskilt typisk för en ingenjör – och den ljusa hyn var aldrig flammig som hennes, aldrig fläckig av solen utan jämnt solbränd, oavsett årstiden.
   Hans åsikter var besläktade med hyn. När de gick på bio ville att nå japan han aldrig tala om filmen efteråt. Han kunde säga att den var bra eller ganska bra eller okej. Han såg ingen mening i att diskutera saken ytterligare. Han såg på teve och läste böcker på ungefär samma sätt. Med sådant hade han tålamod. Människorna som skrev dem gjorde antagligen sitt bästa. Greta brukade komma med invändningar och provokativt fråga om han skulle säga samma sak om en bro. Människorna som byggt den hade visserligen gjort sitt bästa, men eftersom det inte var tillräckligt rasade bron.
   Istället för att argumentera skrattade han bara.
   Det var inte samma sak, sa han.
   Inte?
   Nej.
   Greta borde ha insett att denna inställning – tolerant, undvikande – var en välsignelse för henne, eftersom hon var poet och det fanns saker och ting i hennes dikter som absolut inte var lustiga eller lätta att förklara.
   (Peters mamma och de människor hon arbetade med – de som kände till saken – sa fortfarande skaldinna. Hon hade talat om för honom att han inte fick säga så. De släktingar som hon lämnat bakom sig i livet och de människor som hon kände nu, i sin roll som hustru och mor, behövde inga påpekanden, eftersom de inte visste något om denna säregna syssla.)
   Det skulle senare i hennes liv bli svårt att förklara vad som egentligen gick an på den tiden och vad som inte gjorde det. Man skulle kunna säga att feminismen var tabu. Men då skulle man behöva förklara att feminism inte ens var ett ord som folk använde. Sedan skulle man snärja in sig genom att säga att det kunde uppfattas som misstänkt att ha några som helst seriösa idéer, för att inte tala om ambitioner, som att läsa en riktig bok inte minst, att det skulle kunna ha något att göra med att ens barn fick lunginflammation. En politisk kommentar på en kontorsfest skulle rentav ha kunnat sätta krokben för makens befordran. Det skulle inte ens ha haft någon betydelse vilket politiskt parti det handlade om. Det var kvinnans lösmynthet som var problemet.
   Folk kunde skratta och säga: Åh, men nu skojar du allt, och då fick man svara: Jo, men det ligger lite allvar bakom. En sak kunde hon dock säkert säga, och det var att om man skrev dikter kändes det något tryggare att vara kvinna än att vara man. Det var där ordet skaldinna kom in i sammanhanget, som ett moln av spunnet socker. Peter skulle inte ha känt på det viset, sa hon, men kom ihåg att han var född i Europa. Fast han skulle ju ha förstått hur hans kolleger uppfattade saken.

   Den sommaren skulle Peter hålla på en månad eller mer med ett jobb i Lund, långt uppe på fastlandet, faktiskt så långt norrut man kunde komma. Det fanns inte möjlighet för Katy och Greta att vistas där.
   Men Greta hade hållit kontakten med en arbetskamrat från biblioteket i Vancouver, en kvinna som nu var gift och bodde i Toronto. Hon och hennes man skulle tillbringa en månad i Europa den sommaren – han var lärare – och hon hade skrivit till Greta och undrat om Greta och hennes familj skulle vilja göra dem en tjänst – hon var mycket artig – och bo i huset i Toronto en del av den tiden, så att det slapp stå tomt. Och Greta hade svarat och berättat om Peters jobb men tackat ja för sin och Katys del.
   Det var därför de nu vinkade och vinkade från perrongen och från tåget.
   Det fanns en tidning då som hette The Echo Answers som oregelbundet kom ut i Toronto. Greta hade hittat den på biblioteket och skickat in några dikter. Två av dem blev publicerade, och när utgivaren kommit till Vancouver hösten före hade hon blivit inbjuden till en fest, för att träffa honom tillsammans med andra författare. Festen hölls hemma hos en författare som hon känt till namnet hela sitt liv, tyckte hon. Den gick av stapeln sent på eftermiddagen, när Peter var kvar på arbetet, så hon hade skaffat barnvakt och gett sig av med North Vancouver-bussen över Lions Gate Bridge och genom Stanley Park. Sedan fick hon vänta vid Hudson Bay och fortsätta långt ut till universitetsområdet, där författaren bodde. Hon steg av vid ändhållplatsen, letade upp gatan och höll utkik efter husnumret. Hon hade skor med höga klackar, vilket höll nere takten avsevärt. Dessutom hade hon på sig sin mest sofistikerade svarta klänning med dragkedja i ryggen och smal midja som gjorde att den alltid satt åt lite för mycket över höfterna. Hon tyckte att det fick henne att se lite löjlig ut när hon lätt snubblande tog sig fram utmed de krökta gatorna utan trottoarer, ensam i den flyende eftermiddagen. Moderna hus, perspektivfönster, som i alla förorter med framtiden för sig, inte alls det slags grannskap som hon hade väntat sig. Hon började undra om hon missuppfattat adressen och var ganska nöjd med tanken. Hon kunde återvända till busstationen där det fanns en bänk. Hon kunde ta av sig skorna och göra sig redo för den långa ensamma färden hem.
   Men när hon såg de parkerade bilarna, såg husnumret, var det för sent att vända om. Ett sorl letade sig ut runt den stängda dörren och hon fick ringa på två gånger.
   Hon välkomnades av en kvinna som tycktes ha väntat på någon annan. Välkomnades var fel ord – kvinnan öppnade dörren och Greta sa att det måste vara här det var fest.
   »Vad ser det ut som?« sa kvinnan och lutade sig mot dörrposten. Vägen var spärrad tills hon – Greta – sa: »Får jag komma in?« och då flyttade sig kvinnan med till synes avsevärt besvär. Hon bad inte Greta följa med, men det gjorde Greta i alla fall.
   Ingen tilltalade henne eller noterade att hon var där, men strax därpå kom en tonårig flicka bärande på en bricka med glas, fyllda med något som liknade rosa läskedryck. Greta tog ett och drack törstigt ur i ett svep, innan hon tog ännu ett glas. Hon tackade flickan och försökte inleda ett samtal om den långa varma promenaden, men flickan var inte intresserad utan vände sig bort och skötte sitt jobb.
   Greta gick vidare. Hon log hela tiden. Ingen tittade glatt eller igenkännande på henne och varför skulle man göra det? Blickarna gled över henne, och samtalen fortsatte. Man skrattade. Alla utom Greta omgav sig med vänner, skämt, hemligheter, alla tycktes ha hittat någon som välkomnade dem. Utom tonåringarna som hela tiden buttert gick omkring med sina rosa drinkar.
   Men hon gav inte upp. Drinken hjälpte henne, och hon bestämde sig för att ta en till när brickan närmade sig. Hon såg sig om efter ett sällskap där det fanns en öppning. Hon tycktes ha hittat ett när hon hörde att man talade om film. Europeiska filmer som just hade börjat visas i Vancouver då. Hon hörde att man nämnde en film som hon och Peter hade sett. De 400 slagen. »Åh, den har jag sett.« Hon sa det högt och entusiastiskt, och alla tittade på henne, medan en av dem, tydligen den som förde ordet, sa: »Jaså?«
   Greta var förstås berusad. Whisky och blodgrapejuice, nersköljd i ett svep. Hon noterade inte avsnäsningen som hon skulle ha gjort i vanliga fall. Hon gled bara vidare, medveten om att hon på något sätt hade tappat orienteringen men med en känsla av att stämningen i rummet var lättsinnigt förlåtande och att det inte spelade någon roll att hon inte hörde till en speciell grupp; hon kunde bara gå omkring och göra sina egna observationer.
   I en valvgång stod en skara människor som var viktiga. Hon såg sin värd bland dem, författaren vars namn och utseende hon länge känt till. Han talade högt och hektiskt, och det kändes farligt runt honom och ett par andra män, som om de lika gärna som att notera hennes närvaro kunde kasta ur sig en förolämpning. Hon drog slutsatsen att det var deras fruar som bildat den grupp där hon försökt tränga sig in.
   Kvinnan som öppnat dörren tillhörde inte någon av grupperna, eftersom hon själv var författare. Greta såg henne vända sig om när någon ropade hennes namn. Det var namnet på en medarbetare i den tidskrift där hon själv blivit publicerad. Skulle det av den anledningen inte vara möjligt att gå fram och presentera sig? En jämlike, trots den svala attityden i dörren?
   Men nu hade kvinnan lutat huvudet mot axeln på den man som ropat på henne, och de skulle inte välkomna ett avbrott.
   Denna tanke fick Greta att sätta sig, och eftersom det inte fanns några stolar satte hon sig på golvet. En tanke slog henne – när hon gick på en ingenjörsfest med Peter var stämningen alltid trivsam, även om samtalen var trista. Det berodde på att alla var lika viktiga och självklara där, åtminstone för stunden. Här var ingen trygg. Det kunde komma kommentarer bakom ryggen på folk, också när det gällde sådant som var välkänt och publicerat. Här vilade en smart eller nervös stämning, oavsett vem man var.
   Och här hade hon känt sig desperat och hoppats att någon skulle kasta till henne någon liten kommentar, vilken som helst.
   När hon hade bildat sig en teori om varför stämningen var så otrevlig struntade hon i stort sett i om någon pratade med henne eller inte. Hon tog av sig skorna, och lättnaden var oerhörd. Hon satte sig med ryggen mot en vägg och lät benen sticka ut över en bit av golvet där ett av de mindre sällskapen gick förbi. Hon ville inte riskera att spilla ut drinken på mattan och tömde därför glaset i ett svep.
   En man lutade sig över henne. Han sa: »Hur kom du hit?«
   Hon tyckte synd om hans trista, klampande fötter. Hon tyckte synd om alla som måste stå.
   Hon sa att hon blivit inbjuden.
   »Jo. Men kom du hit i bil?«
   »Jag gick.« Men det räckte inte, så hon blev tvungen att fortsätta.
   »Jag kom med buss, sen gick jag.«
   En av de män som stått i den speciella kretsen befann sig nu bakom mannen i skorna. Han sa: »Utmärkt idé.« Det verkade faktiskt som om han var beredd att prata med henne.
   Den förste mannen vände sig bort från den andre. Han hade plockat upp Gretas skor, men hon vägrade att ta emot dem och förklarade att de gjorde alltför ont.
   »Ta dem. Annars gör jag det. Kan du resa dig?«
   Hon såg sig om efter den viktigare mannen, men han syntes inte till. Nu mindes hon vad han hade skrivit. En pjäs om doukhoborersekten som orsakat stor uppståndelse, eftersom doukhoborerna skulle vara nakna. Det var förstås inte riktiga doukhoborer utan skådespelare. Och de fick inte alls vara nakna.
   Hon försökte förklara detta för mannen som hjälpte henne upp, men han var tydligen inte intresserad. Hon frågade vad han skrev. Han sa att han inte var den sortens författare, han var journalist. På besök i det här huset med sin son och dotter, barnbarn till värdparet. Det var de – barnen – som hade serverat drinkarna.
   »Dödliga«, sa han om drinkarna. »Kriminella.«
   Nu var de ute. Hon gick i bara strumplästen över gräset och undvek en pöl.
   »Någon har spytt här«, sa hon till sin följeslagare.
   »Ja, minsann«, sa han och hjälpte henne in i bilen. Utomhusluften hade förändrat hennes sinnesstämning, från osäker upprymdhet till något som liknade genans, till och med skamkänsla.
   »Norra Vancouver«, sa han. Hon måste ha talat om det. »Okej? Då kör vi. Lions Gate.«
   Hon hoppades att han inte skulle fråga vad hon gjort på festen. Om hon blev tvungen att berätta att hon var poet, skulle hennes nuvarande situation, hennes släpphänthet, tolkas som typisk. Det var ännu inte mörkt, men det var kväll. Det verkade som om de var på väg i rätt riktning, utmed något slags vatten och sedan över en bro. Burrard Street Bridge. Så mer trafik; hon öppnade ögonen och såg träd fara förbi och blundade sedan igen utan att vilja det. När bilen stannade visste hon att det var alltför snart för att vara hemma. Det vill säga hennes hem.
   De där stora lummiga träden ovanför. Man kunde inte se några stjärnor. Men det blänkte lite i vattnet, mellan den plats där de befann sig och stadens ljus.
   »Sitt bara och tänk.«
   Hon blev förtrollad av ordet.
   »Tänk.«
   »Hur du ska ta dig in i huset, till exempel. Klarar du att göra det med värdigheten någotsånär i behåll? Överdriv inte. Nonchalant? Jag kan tänka mig att du har en man.«
   »Jag måste först tacka dig för att du kör mig hem«, sa hon. »Så du får berätta vad du heter.«
   Han sa att han redan hade berättat det. Möjligen två gånger. Men visst, han skulle tala om det igen. Harris Bennett. Bennett. Han var svärson till paret som hållit festen. Det var hans barn som bjudit runt drinkarna. Han och barnen var på besök från Toronto. Var hon nöjd?
   »Har de någon mamma?«
   »Det har de absolut. Men hon är på sjukhus.«
   »Så tråkigt.«
   »Ingen fara. Det är ett ganska fint sjukhus. Ett mentalsjukhus. Eller ett sjukhus för emotionella problem, skulle man kanske kunna säga.«
   Hon skyndade sig att berätta att hennes man hette Peter, att han var ingenjör och att de hade en dotter som hette Katy.
   »Så trevligt«, sa han och började backa bilen.
   På Lions Gate Bridge sa han: »Förlåt att jag lät som jag gjorde. Jag funderade på om jag skulle kyssa dig eller inte och kom fram till att jag skulle låta bli.«
   Hon tänkte att det kanske var något hos henne som inte riktigt höll måttet. Förödmjukelsen gjorde henne spik nykter, som om hon fått en örfil.
   »Kör vi höger på Marine Drive när vi kommer över bron?« fortsatte han. »Jag litar på att du visar vägen.«

   Under hösten, vintern och våren efter det gick det knappast en dag utan att hon tänkte på honom. Det var som att ha precis samma dröm varje gång man somnade. Hon lutade huvudet mot den svarta kudden i soffan och föreställde sig att hon låg i hans famn. Det var osannolikt att hon skulle minnas hans ansikte, men det framstod i detalj, ansiktet hos en pressad, lite spydig man som såg trött ut, en inomhustyp. Och kroppen fanns också med, tämligen sliten men kompetent och unikt åtråvärd.
   Hon nästan grät av längtan. Men alla dessa fantasier försvann, gick i ide när Peter kom hem. Den dagliga tillgivenheten trädde då i förgrunden, pålitlig som alltid.
   Drömmen var faktiskt ganska lik Vancouvervädret – en sorts dyster längtan, en regnig drömsk sorgsenhet, en tyngd som flyttade sig runt hjärtat.
   Men hur var det då med den avfärdade kyssen som kunde tyckas vara en föga ridderlig motgång?
   Hon raderade den bara. Strök den ur minnet.
   Och hennes egen diktning? Inte en rad, inte ett ord. Inte en antydan om att hon någonsin brytt sig om den.
   Naturligtvis var det mest när Katy sov middag som hon gav sig hän åt dessa utsvävningar. Ibland sa hon hans namn högt, hon lät detta vansinne ta överhanden. Det följdes av en brännande skam, ett självförakt. Ren idioti. Idiot.
   Sedan kom något som skakade om henne, förhoppningen om jobbet i Lund som infriades, erbjudandet om huset i Toronto. Ett klart omslag i vädret, ett utbrott av djärvhet.

   Hon fann sig skriva ett brev. Det inleddes inte på något konventionellt sätt. Inget Käre Harris. Inget Minns du mig.

   Att skriva det här brevet är som att
   stoppa en lapp i en flaska
   och hoppas
   att den ska nå Japan.

   Det närmaste hon kommit en dikt på rätt länge.
   Hon hade ingen aning om adressen. Hon var djärv och dumdristig nog att ringa värdparet som hållit festen. Men när kvinnan svarade blev hon torr som en tundra i munnen och tvingades lägga på. Sedan tog hon med sig Katy i kärran till biblioteket och letade upp en katalog över Toronto. Där fanns många Bennett men inte en enda Harris eller H. Bennett.
   Då fick hon den chockerande idén att leta bland dödsrunorna. Hon kunde inte låta bli. Hon väntade tills mannen som läste bibliotekets exemplar av tidningen var färdig. I vanliga fall läste hon inte Torontotidningen, eftersom man fick ta sig över bron för att skaffa den och Peter alltid hade Vancouver Sun med sig hem. När hon bläddrade igenom sidorna hittade hon till slut hans namn överst i en spalt. Så han var inte död. Han var tidningskrönikör. Naturligtvis ville han inte bli besvärad av människor som ringde upp honom i hemmet.
   Han skrev om politik. Det han skrev verkade intelligent, men det intresserade henne inte.
   Hon skickade sitt brev till honom på tidningen. Hon kunde inte säkert veta att han öppnade sin egen post och tyckte att det kändes flagrant att skriva Privat på kuvertet, så hon skrev bara dagen för sin ankomst och tågets ankomsttid efter det där med flaskan. Inget namn. Den som öppnade brevet skulle säkert tro att det var en äldre släkting som gärna uttryckte sig förvirrat. Ingenting som kunde få några konsekvenser för hans del ens om sådan underlig post verkligen skickades vidare till honom och frun skulle ha kommit hem från sjukhuset och råkat öppna brevet.

   Katy hade tydligen inte förstått att det var för att Peter inte skulle följa med som han stod ute på perrongen. När tåget började röra sig allt snabbare stod han kvar, och Katy tog det hårt att bli övergiven. Men efter ett tag lugnade hon sig och sa till Greta att han skulle komma tillbaka nästa morgon.
   När det blev morgon var Greta orolig, men Katy nämnde ingenting om att Peter var borta. Greta frågade om hon var hungrig och hon svarade ja och förklarade för mamman – precis som Greta gjort för henne innan de satt sig på tåget – att de nu skulle ta av sig pyjamasen och gå och äta frukost i en annan vagn.
   »Vad vill du ha till frukost?«
   »Krispris.« Det betydde Riskrisp.
   »Vi får se om de har det.«
   Det hade de.
   »Ska vi gå och leta upp pappa nu?«

   Det fanns en lekkupé för barn, men den var ganska liten. En pojke och en flicka hade tagit över rummet – bror och syster om man gick efter deras matchande kaninkläder. Leken bestod i att köra små bilar mot varandra och i sista ögonblicket väja. KRASCH BOM KRASCH.
   »Det här är Katy«, sa Greta. »Jag är hennes mamma. Vad heter ni?«
   Barnen lekte ännu våldsammare men tittade inte upp.
   »Pappa är inte här«, sa Katy.
   Greta bestämde sig för att gå tillbaka och hämta Katys Christopher Robin-bok och ta den med sig till utsiktsvagnen och läsa den för henne. De skulle säkert inte störa någon, för frukosten var inte över och det dröjde ett tag innan tåget kom till de vackra bergsvyerna.
   Problemet var att när hon väl läst färdigt ville Katy genast höra sagan från början igen. Första gången hon läste hade Katy suttit tyst, men nu fyllde hon i det sista ordet i raden. Tredje gången läste hon med, ord för ord, ännu inte redo att pröva själv. Greta kunde tänka sig att det skulle bli störande när utsiktsvagnen väl började fyllas av passagerare. Barn i Katys ålder hade inga problem med upprepning. De älskade upprepning, gav sig hän och lindade de välbekanta orden runt tungan, som om det var en karamell som skulle vara för evigt.
   Ett par ungdomar kom uppför trappan och satte sig mittemot Greta och Katy. De sa glatt god morgon och Greta svarade. Katy ville inte riktigt titta på dem utan fortsatte att mumla ramsor med blicken i boken.
   Från andra sidan gången kom mannens röst, nästan lika tyst som hennes:

   Det var vaktombyte på Buckingham Palace,
   när Christopher Robin kom dit med Alice.

   Sedan fortsatte han:

   Alice gick fram till en ståtlig vakt:
   Nu vill vi se på palats och prakt.

   Greta skrattade, men det gjorde inte Katy. Greta såg att hon var lite chockerad. Hon förstod lustiga ramsor om de lästes ur en bok men inte om någon rabblade utan bok.
   »Förlåt«, sa den unge mannen till Greta. »Vi håller på med förskolebarn. Vi använder den boken.« Han lutade sig varsamt mot Katy och sa:
   »Det är väl en fin bok?«
   »Han menar att vi jobbar på förskolor«, sa kvinnan till Greta.
   »Men ibland blir det lite förvirrat.«
   Mannen fortsatte prata med Katy.
   »Nu kan jag kanske gissa vad du heter. Vad kan det vara? Rufus? Eller Rover?«
   Katy bet sig i läppen men kunde inte låta bli att svara i sträng ton.
   »Jag är ingen hund«, sa hon.
   »Nej, det var dumt av mig. Jag heter Greg. Och hon heter Laurie.«
   »Han skojade bara«, sa Laurie. »Ska jag daska till honom?«
   Katy funderade lite och sa: »Nej.«
   Greg fortsatte:

   Då får ni vänta på vaktparaden,
   den som ska gå genom hela staden.

   Katy stämde lågmält in i rimmen.
   Laurie berättade för Greta att de hade varit runt på olika förskolor och jobbat med läsförståelse. De var egentligen skådespelare. Hon skulle gå av i Jasper, där hon hade ett sommarjobb som servitris och skulle spela lite teater. Inte direkt läsförståelse. Vuxenunderhållning, kallades det.
   »Herregud«, sa hon och skrattade. »Man tar vad man får.«
   Greg var ledig och skulle till Saskatoon. Hans familj var där.
   De såg båda mycket bra ut, tyckte Greta. Långa, smidiga, onaturligt smala, han med krusigt svart hår, hon mörkhårig och vacker som en madonna. När hon en stund senare nämnde att de var lika, sa de att de ibland hade dragit fördel av det. Det gjorde allting oändligt mycket lättare, men de fick alltid be om två sängar när de övernattade och se till att båda såg använda ut.
   Och nu, berättade de, behövde de inte oroa sig längre. Ingenting att bli skandaliserad över. Efter tre år tillsammans var det nu slut. De hade levt i kyskhet i månader, åtminstone när det gällde varandra.
   »Nu blir det inte mer om Buckingham Palace«, sa Greg till Katy. »Jag måste träna.«
   Greta trodde att det handlade om att gå en trappa ner eller åtminstone ut i gången och sträcka lite på sig, men istället kastade han och Laurie huvudet bakåt, spände halsen och började kvittra och kraxa och sjunga konstiga ramsor. Katy var förtjust och trodde att det var en uppvisning till hennes ära. Hon uppförde sig också som en riktig publik – satt alldeles stilla tills det var slut och brast sedan i skratt.
   Några personer som varit på väg uppför trappan hade stannat nedanför, mindre charmerade än Katy och osäkra på vad det hela skulle betyda.
   »Förlåt«, sa Greg utan förklaringar men i vänskaplig ton. Han räckte ut handen åt Katy.
   »Kom så går vi och ser om det finns en lekkupé.«
   Laurie och Greta följde efter. Greta hoppades att han inte hörde till den sortens vuxna som bekantar sig med barn mest för att testa sin egen charm men sedan blir uttråkade och sura när de inser hur outtröttligt ett barn kan vara i sin tillgivenhet.
   Framåt lunchtid eller innan dess visste hon att hon inte hade behövt oroa sig. Det var inte Katy som tröttade ut Greg utan ett antal andra barn som ville vara med och leka. Greg själv visade inte minsta tecken på att tröttna.
   Han uppmuntrade ingen tävlan utan vände den uppmärksamhet som barnen först ägnade honom till att göra dem medvetna om varandra och fick dem sedan att leka rätt vilt men utan att någon blev ledsen. Ingen fick något utbrott. De bortskämda försvann. Det pågick så mycket roligt att ingen hade tid att sura. Det var fantastiskt att se den vilda leken pågå så friktionsfritt i ett litet utrymme. Och när nu barnen blev så uttröttade skulle de säkert behöva sova middag.
   »Han är fantastisk«, sa Greta till Laurie.
   »Han är bara närvarande«, sa Laurie. »Han sparar inte på sig, som många skådespelare gör. Särskilt skådespelare. De är som döda när de inte står på scenen.«
   Greta tänkte: Det är så jag gör. Jag sparar mig för det mesta. Försiktig med Katy, försiktig med Peter.
   Under det decennium som de redan kommit in i men som åtminstone hon inte hade lagt märke till särskilt mycket, skulle man ägna stor uppmärksamhet åt sådana aspekter. Att vara närvarande skulle betyda något som det inte tidigare gjort. Att flyta med strömmen. Att ge. En del människor var generösa, andra inte. Murar mellan in- och utsidan av huvudet skulle trampas ner. Äkthet krävde det. Sådant som Gretas dikter som inte bara flöt på blev suspekt, till och med förhånat. Naturligtvis fortsatte hon obevekligt med sina utforskningar och sitt ifrågasättande av den alternativa kulturen. Men i det ögonblick då hennes barn kapitulerade för Greg och det han gjorde, var hon alltigenom tacksam.
   Som Greta hade förutspått somnade barnen på eftermiddagen. I vissa fall också deras mammor. Andra spelade kort. Greg och Greta vinkade åt Laurie när hon steg av i Jasper. Hon kastade slängkyssar från perrongen. En man som var äldre än hon dök upp, tog hennes väska, kysste henne varmt, tittade mot tåget och vinkade till Greg. Greg vinkade tillbaka.
   »Hennes nya«, sa han.
   När tåget började rulla vinkades det igen, sedan tog han och Greta med Katy tillbaka till sovkupén, där hon somnade mellan dem. De öppnade kupéfönstret för att få in lite luft nu när det inte var någon risk att barnet skulle falla ut.
   »Formidabelt att ha ett barn«, sa Greg. Det var ännu ett ord som var nytt den gången, åtminstone för Greta.
   »Det händer«, sa hon.
   »Du är så lugn. Härnäst säger du: ›Sånt är livet.‹«
   »Det gör jag inte«, sa Greta och stirrade på honom tills han skakade på huvudet och skrattade.
   Han berättade att det var religionen som fått in honom på skådespelaryrket. Hans familj tillhörde någon kristen sekt som Greta aldrig hade hört talas om. Denna sekt var inte stor men mycket rik, i alla fall en del av medlemmarna. De hade byggt en kyrka med en teater i en stad på prärien. Det var där han först stod på scenen, innan han fyllt tio. De framställde liknelser ur Bibeln men också nutida scener om vilka hemska saker som hände människor som inte hade deras tro. Hans familj var väldigt stolt över honom, och det var han förstås också själv. Han skulle inte drömma om att berätta allt som försiggick när de rika konvertiterna kom för att förnya sina löften och återuppväcka sin tro. Han gillade i alla fall den sympati han mötte och han gillade att spela teater.
   Tills det en dag slog honom att han kunde fortsätta spela teater utan att hålla på med allt det kyrkliga. Han försökte vara hövlig men de sa att det var Djävulen som fått honom i sitt våld. Han sa ha-ha, jag vet vem han fått i sitt våld.
   Adjö, adjö.
   »Jag vill inte att du ska tro att det bara var förkastligt. Jag tror fortfarande på bönen och allt sånt. Men jag kunde aldrig berätta för min familj vad som pågick. Bara halva sanningen skulle få dem att gå under. Du känner väl till den sortens människor?«
   Hon berättade att när hon och Peter flyttade till Vancouver hade hennes mormor som bodde i Ontario tagit kontakt med en präst i en av kyrkorna där. Han kom på besök och hon, Greta, var väldigt snorkig mot honom. Han sa att han skulle be för henne, och hon sa praktiskt taget att han skulle ge katten i det. Hennes mormor var döende då. Greta skämdes och var arg för att hon skämdes varje gång hon tänkte på det.
   Peter förstod inte allt det där. Hans mamma gick aldrig i kyrkan, även om ett av skälen till att hon burit honom över bergen troligen var att de skulle kunna förbli katoliker. Han sa att en av fördelarna med att vara katolik säkert var att man kunde helgardera sig tills man dog.
   Det var första gången på ett tag som hon tänkt på Peter.
   Faktum var att hon och Greg satt och drack medan detta ångestfyllda men också på något sätt tröstande samtal pågick. Han hade tagit fram en flaska ouzo. Hon var ganska försiktig, som hon varit med all alkohol sedan den där författarfesten, men viss effekt hade den. Tillräcklig för att de skulle börja smeka varandras händer och sedan kyssas och kramas. Alltsammans bredvid det sovande barnets kropp.
   »Det är bäst vi slutar«, sa Greta. »Annars blir det jobbigt.«
   »Det är inte vi«, sa Greg. »Det är några andra människor.«
   »Säg då åt dem att sluta. Vet du vad de heter?«
   »Vänta lite. Reg. Reg och Dorothy.«
   Greta sa: »Sluta upp med det där, Reg. Tänk på mitt oskyldiga barn.«
   »Vi kan gå till min kupé. Det är inte långt.«
   »Jag har ingen – «
   »Jag har.«
   »Inte på dig.«
   »Verkligen inte. Tror du att jag är så snuskig?«
   De slätade till sin klädsel och smög ut ur kupén, sedan de noggrant knäppt igen kojen där Katy sov, och lite lättsinnigt nonchalant letade de sig fram från Gretas kupé till hans. De hade inte behövt bekymra sig – de mötte ingen. De passagerare som inte befann sig i utsiktsvagnen för att fotografera de eviga bergen satt i baren eller låg och vilade.
   I Gregs stökiga kupé fortsatte de där de slutat. Det fanns inte plats för två personer att ligga bekvämt men de lyckades rulla över varandra. Först kunde de inte sluta fnissa, sedan kom njutningen i chockartade vågor utan att de kunde se in i något annat än den andras uppspärrade ögon. De bet varandra för att inte skrika högt.
   »Fint«, sa Greg. »Var det bra?«
   »Jag måste iväg.«
   »Så snart?«
   »Katy kan vakna och då är jag inte där.«
   »Okej, okej. Jag måste ändå göra mig i ordning. Tänk om vi hade kommit fram till Saskatoon mitt i? Hej, mamma. Hej, pappa. Ursäkta mig bara ett ögonblick medan jag – åh – gud!«
   Hon rättade till sina kläder och gick därifrån. Egentligen brydde hon sig inte om vem hon mötte. Hon var svag i kroppen, chockad men jublande, som en gladiator efter ett pass på arenan – hon log åt bilden hon tänkt ut.
   Förresten mötte hon ingen.
   Den nedersta delen av förhänget var uppknäppt. Hon var säker på att hon hade knäppt igen det helt och hållet. Fast inte ens om det varit uppknäppt skulle Katy ha kunnat ta sig ut eller ens vågat försöka. En gång när Greta varit tvungen att gå på toaletten hade hon noga förklarat för Katy att hon aldrig fick försöka följa efter, och Katy hade sagt: »Det skulle jag inte«, som om blotta tanken innebar att hon blev behandlad som en baby.
   Greta tog tag i förhänget för att öppna det helt, och när hon gjorde det såg hon att Katy inte var där.
   Hon blev som tokig. Hon slet upp kudden, som om ett barn av Katys storlek hade kunnat gömma sig under den. Hon bankade med händerna på filten, som om barnet dolde sig där. Hon samlade sig och försökte tänka efter var tåget hade stannat och om det hade stannat under den tid hon varit tillsammans med Greg. Medan det stannat, om det stannat, kunde en kidnappare då ha kommit ombord och på något sätt ha gett sig av med Katy?
   Hon stod i gången och försökte fundera ut vad hon skulle göra för att stoppa tåget. Sedan tänkte hon, tvingade sig att tänka, att ingenting sådant kunde ha hänt. Var inte dum. Katy måste ha vaknat, sett att hon inte var där och gått och letat efter henne. Hon hade gått och letat alldeles ensam.
   Precis i närheten, hon måste vara precis i närheten. Dörrarna i vardera änden av vagnen var alldeles för tunga för att hon skulle kunna öppna dem.
   Greta kunde knappt röra sig. Hela hennes kropp, hela hennes huvud, tömdes. Detta kunde inte ha hänt. Gå tillbaka, gå tillbaka dit där hon var innan hon gick iväg med Greg. Stanna där. Stanna.
   På andra sidan gången fanns en koj som för ögonblicket var tom. En damtröja och några tidskrifter låg där för att markera att kojen var upptagen. Längre bort en koj som var helt tillsluten, som hennes – deras – varit. Hon slet upp förhänget med ett ryck. Den gamle mannen som låg där och sov vände sig på rygg men vaknade inte. Det fanns ingen möjlighet att han gömde någon där.
   Så idiotiskt.
   En ny skräck då. Tänk om Katy hade letat sig bort till ena eller andra änden av vagnen och faktiskt lyckats få upp dörren. Eller följt efter någon som öppnat den åt henne. Mellan vagnarna fanns en kort gång där man faktiskt passerade det ställe där vagnarna kopplades ihop. Där kunde man känna tågets rörelse på ett plötsligt och skrämmande sätt. En tung dörr bakom sig och ännu en framför, och på var sida om utrymmet skramlande metallplåtar med trappsteg som fälldes ner när tåget stannade.
   Man skyndade sig alltid igenom dessa gångar, där skramlet och svajandet påminde om hur tåget kopplades ihop på ett sätt som sannerligen inte verkade tillförlitligt. Det där skramlet och svajandet kändes planlöst, det fick en att jäkta förbi.
   Dörren i änden av vagnen var tung till och med för Greta. Eller också var hon försvagad av rädslan. Hon knuffade upp den med axeln.
   Och där, mellan vagnarna, där satt Katy. Med vidöppna ögon och lätt gapande mun, ensam och skrämd. Hon grät inte, men när hon fick syn på mamman började hon.
   Greta slet tag i henne och satte henne på höften och tumlade tillbaka mot dörren som hon just hade öppnat.
   Alla vagnarna hade namn, till minne av slag eller upptäckter eller berömda kanadensare. Deras vagn hette Connaught. Hon skulle aldrig glömma det.
   Katy var inte alls skadad. Hon hade inte fastnat med kläderna, som hon hade kunnat göra, på de där järnplåtarnas rörliga vassa kanter.
   »Jag gick och letade efter dig«, sa hon.
   När? Alldeles nyss eller strax efter det att Greta lämnat henne?
   Säkert inte strax efter det att Greta lämnat henne. Då skulle någon ha hittat henne där, lyft upp henne, skickat ut en efterlysning.
   Dagen var solig men inte särskilt varm. Hennes ansikte och händer var ganska kalla.
   »Jag trodde du var i trappan upp«, sa hon.
   Greta lade på henne filten i deras koj, och det var då hon själv började skaka, som om hon hade feber. Hon mådde illa och kände faktiskt smaken av spyor i halsen. Katy ruskade på sig och ryggade undan.
   »Du luktar illa«, sa hon.
   Greta släppte henne och lade sig på rygg.
   Det här var så fruktansvärt, tankarna på vad som kunde ha hänt så fruktansvärda. Barnet var stelt av motvilja, höll sig borta från henne.
   Visst skulle någon ha hittat Katy. Någon snäll person, ingen elak, skulle ha fått syn på henne där och burit henne med sig i säkerhet. Greta skulle ha hört den förfärliga efterlysningen, meddelandet om att man hittat ett ensamt barn på tåget. Ett barn som uppgav sig heta Katy. Hon skulle ha rusat iväg från den plats där hon var just då, snyggat till sig så gott hon kunde, skyndat för att hämta sitt barn och ljugit och sagt att hon bara varit på toaletten. Hon skulle ha blivit rädd men sluppit den bild hon hade nu, av Katy som hjälplös satt i det skramlande utrymmet mellan vagnarna. Utan att gråta, utan att klaga, som om hon bara skulle sitta där för alltid och som om det inte gavs någon förklaring, något hopp. Hennes blick var underligt uttryckslös och munnen bara gapade innan hon förstod att hon var räddad och kunde börja gråta. Först då kunde hon återta sin värld, sin rätt att lida och klaga.
   Nu sa hon att hon inte var sömnig, hon ville gå upp. Hon frågade var Greg var. Greta sa att han sov middag, att han var trött.
   Hon och Greta gick till utsiktsvagnen för att sitta där resten av eftermiddagen. De hade vagnen nästan för sig själva. Passagerarna som tagit bilder måste ha tröttnat i Klippiga bergen. Och som Greg sagt var de ointresserade av prärierna.
   Tåget stannade en kort stund i Saskatoon och flera personer steg av. Greg var bland dem. Greta såg honom välkomnas av ett par som måste ha varit hans föräldrar. Där var också en kvinna i rullstol, säkert en farmor eller mormor, och ett antal glada och generade ungdomar som stod omkring honom. Ingen av dem såg ut att vara medlem av en sekt, ingen verkade på något sätt rigid eller sträng.
   Men hur skulle man säkert kunna se det på någon?
   Greta släppte dem med blicken och spanade ut genom tågfönstren. Hon vinkade och han fick syn på henne och vinkade tillbaka.
   »Där är Greg«, sa hon till Katy. »Ser du därnere. Han vinkar. Kan du vinka tillbaka?«
   Men Katy tyckte det var svårt att titta efter honom. Eller också försökte hon inte. Hon vände sig bort med lätt förtörnad min, och efter en sista vinkning vände sig också Greg bort. Greta undrade om barnet straffade honom för att han övergav dem och därför vägrade att sakna eller ens uppmärksamma honom.
   Ja, om det var så, glöm det.
   »Greg vinkade till dig«, sa Greta när tåget rullade vidare.
   »Jag vet.«

   Medan Katy sov bredvid Greta i kojen den natten skrev hon ett långt brev till Peter. Ett långt brev som skulle vara lustigt, om alla olika människor de mött på tåget. Om hur de flesta hellre såg saker och ting genom kameran än i verkligheten och så vidare. Att Katy på det hela taget uppförde sig bra. Naturligtvis ingenting om det hemska som hänt, eller om rädslan. Hon postade brevet när prärierna låg långt bakom dem, när den mörka granskogen rullade förbi utan slut och de av någon anledning stannade till i den lilla gudsförgätna staden Hornepayne.
   All hennes vakna tid under dessa tusentals kilometer hade ägnats Katy. Hon visste att hon aldrig tidigare hade visat henne sådan hängivenhet. Visst hade hon tagit hand om barnet, klätt henne, gett henne mat, pratat med henne under de timmar de var tillsammans och Peter var på jobbet. Men Greta hade annat att göra i huset, och hennes uppmärksamhet var ryckig, hennes ömhet ofta taktisk.
   Och inte bara på grund av hushållsarbetet. Det var mycket annat som hade stängt ute barnet. Redan innan mannen i Toronto på ett så meningslöst, utmattande och idiotiskt sätt fyllt hennes tankar fanns där annat att göra, diktandet till exempel, som hon måste ha utfört i huvudet större delen av livet, tyckte hon. Det där slog henne nu som ännu en sorts bedrägeri – inför Katy, inför Peter, inför livet. Och på grund av den där bilden hon hade i huvudet av Katy sittande ensam bland de skramlande metallplåtarna mellan vagnarna var det ytterligare något som hon, Katys mor, skulle bli tvungen att avstå från.
   En synd. Hon hade riktat sin uppmärksamhet åt annat håll. Målmedveten, med tankarna upptagna av något annat än barnet. En synd.

   De kom fram till Toronto på förmiddagen. Dagen var mörk. Det rådde sommaroväder, det blixtrade och mullrade. Katy hade aldrig sett ett sådant häftigt väder på västkusten, men Greta sa att det inte fanns något att vara rädd för och det verkade inte som om hon var rädd. Inte heller var hon rädd för det stora, elektriskt upplysta mörkret de mötte i tunneln där tåget stannade.
   Hon sa, natt.
   Greta sa, nej, nej, de måste bara gå till slutet av tunneln nu när de stigit av tåget. Sedan uppför några trappsteg, om det inte fanns en hiss, därefter skulle de komma till en stor byggnad och utanför skulle de ta en taxi. En taxi som körde dem till det hus där de skulle bo. Deras nya hus, där de skulle stanna ett tag innan de for tillbaka hem till pappa.
   De gick uppför en ramp, och där fanns en rulltrappa. Katy stannade till, och det gjorde Greta också, tills folk hann förbi. Sedan lyfte Greta upp Katy och satte henne på höften, medan hon manövrerade resväskan med den andra armen och lät den dunsa med i den rullande trappan. När de kom upp satte hon ner barnet och de kunde hålla varandra i handen igen på den luftiga och ljusa Union Station.
   Där började människorna som gått framför dem att spridas åt olika håll och välkomnas av folk som väntade och som ropade deras namn eller bara kom fram och grep tag i väskorna.
   Liksom någon nu tog tag i deras. Tog tag i den, tog tag i Greta och på ett målmedvetet och högtidligt sätt kysste henne för första gången.
   Harris.
   Först chocken, sedan en stöt genom Greta, ett oerhört lugn.
   Hon försökte hålla fast vid Katy, men i det ögonblicket drog sig barnet undan och befriade handen.
   Hon försökte inte springa iväg. Hon stod bara kvar och väntade på det som skulle ske härnäst.

Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki