Fandom

Svenskanoveller Wiki

Barnkalaset

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Torbjörn Elensky

PÅ MORGONEN VERKADE allt som vanligt. Solen strålade och de enstaka moln som seglade fram över himlen fördjupade bara dess blåhet. Svalorna flög högt över hustaken medan sopbilarna bullrade, pyste och skälvde fram genom gatorna, från hus till hus, och soporna slängdes in mellan deras malande Moloch-käftar.
   När skolorna ringde in och de snälla eleverna stod i prydliga rader utanför klassrummen verkade fortfarande allt som vanligt. Alldeles som vanligt. Men denna morgon var i själva verket början på en dag som var början på en vecka som var början på en månad som var början på en lång tid då ingenting varken var eller verkade som vanligt. Först var det en vanlig åttaårig flicka som var duktig på matematik som kom av sig och snävade på hopprepet så hon damp i backen och glasögonen flög iväg och hon slog ansiktet i asfalten så tänderna — men, det gjorde inte så farligt ont. Det konstiga var att asfalten hon fick i munnen hade en så underlig smak. Hon kunde inte komma på vad det var. Hon kände väl igen smaken, men hon förstod den inte. Asfalten täckte hela skolgården, utom en liten stensättning med några träd och bänkar precis framför skolsysterns mottagning.
   Den matematiskt begåvade flickan luktade på asfalten — så smakade hon lite på den igen, frivilligt denna gång, och faktiskt... den smakade precis som (även om hon hade svårt att tro det): saltlakrits. Hon kände på den, smakade ytterligare en bit och måste mot allt förnuft konstatera att den smakade just precis exakt som saltlakrits.
   Några pojkar, som brukade busa men som egentligen var snälla, kom fram till henne när de såg att hon inte hade rest sig efter att hon trillat och hon, som fortfarande inte helt vågade tro sina smaklökar, berättade för dem vad som hänt. Först tänkte de springa vidare när de upptäckt att det inte var nåt fel på henne, men hon ropade att de måste verkligen smaka, och hon ropade så starkt och så övertygande att de faktiskt satte sig på huk bredvid henne, tog upp små bitar av asfalten, luktade på dem och stoppade dem i munnen. De hade naturligtvis inte trott henne. Inte ens när de stoppade asfalten i munnen gjorde de det annat än för att driva med henne — men de kunde ju inte undgå att känna, när de rullade asfaltbitarna mellan tungan och gommen, och försiktigt prövade dem mellan tänderna, att faktiskt, faktiskt: det smakade saltlakrits.
   Det ringde in till lektion igen, men ett rykte sprids fort mellan eleverna och när klockan kallade till nästa rast fylldes skolgården av elever som satt på huk, på knä, eller till och med låg ner på marken och åt av asfalten. Stora stycken som de inte orkade äta genast stoppade de ner i sina skolväskor till senare och rastvakten som stod och pratade med en lärarkollega hann knappt reagera innan en liten pojke råkade bita henne i foten. Då såg hon först ner på honom, som var alldeles svart runt munnen, sedan ut över skolgården som såg ut som ett månlandskap; den var alldeles skövlad. Och överallt låg det barn med uppsvällda magar.
   Rastvakten rusade in i skolan för att tillkalla vaktmästaren, skolsyster, rektor, kollegium — Herregud! Vad är det som har hänt? Nån har förstört skolgården och alla barnen verkar sjuka! Vad är det som har hänt? Hon rusade fram och tillbaka utan att lyckas göra sig förstådd, och under tiden gick den matematiska flickan, som inte var så förtjust i saltlakrits egentligen, fram till den bruna skolfasaden och luktade försiktigt på den — de snälla buspojkarna såg henne och kom fram till henne med frågande miner då hon strök prövande över fasaden med högerhanden, luktade igen, så bröt loss en liten bit som hon försiktigt stoppade i munnen och sög på en stund innan hon vågade bita till; smulorna yrde ur munnen på henne när hon triumferande utropade: "Det smakar pepparkaka! Det bästa jag vet!" Och hon och pojkarna skrek och hoppade och bröt loss stora stycken som de proppade i sig och snart var andra elever framme och det dröjde inte länge innan fasaden var helt förstörd så högt de kunde nå.
   Då kom rektor, lärarna, skolsyster, vaktmästaren och bespisningstanterna alla ut, förskräckta över brakandet i skolan. De trodde ju självklart inte sina ögon när de såg alla barnen stå och äta på skolan, och inte bara skolan längre utan nu fanns det flera pionjärer som ledde provsmakningar på cykelställ, bilar, stenplattorna och träden utanför skolsystems mottagning, stuprör, klätterställning, bollplank, fönster, och så småningom bänkar, tavlor, pennor, böcker, block, dörrhandtag, fönsterbeslag, papperskorgar, städvagnar, kopieringsmaskiner, datorer, katedrar och allt, allt slank ner i barnsvärmens magar. Fler barn i alla åldrar anslöt sig och när skolan var uppäten till grunden (ja, grunden också, som smakade hasselnötscrème) spreds de över stan.
   Skolans personal hade snabbt tvingats acceptera att barnen inte kunde stoppas så på rektorns rådiga inrådan hade de evakuerats till en närbelägen brandstation - ingen kunde ju garantera att barnen inte skulle börja äta också på dem, ja, hade inte den där pojken bitit rastvakten i skon? Brandmännen och poliserna hade lika svårt som de själva tidigare haft att tro på historien om barnen som åt på skolan, men till slut gick i alla fall brandinspektören med på att åka en sväng runt skolan tillsammans med rektor, rastvakten och skolsystern. Rastvakten hulkade med skälvande axlar medan brandinspektören lockade fram sitt allra manligaste, myndigaste och samtidigt mest omtänksamma jag. De mötte redan spridda barngrupper som rörde sig genom gatorna - och brandinspektören måste ju erkänna att det såg underligt ut: det verkade faktiskt som de bröt loss bitar av husen, ur trottoaren och från parkerade bilar och stoppade i munnen. Det såg ut som om de åt. Men när han ville stanna bilen för att stiga ur och prata med några pojkar som tillsammans med en glasögonprydd flicka stod och höll på med något runt en parkeringsautomat åt?! - vägrade de andra i bilen att gå med på det - och han lydde dem.
   När de kom fram till platsen där skolan legat var den alldeles öde. Brandinspektören trodde först att han kört fel, men rektorns förbannelser, rastvaktens gråt och skolsysterns tystnad räckte för att övertyga honom. Med gasen i botten vände han om mot brandstationen. Samtidigt som han fingrade på sin mobiltelefon och undrade vad han skulle göra. Han ringde till stationen för att mobilisera mannarna. Gatorna var fulla av ätande barn bland bilvrak och husspillror. Förödelsen ökade i fullkomligt rasande fart. Fan också! Ingen som svarar på stationen. Han slog numret igen. Telefonen bara surrade svagt. Nu gick inte ens signa-lena fram.
   Plötsligt fastnade framhjulen i en grop i gatan och bilen stannade tvärt. Ett blont huvud stack upp utanför bilrutan - det var ett barn som tittade in på dem samtidigt som det tuggade i sig en massa mångfärgade elkablar som det höll i hela handen. Ett konstigt ljud hördes från bakluckan och när brandinspektören vinklade backspegeln för att se vad det var såg han några barn som glupskt tuggade i sig baklyktorna och stötfångaren. "Vi måste härifrån!" skrek han till de andra, smällde upp sin dörr, klev ur bilen och ut på den söndertrasade gatan just som ett kvarter intill rasade samman i ett moln av kakao.
   Han sprang mot stationen. Han såg andra vuxna som irrade runt på gatorna. Somliga på jakt efter sina barn. Andra efter sina hem. Stationen var borta. De jordgubbssmakande brandbilarna hade lockat många barn och det hade gått fort. Han kände igen en ung brandmän som satt på platsen där brandstationen stått. Det var den ende vuxne inom synhåll. Alla de andra var försvunna. Brandinspektören frågade honom vad som hänt, men han fick inte ett vettigt ord ur honom - han bara mumlade för sig själv så som i trance: "Min egen son, min egen son åt upp mina stövlar, min egen son, min egen son..."
   Brandinspektören var en praktisk man - trodde han; men vad hjälpte det?
   När mörkret föll fanns det bara smulor kvar av staden och barnen hade dragit vidare - kanske sökte de föda någon annanstans nu. Små grupper av människor hade samlats runt eldar runtom i staden. Ingen sade något. Ibland hördes en suck.
   Brandinspektören hade hittat några bekanta med vilka han planerade en överlevnadsstrategi. De skulle, för att sammanfatta planen, fånga in alla barn, placera dem i ett oätligt koncentrationsläger i bergen och sedan bygga upp staden igen. Men först måste de etablera kontakt med resterna av den övriga civilisationen. Det skulle inte bli lätt. Och vad fanns det för oätligt material som lämpade sig för byggen? Lever, föreslog någon, säkert inte på skämt, men dumt.
   På en äng några mil bort låg matematikflickan med sitt snälla buspojkgäng och räknade stjärnorna. Det hade hänt så mycket under dagen och de var mätta och trötta. Några hade redan somnat och de som var vakna låg och pratade med viskande röster. Det sista hon minns att hon tänkte innan hon somnade var att hon undrade hur stjärnorna smakar.

Källa: Myrstack, Bonniers 2000.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki