Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ballongen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av W. E. Johns

Biggles 04.jpg


   Kapten James Bigglesworth stannade med högkvarterets bil några centimeter bakom en »tjänstekärra», som just stannat utanför restaurangen »Chez Albert» i den avsides liggande byn Clarmes. Då han steg ur vagnen hoppade kapten Wilkinson från 287-divisionen vigt ur den andra. Biggles betraktade honom förvånat.
   —Hallå Wilk! ropade han. — Vad katten för dej hit?
   —Vad gör du här? parerade Wilkinson.
   —Jag har kommit — Biggles gjorde en paus — jag har kommit för en liten affär, sade han glatt.
   —Så lustigt, det har jag också, grinade Wilkinson, och jag var först i kön. Biggles, du har missat bussen
   —Så förbaske mej jag har, skrek Biggles med hetta. — Vi har upptäckt det — och du håller fingrarna borta, Wilks.
   —Aldrig i livet, svarade Wilkinson bryskt. — Först till kvarnen får först mala. Du går och flyger din längtande Camel. Med dessa ord gjorde han en rörelse mot dörren, men Biggles var honom för snabb, fick tag i honom och tillsammans tumlade de med ett brak i backen. Hur detta skulle ha slutat är svårt att säga, om inte en elegant bil stannat bredvid dem. Det var ingen mindre än överste Raymond som steg ur och nu med förklarlig förvåning betraktade de bägge officerarna genom sin monokel.
   —Gentlemen! Officerare! Nej, det kan inte vara sant, sade han lugnt, men med bitande sarkasm, vilken kom de båda kravlande officerarna att rodna häftigt. — Finns det inga fiender kvar i luften eftersom ni måste puckla om varandra på gatan? Nå, fortsatte han allvarligt, vad gäller saken?
   —Saken är den, började Biggles, att Batty — det är Batson i min grupp — kom förbi här i går morse efter en nödlandning och han gick in här — hm — eh — jag förmodar för att få en drink. Under konversationen med värden, M. Albert, fick han veta att denne hade kvar ett parti wisky. En engelsman hade före kriget bott på slottet d'Abney en säsong och för hans skull hade värden rekvirerat varan. Nu fanns det kvar i källaren fjorton flaskor — infodingarna dricker inte wisky — till förkrigspris, 5 francs femtio per flaska. olyckligtvis hade Batty — jag menar Batson — inte mer pengar på sig än till en flaska, så jag måste kila hit för att hämta resten. Men det tycks som om Batt Batson varit på en hippa — mässafton hos 287-divisionen i går kväll och då babblat om saken, eftersom jag finner kapten Wilkinson här. Jag antar ni håller med om, sir, att eftersom en officer tillhörande 266-divisionen gjort fyndet, varan rätteligen tillhör oss, slutade Biggles, betraktande sin vedersakare med kallt förakt.
   —Nå, sade översten efter en stunds tystnad, om det är tvistefröet, så kan jag skipa fred. Flaskorna är borta.
   —Borta, skrek Biggles förskräckt. — Alla?
   —Jag är rädd för det, sade översten sorgset.
   —Kan ni förstå hur en man har samvete till att ta allt och inte lämna något åt andra, sade Biggles bittert. — Vet ni vem det var, sir?
   Översten dröjde litet med svaret. — Ja, för att vara uppriktig — det var jag. Det ryckte misstänkt i hans mungipor.
   Biggles blev först röd sedan vit. Wilkinson ämnade slå till ett gapskratt, vilket dock förvandlades till en suck, då överstens blick föll på honom.
   —Ni förstår, fortsatte översten, även jag var gäst hos 287-divisionen i går kväll och av fruktan för att wiskyn skulle falla i ovärdiga händer hämtade jag den på hemvägen. Jag har nu kommit for att betala den.
   Biggles andades tungt men sade ingenting. Överste Raymond betraktade honom med sympati och sken sedan upp som om han fått en god ide.
   —Jag ska vara rättvis i den här saken. Hör på, vad jag har att säga, började han.
   —Jag vet! Singla om den, inföll Biggles ivrigt, letande i fickorna efter ett mynt.
   Översten skakade på huvudet. — Nej, sade han, jag har ett bättre förslag. Känner ni båda till ballongen över Duneville?
   Biggles visade tänderna i ett glädjelöst leende. — Om! Jag skulle tro det. Då jag blir trött på livet kommer jag att flyga på en halv mils avstånd från den där korven. Det är allt som behövs.
   Wilkinson nickade. — Du behöver inte gå så nära ens, Biggles, sade han. — Kom bara på en mils avstånd-från draken och du får se, hur liemannen slår upp dörren på vid gavel.
   —Är det så, får det vara, sade översten och gjorde en ansats att gå in på restaurangen.
   —Ett ögonblick, sir! Vad var det om ballongen? skrek Biggles ängsligt.
   —Vad jag ville föreslå var detta, fortsatte översten. — Strängt oss emellan kan jag tala om att infanteriet ska göra en attack. Vi ska göra omfattande trupprörelser och den där observationsballongen måste ner och förbli nere. Jag överlämnar sex flaskor av den där wiskyn, fritt och gratis, till den officer, som häller ballongen på marken under de närmaste timmarna. I dag är det söndag — tiden utgår klockan tolv i morgon. Vi har följande poängräkning. Att tvinga dem hala ner ballongen — tre poäng, om den skjutes i brand — fem poäng. Mina observatörer håller ögonen på den hela dagen. Ni vet, lika väl som jag, att om den blir nedskjuten dröjer det bara några timmar tills där är en ny. Duneville är en viktig observationsplats för fienden.
   —Vill ni påstå, att ni var rättvis nu, sir, sade Biggles skeptiskt. Överste Raymond ignorerade frågan. — Neddragen — ett försök — tre poäng, nedskjuten — mål — fem poäng — glöm inte det. Han vände sig om i dörren till restaurangen, med ett brett leende. — Den officer som tillfångatar ballongen gör storslam och får sex flaskor. Adjö.
   Under en hel minut stirrade de två gruppcheferna fascinerat på den stängda dörren, sedan återvände Biggles till bilen. Med foten på startpedalen sade han till Wilkinson:
   —Du håller ditt förbaskade glashus ur vägen. — Det var en anspelning på S. E. 5-an, vilken var utrustad med ett heltäckt vindskydd.
   —Och du håller den oljedrickande dromedaren där den hör hemma, bet Wilkinson av, hänsyftande på Biggles Camel.
   Inne på restaurangen smuttade överste Raymond på förkrigswiskyn med kännarmin, medan M. Albert packade in tolv flaskor i en låda. — Om jag inte misstar mig, myste översten, så är den tyska ballongen borta i rätt tid — i mycket rätt tid. — — -
   Klädd i sin läderjacka var Biggles en timme senare på väg mot hangarerna. I sin ficka bar han en skriftlig order på att han skulle attackera Dunevilleballongen, en order som tillät honom att använda Buckingham — explosiva — kulor, förbjudna vid dödsstraff enligt krigslagarna, vid andra tillfällen. Krigslagarna iakttogs inte alltid under det stora kriget, men denna order skulle skydda honom för obehag, om han föll i fiendens händer. Han stannade framför en Camel, som mekanikerna ivrigt arbetade på.
   —Vad har ni för er, sergeant? frågade Biggles befälhavaren.
   —Bara en grundlig översyn, sir, medan ni var borta. svarade sergeanten. — Hon är klar om en timme.
   Biggles rynkade ögonbrynen men sade ingenting. Han var besviken över att finna, att hans maskin inte var klar, men han ville inte säga något som kunde såra mekanikerna. — Fyll patronbanden med Buckingham enligt denna order, sade han, då han satte sig för att vänta.
   —Ska ni skjuta ner ballongen, sir? Biggles nickade. Sergeanten ryckte på axlarna och sade ingenting mera.
   Äntligen blev maskinen klar. Biggles, förargad och otålig, gick upp och satte av mot fronten, stigande hela tiden i riktning mot Duneville. Det tog honom inte många minuter förrän han såg sitt mål. Där var den, detta vanskapliga odjur, fem mil avlägsen och 1,500 meter under honom. Försiktigt cirklade han emot den medan han grundligt undersökte luften och marken runt omkring. Han kunde ingenting se, men han visste säkert, att om han närmade sig på en mils avstånd skulle hela luften vara som en malström av eld och stingande metall. Han ryckte till. Högt över ballongen syntes en liten prick, omgiven av svarta rökmoln och små uppflammande lågor. Biggles svor till och rusade till platsen. Han hade nu känt igen maskinen som en S. E. 5-a.
   —Att flyga i detta brinnande inferno for en låda wisky, muttrade han. — Han måste vara tokig. S. E. 5-an störtade ner i en nästan vertikal dykning, vacklande som en sårad sparvhök och med småstycken av vingarnas material lösryckta. Raskt hade den handlat men ballongens besättning hade varit ännu raskare, och »korven» var på marken innan S. E. 5-an hade nått den. Maskinen rätade upp sig i en zoom och då den passerade Biggles, sköt Wilkinson upp sina glasögon och sträckte ivrigt upp tre fingrar.
   —Tre poäng, eh, muttrade Biggles. Han satte tummen mot näsan och spärrade ut de övriga fingrarna på ett talande sätt. Wilkinson grinade och med en avskedsvinkning, vände han hemåt. Biggles klättrade misslynt högre upp.
   Under en timme cirklade han runt för att se, om ballongen åter skulle släppas upp, men det syntes inga tecken på att så skulle ske. Och han visste varför. — De vet att jag hänger omkring här och snart har de väl sänt efter en svärm av sina egna för att fösa bort mig. Jag måste hitta på något annat.
   Han återvände till aerodromen, fyllde på nytt bränsle och flög sedan åter över fronten, nu fyra mil längre bort. Under tio minuter fortsatte han rätt in i fiendelandet, gjorde sedan en stor båge och närmade sig ballongen från den egna sidan av linjerna. Han spanade ängsligt framför sig och hjärtat hoppade högt, då hans blick föll på den oformliga gassäcken, som svängde framför honom. Instinktivt såg han uppåt, för att se, om där fanns några skyddande maskiner. Så drog han häftigt efter andan.
   Tre Fokkers trippelplan kom ned i en brant dykning, men inte åt hans håll. Följande deras kurs, såg han en S. E. 5-a, vilken tydligen nyss upptäckt faran och nu satte av mot hemmet. — Det är Wilks, tänkte Biggles. — Han har haft samma tanke som jag, är efter korven igen och har blivit överraskad. De får honom. De har 1,000 meters större höjd — han hinner aldrig till fronten. Men för mej ligger kusten klar; jag får aldrig mer ett sådant tillfälle. Det gäller Wilks eller ballongen — förbaskad otur — jag kan inte lämna gamle Wilks i sticket. I en visslande dykning satte han av neråt i Fokkerplanens kölvatten.
   Han nådde den närmaste Fokkern nästan samtidigt som ledaren — Fokkernas — sköt mot S. E. 5-an. Och då var de svartkorsade maskinerna så upptagna av sin jakt, att de inte hade tid att se sig om. Biggles höll inne med sin eld, tills han bara var några meter från det närmaste fiende-planet. Men då överöste han det från stjärten till propellern med en mördande salva. Trippel-planet slog sakta runt. Då de hörde skotten, svängde de båda andra Fokkerna och virvlade runt, lämnande S. E. 5-an att fritt fortsätta hemåt. Med iskallt lugn sköt Biggles som en blixt ner på den enas stjärt och i nästa ögonblick virvlade de tre maskinerna runt i en trång cirkel. Fokkerna försökte genast, som han väntat, komma i höjden och det skulle också lyckas för dem. — Jag är i knipa nu, mumlade han, då den översta Fokkern rätade ut för att kommer ned på honom. Han rätade upp Camelen för att möta attacken framifrån.
   Vad var detta. En S. E. 5-a var över dem alla och kom farande som en komet mot Fokkern, med kulorna sprutande som två eldkvastar från piporna. Fokkern vände och dök med S. E. 5-an efter sig. — Bravo, Wilks! grinade Biggles. — Det där rensade luften. Han såg sig om efter det andra trippel-planet, men det var redan en mil borta.
   Då kom han att tänka på ballongen. Var fanns den? Åh, där, fortfarande i vädret, knappast en mil avlägsen. Just då Biggles satte nosen mot den, tycktes dess besättning gissa sig till hans avsikt och ballongen började vindas ner. Ett svart rökmoln blossade upp framför Biggles, men han ändrade inte sin kurs. Han flög genom en hagelskur av krevader och kulspruteeld, med varje nerv spänd och med ögonen på den böljande ballongen. Två hundra meter — hundra — femtio — av ståndet minskades hastigt. — Jag jagar åtminstone inte en and, muttrade Biggles, då han tryckte på avfyraren. Han hade en svag vision av att observatörernas fallskärmar vecklade ut sig, när de hoppade ut från korgen. En kolossal eldkvast slog ut och Biggles virvlade uppåt i en vanvettig zoom i riktning mot fronten.
   Han drog en lättnadens suck, då han var över. En S. E. 5-a uppenbarade sig vid hans sida och piloten vinkade en hälsning. Biggles drog av sig handsken och sträckte upp alla fingrarna i luften. — Det kommer inte att vara några flera ballonger i dag, sade han for sig själv och såg bort mot den dalande solen.
   Då han landade lämnade »Watt» Tyler, adjutanten, honom ett papper. — Meddelande till dig från högkvarteret — har nyss kommit in, sade han. — Förbaska mej, om jag begriper det.
   Biggles kastade en blick på telegrammet och grinade. »Ställning 5-3, er fördel», läste han. Initialerna voro överste Raymonds.
   —Trött på livet, Biggles?
   Biggles såg upp från sin stridsrapport och varseblev hur major Mullen dystert betraktade honom.
   —Varför, sir? frågade han.
   —Du har varit på ballong-jakt, sade chefen.
   —Det är sant, sir. Jag hade en liten uppgörelse med korven vid Duneville på eftermiddagen, medgav Biggles.
   —Jag förstår, sade chefen. — Om du är led på det här livet så fortsätt bara. Du får ballong-feber och du är slut på en vecka, du vet det lika väl som jag. Var ingen dåre, Biggles. Lämna dem i fred. — Men jag ser, att vinden har vänt och blåser rätt in mot våra linjer. Sluta din rapport och ge katten i den där infernaliska draken, tillade han i det han lämnade rummet.
   Biggles balanserade med pennan, medan en idé slog honom. Vinden blåste rätt in över våra linjer var det. Han sprang till fönstret och tittade på vindflöjeln.
   —Gud! Det är verkligen så, mumlade han och satte sig åter ned, i djupa tankar. Vad var det överste Raymond hade sagt? — Var och en som fångar ballongen räknar storslam och får de övriga sex flaskorna. Du milde, grinade han. — Jag undrar om det är möjligt? Om jag kunde skära av kabeln skulle ballongen blåsa över till oss. Kablar har slitits av genom splitter förr. Jag undrar — —
   Han rusade iväg till närmaste ballong-förband och tillbragte en halvtimme där med att ställa allehanda frågor till en ballong-officer. Så återvände han till aerodromen i djupa tankar. Han uppsökte sin sergeant.
   —Vad har vi för bomber, sergeant?
   —Endast tjugu-pundare, Coopers, sir, svarade denne och betraktade honom undrande.
   —Inga grövre?
   —Nej, sir.
   —Jaså. Tror ni, att min Camel kan bära en 112-pundare? frågade Biggles.
   —Kan nog bära den, sir, om den kan monteras på bombstödet. Men ni kan inte kasta maskinen hit och dit med en sådan last, grinade sergeanten.
   —Varifrån kan vi få en?
   —På 297-divisionen vid Arville. Om ni ger mig en rekvisition, ska jag skaffa en till i morgon.
   —Vill ni göra det åt mig, sergeant — och greja den i natt. Jag lyfter vid gryningen i morgon. Jag önskar den med fem sekunders tändning, om ni kan ordna det.
   —Jag ska klara saken, sir.
   Nöjd med kvällens arbete gick Biggles tidigt till sängs.

   Vid den första morgonrodnaden satt Biggles i sittrummet och värmde sin motor. Sergeanten hade hållit ord, bomben fanns påmonterad under flygkroppen. Vindomslaget hade fört med sig låga moln och Biggles såg ängsligt på dem. För mycket moln skulle fördärva sikten och ballongen skulle inte släppas upp.
   Camelen behövde en lång start för att komma i luften med sin ovanliga last, men väl uppe märktes knappast något ovanligt vid gången, om inte möjligen manövreringen blivit en aning trögare. — Det här är det vansinnigaste jag någonsin gjort, sade Biggles för sig själv, då han styrde mot fronten. — Om jag klarar av det här, blir jag nykterist. Då han närmade sig Duneville såg han att ballongen just släpptes upp, men följande samma taktik som föregående dag, svängde han och for över fronten några mil längre bort.
   Ballongen var rätt framför honom nu och Biggles svor till då han fick syn på en ensam S. E. 5-a längre västvart. Den hade en hel linje av luftkrevader efter sig. Biggles satte nosen neråt och började sin »häcklöpning» i riktning mot korven, som nu var högt över honom. Han hörde det svaga ljudet av maskingevärseld, då han for över fiendens reservlöpgravar, men han bekymrade sig inte om det. Det var endast en sak han fruktade och det var att av misstag med vingspetsen träffa ballongkabeln; den var endast fingertjock och mycket svår att se. Med hjulen nästan nuddande marken for han mot den lilla klungan markpersonal vid kabelns jordfäste. Han såg dem vända sig mot honom, rusa undan och kasta sig ner för betäckning — och så var han över dem. I sista minuten slängde han sin Camel ur vägen för kabelvinschen, drog i bombspaken och steg brant upp i luften, vacklande hit och dit då han satte kurs mot fronten. Då han nått jämförelsevis trygghet, såg han sig om. En stor rökpelare utmärkte platsen, där bomben hade kreverat, men ballongen syntes inte till någonstans.
   Biggles brydde sig inte om luftvärnet, som alltjämt sökte träffa honom, utan sköt upp glasögonen och såg sig omkring med förvånad min. En skugga högt uppe tilldrog sig hans uppmärksamhet och ett förvånat utrop for över hans läppar. Ballongen, fri från sina fjättrar, hade skjutit upp till tre eller fyra tusen meters höjd och seglade redan över »ingen-mans-land». Han såg inga fallskärmar och antog att observatörerna i häpenheten alltjämt befann sig i korgen. Långt bort såg han hur S. E. 5-an dök mot fronten där ballongen normalt skulle befinna sig. Biggles grinade. — Fågeln har flugit sin kos, mumlade han, då S. E.-piloten svängde runt, uppenbarligen förbryllad. Men då den började stiga igen, förstod Biggles att hans ballong blivit spårad av den skarpögde eskaderchefen.
   Biggles nådde ballongen först, vinkade en hälsning till besättningen, som var ivrigt upptagen av något inne i korgen och sedan avfyrade han en varning med ljuspistolen mot den annalkande S. E. 5-an. Biggles gissade vad som hade hänt ballongen. Då kabeln skurits av, hade ballongen skjutit upp tills den automatiska säkerhetsanordningen verkat, då den avlämnat gas, så att inte ballongen skulle explodera. Observatörerna hade blivit så överrumplade, att de inte genast använt fallskärmarna och nu, då de såg att det var för sent, att de under alla förhållanden skulle passera fronten och bli tillfångatagna, hade de beslutat stanna kvar och föra sin ohanterliga farkost till marken.
   Nu. öppnade de ventilen och förlorade snabbt höjd, vilket var precis vad Biggles hoppats skulle ske. Han visste lite om ballong-navigering, men tillräckligt för att förstå vad de två männen i korgen hade för sig. Ballongen skulle falla allt snabbare och nära marken kunde besättningen reglera farten genom att kasta ut barlast. Sedan skulle de medelst ankaret få fäste på marken, tömma ballongen på gas och slutligen helt sakta sjunka till jorden. Det gick precis som Biggles förmodat. Tätt över marken flöt ballongen ut som en jättestor svamp och lade sig sedan lugnt ned. Biggles landade på ett fält i närheten och S. E. 5-an några ögonblick senare. En bil hejdade dem, då de skulle över en väg, som skilde dem från det tillplattade monstret. överste Raymond hälsade på dem.
   —Vem har gjort det där, skrattade han och pekade mot ballongen.
   —Min fånge, sir, grinade Biggles. — Jag gör anspråk på storslam och tolv flaskor. Det kommer inga fler ballonger upp vid Duneville i dag.
   —Ni har vunnit, skrattade översten. — Hämta dem hos »Chez Albert». De är betalda.
   —Var? sade de båda piloterna samtidigt och stirrade. — Menar ni, att den där wiskyn varit där hela tiden? tillade Biggles litet respektlöst.
   —Spelar ingen roll, sade översten blidkande. — Ni kommer i alla fall att ha kopparslagare i morgon.
   —Jag ha kopparslagare, sade Biggles förnärmad. Jag dricker aldrig wisky.
   Översten såg förundrad på honom. — Men varför — —?
   —Ni förstår, sir. Det är mässafton i morgon. Och jag tänkte, det skulle bli allmän traktering. Vill ni komma, sir? Och du, Wilks, kommer naturligtvis.
   —Var säker på att vi kommer, skrek bägge officerarna på en gång.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki