FANDOM



Av Anna Westberg

DE VAR SJU människor som lämnade Sörvattnet. Det var vår, och det var våren de lämnade kvar när de gav sig söderöver för att börja arbeta. Till de lufttomma fabrikerna kom de. En av dem var Evert Landeryd, de andra sex var hustrun Birgit och tre barn, Everts båda bröder Sixten och Harry, som båda kom till Volvo i Göteborg. Själv fick Evert arbete på Olsson & Tolls mekaniska verkstad i Eskilstuna. Då hette han fortfarande Larsson, men namnet, som så mycket annat, försvann i flytten söderöver.
   Söder om Dalälven började den andra världen. Till Eskilstuna kom aldrig de ljusa vårkvällarna norrifrån förrän försent. Där var det mörkt, och kallare än i den bländvita kölden i Sörvattnet.
   Barbro Landeryd, eller Larsson som hon hette då, var Evert och Birgits yngsta flicka, lilljäntan, sladdbamet, som det skulle bli någonting riktigt fint av, som skulle få det som pappa Evert aldrig fått, ty på Barbro skulle han ta igen allt det som livet förmenat honom av skolor och positioner. I Eskilstuna fick pappa Evert löfte om ett jobb ovanjord, och det, medgav han, om än med en trött axelryckning, det är bättre än att jobba under, som hemma i Norrland.
  — Men, sa han sen, efter det att han jobbat ett år på verkstaden, vad tjänar det till att jobba ovanjord när man ändå aldrig får se himlen.
   Barbro var drygt fem år gammal när de for iväg. Egentligen ville hon aldrig lämna byn, alla kamraterna, den höga himlen, friheten på gårdsplanen dit ytterdörren därhemma alltid stått öppen och olåst. Men Barbro hade inget val, den friheten hade ingen av dem råd att hålla sig med, allra minst Barbro som var barn, hon fick vackert flytta med när Evert och Biggan for iväg med dem en vacker vårdag i slutet av april då den tunga snön långsamt började sjunka ner i jorden.
   I den nya världen var de främlingar, där möttes de av nya bruk och vanor som de aldrig skulle göra till sina. Den ende som försökte var Evert. Han var tvungen för att orka med att leva. Han började med att byta språk. Birgit hade kvar sitt gamla och gick upp tolv kilo i vikt på bara ett år — deras första år i Eskilstuna. Redan under det andra året flyttade pojkarna som var äldst hemifrån; kvar hemma blev Barbro, Biggan fick jobb i kassan på Konsum och Evert själv avancerade till bas. Han hade funnit sig tillrätta med arbete och kamrater. På kvällarna läste han engelska för att kunna svara på Barbros frågor när hon kom hem från skolan. Men Barbro hon hade aldrig några frågor att ställa. Hon avskydde skolan och det engelska språket som hon avskydde sig själv för att hon mer såg ut som elektroluxchefen Hans Werthén än som Frida i ABBA.
   För Evert tillhörde lärdomen och skolor de ting i livet som var upphöjda över vardagen, och han närmade sig skolade personer som andra närmar sig kungligheter, med vördnad, respekt och aningen avund. Barbro, lilljäntan, var den i familjen som skulle skolas, hon var utvald att ta del av det skolsystem som Evert varit med om att rösta fram.
  — Först framgången, sa Evert alltid, sen kärleken.
   Kärleken för Barbros del kom först. Framgången, åtminstone sådan Evert såg den, tycktes däremot utebli.
   Barbro var sjutton år fyllda, när hon för första gången blev riktigt kär. När hon var sjuttonochetthalvt blev hon med barn, med en eskilstunapojk som försvann lika fort som han kommit. Barbro gick ännu kvar i skolan och hennes samtid tycktes alltjämt dränkt i trygghet och bedräglig välmåga. Men Barbro var inte särskilt trygg, hon var nästan skamligt missnöjd och rädd — rädd för sig själv. Hennes första tanke var döden. Hon kunde inte leva; ett barn skulle inte göra det lättare.
   Med tiden blev Barbro van att leva — det fick gå. Hon födde sin son, fick sin barnavårdsman i tweedkjol och beige kashmirkofta, daghemsplats och jobb på Marabou i Sundbyberg.
   Mörkret i Sundbyberg var inte lättare att bära än det i Eskilstuna.
   Evert Landeryd hade alltid tyckt om sina barn och dessutom visat dem sin uppskattning. Inte minst förtjust var han i sitt lilla barnbarn, men det vågade han aldrig riktigt visa. Hur, tänkte han, visar en femtioårig man sin kärlek för ett barnbarn som han ömmar för för att det inte har allt det som ett barn skall ha, som bara saknar och saknar... tankarna gjorde honom nedstämd och trött. För att skingra dem brukade han i största välmening förhöra Barbro om hur det gick med studierna på vuxengymnasiet.


*


En regnhöst med blåst och långa dagar ligger Barbro på sin säng och dricker ägglikör som hon haft med sig från en Ålandsresa. Hon röker och drömmer om kärleken, om alla unga män vars heta uppvaktning aldrig blivit av, hon tänker på framtiden. Men hon har ingen framtid, tycker hon, och inga unga män. Socialdemokraterna har för andra gången förlorat riksdagsvalet. Men henne rör det inte i ryggen om det så är socialdemokrater som regerar eller några andra gubbar vilka som helst — sak samma! Knappt halva mänskligheten, tänker hon och suckar, är under tjugo år men ändå är det gubs över sextio som bestämmer deras liv!
   Barbro är liten och satt till sin typ. Hon är mörkhårig och hennes röst är grov. Ansiktet är brett och ljust men ändå präglat av sorg och ensamhet. Kinderna är buktiga och ögonen böjer sig aningen uppåt, ett minne av en lappgumma någon generation tillbaka, ett släktskap som hon förnekat och med smink mycket minutiöst sökt fördriva. Hon har aldrig velat ha någonting att skaffa med dessa — ociviliserade vildar i norr, inte förrän en konstnär, som hon helt nyligen träffade, sa till henne att han tyckte hon såg exotisk ut.
  — Är din farsa indian, frågade han skämtsamt.
  — Nej, nej men min morfar var gift med en lappgumma.
   Nu ligger Barbro där och drömmer. Om att ha någons varma hud intill sin, om att få vara med om det ofattbara ögonblicket då någon säger till henne att han älskar henne. Det hettar i hennes kinder, hyn är fet och svartporig och under ögonen sitter klumpar av nattgammalt smink.
   Kärleken var ett sanslöst ord att ta i sin mun tyckte Barbro som älskade varje minut utan att bli någonsin älskad tillbaka. Varje ung man hon mötte på gatan blev hon kär i, varje bild i tidningen, på film, på teve. Hon älskade just därför att hon inte hade någon särskild att älska. Sin son förstås, men han var ju bara en son, ett barn, och bara barnet var hon ju själv. Hon drömde och längtade men kände ansvaret växa henne över huvudet. Hela hennes liv var en börda som var inneslutet i en dröm om ömhet som hon aldrig fick röra vid. Huvudet var fullt av egendomliga sagor som alla berättade om det stora som inte fanns — den stora kärleken.
   Sedan en tid var Barbro utan arbete. På Marabou hade hon gjort bort sig och fått sparken. Då hade Evert blivit rosenrasande men med ens lugnat ner sig och föreslagit henne att börja studera på kvällsgymnasium: till språklärare, optiker möjligen eller kanske sjukgymnast.
   Men Barbro hatade både språk och glasögon och sjuklingar.
  — Sjukgymnaster är ena dryga typer, menade hon, och erinrade sig hur hon en gång tagits om hand av en sådan när hon halkat på Ålandsbåten och brutit armen. När hon kommit hem hade hon ofelbart råkat i händerna på en ung och nitisk sjukgymnast som klandrat henne för att hon inte hållit sig i skinnet. Nej, skulle Barbro utbilda sig till något skulle det vara någonting som var att räkna med, som ingav människor aktning och respekt; filmstjärna kanske, kvällsöppetreporter, bestsellerförfattare eller kvällstidningskolumnist. Sjukgymnaster och optiker var det väl heller inga som brydde sig om. Ja, i sådana banor gick Barbros tankar.
  — Men organisera dig då, uppmuntrade mamma Biggan, som var med i socialdemokratiska kvinnoklubben.
  — Sällan.
  — Men gå med och demonstrera då, sa äldste brodern som var med i ett opolitiskt miljöparti.
  — Mot vaddå?
  — Kärnkraften till exempel.
  — Åh, suckade Barbro och tog sig för pannan, vilket tjat om kärnkraft å kärnkraft å kärnkraft, demonstrera, agera, diskutera...
  — Men gå med i en diskussionsklubb då, sa pappa Evert.
  — Lägg av.
  — Men kom med i vår kvinnogrupp då, sa en nyfrälst feminist.
  — Börja i vår samtalsgrupp för föräldrar, sa föreståndaren på dagis.
  — Kanske det, sa Barbro allra pliktskyldigast, men hon gick aldrig dit.
  — Du kan komma på gruppterapi, uppmuntrade socialassistenterna som hon en gång i veckan kvitterade ut sitt socialbidrag utav.
  — Varfördådå?
  — För att du skall veta hur du mår?
  — Det, sa Barbro, det vet jag allra bäst själv.
  — Men, sa en före detta arbetskamrat, gå med i ett politiskt parti då!
  — Det finns inget parti som intresserar sig för kärleken, väste Barbro, kärlekslöshet går inte att förbjuda, bara mellanöl.
   Barbro förstod att hon var tvungen att veta var skadan satt för att hon nånsin skulle kunna reparera den. Barbros skada var ensamheten, den uteblivna kärleken, den som alla hade men inte hon, den var hemligheten som satt som en vägg mellan henne och livet, och den gick inte att överlista med diskussioner och demonstrationståg.


*


Barbro förblev i sin säng hela hösten med avbrott för turerna till och från dagis samt för ett och annat inköp. Hon rökte mest, drack ägglikör och kaffe. Hela tiden drömde hon att hon var kär. Hennes uppfattning om samhället hon levde i hade sina uppenbara sprickor. Dessa fyllde hon med apati och misslynthet. Visst var hon glad över sin lille son som såg ut precis som hon själv, men ändå, det fattades någonting av djupare betydelse, med viktigare avsikter. I skolan hade hon lärt sig böja oregelbundna verb och rabbla regentlängder, och hon hade upplysts om hur hon skulle fylla i deklarationsblanketterna, men ingen hade berättat för henne hur man lär sig leva utan kärlek. Nätterna igenom grubblade hon över livets mening, om livets mening i själva verket var själva livet, det liv hon levde. Och det hände lika ofta att hon fick offra av den dyra nattsömnen för att komma fram till svaret. Men det kom aldrig.
  — Aldrig, mumlade hon för sig själv, aldrig hade jag tänkt mig kärleken så här.
   Med Birgit, mamman, kunde Barbro aldrig tala om kärleken. Hon saknade den lika bittert som sin dotter. Trots att hon numera räknade sig som tvättäkta sörlänning ville hon inte vara det. Hon hörde inte till, hon var inte hemma där hon var för hon var alltid någon annanstans. Därför hade Birgit blivit en alldeles tyst människa.
   Evert, Barbros far, däremot, var en till synes nöjd människa. Han hade lyckats i livet, han hade blivit nåt, och för det måste man just lyckas. Evert hade lyckats. Han var numera sektionschef på verkstaden där han var anställd, han hade skaffat ett radhus och en liten sommarstuga uppe i Sörvattnet dit han en gång varje sommar for för att fiska harr och röding. Alltid sa han att han längtade efter starrgräset och de ljusa sommarnätterna. Evert tyckte dessutom att han hade en klok och intagande hustru som alltid bar vackra promenadkläder och var nylagd i håret. Men sen den dag de flyttade till radhuset hade de varsitt sovrum. Biggan ville - rå om sig själv — som hon sa.
   I sitt språkbruk hade Evert för vana att tala om "oss" och han menade nästan undantagslöst "oss socialdemokrater"; men efter de senaste valnederlagen var det med viss beklämning han tvingades upprepa — vi har i alla fall suttit vid makten i fyrtiofyra år. Evert var en ivrare för löntagarfonder och arbetarinflytande, och om fem år, försäkrade han, skulle varje arbetare, han själv inbegripen, äga en femtonhundradel av det företag de arbetade på. Så resonerade Evert.


*


En tidig söndagsmorgon i början av oktober låg Barbro som vanligt på sin säng och rökte. Sedan någon månad gick hon varje morgon igenom platsannonserna. Den här morgonen var hon trött. Förstrött bläddrade hon i tidningen och kom av en händelse att fästa ögonen på bekantskapsannonserna. Inte för att hon brukade läsa dem, men ändå, man kanske skulle slå en flukt, tänkte hon och ögnade igenom dem uppifrån och ner. Där stod bland annat att läsa om en rök- och spritfri akademiker som sökte kontakt med varm och vacker kvinna mellan tjugo och trettio, svar till je t'aime. Här fanns vidare en hård men rättvis man som ville ha kontakt med en mjuk och ung kvinna att fylla ut tomheten med.
  — Ingenting för mig, mumlade Barbro och läste vidare. Så hajade hon till vid ett fetstilt Hallå du kvinna som vill ha kärlek, hör av dig till mig, mörke man med solid ekonomi och ett glatt humör, barn inget hinder, svar till ensam.
   Barbro släckte cigaretten, reste sig långsamt ur sängen och gick ut i köket och hällde upp ett fat filmjölk till sin son som just höll på att torka sömnen ur ögonen. Barbro var trött och vresig, pojken var på tvären. När han började peta i maten letade hon fram papper och penna och slog sig ner vid köksbordet. Hon torkade med handflatan bort några smulor, sen började hon skriva:
   Jag är en mörkhårig mamma på tjugofyra vårar som tycker att livet är ofattbart tråkigt, jag ser exotisk ut och skall precis börja studera till optiker. För tillfället läser jag mest tidningar och passar min lille son. Om du vill träffa mig kan du komma till centralens cafeteria klockan två på torsdag, jag har på mig en röd sammetsjacka och på huvudet har jag troligtvis knutit en blommig halsduk, hälsningar från en annan som är ensam, kalla mig Pyttan.
   När hon var färdig läste hon igenom vad hon skrivit men började på nytt att skriva: Jag är en mörkhårig... Fem gånger skrev hon på nytt och på nytt samma meningar... jag är en mörkhårig. Sen bestämde hon sig, så här får det bli, sa hon, och hämtade fram ett vitt kuvert i vilket hon vek ner sina vädjande rader om sällskap och förseglade det.


*


Klockan två den fjärde oktober samma höst infinner sig Barbro Lande-ryd vid centralens cafeteria halvt gömd i den vinröda sammetsjackan. Runt håret har hon knutit sin blommiga halsduk. Hon tänder en cigarett och börjar läsa i Aftonbladet som just kommit ut. Då och då sneglar hon åt sidan för att se om hennes obekante brevvän dykt upp, men ingen uppenbarar sig som kan tänkas likna den mörkhåriga man med glatt humör som bjudit ut sig på en DN-sida för knappt en vecka sedan. Men plötsligt känner hon hur någon iakttar henne snett bakifrån. Febrilt bläddrar hon i sin tidning och släcker en cigarett och tänder en ny. Men ingenting händer. Då vänder hon sig sakta om och vad får hon se: på en armslängds avstånd ifrån henne står hennes far Evert, vattenkam-mad, iklädd den mörka mohairkostymen och med ett fång röda rosor i famnen.
  — Pappa, ropar hon och kastar tidningen ifrån sig, pappa, vad gör du här?
  — Jag väntar på en bekant. Och du, trevar sig Evert Landeryd, vad gör du här?
  — Jag väntar också på en bekant.
   En lång tystnad följer.
  — Jasså, svarar Evert och vänder sig mot kaffekön, skall vi slå oss ner och ta en fika medan vi väntar.
  — Det gör vi.
   Generat lägger Evert sina rosor på ett bord och ställer sig i kaffekön. Hans dotter Barbro sätter sig vid bordet och för näsan till rosorna:
  — De luktar sommar, tänker hon, sommar och kärlek.

Ur "Bror min och jag och andra noveller", Ordfront 1981.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki