Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bedragarna

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: George Longdon

   Skönt att vara människa, tänkte Cutler då han hörde talas om en livsform på Jupiter som såg ut som stenar. Men man ska ju aldrig vara för säker på någonting ...
   
   ALEXIS LUTLER lyfte telefonluren och slöt öronen för tickandet av teleprintrarna i rummet bredvid.
   —Det är Alexis Cutler, sa en röst.
   Tonfallet och det hastiga, korthuggna sättet att tala var hans, och Alexis såg på appararaten som om det var en orm. Det här var tredje gången på tre dagar.
   Han tryckte ner en knapp som gjorde att samtalet togs upp på band och en annan för att varsko den vars arbete det var att spåra samtal. Rutinen var inlärd liksom det enda enstaviga ordet son inte uttryckte något:
   —Ja?
   Några minuter gick och sedan avslöjade en knäpp att den andra lurten lades på. Han svor för sig själv och tryckte på knappen på lokaltelefon
   —Källarvåningen där?
   Ett kort dröjsmål, sedan: — Ja, mr Cutler.
   —Har ni någon aning om var det samtalet kom ifrån?
   —Nej. Han ringde av för fort ...
   —Kände kanske igen min röst. Upplys mig om något kommer fram.
   Alexis knäppte av och såg bistert på sitt läskpapper. Unge Clive hade inte haft en chans där nere i källarvåningen bland den stora byggnadens växelbord. Ingen kunde spåra ett samtal på några sekunder.
   Läskpappret var täckt med krumelurer som en psykoanalytiker antagligen gärna hade velat se. Alexis drog av det översta bladet, kramade ursinnigt ihop det och kastade det i avfallsröret. Sorlet från Jupitertelegram-byggnaden nådde hans öron, ett bikupesurr från tusen människor och maskiner. Alexis kände sig som om han var sextio år gammal i stället för trettio. Det farligaste var de gånger han inte var här ...
   Han tryckte på en annan knapp. — Är det klart att ingen tills vidare får handla efter order som jag ger per telefon?
   —Ja, sir.
   Tonen i flickans svar påminde honom om hur vresig hans röst lät.
   —Bra. Jag trodde inte ni skulle glömma det. — Han fick det att låt som en ursäkt. — Vi måste vara försiktiga tills den här affären är uppklarad.
   —Det förstår jag, mr Cutler.
   Alexis sträckte på sina långa ben och reste sig ryckigt. Hans kontorsklocka närmade sig tolv, den tid då den alltid osäkra kommunikation med Jupitercentralen var som bäst. Över sjuttio miljoner mil avlägsna skulle smala antenner på Jupiter bilda rät linje med Jorden och viska genom rymden. Den övre våningen på Jupitertelegram var till hälften fylld med den apparatur som var nödvändig för att ta emot dessa oändligt svaga signaler. Jupiter var en kylig ödemark, dess tyngdkraft nästa outhärdlig. Men, tänkte Alexis, där det fanns rikedomar, dit for människor. Några överlevde till och med och kom tillbaka med vad de hade grävt upp ur Jupiters skrovliga yta. Alexis sträckte ut sina långa armar. Det var skönt att vara människa, tänkte han, för människor åstadkommer saker och ting.
   Dörren öppnades innan han hade lagt handen på handtaget. Kapten Millrows var kortväxt och livlig. Han stängde den och såg frågande och oroligt på Alexis med sina pigga grå ögon.
   —Har du haft — ett nytt samtal?
   —Det har vi haft.
   Alexis avundades inte Millrow hans ansvar. Om något gick galet i Jupitertelegram så var Millrow den som i sista hand fick svara för det.
   —Har du ingen aning om vem det är?
   —Ingen, utom det att någon vill utge sig för att vara jag. Det skulle kunna bli komplikationer om han lyckas med det.
   Den andre knep ihop läpparna. — Faran ligger i telefonerade instruktioner som antas komma från dig. De skulle kunna verkställas innan vi misstänkte något.
   Alexis granskade Millrows ansikte och lade för första. gången märke till de spända fårorna kring hans haka, hans snabbt irrande blick och hans bistert hopdragna, buskiga ögonbryn.
   —I fortsättningen kommer det inte att ligga någon fara i det, försäkrade han.
   Millrow såg lättad ut. — Jag hörde att du har gett instruktioner om det. Mycket klokt, då en last är färdig att lämna Jupiter nästa månad.
   När Millrow gick föreföll han lättare till sinnes och Alexis kände att något hade vunnits. På något sätt kändes det inte så viktigt om gruvprojektet på Jupiter lyckades eller misslyckades, så länge han hade Millrows förtroende.

   UPPE I RADIORUMMET höll Peter Finn på att skriva ner morsetelegrammet som hade färdats genom en stor del av solsystemet. Alexis iakttog honom och förundrades över att han ens kunde plocka ut de två orden per minut ur det oväsen som signalerna var dränkta i. Peter var en trevlig karl, tänkte han. Ung för ett sådant uppdrag, blek och klen, en smula för lite energisk men tekniskt kunnig.
   —Förhållandena är förbaskat dåliga, sa Peter.
   Alexis nickade men sa ingenting därför att morsetelegrammet bara var svagt som ett duggregn på ett plåttak. Jupitercentralen stavade ut sina meddelanden genom rymden sex timmar om dagen. I sex timmar stavade Jorden tillbaka medan dirigerande apparater på Telegram-byggnadens tak svängde för att motväga planetrotationen. Klockan tolv började upplysningar om skeppningar tillbaka till Jorden komma in. Meddelandet sa att det skulle komma bestämt besked inom loppet av en vecka.
   Medan Alexis läste det undrade han varför mänskligheten satte så stort värde på sällsynta metaller. Lagrade tillsammans med nationens guld var metalltackorna bara symboler och användes aldrig för maskiner, skepp, broar eller kraftstationer.
   —Så min syster Ruth har blivit din nya sekreterare, Alex, anmärkte Peter Finn och slog ner ett skiljetecken.
   Alexis läste den avslutade meningen, en fortsättning på den eviga rapporten om lokala förhållanden. Morsen tog en paus.
   —Det har hon, sa han.
   Han kom ihåg Ruth Finn som om han hade haft ett fotografi framför sig. Ganska liten, egendomligt lik sin bror, men med en glimt i ögonen och känslig mun.
   —Du kommer att tycka om henne, slog Peter fast.
   Morsen började igen och Alexis lämnade mottagningsrummet. Peters ord påminde honom om att man inte visste att han redan hade träffat Ruth Finn — men det hade han av en händelse i den lilla gröna parken som omgav staden.
   Sommarsolen höll på att gå ner när han lämnade byggnaden och hämtade sin bil på parkeringsplatsen bakom. Fordonet hade levererats dit tre dagar tidigare medan han arbetade och det fungerade fint. Det var tänt i några fönster och de höga byggnaderna såg ut som egendomliga skelett mot en skär himmel. Medan kilometerna ven förbi grubblade han över vad det kunde finnas för något motiv för en främling att söka tränga sig in i Telegram-byggnaden. Rösten hade första gången hörts i telefonen när han oväntat hade återvänt för att hämta något han hade glömt. Sedan dess hade han gjort det till en vana att vara på kontoret vid oväntade tider.
   Det skymde över den ljustindrande staden och han körde genom vägkorsningen in på huvudgatan. Tre trafikfiler körde i vardera riktningen; framför honom blixtrade en signal från gult till rött och hejdade honom framför den stora trafikleden norrut. De korsande bilarna körde snabbt, tunnade av och Alexis fann sig sitta och stirra på en bil som var lik hans egen men äldre. I den satt en lång, smal man av samma längd och kroppsbyggnad som han själv; han hade en grå filthatt lätt nerdragen över pannan precis som han själv hade. Ljusen växlade. Han gled framåt och kände hur det ryckte till i en liten muskel i ena kinden och hur han plötsligt blev kall om ryggen av en känsla av att han utsatte sig för fara. Det andra fordonet kom lika smidigt och växlades automatiskt. Föraren hade samma drag som han själv, tänkte Alexis. Hade höga kindknotor, magert ansikte, mörkt hår ... hade samma ansikte som han!
   Chocken vid igenkännandet gjorde att han nästan körde in på motsatta körbanan. Den levande avbilden av honom själv gled förbi och var försvunnen. Alexis bromsade och slingrade sig genom filerna åt sidan. En korsning gav honom plats att vända, men han var tvungen att åter vänta på ljussignalerna. När han var förbi dem ökade han farten, byggnaderna gled förbi och han letade framför sig efter den andres guppande röda lyktor. En sexhjuls lastbil rullade framför i den långsamma trafiken, han blev ilsken men var tvungen att vänta. När han slank förbi var vägkorsningen i sikte, de gula ljusen sken nu klart och han insåg att han inte hade någon chans. Fyra vägar gav en möjlighet på fyra att välja rätt. Han ansåg att oddsen var för dåliga och körde tillbaka hemåt.

   HAN LÄMNADE bilen i det allmänna garaget i källarvåningen, skyndade genom vestibulen och tog hissen till sin lägenhet fem trappor upp. Dörren slog igen med en smäll bakom honom och han stod med händerna djupt nerstuckna i rockfickorna, axlarna hopsjunkna och käken skälvande. Det var obehagligt att finna att någon talade med exakt samma tonfall som en själv, tänkte han. Men ännu värre var det att veta att man hade en fullständigt lik dubbelgångare!
   När det slog honom hur viktig hans upptäckt var blev han stel. Den andres bil hade kört ut ur staden. Där det misslyckades med telefonsamtal kunde det lyckas med personlig kontakt — och den risken kunde tas av någon som kände byggnaden väl. Kanske kunde han ha valt den högra vägen och med framgång fullföljt jakten, tänkte Alexis.
   Han skyndade in i sitt arbetsrum, ryckte upp telefonluren och slog numret tal Jupitertelegram-byggnaden. Linjen var död. Han smällde i luren, insåg att irritation inte skulle få den att åter fungera och gick tillbaka till hissen. Han kom ihåg att han hade använt apparaten samma morgon och att den då hade fungerat.
   Telefonen i kiosken i vestibulen fungerade och efter ett par ögonblick hörde han flickan i Telegram-byggnadens växel.
   —Var snäll och koppla mig till Cutlers rum.
   Spänningen gjorde att hans röst lät lite egendomlig även i hans egna öron. Det knäppte till, det blev en paus och sedan:
   —Det här är Alexis Cutler.
   Alexis såg hur hans knogar vitnade, och slappnade av då han var rädd att plasten kunde krossas i hans grepp. Han undertryckte sina motstridiga känslor och fuktade läpparna.
   —Hur länge är ni kvar, mr Cutler?
   Han hoppades på en halvtimme — tillräckligt för att han skulle hinna åka tillbaka till byggnaden och ställa bedragaren, som nu satt i hans skrivbordsstol, mot väggen.
   —Bara en liten stund för att sköta om något jag hade glömt. Lögnen skulle godtas, tänkte Alexis. De anställda skulle tro att han själv hade återvänt oväntat.
   Det knäppte till i luren och han hörde Millrows röst. — Ville ni bestämma tid för ett samtal?
   Alexis svor för sig själv. Det var rutinen! Millrow uppehöll honom med prat medan unge Clive i källarvåningen febrilt sökte spåra samtalet! Den andre Alexis Cutler skulle sitta tillbakalutad i sin stol och se förargad ut.
   —Ja? — Millrows röst var som honung. — Jag ska gärna hjälpa er om jag får veta vad ni önskar. Bortkastad tid, tänkte Alexis. Han lade på luren och förbannade den andre Alexis Cutler för att han var skicklig nog alt lyckas.

   HAN VAR HALVVÄGS till bilen när han kom ihåg automatpistolen i sitt arbetsrum, en relik från pojkårens vanvett. Han kunde se den ligga prydligt svartglänsande i högra skrivbordslådan, som om han hade ett fotografi av den i hjärnan. Bara en 22:a, tänkte han, då han for upp i hissen men den hade klyvt centimetertjocka plankor bakom måltavlan.
   Skrivbordslådan var låst som han hade väntat sig; nyckeln satt i som han visste den skulle göra. Pistolen var försvunnen. Chocken fick honom att sitta orörlig på armstödet.
   Det var som ett ihågkommet fotografi där det viktigaste föremålet hade försvunnit. Hans blick irrade runt i rummet, över fönster, möbler och väggar. En tjuv skulle kunna lämna spår efter sig.
   Det fanns cigarrettaska på mattan nära skrivbordet. Ibland tappade han den där, men han var säker på att han inte hade gjort det tidigare på dagen. Askan gav honom en större chock än spåren efter ett våldsamt inbrott skulle ha gjort. En tjuv som hade bråttom rökte inte, tänkte han.
   Han började undersöka rummen systematiskt, kritisk inför allting. Ett svagt tvivel växte till visshet i hans hjärna och förorsakade stark oro. Någon hade vistats i våningen sedan han hade gett sig av till Telegram-byggnaden. Ingen tjuv hade snabbt kommit och gått. En stol hade flyttats, en bok stod annorlunda på hyllan. Den elektriska kaminen var inte kall som sten, vilket den skulle ha varit om den inte hade använts sedan morgonen.
   Vid sin andra noggranna granskning av arbetsrummet upptäckte han en glimt av ljus metall under en flyttad kudde. En urboett låg där, graverad, smäcker, till det yttre något gammaldags — och han kunde inte erinra sig den.
   Han lyfte upp den i kanterna och lade den på läskpapperet medan vreden övergick till triumf. En slät yta avsedd för initialer bar i stället fingeravtryck — inte hans egna.
   Han tänkte på polisen och Millrow och avfärdade båda. Den förra skulle ställa för många frågor och ta för lång tid. Den senare var det bäst att lämna i fred — så att den andre Alexis Cutler skulle tro att han var säker.
   Efter trettio sekunders letande i adresskalenderns yrkesregister hitta han ett namn som var lockande på grund av sin vanlighet och bara kvarter borta. Han lade boetten i en kortlåda och körde i väg.

   DEN NUMRERADE dörren var på tredje våningen och öppnades då han knackade. Alexis tvekade. — Är ni privatdetektiv Douglas Hopson? Mannen var i femtioårsåldern, gråhårig och vänligt diskret. — Det är jag.
   —Kontrollerar ni fingeravtryck?
   —Inget är lättare.
   —Då kan ni till att börja med göra de här synliga.
   När Alexis hade kommit in och dörren stängts, sträckte han fram lådan. Hopson satte på sig ett par glasögon och granskade den.
   —Med nöje, sa han. Ursäkta mig.
   Han var borta i ett annat rum tio minuter och återvände med fuktiga tryck stora som en människohand. Vart och ett visade ett finger med vindlingarna starkt förstorade.
   —Fotoförstorade, sa han. Jurymän tycker om att se dem:
   Alexis tog avtrycken. Vart och ett var så tydligt att porerna framträdde som svarta punkter bland de skarpa linjerna. Bara ett var lätt suddigt i ena kanten.
   —Ni behöver inte bry er om det, påpekade Hopson. De på lådan är bäst. Det där är från boetten.
   Alexis stod som förstenad. Han hade svept in boetten i en näsduk huvudsakligen för att hålla locket kvar.
   —De på lådan?
   —Javisst. Ville ni inte att jag skulle göra dem också?
   Alexis sänkte blicken till de avtryck Hopson hade gjort och höll dem i sina slappa fingrar. — V-vilka var på metallboetten och vilka på lådan? Hopson tog dem från honom. — Det står på baksidan. Jurymän ställer såna frågor.
   Alexis bredde ut dem på bordet, vände på dem, granskade dem igen och märkte sedan att Hopson såg underligt på honom. Han betalade och gick. När han hade kommit ut, lade han avtrycken i baksätet i bilen. Han hade inte rört vid boetten mer än på dess yttersta kant. Han hade rört vid kortlådan. Och det var samma fingeravtryck på båda två. Han bet sig i läppen och då minuterna gick blev hans förargelse över Millrow mindre. Den andre Alexis Cutler var skicklig!
   Efter en orolig natt återvände Alexis till Telegram-byggnaden. Bara vissheten om att inga verkligt viktiga nyheter skulle komma hade hållit honom borta därifrån. Låt den andre Alexis Cutler stanna där, tänkte han. Han skulle inte få veta något och få ökat självförtroende. Självförtroende föregick många fatala misstag.
   Ruth Finn hade börjat arbetet. Effektiv, smärt som sin bror men kvinnlig rörde hon sig i hans arbetsrum med en fågels snabbhet. Ett beundransvärt exemplar av kvinnokönet, tänkte Alexis. Det var skönt att vara människa.
   Hon drog sig i bakgrunden när Millrow kom in. Det verkade som om han också hade sovit lite, tänkte Alexis, och på något vis liknade han en spiralfjäder som just ska flyga upp. Han slutade irra med blicken och stirrade stint på Ruth Finn.
   —Vi skulle föredra att vara ensamma.
   —Ja. Hon var försvunnen och dörren stängdes.
   —Du förstår väl att jag inte vet om du är Alexis Cutler eller Alexis Cutler, sa Millrow. Det är få timmar på dygnet som inte en av er är här. Det är mycket troligt att ni snart kommer att träffas!
   Alexis fick en chock men log. — Jag har inte tänkt på det på det sättet, men jag förstår att det är svårt för dig. Jag ska berätta för dig vad som hände i går kväll. Någon bor i min lägenhet, började han och berättade om gårdagens upplevelser.
   Millrows ansikte avslöjade inte något medan han lyssnade. — Mycket likt den historien jag fick höra strax före midnatt, sa han till slut. Han sa också att han var säker på att någon bodde i hans lägenhet.
   Alexis spände sig och det knakade i hans stol. — Var någon här strax före midnatt? Någon du trodde var jag?
   —Han var här.
   Alexis kände sig irriterad. Situationen var redan så besvärlig att Millrow inte kunde skilja honom från hans dubbelgångare. Han reste sig, gick runt skrivbordet och grep den andre i armen.
   —Hör på, jag är Cutler. Du har känt mig i åratal. Den som var här vid midnatt var bedragaren.
   Millrow såg orubbligt på honom. — Du upprepar praktiskt taget det jag fick höra vid midnatt. Men han sa att den som var här klockan tolv på dagen var bedragaren!
   —Det ska vi rätta till.
   Lättare sagt än gjort, tänkte Alexis. Den andre Cutler var förbryllande lik honom, om Millrow inte kunde skilja dem åt, han som var så slug och inte förbisåg något.
   —Det som oroar mig är den skenbara bristen på motiv, slog Millrow fast. Jupitertelegram har inte någon konkurrent. Ingen har nog pengar och folk för att kunna vara det.
   Alexis kände sig fortfarande irriterad. — Varav du sluter dig till ...?
   —Att hotet kommer från någonstans utanför Jorden.
   —Utanför Jorden! Alexis kände det som om orden hade förorsakat en reflexrörelse av förvåning i hans hjärna.
   —Just det — och kanske från Jupiter.
   Alexis stod tyst med blandade känslor. Millrows ord visade att han hade förtroende för honom, och det var lugnande. Det var skönt att vara människa, att andra människor litade på en och i synnerhet att kapten Millrow gjorde det. Men bakom den personliga tillfredsställelsen fanns en större oro.
   —Det fanns inget liv på Jupiter. Hans röst lät ihålig.
   —Man trodde det, rättade Millrow honom; han knep ihop munnen. Det kom ett telegram för flera månader sen om liv där — åtminstone trodde våra män att det kan ha varit liv. Stenar som rör sig — om det nu var stenar. Hela nyheten tystades ner eftersom det hela var dunkelt. Sedan dess har två skepp farit från Jupiter till Jorden. Andra kom — och vi kan inte vara riktigt säkra på vad de förde med sig.
   Alexis märkte att kapten Millrow såg på honom onormalt intensivt. Kaptenen hade skilt läpparna åt något, och hans starka, jämna tänder var hårt hopbitna. Förtrytelse kom automatiskt vid den närgångna granskningen.
   —Du berättade en massa för mig — med tanke på att du inte vet om jag är Alexis Cutler!
   Millrow kisade med ögonen. — Kanske. Eller kanske talar jag inte om något för dig som har någon betydelse. Som jag sa — stenar som rör sig. De tycktes i varje fall göra det på en sluttning där det fanns stenar. Ingen lade märke till det förrän någon fann sju lådor förråd där det bara borde ha varit sex. När de försökte ta av locket på den ena fann de att skenet bedrog — den sprang tillbaka till de andra stenarna och blev en sten igen. Egendomligt, tycker jag.
   Alexis kände att något väntades av honom. — Menar du att det var en som kunde anpassa sig, en kameleont?
   —Det verkar så. Ett utmärkt sätt att överleva när allt kommer omkring. Ge sig in bland sina fiender eller offer, se ut som de, sedan ... Millrow gjorde en svepande gest med handen. — Vem vet?
   Alexis ritade en kurva som inte betydde något på läskpappret. — Så du tror att en eller fler forslades hit till Jorden?
   Den andres tystnad visade att han instämde. Alexis undrade hur länge Millrow hade hållit på med att fundera ut det. Jupiter var gammal och stor. På Jorden hade begäret att överleva åstadkommit insekter som liknade blad, stora och små, svaga, starka, kusliga varelser, och sedan — människan själv. Vem kunde ana vilka vägar utvecklingen kunde slå in på på andra ställen. Ett släkte måste överleva; allt annat var av underordnad betydelse.

   ALEXIS reste sig. Stolen kändes hård, hans långa ben var stela. — Vad tänker du göra — låsa in mig och den andre Cutler i din källare och se vem som liknar en teleprinter på morgonen?
   —Nej. — Millrow lät inte det minsta road. — Ett släkte så framgångsrikt som detta måste ha intelligens. I viss mån kan deras anpassning vara medvetet kontrollerad. De skulle inte avslöja sig. De kanske rent av kan organisera sina celler så att det inte blottas i något prov vi kunde finna på. De kanske är perfekta kameleonter. Jag utgår från det tills jag får bevis på motsatsen.
   Alexis lät tankarna kretsa kring kamouflageförmågans eventuella fulländning och allt vad därav följde. Så skönt att exempelvis vara en sten som satt i säkerhet bland tusentals andra stenar eller till och med en packlåda obemärkt bland ett halvt dussin andra lådor! Men absolut fulländning skulle fordra mer än det blott yttre skenet. Livsformerna på Jupiter kanske kände sig som en sten eller som den form de antog. Det skulle vara den skyddande anpassningens absoluta slutprodukt; längre kunde inte en miljon års utveckling komma.
   Han sträckte på sig och såg ut genom fönstret på antennerna på byggnaden mittemot. Det var skönt att vara en vanlig människa och inte fundera alltför mycket på sådana möjligheter.

   HAN ARBETADE ensam en timme och tänkte till hälften på Millrows idé. Om man antog att Jupiters egendomliga livsformer föredrog en sådan planet som Jorden, kunde var och en förstå att kontrollen över Telegram-byggnaden skulle vara ett viktigt steg. Oroande nyheter skulle kunna tystas ner, transporttidtabellerna upptäckas.
   Han tyckte om Ruth Finn och hon arbetade snabbt och bra, talade lite och aldrig i onödan. Till slut lade han åt sidan listorna över lastutrymme, vikt och värde, med vilka de hade arbetat.
   —Jag såg er i parken efter det att "Penngreen" hade kommit in från Jupiter, sa han. Jag kommer ihåg det väl därför att den var försenad. Hon log snabbt. — Jag kommer också ihåg det. Det var skönt där.
   —Promenerar ni ofta?
   —Ganska ofta, när det är vackert väder.
   Han granskade henne öppet. Hon gick en timme före klockan tolv, då hennes arbete var slut för dagen. Han funderade på om han skulle gå upp till Peter Finn och fråga om gamla rapporter och lyssna på vad som kom in, när dörren häftigt öppnades. Alexis stirrade häpet på Finn själv, vars ansikte var blekt och vars ögon var stora som ett skrämt barns.
   —Jag ... jag har sett Ruth, två gånger, utbrast han. Alexis sköt tillbaka sin stol, medveten om att det hade börjat rycka i hans kind igen. — Två gånger?
   —På samma gång!
   Peter lutade sig mot dörren som om han ville hindra något spöke från att komma in.
   —Berätta, sa Alexis lugnt.
   —Det var under en paus. Jag stod vid fönstret och såg mot grinden vid ingången. Ruth gick ut, vände till vänster och doldes av det skjul där bussarna stannar. En halv minut senare kom hon tillbaka in genom grinden. Jag fann inget egendomligt i det förrän jag tittade bortåt vägen för att se om bussen kom — och där gick Ruth ...
   Han hejdade sig, fuktade läpparna och Alexis såg att chocken hade varit stor. — Du har förväxlat ...
   —Nej! — Tonfallet visade att han var säker på sin sak. — Jag såg båda på samma gång!
   —Det var någon annan ...
   —Tror du inte att man känner igen sin egen syster?
   Det borde man, medgav Alexis. Om det fanns två Cutler, varför inte då också två Ruth Finn?
   Ett ljud hördes vid dörren, och Alexis förstod att någon försökte öppna den. Han drog Finn åt sidan och kände hur spänd han var då handtaget vreds om. Ruth Finn kom leende in.
   —Glömde min väska. Är den här?
   Musklerna i Finns arm var som järn och började sedan darra. Han slet sig loss, gick till dörren och försvann. Ruth rynkade pannan.
   —Vad var det med Peter?
   —Han har arbete nu.
   Han granskade henne och kom ihåg Peter Finns ord. Ruth eller Ruth, som Millrow skulle säga? Tjugofyra timmar tidigare skulle han ha svurit på att hon verkligen var Ruth Finn. Sedan han hade lämnat Douglas Hopsons bostad var han inte så säker.
   Hon ryckte på axlarna, sökte genom sitt skrivbord och gick ut. Med två kliv gick Alexis till lokaltelefonen. — Ring upp Ruth Finns hem!
   —Ja, sir.
   Han irriterades över dröjsmålet och ryckte till sig luren då telefonen surrade. — Hallå?
   Han förställde rösten. Om det inte var Ruth som svarade så var det lika bra de inte visste vem det var som hade ringt.
   Svaret kom genast. — Hallå. Det här är Ruth Finn.
   Han hade en fråga på läpparna. Han undertryckte den och lade åter på luren. Det var Ruths röst, det gick inte att ta miste på. Men den andra Ruth Finns röst hade låtit likadan. Hans hjärna fylldes av våldsamt motstridiga tankar och känslor. Vilken var den riktiga Ruth — hon som hade arbetat med honom på förmiddagen eller hon som hade kommit senare? Han visste att han inte för sitt liv skulle kunna svara på det.
   Hans tankar var fortfarande förvirrade när Millrow ringde. — Jag tänker sätta en vakt vid din dörr.
   —En vakt?
   Alexis kände sig förvånad och orolig. Det var avskyvärt att Millrow tvivlade på honom ...
   —Missförstå mig inte. — Millrow lät lakonisk. — Jag är bara rädd för att om någon vill inta din plats så kanske han undanröjer dig för att vara säkrare på att lyckas.
   —Jag förstår — en livvakt.
   —Det kan man säga.
   Han bröt. Lita på att Millrow undviker ovisshet, tänkte Alexis. Om den andre Cutler visade sig så skulle han utan tvivel också få en vakt.
   Han grimaserade olustigt vid tanken.

   VAPENHANDLARENS dörr stängdes med ett väsande ljud bakom Alexis och han slank snabbt genom eftermiddagsträngseln. Att känna 22:an i fickan var lugnande. Ett omodernt vapen — men ett som han kände till och ett som snabbt dödade. Som Millrow hade sagt så skulle saker och ting vara enklare med bara en Alexis Cutler, och man måste skydda sig. Ingen Ruth hade visat sig igen innan Alexis lämnade Jupitertelegram-byggnaden. Alexis hade kontaktat Millrow och hastigt förklarat det.
   —Om någon Ruth kommer in, så ska jag hålla henne kvar, hade Millrow lovat.
   Alexis följde gatorna som var fotograferade i hans säkra minne. Närmare två kilometer på andra sidan den lummiga parken där han först hade sett Ruth Finn låg landningsplatsen för Jupiterskeppen; där fanns inga skepp och träden på den lätt sluttande marken vajade i vinden. Mycket lätt för någon att schappa från ett skepp som hade landat, tänkte han. Sedan ge sig in i staden och imitera den första livsform han fann i sin nya omgivning. Oturligt nog hade nykomlingen förbisett en sak — ett djur som befann sig bland andra likadana var dolt och säkert, men män och kvinnor var annorlunda, så att just imitationens exakthet avslöjade att den var falsk. För ett ögonblick funderade han på de egendomliga varelser som kunde bli en käpp, en sten eller levande kött. Det var mycket skönare att vara människa, tänkte han.
   Han vände ryggen mot landningsplatsen. En dubbel uppgift tycktes kräva hans omedelbara uppmärksamhet: han måste avslöja den falska Ruth Finn och demaskera Alexis Cutler. Det var en uppgift som han aldrig hade föreställt sig att han skulle behöva utföra.
   Solskenet dansade bland parkens träd, och i tio minuter iakttog han människor och trafik på den inre stadsvägen. Millrows livvakt hade inte funnit honom igen. En inre förändring och irritation hade fått Alexis att osedd avvika in i en sidogata, och han hade sett mannen skynda förbi i folkhopen.
   Han telefonerade till kontoret och Ruth Finns röst svarade. Han undrade vilken Ruth det var.
   —Jag reser från stan, sa han, kommer inte förrän sent i morgon förmiddag.
   —Jag ska säga det till kapten Millrow, mr Cutler
   —Var snäll och gör det.
   Han ringde av och var glad att hans lögn tycktes ha blivit trodd utan vidare. Han skulle vänta en hel timme, beslöt han, innan han oväntat återvände till Telegram-byggnaden.

   EFTERMIDDAGSSOLEN gassade på hans rygg då han gick in genom grinden. Han stannade ett ögonblick, njöt av att känna den och tyckte synd om de varelser som av omständigheterna hade dömts till att vara stenar på någon kall sluttning. Byggnaden surrade av den vanliga verksamheten, det nav kring vilket Jupiterprojektet roterade. Han gick genast till kapten Millrows rum. Millrow höjde blicken då dörren öppnades och samtidigt sökte sig hans hand till en knapp på skrivbordet.
   —Jag trodde du var på ditt rum, sa han. Alexis stängde dörren. — Varför det?
   —Därför att jag nyss talade med ditt rum. — Millrow tog handen från knappen. — Om det inte var du som svarade ...
   —Det måste ha varit min dubbelgångare. — Alexis kände sig belåten. — Bevakas han?
   —Naturligtvis. Du smög dig ifrån din vakt.
   Alexis ryckte på axlarna. — Han tappade bort mig. Det blev jag inte ledsen för. Hur är det med Ruth Finn?
   —Vi tar upp dem en och en, sa han.
   Alexis kände sig på nytt tillfredsställd. Med två Ruth Finn sida vid sida skulle man kunna göra något. Ett ljud utanför dörren sa honom att Millrows signal inte hade passerat obemärkt och han blev glad. Självbevarelsedriften var djupt rotad hos människan, tänkte han, liksom det sunda förnuftet.
   —Vi tar upp dem en och en, sa han.
   Nästa timme blev en prövning. Den första Ruth sa sig vara okunnig om det hela, svor en gång och grät till slut. Hon hade ändrat på sina regelbundna tider därför att Cutler hade bett om det. Ja, hon hade förstått att något var på tok då hennes arbete utfördes när hon inte var där. Vit i ansiktet gick hon till slut.
   Den andra Ruth var lika säker. Hon förstod inte hur de kunde tvivla på henne. Nej — hon var inte en bedragerska. Hur kunde de tro något sådant! Något senare rann tårarna nerför hennes bleka kinder, men hon var orubblig.
   När båda hade gått satt Millrow på skrivbordet och bet sig i läppen.
   —De är ju en levande avbild av varandra, sa han. Jag skulle ha svurit på att den första var Ruth Finn — tills jag såg den andra!
   Alexis gick fram och tillbaka i rummet. När saker och ting stod till på det viset kanske han skulle bli tvungen att först skjuta den andre Cutler och sedan förklara varför.
   —Imitationen är lika bra som den verkliga, sa han dystert. Kan Peter Finn identifiera henne?
   —Nej. Jag har försökt.
   Millrow började gå nervöst av och an. Han såg ut genom fönstret och rynkade ögonbrynen, plockade på sitt skrivbord och muttrade. Sedan stannade han plötsligt och hans ansikte ljusnade som om han hade kommit på en idé.
   —Vem som än är bedragaren är han mycket effektiv!
   —Mycket effektiv, instämde Alexis.
   —En perfekt bedragare till det yttre — och till sitt inre! Millrow slog näven i skrivbordet. — En bedragare som inte litade på sig själv skulle alltid vara tveksam och osäker. Dess egen oro skulle avslöja den. Andra, verkliga medlemmar av den grupp den hade anslutit sig till, skulle märka det.
   Alexis nickade sakta. — Det ligger mycket i vad du säger. Vart leder det?
   Millrow höjde näven och pekade med ena fingret som en pistol. —Den mest effektiva, perfekta främmande bedragare skulle inte veta att han var en bedragare!
   Det tog tid att smälta, men Alexis insåg att kaptenen hade rätt. Anpassning som var så perfekt att fingeravtrycken var lika — så absolut att den till och med disponerade över den imiterade personens minnen! Delvis omedveten, så att bedragaren intog sin plats i mängden som en av dem och själv trodde sig vara en av dem. Detta skulle verkligen vara slutprodukten av överlevande genom kamouflage! Insikten blev en chock. Han föreställde sig Jupiters varelser existera som stenar vid omedvetenhetens dimmiga gräns medan århundraden förflöt. Eoner tidigare kanske det hade funnits egendomliga djur där — varelser som de kunde imitera. Men allt hade försvunnit och inte lämnat imitatörerna några andra förebilder än stenarna på sluttningarna. Alexis ryste ofrivilligt till. Så fruktansvärd deras situation skulle vara! Han var tacksam över att vara människa, att vara medlem av ett ädelt släkte på en varm, fruktbar planet.
   —Jag tänker inte låta Ruth eller dig lämna den här byggnaden förrän den här saken är uppklarad, sa Millrow.
   —Du ser allvarligt på det.
   —Mycket! Har två kommit så kan det komma fler. Jag tänker inte låta Jupitertelegram bli utnyttjat som central för kommande skeppslaster med ... Han sökte efter ordet men struntade i att anstränga sig. Kalla dem vad du vill — den här saken måste genast stoppas!
   Alexis såg ut genom fönstret. Solen såg mycket behaglig ut. — Det kanske finns ett sätt — med den andre Cutler och mig. Om det är effektivt så skulle du kunna pröva det på Ruth.
   Millrow blev tyst. — Hur?
   —Ta hit honom så ska jag visa dig!

   MEDAN MILLROW använde lokaltelefonen såg Alexis ner i golvet. Det var uppenbart att kaptenen inte kunde hålla dem alla som fångar i evighet. Men en sak hade än så länge förbisetts — den verkliga Ruth och den verklige Cutler skulle ömma för Jordens lycka, medan det någonstans i deras imitatörers hjärtan skulle finnas en större hänsyn till jaget, född av begäret att överleva. Alla varelser längtade att få leva, avskydde att dö.
   Alexis Cutler, som Alexis tänkte sig honom, såg tunn och en smula trött ut när han kom in. Med ryggen mot dörren granskade han Alexis under rynkade ögonbryn. Tystnaden växte, spänningen ökades och det började rycka i hans kind.
   —Så vi möts, sa han. Ni är den man som stal mitt nya klockfordral dagen efter det jag köpte det, bodde i min lägenhet och begagnade min nya bil!
   Alexis rörde oroligt på sig.
   —Min lägenhet, sa han. Det är klart jag har bott där. Vad beträffar bilen så hade jag väntat på den i månader. — Han fnös till. — Om en inkräktare lämnar något i det rum han har tagit sig in i så kan han inte anklaga den som bor där för stöld!
   —Att gräla om småsaker kommer inte att tjäna något till, insköt Millrow stramt.
   Alexis nickade. — Som du säger gör det inte det. — Han tänkte över sina ord och valde dem med omsorg. Det var inte därför jag förde hit honom. Vad jag vill är något helt annat.
   Den andre Cutler iakttog honom. — Låt oss då få höra det.
   —Det ska ni. — Alexis kände att triumfen var hans. — Människor är ädla, tappra. En människa är beredd att dö för sitt släkte, för Jorden.
   Millrows blick irrade och hans uppmärksamhet var så spänd att han höll andan. Alexis såg ovisshet och en smula fruktan födas i blicken som mötte hans egen.
   —Det gör en människa i regel, medgav den andre Cutler.
   —När en infiltration av främmande varelser väl har organiserats, skulle den bli oerhört farlig.
   —Dödligt farlig, sa Millrow lågmält.
   —Därför måste den förhindras, utan hänsyn till den enskildes liv. -Han släppte inte ögonen framför sig med blicken. — Ni har en 22:a tror jag. Lägg den på skrivbordet.
   Han drog fram sin egen och häll den i pipan. Den andra 22:an var exakt som han hade väntat sig av bilden som dök fram i hans hjärna.
   —Ta båda två, kapten Millrow, befallde han.
   Millrow tvekade men gjorde det. Han drog sig bakåt och såg på dem; hans ögon visade att han redan hade gissat sig till den roll han måste spela.
   Den andre Cutler följde rörelsen med blicken. — Jag har haft den där pistolen i åratal. Någon anledning till att jag inte skulle bära den?
   —Nej, sa Alexis. Det är inte fråga om det. Utan om det här — en av oss är en bedragare och måste dö. Kapten Millrow vet inte vem det är. Människor är ädla och dör för Jorden. Millrow — skjut oss båda två.
   Det var nu som den andre Cutler skulle börja bryta samman, tänkte han. En främmande varelse, en bedragare, han skulle inte vara beredd att dö för Jorden! Det glänste redan i bedragarens ögon och hans kinder var vita. Det ryckte i ena kinden och han fuktade läpparna.
   —Som ni säger, människor dör. Så — skjut oss båda två!
   De båda revolvrarna höjdes och av Millrows uttryck förstod Alexis att han skulle verkställa ordern. Det fanns inte något annat sätt och Millrow var soldat. Två mynningar riktade mot två bröst; två pekfingrar som sakta slöt sig ... Detta var det sista ögonblicket, tänkte Alexis. Den främmande måste bryta samman. Fruktan glänste klart i Cutlers ögon och han hade fått svettpärlor i pannan. Men förutom fruktan fanns det ett slags bitter triumf.
   Alexis såg det och förundrades medan ögonblicken tänjdes ut av förväntan. Människor är ädla, tänkte han. Människor är ädla. Hans hjärna skrek ut orden medan han längtade efter att den andre Cutler skulle knäckas, att hans kontroll skulle upphöra så att spänningen skulle få ett slut. Men den andre stod rak som en käpp, väntade tyst och orubbligt.
   Under virrvarret i Alexis hjärna började en annan tanke växa, tvinga sig upp mot ytan. Detta var inte självbevarelse längre utan självförstörelse! Hela meningen med anpassning och imitation var fortsatt liv. Nu förde imitation med sig död. Från lägre nivåer i hans hjärna blev ett rop starkare och varnade honom ...
   Sedan började de celler som var formade till ögon att bli mindre organiserade och processer som han inte kunde kontrollera tog vid, uppfyllde sitt syfte — att bevara livet I en sista svag skymt såg han två män, den ene rak och ädel, den andre med två pistoler, och de såg båda stint på honom ...
   Han försökte tala men inga ord kom fram. Bara i hans hjärna genljöd frasen, jag trodde att jag var en människa. Det hade varit skönt att vara människa. Men bättre en levande sten än en död människa. Jag var en människa, tänkte Alexis. Insikten betydde föga, då den försvagades tillsammans med den samling minnen han hade tagit från den första människa han hade sett då han lämnade Jupiterskeppet. Synen var slut; hörseln var slut. Djupt nere ur hans känselförmåga sträcktes spröt ut och avslöjade formen och naturen hos föremålen i närheten. Anpassa sig, anpassa sig och leva. Ett behagligt, halvmedvetet lugn kom. Skönt att vara ett bastant skrivbord, tänkte han. Det var tryggt att vara ett skrivbord.

Källa: Häpna nr 4 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki