Fandom

Svenskanoveller Wiki

Autostradan

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Det svalkande eftermiddagsregnet hade kommit in över dalen, snuddat vid majsen på de plöjda bergsfälten, prasslat mot hyddans torra grästak. I det regniga mörkret malde kvinnan majs mellan platta skivor av lava och arbetade i lugn takt. I det våta dunklet skrek ett barn någonstans.
   Hernando stod och väntade på att regnet skulle upphöra, så att han kunde börja plöja med träplogen igen. Nedanför kokade floden brun och tjocknade i sitt lopp. Betongautostradan, en annan flod, flöt inte alls, den låg blänkande och tom. Ingen bil hade åkt förbi på den sedan en timme. Det var i och för sig av ovanligt intresse. Under årens lopp hade det inte gått en timme utan att en bil bromsat in och någon ropat : »Hallå därborta, kan vi få ta ett kort av er?» Någon med en låda som knäppte och ett mynt i handen. Om han gick långsamt tvärsöver fältet utan sin hatt, ropade de ibland : »Å, vi vill ta er med hatten på!» Och de vinkade med händerna, som var fulla med guldsaker som mätte tiden eller talade om vilka de var eller gjorde ingenting alls utom att glittra som spindelögon i solen. Så han brukade vända och gå tillbaka och hämta hatten.
   Hans hustru tog till orda. »Är det nånting på tok, Hernando?» »Si. Vägen. Det har hänt nånting stort. Nånting stort, för att vägen ska kunna bli så tom på det här sättet.»
   Han gick långsamt och makligt bort från hyddan och regnet sköljde över skorna av flätat gräs och tjockt bildäcksgummi som
   han bar. Han kom mycket väl ihåg händelsen som hängde samman med de här skorna. Bilringen hade våldsamt kommit inrullande i hyddan en natt så att höns och grytor flög åt alla håll!
   Den hade kommit ensam, snabbt rullande. Bilen, som den kommit från, hade rusat vidare ända bort till kurvan och hejdat sig där ett ögonblick med speglande strålkastare innan den dök ner i floden. Bilen låg fortfarande kvar där. Man kunde se den vackra dagar, då. vattenståndet var lågt och leran hade sjunkit undan. Djupt därnere, metallblänkande, lång och låg och mycket rik, vilade bilen. Men sedan kom leran tillbaka och man såg ingenting.
   Dagen efter hade han skurit ut skosulorna ur gummidäcket.
   Nu kom han fram till autostradan och steg upp på den och lyssnade till de lätta ljud som den frambringade i regnet.
   Därpå, med ens, som på en signal, kom bilarna. Hundratals bilar, kilometervis av dem, och de rusade och rusade förbi honom där han stod. De stora långa svarta bilarna, som styrde norrut mot Förenta staterna, som dånade och tog kurvorna med för hög fart. Under ett evigt tutande och signalerande. Och det fanns något i ansiktena på människorna som satt packade i bilarna, någonting som försänkte honom i djup tystnad. Han steg tillbaka för att låta bilarna vråla vidare. Han räknade dem tills han blev trött. Femhundra, tusen bilar passerade, och det fanns någonting i alla deras ansikten. Men de rörde sig för snabbt för att han skulle kunna avgöra vad det var.
   Slutligen återvände tystnaden och tomheten. De snabba långa låga bilarna var försvunna. Han hörde det sista signalhornet dö bort.
   Vägen låg åter tom.
   Det hade liknat en begravningsprocession. Men en vild, framilande procession med fladdrande hår, med vinande hjul, på väg till någon ceremoni långt norrut. Varför? Han kunde bara skaka på huvudet och gnida fingrarna lätt mot sidorna.
   Nu — alldeles ensam — en sista bil. Det låg något mycket, mycket slutgiltigt over den. Längs bergvägen i det glesa kalla regnet kom en gammal Ford och pyste upp stora moln av ånga. Den rullade så snabbt den förmådde. Han väntade sig att den skulle ramla sönder när som helst. När denna ålderstigna Ford upptäckte Hernando, bromsade den in, rostig och övertäckt av lera, med ilsket bubblande kylare.
   »Kan ni skaffa oss lite vatten, señor!»
   En ung man, som kanske var tjugoett år, körde. Han hade gul sweater, vit skjorta uppknäppt i halsen och grå byxor. I den öppna bilen föll regnet på honom och fem unga kvinnor som var så hoppackade att de inte kunde röra sig inne i bilen. Allihop var mycket söta och de skyddade sig själva och föraren mot regnet med gamla tidningar. Men regnet trängde igenom dem och vätte ner deras ljusa klänningar och dränkte den unge mannen. Hans hår låg som slickat av regn. Men tydligen brydde de sig inte om det. Ingen klagade och det var något ovanligt. Förut brukade de alltid klaga : över regnet, över hettan, över tiden, över kylan, över avståndet.
   Hernando nickade. »Jag ska hämta vatten.»
   »Å, snälla ni, skynda er!» ropade en av flickorna. Hon lät mycket gäll och rädd. Det fanns ingen otålighet hos henne, bara en bön som berodde på fruktan. För första gången sprang Hernando när en turist bad honom om det; förut hade han alltid gått långsammare vid en sådan begäran.
   Han kom tillbaka med en navkapsel full med vatten. Den var också en present av autostradan. En eftermiddag hade den singlat ut på hans åker som ett kastat mynt, rund och blänkande. Bilen, som den hörde till, hade glidit vidare, ovetande om att den hade mist ett silveröga. Ända tills nu hade han och hans hustru använt den till tvätt och matlagning; den var en utmärkt skål.
   Medan Hernando hällde vattnet i den kokande kylaren, tittade han upp i deras dystra ansikten. »Å, tack, tack», sade en av flickorna. »Ni anar inte hur mycket det här betyder.»
   Hernando smålog. »Så mycket trafik på en timme. Alla åker åt ett håll. Norrut.»
   Det var inte hans mening att säga något som skulle såra dem. Men när han åter tittade upp, satt de allihop där i regnet, och de grät. De grät mycket häftigt. Och den unge mannen försökte lugna dem genom att lägga händerna på deras axlar och skaka dem milt, en åt gången, men de höll sina tidningar över huvudena och deras munnar rörde sig och deras ögon blundade och deras ansikten skiftade färg och de grät, några högt, andra tyst.
   Hernando stod med det halvtomma locket i händerna. »Jag menade inte att säga något, señor», ursäktade han sig.
   »Det är all right», sade föraren.
   »Vad är det som är på tok, señor?»
   »Har ni inte hört det?» svarade den unge mannen och vände sig om med ett hårt grepp om ratten med ena handen och lutade sig framåt. »Det har hänt.»
   Detta var illa. De andra grät ännu värre när de hörde det, klamrade sig fast vid varandra, glömde tidningarna, lät regnet falla och blanda sig med deras tårar.
   Hernando stelnade till. Han hällde resten av vattnet i kylaren. Han tittade på himlen, som var svart av ovädret. Han tittade på floden som rusade förbi. Han kände betongen under sina skor.
   Han kom fram till sidan av bilen. Den unge mannen skakade hand med honom och gav honom en peso. »Nej.» Hernando räckte tillbaka den. »Det var ett nöje.»
   »Tack, tack, ni är så vänlig», sade en av flickorna. Hon snyftade fortfarande. »Å, mamma, pappa. Å, jag vill vara hemma, jag vill vara hemma. Å, mamma, pappa.» Och de andra höll om henne.
   »Jag har ingenting hört, señor», sade Hernando lugnt.
   »Kriget!» skrek den unge mannen som om ingen kunde höra det. »Det har kommit, atomkriget, världens undergång!»
   »Señor, señor», sade Hernando.
   »Tack så mycket för hjälpen. Adjö», sade den unge mannen. »Adjö», sade de alla i regnet utan att se honom.
   Han stod kvar medan bilen lade in växlarna och med ett allt svagare rasslande for vidare genom dalen. Till slut var den borta, den sista bilen, med de unga kvinnorna som höll fladdrande tid- ningar över sina huvuden.
   Hernando rörde sig inte på en lång stund. Regnet rann mycket kallt nerför hans kinder och längs hans fingrar och in i det vävda plagget på hans ben. Han höll andan och väntade, hopknuten och spänd.
   Han iakttog autostradan men den rörde sig inte igen. Han misstänkte att den inte skulle röra sig på mycket länge.
   Regnet slutade. Himlen bröt fram genom molnen. Efter tio minuter var ovädret borta, som en dålig andedräkt. En ljuvlig vind blåste upp lukten av djungeln till honom. Han kunde höra floden rinna fram, milt och stilla. Djungeln var mycket grön; allting var friskt. Han gick ner till sitt hus över åkern och lyfte upp sin plog.
   Med händerna vilande på den tittade han på himlen som började bränna hett av solen.
   Hans hustru ropade från sitt arbete : »Vad var det som hände, Hernando?»
   »Det var ingenting», svarade han.
   Han satte plogen i fåran, han ropade häftigt till sin åsna : »Burrrrrrr-o!» Och de gick tillsammans över den bördiga åkern, under den klarnande himlen, på sin plöjda jord invid den djupa floden.
   »Vad menar de med 'världen'?» sade han.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Highway" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki