FANDOM


Av: Bo Widerberg
   
   DE STOD INNE på det lilla biblioteket och bläddrade i böcker. De stavade sig fram längs raderna av bokryggar, i bokstavsordning så här: FLAUBERT FLAUBERT FLYGARE-CARLÉN, och läste titlarna där: NOVEMBER SALAMMBO ROSEN PÅ TISTELÖN. I den trånga lokalen sköt böckerna i höjden, och för att komma åt en bok som stod på någon av de översta hyllorna fick de dra fram en stol från bordet vid fönstret, och ställa sig på stolen för att nå upp. Någon stege kunde de inte se. När flickan steg upp på stolen lät hon alltid foten hon lyfte glida ur skon så att denna stannade kvar på golvet, liten och tom, medan hon själv kom att stå på sitsen barfota på ett ben, med den andra foten lyft för att inte skrapa mot träet med skon. När pojken hoppade upp stod han direkt på sitsen med skorna, utan att lägga något under. De gick omkring bland böckerna som dels var bundna i de gängse röda biblioteksbanden och dels stod i sina ursprungliga omslag, gula, vita eller gråa, han i beigefärgad gabardinrock som var ett olämpligt plagg i den kvava värmen här inne, och hon i en havsblå klänning med vita bårder vid de korta ärmarna och vid halsen och med en likadan vit bård vid fållen. Solbrännan på hennes armar och ben och på den långa spensliga halsen såg läcker ut mot detta vita. Det var en fin effekt.
   —Att du tog den där rocken på dig. Den är väl bra varm, sa hon utan att ta ögonen från boken hon läste i.
   Han lyfte blicken från boken han höll i handen. Hon stod med ryggen vänd mot honom, och då han tog ett steg fram mot henne kom han att stå tätt bakom henne, med alla delar av sin kropp oerhört nära hennes. Han sträckte sig fram över hennes axel för att se ner i hennes bok och stod så, intill henne, och vågade inte andas ut fast bröstet var sprängfyllt med hennes lukt av salt och kvinna. När hon märkte honom bakom sig drog hon boken in mot sin kropp, och när han lutade sig tillbaka fick han öppna munnen vitt för att all luft som fanns inne i honom skulle komma utan ljud.
   Sin egen bok slog han igen med en kort smäll som kom den äldre mannen som var bibliotekarie och satt i andra ändan av lokalen, vid skrivbordet framför det öppna fönstret, att se upp. Deras ögon möttes, mannens och pojkens. Pojken vek först med sin blick från den äldre mannens ansikte som var godmodigt fårat; jag menar i fåror som inte har med grämelse att göra utan med löje, sådana veck som bildas i ansiktet på människor som skrattar ofta. De fanns kring ögonen som fina streck och vid munnen som grövre linjer. Mannen trummade med pennan mot skrivbordet och tittade fundersamt på pojken som stod med boken i handen och hade blicken vänd mot det stängda fönstret, ut mot torget. Mannen såg på pojken, såg hans rock där skärpet var hårt åtspänt så att midjan verkade onaturligt smal till axlarna och höfterna. Han såg på pojkens raka näsa och på munnen som inte hade någon egen linje än. Den äldre mannen såg detta som man betraktar tingen runt omkring sig när man sitter i tankar: utan att egentligen se; den unge mannen hade ingenting i sitt ansikte som fångade den äldres intresse. Bibliotekarien återgick till sin bok och började skriva i den, långsamt, noggrant.
   Han lyfte huvudet igen. Det var en flicka här också. Hon stod på stolen och sträckte sig efter en bok på översta hyllan. När hon tog ner den såg han henne vicka till som om hon höll på att förlora balansen och då han såg neråt märkte han att hon stod på platt på ena foten och höll skon på den andra aningen lyft för att inte skada sitsen. Han kunde inte låta bli att le. När hon vacklade gled skon av henne och föll i golvet. Flickan vred på huvudet och såg den ligga på golvet med klacken i vädret vid sidan om den andra som stod där hög och upprätt. När hon böjde på huvudet kom mannen åt att se hennes ansikte. Där fanns ett drag som oroade honom. Det var något i ansiktet som gav det en sorts övermogen karaktär.
   Pojken stod vid andra väggen och såg på henne. Han såg henne stiga ned från stolen med vristen sträckt och tårna spetsade så att foten skulle glida ner i skon utan att ta miste. Han såg henne stå på golvet med sko på ena foten och med den andra söka sparka upp skon som låg, då hon gjorde en gest med armen för att stryka upp håret som fallit ner i pannan, och han var torr i munnen av att se på henne.
   Det var bara de tre i lokalen, pojken, flickan och bibliotekarien. Pojken och flickan hade kommit gående nerifrån hamnen, och när de kommit förbi torget hade de sett hur det lyste i bibliotekets fönster. De hade inte vetat om att badorten hade något bibliotek och blivit överraskade av skylten som visade att det var öppet tisdagar och fredagar mellan åtta och nio. Fredag, det var i dag; och de hade gått in och börjat bläddra i böckerna som stod på hyllorna. Nu var de här inne, pojken vid det stängda fönstret som vette ut mot torget och hamnen och flickan bakom honom med en tunn gul bok i handen, och utom dem var bara bibliotekarien här, vid skrivbordet, med fönstret bakom sig öppet ut mot augustikvällen.
   —Tycker du inte här är varmt, sa flickan, och pojken vred sig snabbt om som om han blivit skrämd av hennes röst och såg henne stå där framför sig, med en bok i handen.
   —Ska du ta och låna den här åt mig, sa hon och räckte honom den. Han sa, tvekande:
   —Kan du inte läsa den när vi kommer till stan i stället? Det är en sån massa papper när man ska skriva in sig.
   Utan att svara honom vände hon sig om och gick bort till sin vägg. Pojken stod med hennes bok i handen och såg efter henne innan han la den på bordet vid fönstret och gick bort till andra hyllan. Han läste titlarna på ryggarna, gled över raden med pekfingret tills han tog ut en bok som han vägde i handen innan han tog ett par tveksamma steg ut över golvet och kallade hennes namn lågt. Hon vred på huvudet och såg honom hålla upp en bok mot henne. När hon kom fram till honom ångrade han det hela och lät handen falla, men då han såg hennes frågande blick var han tvungen hålla upp bokryggen mot henne och hon läste: PARKER EFTER KÄRLEKENS NÖJEN. Hon såg forskande i hans ansikte tills rodnaden steg honom över kinderna.
   —Ska du inte låna den i stället, sa han för att göra en bagatell av det.
   Hon svarade inte. När han gick från fönstret stod hon kvar och såg ut. Hon lutade sig fram så att pannan kom att vila mot glaset. Hon blev inte sval av det. Framför henne var torget och längre ner, genom gatans korta trånga ränna, hamnen. Hon såg skjulen och båtarna, med masterna tunna och svarta mot den ännu ljusa himlen, och längre ut vattnet metallfärgat blankt innanför piren. Hon stod så med pannan mot rutan och såg ut, och i tankar sög hon på sin arm, utan att bli varse det förrän hon kände smaken av salt i munnen. Hon såg ner på armen där de små ljusa håren var hopklibbade inne i den våta fläcken av saliv. Jag måste ha tunt med salt över hela kroppen, tänkte hon. Är det allt jag har skaffat mig i sommar: en klänning av salt. Den sliter jag lätt ut — och sen har jag ingenting kvar. Hon såg fiskarnas båtar; de använde dem inte ofta till fiske. De tjänade sina pengar lättare: på lustturer med badortsgästerna. Hon hade varit ute en dag med honom och hans föräldrar. Det gick historier om att de skickade efter sin fisk från Göteborg. Nu blir de aldrig riktigt trötta mer. Nu är deras fiskartröjor teaterkostym. Kan de vara nöjda med det?
   —Läs vad som står alldeles innanför pärmen, sa hon till honom och såg hamnen där ute, liten och svart, med masternas spensliga skog mörk och tydlig. Snart skulle den vita färgen på himlen vackla. Lilla lilla lilla hamn, andades hon lågt mot rutan. Hon log åt sig själv och gned pannan lätt mot glaset. Hon tänkte på sommaren som snart skulle sluta här, tillsammans med honom och hans föräldrar. Hon mindes hur den börjat — och så skulle den sluta här, snart. Hon såg vattnet lugnt och blankt inne i pirens famn. Lilla hamn, sa hon för sig själv, så lugn och trygg i pirens famn.
   När bibliotekarien nästa gång tittade upp från sina papper såg han pojken hålla en tunn häftad bok, som han kände igen som Hamsuns Pan, och plötsligt stoppa ner den i fickan. Deras ögon möttes för ett ögonblick och pojken drog snabbt upp handen och gick sen bort till flickan. De talade med varandra och strax därpå gick de ut, utan att se bort mot skrivbordet. Den äldre mannen såg tankfullt mot dörren som slagit igen bakom dem.
   När de kom ut från biblioteket och gick över torget märkte de hur den varma vinden drev musiken från badortshotellet genom kvällen. Det skymde nu.
   —Ska vi inte bada i kväll, sa pojken.
   —Nej. Jag har ingen baddräkt med mig.
   —Kan vi inte gå dit vi brukar bada ... Han blötte läpparna. — ... nakna?
   —Nej, sa hon. Gå hem nu. Jag vill vara ensam en stund.
   —Men jag kan inte komma hem ensam. Vad ska jag säga till mamma ... ?
   Hon såg på honom, spefullt, och han vred huvudet bortåt, så att han kom att stirra genom gatans klyfta ner i hamnen.
   —Säg åt din mamma att —. Nej gå nu.
   —Ska du inte följa med hem och läsa? Vi kan sitta och läsa hela kvällen om du vill, sa han. Och sedan, triumferande:
   —Jag har den i fickan!
   —Vad har du i fickan.
   —Boken som du ville låna. Jag tog den.
   Han stod med boken i handen, framsträckt mot henne.
   —Dummer, sa hon. Lilla förbannade dummer.
   Hon tog boken ifrån honom och gick tillbaka mot biblioteket.
   Bibliotekarien satt och stirrade framför sig genom fönstret ut mot torget när dörren öppnades. I det plötsliga tvärdraget när flickan kom in blåste ett papper från hans bord ner på golvet framför honom. När flickan såg det gick hon fram och tog upp det. Hon la papperet på skrivbordet, prydligt, med skriften vänd till honom så att han kunde läsa den därifrån han satt. När hon märkte att han såg på boken hon höll i handen gick hon bort till hyllorna. Den skulle stå överst och hon fick dra fram stolen för att nå upp. Hon sparkade av sig skon och stod på ett ben på stolen och sträckte sig för att räcka.
   —Ska ni inte låna boken, sa han från skrivbordet. Det är en bra bok.
   Hon stod på stolen och utan att vända sig om tog hon fram boken igen och hoppade ner på golvet. Hon tog stolen och gick bort med den till dess plats vid bordet, på tå på den nakna foten för att inte halta. Hon la boken på bordskivan medan hon sköt in stolen under bordet, utan att skrapa med stolsbenen. Hon tog boken från bordet, stack foten i skon på vägen bort till honom och när hon var framme vid skrivbordet hade hon vikit upp pärmens baksida så att kortet satt i sin ficka där när hon la boken framför honom.
   —Det är en fin bok, sa han. Den kommer ni inte att ångra att ni lånar.
   Han lyfte locket av bläckhornet och stack ner pennan. Han frågade efter hennes namn, efter hennes adress här och sedan efter hennes vanliga adress. Då hon sa den talade han om att han bott i den staden. Han frågade efter en del personer och när hon sa att hon kände igen några skvallrade de en smula om dem. Sen berättade han om staden sådan den såg ut innan hon var född, och flickan tyckte det var behagligt att lyssna till den äldre mannens röst. När han såg på klockan fann han att han borde ha stängt biblioteket för en kvart sen. Han slog igen fönstret bakom sig och när han började sätta böckerna som legat på skrivbordet in i hyllorna igen hjälpte hon till. Hon gick omkring med en trave böcker i famnen och satte in dem på sina platser, i bokstavsordning. När de var färdiga tog han sin hatt från hängaren och stod med fingret på strömbrytaren.
   —Ni tog väl boken? sa han.
   —Gud vad jag är dum, sa hon, rev stolen från bordet, klev upp med skorna på och tog ner den lilla gula boken, skrattande.
   —Jag kan ta den så länge — så den kommer härifrån, sa han och stoppade ner den i sin kavajficka åt henne.
   Pojken som hela tiden suttit på bänken vid torget, väntande, reste sig när han såg flickan i dörren och började gå henne till mötes, men då han såg ljuset i fönstret släckas och bibliotekarien komma ut på gatan hejdade han stegen och fick se den äldre mannen sluta upp vid hennes sida. Han stod så, utan att röra sig ur fläcken, och såg dem försvinna runt hörnet.
   Där han stod kände han av värmen kväljande. Vindpustarna som kom svagt var heta och lindrade inte, bara förtätade luften omkring honom. Då han strök håret ur pannan fick han handen blöt av svett.
   När mannen och flickan kom till huset där mannen bodde och han tackade för sällskapet gick pojken bort över torget, fortfarande utan att fatta. När bibliotekarien hittade den lilla gula boken i fickan och begynte läsa i den var flickan framme vid sommarvillan och började gå uppför stenplattorna. När pojken som tagit av sig rocken i den tunga kvällsvärmen gick ner mot hamnen och såg fyren blinka där ute stod flickan framför hans mamma och visste plötsligt inte hur hon skulle förklara att hon kom hem ensam.
   
   Ur "Kyssas", Bonniers, 1952

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki