Fandom

Svenskanoveller Wiki

Begravningen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Hans Alfredson

JAG ÄR EN mycket, mycket gammal gammal man. Det faller sig naturligt för mig att börja denna exposé över mitt händelserika liv med en noggrann skildring av min begravning.
   "I en ålder av 71 år 3 månader och 4 dagar avled i går förre generalmajoren, buktalaren, vargdressören, predikanten m.m. Ernst Helmer Malcolm Semmelman. Omständigheterna kring den tragiska bortgången förefalla mystiska, men kriminalpolisen vägrar att uttala sig. Begravningen äger rum — med tillbörlig pompa — instundande torsdag."
   Givetvis regnar det. Inte häftigt, men tungt och sorgesamt. Himlen är majestätiskt gråblå, som Kongl. Lifhusarernas uniformer är gråblå i denna lilla mellaneuropeiska stat. Mörkt klädda människomassor med hattar i hand kantar de trånga gatorna där sorgetåget drar fram: florbehängda dova trummor, hästar med svarta schabrak och behärskade ryttare med fandongerna fällda, sablarna charronerade och våta vita band i perrisangerna. Överste von Schulenberg på sin svarta debrezinerspringare ser stadig ut i m/ä, trots att han inte mäter många tvärhänder avsutten. Han calbuterar med det Semmelmanska standaret, som han fått förtroendet att föra och tåget svänger in på Avenyen. Från de översta vindsfönstren i 26:an ser en ung kvinna det sakta framskridande tåget. Mellan de svarta avlövade almgrenarna skrider det sakta fram på den breda gatan — trafiken är omdirigerad — och kedjor av polis håller massan tillbaka. Där går statsmännen fyra och fyra, inte i takt, men samlade i ordentlig grupp, säkert 35 eller 40 stycken från hela världen, häruppifrån lika som enäggssyskon i svarta hattar, svarta rockar och vita kragskyddare.
   Och vagnen med katafalken! Örnar i hörnen, silvertofsar, flaggan våt över ebenholzkistan! Hästarna drar den genom dimman bort mot dômen, vars spiror trots allt får en solstrimma på sina lysande kyrktuppar...
   När de åtta, en och nittioen långa subalternerna skall lyfta av den tunga kistan framför kyrkporten inträffar en oförutsedd händelse. Träet har genom regnet blivit mycket halt och slipprigt, och de tappar hela kistan. Det var genom den häftiga stöten som jag vaknade till sans. Som ni givetvis har förstått var jag endast skendöd. Den häftiga chocken i samband med min fullständiga utmattning efter nattens strapatser hade åstadkommit ett slags coma med mycket svaga hjärt- och andningsrörelser. Gamle doktor Fallman antog förstås att jag var död och skrev ut attesten. Mina arvingar var inte sena att få mig i låda och under mull. Nå — min hastiga bortgång skall jag ägna några ord senare. Återgångom till min återuppståndelse, min andra födelse! Stöten gjorde alltså att jag vaknade. Tre dagars sömn hade gjort mig gott och jag blev ögonblickligen klarvaken. Genom träet hörde jag det upprörda sorlet, trummorna och klockklangen, hästhovar mot gatsten och von Schulenbergs väsande order, även om jag inte kunde uppfatta hans ord. Det lät i varje fall som om han röt: Förbannade drumlar — ska ni tappa en generalmajor!
   Det var inte svårt att förstå vart jag var på väg. Luften i mitt vilorum var skämd och dålig, inte en strimma ljus sipprade in, och det verkade ganska pinsamt det hela. Jag försökte bulta i väggarna — men kistan var helt madrasserad och klädd med sammet, vilket förtog ljudet. Jag skrek ett slag, men det hördes tydligen inte ut. Nu kände jag hur jag sakta bars uppför några trappsteg och in i den stora dômen... Hastigt undersökte jag min lilla sovkammare. Jag var av allt att döma fullt påklädd i husaruniform givetvis — med ordnar, gehäng och allt. Psalmbok under hakan; till föga nytta i det rådande mörkret. Nu hörde jag att man började sjunga psalm nummer 711 v. 3 därutanför: "Skydde mig i allan tid" och den kan jag utantill. Jag stämde i med min kraftiga baryton och hämtade därav åtskillig förtröstan.
   Min rörelseförmåga var starkt nedsatt, men när jag sakta försökte vrida mig ett kvartsvarv föll något tungt ned på min vänstra hand. Det var min ryttarpistol! Man hade lagt min pärlemorbesatta pistol på min mage, jämte bajonetten och silverbetslet från Gaité; fuxen!
   Man hade tydligen satt ner kistan framme vid altaret. Jag hörde domprosten tala över mig. De akustiska förhållandena i domkyrkan är tydligen sådana att även en så tunn och gnällig röst som den lille rödbrusige koltablettätarens kan höras genom ebenholz och sammetsstoppning. Å, jag önskar att fler människor måtte få uppleva ett så saligt ögonblick som detta: att höra en av ens värsta fiender med av rörelse tremulerande stämma inför allt folk prisa en som en hedersman, ja, hjälte utan vank. Så han bredde på! Jag hade alltid varit (mässade hans högvördighet) en sällsport vänsäll människa, som aldrig hade nekat en usling en beta bröd. I själva verket hade jag nekat just denne usling inte bara brödbetor, än även vin och husrum, sedan han för 8 år sedan måste köras hem i trillan full som en konfirmand efter att ha gjort skamliga förslag till min 74-åriga amma.
   Hans lovprisningar fortsatte en dryg kvart och avlöstes givetvis av fröken Linnéa Wandervogel, som till ackompanjemang av musikdirektör Brüll på orgel, sjöng "Den dag skall till oss komma" av Maning. Hon stod förstås borta på läktarn och permitterade sina i hennes trånga bröst fångna känslor; så jag slapp höra de värsta tonerna — de där drillarna, som skär genom själen som en slö såg. Ni vet säkert vilka ställen jag åsyftar: "... där lammen vi-i-i-i-ta gå" och "... penningarna lä-ä-ä-ämnat har" o.s.v.
   Mellan sammanbitna käkar viskade jag för mig själv en förbannelse över min för många år sedan uttryckta önskan att den vämjeliga seden att låta släkt och vänner i kyrkan gå fram och titta på den döde, ej skulle få förekomma på min begravning. Locket var alltså för gott påskruvat. Jag skulle begravas levande. Jag började på nytt att vråla — men ingen hörde mig. Däremot hörde jag mumlande röster i olika tonlägen och det dunsade då och då till på locket — blommor. Och vänners ord över mig. Deras mening trängde inte in till mig, de talade tystare än domprosten, gudilov, men på språkmelodin kände jag igen några. Mannen med utombordsmotorrösten måste vara min trogne kalfaktor, Ström från Glumslöv i långa Sverige. Hackelsemaskinen var min brorson. Ylandet och gnisslet måste komma från Tante Marie och av blomsterdunsen att döma var det tulpaner där, de är billigast så här års.
   Jag kunde som jag nämnde inte röra mig mycket, men jag lyckades få upp högra handen så pass, att jag kunde gripa tag i den tygremsa som med lim och nubb höll ihop matelasseringen vid ena kanten. Jag ryckte till och remsan lossnade en aning. Ivrigt rev jag och fick loss ett bra stycke, fick in fingrarna innanför sammeten och slet ner en reva. Ullen eller bomullen expanderade i hålet och jag började häftigt riva ur den. Det var mycket svårt att röra sig. Luften var dålig och jag var matt. Nu kände jag hur de lyfte upp mig och det bar iväg. Mot hålet i marken. Mot örtagården med marmoraffischer och stenduvor. Nu bär de igen, alltså har de örat mot kistan! Jag hade lyckats få bort så mycket stoppning att jag kunde känna träet med ett par fingertoppar. Jag krafsade, knackade, rev och skrek så mycket jag orkade, fast min röst nu var ganska försvagad. Inga reaktioner. Frammumlade kommandoord, skakningar, man lade om bördan. Nu lunkade de nerför kyrkogången.
   Nu var jag allvarligt nervös. Pistolen! Jag fingrade rätt på den. Jo, den var laddad. Med uppbjudande av alla mina krafter och under de underligaste ormningar och moveringar lyckades jag få grepp om kolven, siktade i mörkret mellan mina ben och sköt. En fruktansvärd knall! Ett brak, ett tordön, ett vulkanutbrott! Skrik och brak av splittrat trä! Karlarna tappade kistan, förstås, men inte så häftigt och dessutom kom väl en eller ett par fötter under, som dämpade stöten. Locket vräktes av och jag reste mig sakta, mörbultad, omtumlad och hostande ur rök och spillror. Kyrkan var full av folk som bar sig åt som galningar. Klättrade på bänkarna, trängdes mot utgången, svimmade, skrek och pekade. Domprosten hade fallit ihop i sin ornat och låg som en tvättpåse framme vid altaret, och de unga kavalleriofficerarna kravlade och stapplade omkring med ögonen stående ur huvudet. Jag ropade: "Lugn! Lugn! Sansa er! Ingen panik - läget är under kontroll!" Av någon egendomlig anledning - förmodligen en blandning av skräck och påverkan från min dominerande personality - avstannade hysterin. Det blev tyst, så när som på lite småsnyftningar i kvinnobänken och stönanden från tvättpåsen.
   Jag kravlade mig mödosamt ur kistan och stod rak och svajande en stund på kvaderstenarna i gången, tills jag sjönk ihop på en liggande löjtnant. Det rådde för övrigt fullständig stillhet i kyrkan i uppskattningsvis fyra minuter. Ingen närmade sig mig. Ingen gjorde något. Tills en ung kvinna lösgjorde sig ur en gammal ditos omfamning och sprang fram mot mig. "Ni blöder ju! Generalmajoren är skadad!" ropade hon och kastade sig på knä vid mina fötter. Jag hade mycket riktigt träffats av splitter från trävirket i benet - en helt ytlig skråma, som dock blödde ymnigt.
   Glömsk av omgivningen slet den unga kvinnan upp mitt byxben och började att förbinda skråman med remsor ur sin vita huvudduk. Nu bröts förtrollningen och folk skyndade till från alla håll. Den gamla kvinnan, som nyss omfamnat den unga, kom stultande fram och försökte draga henne från samarittjänsten, men hon viftade avvärjande. En sådan skönhet hon var, där hon låg på knä vid mina fötter! Hennes mörkgyllene hår föll i tunga lockar kring hennes mjuka ansikte med de mörka ögonen, den en aning stora, men välformade röda munnen och de blossande kinderna. Smärt, men ändå hullfull kropp, präktiga bröst, smäcker hals och junoniska höfter. Hon föreföll att vara i tjugoårsåldern, men hade en mogen kvinnas blick. "Vad heter ni?" frågade jag lågt. "Anna Ferrenc", svarade hon. "Vill ni bli min hustru?" viskade jag i hennes aprikosformade lilla öra. Hon nickade och log på ett självklart sätt. Mina krafter återvände plötsligt, som ett regemente som ställer upp på ett ögonblick efter trumpetsignalen, varenda muskel i givakt, lystring! Jag reste mig och vräkte undan de idioter som trängt sig fram till mig och tjattrat och plockat på mig, drog upp Anna från golvet och slöt henne i min famn och kysste henne. Domprosten, som hade kryat på sig under de senaste minuterna höll just på att böka sig fram genom folkhopen till mig. "Herr domprost!" sade jag och högg honom i hampan. "Tag fram nödiga attiraljer för ett bröllop. Jag ämnar gifta mig. Det ska väl gå galant att ordna - här finns gott om vittnen, orgelnist och sångerska och till och med en brud. Och ring har jag här!"
   Jag vill gärna dra en slöja över den palaver som utbröt nu. Kort sagt: saken arrangerades ganska raskt (jag hade ännu pistolen i hand), publiken återintog sina platser i bänkarna, jag presenterades för brudens enda anförvant, den gamla kvinnan, som var hennes farmoder. Brud och brudgum gick ut i vapenhuset och väntade på att herr Brüll skulle hitta Mendelssohn i nottraven.
   Så dånade då den gamla sjuttonhundratalsorgeln och vi skred uppför gången hän mot den väntande domprostens improvisationer. Ingen jävade bröllopet, trots bristen på lysning. Det blev ett utmärkt bröllop det bästa jag deltagit i — och vigselakten bars upp av en intensiv känsla hos hela menigheten av att vara med om något stort och sällan förekommande. Så var vi ju också ståtliga när vi gick mellan bänkarna ut genom kyrkan: en visserligen 71-årig, men ungdomligt spänstig generalmajor i paraduniform, och en av de skönaste kvinnorna i Europa.
   När vi trädde ut på Avenyen utbröt nästan kalabalik bland det fullständigt överraskade folket — en hel damkör svimmade — men snart samlade man sig och hurrade för oss.
   Det återstår endast att tillägga att bröllopsmiddagen på Hotel Clüwer blev strålande, och att en av de kistbärande subalternerna i förtroende meddelade mig, att han i kyrkan tydligt hört mitt krafsande, men trott att det var råttor.

Ur Ernst Semmelmans minnen, Bonniers 1962.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki