Fandom

Svenskanoveller Wiki

Begagnade Rut

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Viveca Lärn

LINNÉGATAN I GÖTEBORG, vilken gata! Nästan som en boulevard i Paris. Bred och kontinental med spårvagnsspår i mitten, ordentliga refuger, cykelstråk och körbanor, lummiga träd, breda trottoarer och höga eleganta husfasader - somliga sekelgamla och utsirade, andra luftiga och lätta enligt nittonhundraåttiotalets italienskinspirerade arkitektur.
   Och vilka människor sedan: de strävar verkligen efter att verka internationella. Tjugofemåringar på fallfärdiga cyklar, med baskern på sned, konstmappen under högerarmen och djupsinniga tankar innanför pannbenet.
   Unga mammor med hennahåret glatt hoppande på axlarna och spädbarnen tungt hängande i ränslar på magen. Gäspande tonårsflickor med långa blickar på och från de något äldre männen på trottoarkaféerna.
   Och de verkligt äldre: femtiofemåringarna på nyköpta skinande mountainbikes eller kraftfullt joggande i amerikanska löparskor med luftkuddar, i båda fallen optimistiskt jagande en ny ungdom.
   Och de äldre damerna i kolsvart eller knallrött hår och ett spänt drag kring munnen. Så de trippar i sina blanka platåskor. Än en gång platåskor, men detta måste väl vara sista gången? Deras jämnåriga män går med släpande steg och hunden i koppel på väg till post och bank.
   I restaurangerna naturligt slanka servitörer och servitriser bärande, kånkande, torkande, springande, räknande, dividerande, suckande, flörtande och smygrökande. De dricker alltid kaffe i glas.
   Och så smörgåskaféet en trappa ner med det ekande golvet. Trappan har bara tre steg och ändå har många snickare och målare och rörmokare snubblat ordentligt på väg från morgonljuset ner till morgongröten i dunklet. Aldrig större skador, men en pålitlig muntration för arbetskamraterna.
   Linnégatans butiker: somliga moderiktiga, trendiga, alltid rätt i tiden och andra naturligt åldrade. Lilla butiken för hund- och kattutensilier och väskaffären som ständigt säljer ut allt, på väg att upphöra. Den lilla antikvitetsaffären med de smutsiga fönstren. Varje morgon sätter affärsinnehavaren försiktigt ut tre bord och fyra stolar på trottoaren. På bordet staplar han små porslinsdjur. Barnen stannar och tvingar sina föräldrar att gå in i affären. Fjorton kronor för en hund med ett hängande öra av äkta fajans.
   Så är det vår, sommar och höst. Bara under vintern upphör Linnégatans liv. Då går spårvagnarna trögt och passagerarna sparkar argt av sig snömodden. Då är gröten grå på smörgåskaféet och den gamle antikvitetshandlaren sitter surt på en stol och petar tänderna bredvid sitt elektriska element.
   Då plingar sällan klockan i affären för hund- och kattutensilier och de som kommer till stekhuset dricker lättöl till maten och aldrig ett glas vitt.
   Fast de naturligt slanka servitörerna och servitriserna dricker självklart rykande kaffe i glas.
   Men slutligen droppar det äntligen från taken och i slutet av mars anar man hopp om livet. För varje dag mera ljus, flera solstrålar. Allt till det bättre. Precis så var det denna speciella dag. På Linnégatan i största allmänhet och hos Begagnade Rut i synnerhet.

Vårsolen sken in genom skyltfönstret och fick den försilvrade gamla kassaapparaten att blänka. Signe gned med bonvax på träschatullet som stod på glasdisken. Där förvarade hon alla de där fåniga arrangemangen som man måste använda när kunderna handlar med plastkort. Signe ansåg att kontanter var ett hederligare betalningsmedel. Det enda plastkort hon själv ägde var ett barnsligt blått som hon fått i gåva förra sommaren, ett rabattkort i bokhandeln mittemot.
   Hon hade förresten vinkat vänligt till den rödhårige bokhandlaren nio och tjugo när hon ställt affärsdörren på glänt med hjälp av en hög och rank papperskorg av plåt. Innan papperskorgen välte och dörren smällde igen kunde hon höra hur gruset knastrade under skorna på folk som skyndade till sina arbeten. Det finns inget vårljud som slår knastret av grus på en trottoar som kunde legat i Paris, tänkte Signe.
   Hon tyckte om att se på människor och studera deras klädsel, men den var sällan i hennes smak. Nu såg hon med lätt avsmak på ett sällskap, förmodligen lärare på väg till en konferens på Stena-färjan. Åtminstone styrde de sina fotriktiga steg mot Stenaterminalen vid Järntorget varifrån danmarksfärjan utgick. Signe såg efter dem. Varför envisades dessa damer med att knyta stora sjalar med frans ovanpå sina kappor. Varför gjorde de likadant allihop? Varför var deras skor så oputsade på hälarna. Varför bar de inga handskar?
   Hon suckade lite. Kanske var hon egentligen helt enkelt avundsjuk på deras glam och förväntan inför en dag med föredrag och panerad rödspätta. Kanske en liten gammeldansk? Men Sture, vet du vad, vi skall faktiskt bara arbeta. Nåja en liten då, men sedan får det vara bra. Förresten kommer Jan-Erik och hämtar mig med bilen klockan åtta. Det passade så bra, eftersom han just den kvällen ändå skulle köra Göran till handbollsträningen.
   Förväntan kände nog Signe också, men den var av annat slag. Som en svidande bister smärta i bröstet. Likadant varje vår. Och nu var det verkligen vår i luften. Hon kände den plågsamma och ovissa längtan i sitt bröst, innanför den vita helsidenblusen. Samma längtan varje vår. Hon suckade tungt och undvek att följa de glammande lärarna med blicken.
   Vad skall du köpa i Danmark. Jag skall köpa fläskstek. Det kan vara bra till helgen om vi får folk. Nej, vet du vad, fläskstek — det är alldeles för mycket fleromättat fett. Bertil och jag har tänkt om på den punkten. Vi wokar alltid, både till vardags och när vi har gäster. Behändigt och gott och faktiskt magert. Nej, jag tänker köpa med mig yoghurt, det är billigt i Danmark och väldigt goda bärsmaker.

Signe tänkte på sitt ensliga kylskåp. Ja, kylskåpet i sig var väl inte ensligare än andra kylskåpet, men de varor hon ställt in där fanns ju alltid kvar. Det fanns ingen som kom och tog sig en öl eller en liten korv. Inte för att hon hade öl eller korv hemma. Varken eller. Honung fanns alltid, lättmajonnäs och mjukost. Kaviar och kaffegrädde, ibland någon liten bit camembert och en slatt vitt vin, gärna Sauternes.
   På slaget tio öppnade Signe affären och kastade en ogillande blick på de svarta bokstäverna på glasdörren. BEGAGNADE RUT. Att hon aldrig vande sig. Hon avskydde det namnet av hela sitt hjärta. Tänk om systrarna Lindblom hade levat. De hade aldrig orkat med en sådan ofattbar skam. Som om slapphet och omoral dragit en slöja över deras affär. En slöja av dålig smak, av vulgaritet!
   I tjugotre år hade affären hetat KORTA VAROR och ägts av systrarna Lindblom. Fast det var förstås Signe som skött verksamheten, även då. Och då som nu var butiken fylld av låga trälådor i lackad fur med en vit etikett på varje. Signe behövde aldrig läsa etiketterna. Hon hade kunnat dra ut rätt låda i sömnen: Knapphålssilke, fjärde lådan uppifrån i andra raden. Strumpeband, udda: lådan längst ner till höger. Kardborrband, tillfälligt slut.
   Kardborrbanden var alltid tillfälligt slut, en protest från Signes sida över det moderna samhällets förfall. Kardborrband borde förbjudas, inte sant? Den som inte lärt sig att sy i knapp och knapphål i sin jacka, borde vara utan jacka. Numera fanns det till och med vuxna människor som gick omkring i kardborrskor. Man kunde bli illamående vid anblicken. Och nu innehöll lådorna ändå inte längre vad som stod på etiketterna. Enligt Signes åsikt rådde fullständig anarki.

Den nya ägaren ansåg att lådorna i affären var häftiga. Häftiga! Men vad skulle man ha dem till? frågade hon nonchalant sedan hon köpt affären. Hon undrade om Signe tyckte att de skulle måla över träet, kanske chockrosa? Det tyckte inte Signe.
   Förresten vem skulle göra det. Den nya ägaren hade visserligen en användbar svåger, för tillfället arbetslös, som kunde målat svart, fast chockrosa då. Fast svågern hade fått något annat för sig. Något i kebab-branschen. Han hade öppnat kebab-bar ihop med en irländare i en container på Stigbergsliden och fick verkligen ligga i.
   Och den nya ägaren, hon som döpt sin affär till Begagnade Rut, hade ändå så många åtaganden. Hon hade exempelvis ett galleri i Marstrand, precis nära hamnstråket där de verkligt rika människorna gick omkring i trasiga jeans på sommaren. Där ställde hon oftast ut alldeles äkta oljor som två andra släktingar till henne hade målat medan de vistats på alkoholisthem. De hade verkligen haft nytta av sina hallucinationer och målade avskurna öron och ännu värre kroppsdelar, så att kunderna var helt förtjusta. Varenda vernissage var fullsmockat av rika människor i trasiga jeans som girigt drack upp det halvsöta vita ljumma vinet som serverades i pappersmuggar som galleriägaren knyckt på apoteket. Hon var också om sig. Det måste man vara i dessa tider.
   Hon hade ett jättestort hus med vildvuxen trädgård och flera osnutna barn och en hund av obestämbar ras. Villan fanns i Marstrand så hon behövde ju bil också för att komma till stan och se till sin butik. Hon hade en Renault, en konstnärlig bil.
   Fast tidigare när hon var gift hade hon haft en stor Volvo, det var också bra, sa hon till Signe.
   Hon undrade hurdan bil Signe hade. Då hade Signe sagt att det aldrig blivit av att hon tagit körkort. Men då hade ägaren redan slutat att lyssna. Så då sa Signe att hon hade en brandgul Saab. Det vara bara för att vara rolig. Signe kunde inte alls köra bil, särskilt inte en sån där med växelspak på ratten.
   Alla dagar i Begagnade Rut var förfärliga tyckte Signe och det var sällan hon skojade så där som med Saaben. Hon hade inte så mycket humor egentligen, utan stod mest och suckade och vek ihop resårband och annat. Men vissa dagar var värre än andra. Ibland hade Gladys, så hette ägaren, sina barn och sin hund med sig till affären. Det var fullständigt vidrigt. Barnen var tre stycken obehagligt små livliga varelser av obestämbart kön. De hade mossgröna overaller allihop. De sprang innanför disken och drog ut lådor hur som helst, så Signe svalde ett flertal gånger tills hon nästan började gråta.
   Gladys märkte inte ens vad de höll på med. Hon bara stod där och pladdrade med läppstift på tänderna. Ingen stil. Det fanns mycket att säga om Gladys klädsmak, men Signe lät helst bli. Och att hon inte klädde barnen bättre. Den med långt hår måste väl vara en flicka. Hon kunde åtminstone haft en figursvängd pepitarutig kappa med svart sammetskrage och slejf i ryggen!
   Nej då, overaller i polyester med kardborrar hade de allihop, även hunden. Men Gladys var glad hon. Kanske hade hon redan träffat en ny man efter den förra. Hon träffade nya män hela tiden och berättade märkliga saker om dem för Signe som inte ville veta.
   "Stewart har verkligen lustig smak. Inte nog med att han äter tulpaner till teet. Han vill att jag skall stå modell för honom också. Jag som faktiskt har fått ett par celluliter, närmare bestämt, fjorton, ganska små. Men han tycker att jag ser ut exakt som Faye Dunaway innan hon blev så trist och det ligger faktiskt något i det. Jag måste förresten ta några hundralappar ur dagskassan, för jag skall köpa whisky till Stewart. Annars kan han inte arbeta."
   Gladys skämtade och yrde runt i ett moln av exotisk parfym (Opium). För mycket skämmer, sa alltid Signes mamma. Då och då stannade hon till vid spegeln och höjde på ögonbrynen åt sig själv. Visst var hon snygg. Hon trutade med munnen. Hon var helt enkelt oemotståndlig. Hon kastade en förstulen blick på Signe. Vilket ansikte, vilken öken. Nåja, hon verkade pålitlig och ingick liksom i inredningen. Det hade den förra ägaren talat om. Men det syntes ju vad kärringen behövde.
   "Jag sänker priset på den här capen, Signe, har du en penna? Det är bättre att den blir såld så vi får in lite nytt ... och den här angorajumpern tror jag faktiskt jag tar med mig. Den kan jag ha när jag går till tandläkaren i morgon med barnen, den ser ordentlig ut, så glömmer han att gnälla om tandtråd igen!"
   Gladys fnissade.
   "Förresten är tandläkaren riktigt snygg. Stora vita händer, du vet Signe, sådana där mjuka händer som ... nej det vet du kanske inte, Signe. Förlåt mig."

   Signe blev alldeles yr efter Gladys' besök. Hon brukade faktiskt gå in i pentryt bakom förhänget och ta sig en kopp kamomillte så fort den fula,franska, blommiga bilen kört iväg. Tänk om Signes föräldrar vetat att deras äldsta dotter vid femtionio års ålder skulle vara expedit i en affär för begagnade kläder.
   Nej barmhärtigt nog kände de inte till den saken, eftersom de låg i tryggt förvar på Kvibergs kyrkogård. Signe brukade ta spårvagnen dit vid stora högtidsdagar och sätta dit en liten tuja i en kruka. Hon var mycket förtjust i små tujor och hon kunde stå en lång stund och beundra tujan framför gravstenen innan hon snöt sig i sin äggskalsfärgade näsduk och åkte hem till Vasastan igen. Tujor var så ordentliga små träd.
   Signe hade gått ut Kjellbergska flickskolan och egentligen hade hon då hoppats att bli sekreterare, helst privatsekreterare åt en stilig direktör med sinne för kultur, åtminstone belevat sätt och blanka skor.
   Men så hade Signes pappa raskt ordnat ett arbete i kortvaruaffären och på den vägen hade Signe förblivit. Ingen vet hur Signes pappa tänkt. Det kanske helt enkelt skett av en slump, eftersom han inte trodde att hans äldsta dotter skulle bli gift i brådrasket.
   Och kortvaruaffären var väl inte direkt någon lämplig inrättning om man önskade bekantskap med trevliga unga män. Det kom nästan bara in kvinnliga kunder, så tanken på giftermål gav både Signe och hennes föräldrar upp.
   En gång på sextiotalet kom det in en herre och köpte sex kulörta näsdukar. Han hade fått Signes hjärta att banka på ett obestämt sätt, men mannen hade inte noterat detta alls utan han hade sett rakt igenom Signe som om hon inte fanns.
   Nu visste Signe inte längre om hon ville bli gift. Hon hade iakttagit en del herrar som gästade hennes systers pensionat och de askade ofta i blomkrukorna. Naturligtvis finns det män som aldrig askar beroende på att de inte röker. En sådan kunde Signe tänka sig om han var kulturell eller åtminstone hade belevat sätt och dessutom gärna var ekonomisk av sig. Det skulle kunna vara intressant bara han inte bredde ut sig för mycket eller stökade till i hennes lådor.
   Ibland kunde Signe fundera i flera minuter på hur en naken man såg ut, men hon fick inte riktigt till det, eftersom hon aldrig sett någon naken man. Hon blundade intensivt och försökte skapa sig en bild av en naken man, men det blev så slarvigt på vissa ställen.
   Att Signe aldrig sett en naken man betydde inte att hon var oskuld. Hon hade legat med Karl-Axel Blomgren i ett grått åttamannatält på konfirmationslägret. Tyvärr hade det gått så fort att hon aldrig hunnit se hur Kalle Blomgren såg ut naken och sen hade han flyttat till Södertälje.

Men det var inte enda gången! På Mallorca hade hon gjort det två gånger förra sommaren, när hon varit på charterresan med den rödhårige bokhandlaren och hans fru.
   Det gick tyvärr också väldigt fort, eftersom bokhandlarens fru annars kunde börjat undra varför det tog så lång tid att hämta is. Men trevligt hade det varit och bokhandlaren hade klappat henne på kinden. I dunkel bak nerdragna jalusier är ju varenda människa trevlig att se på, trodde Signe. Men det var faktiskt inte så bokhandlaren tänkte. Han tyckte verkligen att Signe var vrålsnygg även i dagsljus. Det var därför han givit henne ett rabattkort av plast.
   Signe stod och funderade på om hon skulle gå till Konstmuseet följande lördag. Där finns gott om fina målningar och även statyer föreställande nakna män. Detta var en idé hon burit på länge. Kanske hon skulle göra slag i saken. Något måste hända!
   Signe ryckte till där hon stod i sina drömmerier. Plötsligt hördes ett våldsamt brus. Signe kunde aldrig vänja sig vid den elektroniska kundvarnaren som Gladys köpt i England. När en kund öppnade dörren lät det som när man spolar på en toalett. Mycket penibelt.
   Den här gången var det en herre, en stilig sådan som kom in genom dörren och hans skor blänkte i solskenet. Signe satte ifrån sig bonvaxet och torkade av händerna på en vit linnehandduk hon hade liggande bredvid kassaapparaten. Hon var ytterst noga med sina händer. De var välvårdade med långa smala fingrar. Hon bar givetvis inga ringar, onödigt att förvilla, som att skylta med lånta flädrar.
   Det var en mycket prydlig herre, kanske fyrtioett år eller obetydligt mer. Han hade blå lodenrock (inga mjäll) och sidenhalsduk innanför den vita skjortan i blek violett. Tjockt glansigt (pomaderat?) mörkt hår med rak snedbena och ren hy. Han drog av sig handskarna och lade dem på disken. Han hade intensiva bruna ögon med vänliga skrattrynkor och nu såg han rakt in i Signes klara blå.
   "Kan jag hjälpa till med något?" frågade hon och hennes röst lät plötsligt tunnare och osäkrare än vanligt. Hon kände sig generad över att arbeta i en affär med toalettbrus i dörren.
   "Ja", sa mannen och vek inte med blicken." Vill ni vara min fru?"
   "Är ni galen?" utbrast Signe och tog tag med händerna i disken.
   "Lugn lugn", sa mannen och log. "Jag menar naturligtvis inte att fria så här snart. Jag undrar helt enkelt om ni vill föreställa min fru när jag träffar min farbror från Amerika på ett konditori, snett över gatan."
   "Er fru?" upprepade Signe.
   "Ja", sa mannen allvarligt. "Jag ber att få ta del av er dyrbara tid. Att ta den i anspråk! Bara för en timme eller så. Jag har nämligen sagt till min farbror som kommit hem från Boston att han skall få träffa min fru. Min farbror är inom parentes sagt mycket excentrisk och dessutom verkligt förmögen.
   Han har kommit hit enbart för att träffa mig och se hur jag lever. Han vill veta att jag för ett ordentligt liv därför att jag är hans ende arvinge. Dessvärre har jag ingen äkta maka, vilket inte betyder att jag år en slarvig person. Det hoppas jag verkligen att ni inte tror.
   Det har emellertid aldrig blivit tid till någon fru, då jag ofta arbetat övertid på revisionsbyrån där jag är anställd. Nu är det så att jag behöver en fru av högsta kvalité Jag har iakttagit er genom fönstret en lång stund medan ni polerat ert lilla schatull och jag tycker att ni är mycket vacker. Inte bara en vacker kvinna, utan också en noggrann person. Om jag vore gift, önskar jag att det var med en sådan person som ni. Och det tror jag också att min farbror från Boston skulle instämma i."
   Signe slöt ögonen och öppnade dem igen. Han var kvar. Hans ansiktsuttryck var nyfiket, ja angeläget men också välvilligt och rentav optimistiskt
   "Men affären", sa hon. "Jag har egentligen bara en ganska kort rast. Jag brukar inte..."
   "Affären kan ni säkerligen stänga en timme. Jag betalar självklart er beräknade förlorade arbetsförtjänst. Jag förutsätter att det inte är er egen affär. Ni skulle nog aldrig döpa er affär till Begagnade Rut... nej låt se, om ni hade en affär av denna typ skulle ni måhända kalla den Elegant Återanvändning, eller hur?"
   Han log mot henne och hon upptäckte lättad att tänderna var välskötta och att han sannolikt använde tandtråd. Längtan i bröstet fick ett otåligt drag av väntan. Signe rodnade. Solen sken rakt in i affären nu och hennes naturligt kopparfärgade hår i vårdad pagefrisyr glänste som guld.
   Hon kände att hennes kinder hettade.
   "Röker ni?"
   Han ryckte till.
   "Å nej", sa han och fick en bekymrad rynka i pannan. "Jag tål inte rök. Tror ni att ni kan avstå från att röka bara den timmen på konditoriet? Förlåt att jag är oartig."
   "Jag menade inte så", svarade Signe älskvärt och log mot honom "utan snarare: ja, alldenstund ni inte röker kan jag följa med. Jag är allergisk mot tobaksrök. En kopp te skulle däremot smaka gott. Jag heter Signe, Signe Svensson."
   Hon hängde upp den lilla pappskylten med de ord hon själv textat med tusch för exakt tjugotre år sedan:
   KOMMER STRAX.
   Utanför på Linnégatan sorlade det av liv. Mammor gick med barnvagn och miljövänner med ryggsäck kom ut ur hälsokostboden. Ett förnämt par promenerade med sina pudlar och två småpojkar buskörde med sina mountainbikes. En mås lättade från Folkets Hus tak och hann precis landa på Stenafärjans skorsten när fartyget styrde ut ur hamnen.
   "Jag heter Anton Silvergren", sa mannen med glittrande ögon och bjöd Signe artigt armen. Han brydde sig inte om att uppsöka övergångsstället utan manövrerade dem skickligt över gatan mot konditoriet. De var nästan lika långa.
   Därefter har ingen sett dem.

Ur Tre noveller, Hedengrens bokhandel 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki