FANDOM



Av: Erland Josephson

   TE DRICKER JAG NÄSTAN BARA under korta perioder av klädsamt begränsad alkoholkonsumtion.
   Jag tror inte det är en smakfråga. Det är en stilfråga.
   Nu tar vi oss en kopp te, sa pappa. Det var hans försynt auktoritära sätt att skicka mamma eller någon annan ut i köket. Gärna en skorpa också, tillade han. Kanske lite smör och lite marmelad också.
   Vi gick aldrig på lokal tillsammans och ölade. När han hade blivit ensam och vi stötte ihop någonstans på stan, i bokhandeln eller på Stureplan eller så, föreslog han gärna en kopp te på något kondis, kanske någon liten smörgås till, eller en liten kaka kanske. Jag har aldrig i hela mitt liv tömt ett glas vin ensam med min pappa. Och som sagt inte öl heller. Och inte kaffe och inte mineralvatten.
   Te.
   Man kan "ta en fika" tillsammans. Man "dricker en kopp te". Vad jag vet finns det inte något slangord för te.
   En skådespelare vid Dramaten, som närmast framträdde som en del av salongsmöblemanget, blev inkallad till Teaterchefen för att mottaga sitt första avskedande från teatern. Det var på tjugotalet. Vi har tänkt att Herrn inte skall vara kvar här nästa år, sa Teaterchefen, man sa så på den tiden. Jaså, sa skådespelaren, vem skall nu stå lutad mot den öppna spisen och tömma en kopp te? Och gick ut ur rummet.
   När pappa låg på Sabbatsberg och förberedde sig för en odramatisk hädanfärd var han mycket nöjd. Han var tillräckligt bortskämd för att inte känna behov av att gnälla. De frågar mig ibland om jag vill ha mera te, sa han. De är verkligen mycket snälla.
   Medan han fortfarande levde gick jag någon gång hem till honom på morgonen. På gamla dar hade han lärt sig att själv koka sig en kopp te. Först hade han fått lära sig att hitta till köket. Det var en av hans sista innovationer.
   Vill du också ha, frågade pappa, stolt över att visa att han inte bara kunde klara sig själv, han kunde också betjäna andra. Han utstrålade pionjäranda och självständighet när han tog fyra sockerbitar och la dem i sin kopp. Skall du ha socker, frågade han och sköt över skålen till min bordsända.
   Han höll samtal i gång genom att fråga. Jag vet inte om han var intresserad eller bara intresserad av att vara intresserad. Han ville inte visa att han hade tappat nyfikenheten. Över en kopp te ställer man frågor. Jag kan inte minnas att han påstod något.
   Jag kommer ihåg att vi satt där och konverserade. Jag kan för mitt liv inte minnas ett ord av samtalen. Jag var lite nedslagen över att han snart skulle dö. Jag tror att han hade korta glimtar av förvåning över att han egentligen inte brydde sig om mig.
   Hur går det för dig, frågade han säkerligen. Bra, svarade jag och drog namnen på några berömda personer jag hade träffat. Pappa gillade berömdheter. Även den indirekta kontakten med någon berömdhet piggade upp honom.
   Verkligen, sa han förmodligen. Sedan tittade han på klockan för att visa att nu måste han iväg. Jag antar att jag frågade honom om han hade bråttom och att han svarade nej då. Min fråga fick honom att fråga om jag ville ha mera te. Jag tackade ja i hopp om att han skulle ta tillfället i akt att berätta något om sig själv. Varför han aldrig vågade annat än ha det bra, till exempel. Jag tyckte illa om mig själv. Är riktig kontakt bara möjlig i bekännelser om större eller mindre elände?
   Jag vet inte. Jag minns inte. Te är glömskans dryck. Mycket mer än sprit.
   Man slätar till hela tillvaron över en kopp te. Det är som att stryka ett skrynkligt lakan.
   Pappa sörplade lite. Det hade han alltid gjort. Han hade mustascher. En av de saker han berättade om sig själv var att han aldrig i hela sitt liv hade rakat sig på överläppen. Inte ens de första dunen. Ett långt liv med mustascher.
   Jag förmodar att jag någon gång prisade hans förmåga att laga gott te. Han hade blivit den enda människa jag drack te med.
   Jag är bakfull, sa jag. Jag vill i alla fall tro att jag minns detta lilla försök till provokation.
   Pappa visade ingen reaktion. Det är bra med te när man är bakfull, sa han. Jag frågade hur han visste det. Jag var full en gång i München nittonhundratretton, sa han. Har inte mamma berättat det?
   Var hon med då?
   Nej, men jag har berättat det för henne.
   Det var väl ungefär så långt han kom i bekännelsegenren.
   Drack du te dan därpå, får jag hoppas att jag frågade.
   Något svar minns jag inte. Kanske tog han upp servetten och torkade ur mustaschen. Han brukade göra så och utstrålade då belåtenhet. Han kunde också ha påpekat att han tyckte om att ha sällskap till morgonkoppen. Kanske gjorde han det. Hade det varit kaffe hade jag kommit ihåg det. Men te är som sagt glömskans dryck, den kultiverade glömskans dekokt. Jag stirrar ner i koppen. Jag
   betraktar några ensliga teblad som skvalpar omkring. Mitt emot skvalpar pappa. Vi är ensamma med varandra, tillsammans och var för sig. En verklighet att minnas finns någon annanstans. Det är starka effekter av en så mild drog.
   Pappa var stor och tung. Han rörde sig långsamt men med små korta, vaggande steg.
   Har du lust att springa med en bit, sa han. Ingen kunde som han utdela milda befallningar. Jag följde honom till bokhandeln och levererade av honom till min bror.
   Sedan gick jag och tog mig en kopp kaffe.

Ur antologin "Åtta glas: berättelser för nöjes skull", Wahlström & Widstrand 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki