FANDOM


Av William Saroyan

Jag arbetar i Sligo och Baylies magasin vid Bryant Street mellan First Street och Second Street rakt under uppfarten vid Fremont Street till Bay Bridge i San Francisco. Magasinet tar upp ett kvarter på längden och ett halvt kvarter på bredden. Det är fullt med pianon.
   Sligo och Baylie är en gammal musikhandel i San Francisco som ligger i hörnet av Grant Avenue och Geary Street, omkring tre kilometer från magasinet. Firman har funnits i etthundraelva år och har eget hus i sex våningar. Den säljer allting i musikbranschen och dessutom radio- och TV-apparater, kylskåp, frysboxar, spisar, sportartiklar och många andra saker. Jag har aldrig träffat Lucander Sligo III som äger och leder företaget.
   Den förste Lucander Sligo grundade firman tillsammans med Elton Baylie. I rätt så många år handlade man uteslutande med pianon. Baylie hade inga söner men hans dotter Eltonia gick in i företaget. Baylie hoppades att hon skulle gifta sig med den förste Lucanders son, men vid fyrtiofyra års ålder gifte sig Eltonia med en man som hette Spezzafly och som var tio eller elva år yngre än hon. Eltonias man var inte intresserad av pianon och det kan betvivlas att han var intresserad av Eltonia. Han var absolut inte intresserad av deras son. Han gick ifrån Eltonia innan pojken föddes.
   Personalen i Sligo och Baylies magasin består av Eltonias son, Oliver Morgan Spezzafly, som nu är sextionio år, och mig själv, Ashland Clewpor, tjugofyra år.
   Jag har varit anställd i magasinet i ett och ett halvt år. Jag sökte arbete på Sligo och Baylies personalavdelning på sjätte våningen. Flickan som tog emot mig blev ganska imponerad av mina personalia och beklagade mycket att det inte fanns något arbete för mig.
   "Fast ni kunde ju få börja i magasinet, om ni inte har nånting emot det", sade hon.
   "Vad är det för slags arbete?"
   Då berättade hon för mig om O. M. Spezzafly. Hon påpekade varnande att ingen hade stannat längre än en månad hos honom under de senaste tjugofem åren.
   "Varför inte då?"
   Hon försökte så vänligt som möjligt förklara för mig att O. M., som hon kallade honom, naturligtvis hade rätt till en ledande post inom företaget med hög lön men att det för tjugofem år sedan hade visat sig nödvändigt att göra honom till chef för magasinet — det vill säga rent ut sagt få honom ur vägen.
   Som chef för magasinet hade o. M. begärt att få egen personal, sade hon, och Lucander Sligo III hade varit mycket noga med att O. M. skulle ha en sekreterare, en bokhållare, en portvakt och en magasinskarl som kunde stämma och reparera pianon. Men sekreteraren slutade efter en vecka och de andra försvann inom en månad. Så småningom vande sig O. M. vid att bara ha en man under sig.
   "Vad är det för lön?" sade jag.
   "Sextiofem dollar i veckan till att börja med. Men ni får fem dollar påökt i månaden."
   "Hur lång tid då?"
   "Så länge ni stannar."
   "Men tänk om jag stannar i tre år?"
   "Ni får i alla fall fem dollar påökt varje månad."
   "Vad skulle jag få att göra?"
   "Det får ni veta av O. M."
   "Kan ni inte alls säga vad det är för slags arbete?"
   "Nej, tyvärr", sade flickan. "Det enda jag vet är att ni ska vara i magasinet åtta timmar om dan från måndag till och med fredag. Och jag är rädd för att jag inte kan rekommendera jobbet."
   En halvtimme senare stod jag utanför magasinet och knackade på porten. Jag knackade därför att porten var låst. Till slut hördes lätta och snabba fotsteg innanför och porten öppnades. Framför mig stod en lång man i mörk kontorskostym. Jag presenterade mig och han bad mig följa med till kontoret som låg bara någon meter från ingången.
   Mr Spezzaflys kontor var stort och vackert möblerat. Skrivbordet var enormt och dyrbart. Stolen var av svart läder. Bakom stolen hängde en stor oljemålning av hans morfar Elton Baylie och bredvid den ett porträtt av hans mor Eltonia.
   Intervjun blev kort men mr Spezzafly läste i alla fall igenom det formulär som jag hade fyllt i på personalavdelningen.
   "Ashland Clewpor?"
   "Ja, sir."
   "Följ med, så ska jag visa er ert rum, mr Clewpor."
   Vi kryssade oss fram mellan pianon av alla de slag till bortersta änden av magasinet där en liten yta inhägnades av ett skrank. Skranket började en halv meter från golvet och var en och en halv meter högt. Vi gick in genom svängdörrarna och jag såg en liten tom yta med ett enkelt skrivbord och en enkel ofernissad stol. På bordet stod en telefon. Ingenting annat.
   "Var så god och sitt, mr Clewpor."
   Jag satte mig vid skrivbordet.
   "Utmärkt", sade mr Spezzafly och gick.
   Jag satt alldeles stilla i omkring tio minuter och sedan öppnade jag lådorna i skrivbordet och upptäckte att de var tomma alla sex. Det fanns bara ett bord och en stol med ett skrank omkring.
   En kvart i fem beslöt jag mig för att ringa, mera för att ha något att göra än för att få prata med någon. Jag tänkte ringa upp Newbegins och fråga om de kunde rekommendera någon bra bok om pianon. Jag började slå numret till Upplysningen för att få telefonnumret, men medan jag gjorde det hörde jag någon säga: "Ja?"
   Det var mr Spezzafly.
   "Jag tänkte ringa till Newbegins och höra efter om det fanns någon bra bok om pianon."
   "Det här är O. M. Spezzafly."
   "Ja, sir."
   "Vem är det jag talar med?"
   "Det måste vara något fel på telefonen, mr Spezzafly", sade jag. "Det här är Ashland Clewpor."
   "Vad är det, mr Clewpor?"
   "Jag tänkte jag skulle ringa till Newbegins."
   "Vad är Newbegins?"
   "Det är en bokhandel, sir."
   "Jag ringer upp igen", sade mr Spezzafly.
   Jag trodde han menade att han skulle ringa om ett par minuter. Han ringde på fredagen fem minuter i fem.
   "Mr Clewpor", sade han, "ni kan hämta er lönecheck på mitt skrivbord när ni går."
   "Ja, sir."
   Checken låg på ett grönt fat som kanske var avsett som askfat.
   "Ni kan hämta checken här varje fredag", sade mr Spezzafly.
   "Ja, sir. Tack så mycket."
   Jag tog checken och vek ihop den för att ge honom tid att säga något till mig om han ville.
   "Utmärkt", sade han. "Ni viker mycket noggrant."
   Jag väntade ett ögonblick i hopp om att han skulle säga något om vad jag skulle göra nästa vecka, men han sade ingenting.
   På lördag förmiddag gick jag upp till Sligo och Baylies personalavdelning och flickan där uppe sade: "Nå?"
   "Jag undrade bara om ni möjligen kunde berätta något för mig om mr Spezzafly."
   "Ni tänker inte sluta då?"
   "Nej, det tror jag inte."
   "Vad har ni gjort hela veckan?"
   "Ingenting."
   "Vad har han gjort?"
   "Det vet jag inte."
   "Tycker ni att han är underlig?"
   "Han ser inte underlig ut." "Då stannar ni då?"
   "Har ni ingenting här åt mig?"
   "Uppriktigt sagt så finns det faktiskt ett jobb", sade flickan, "men det är på spisavdelningen och det är sextiofem i veckan men ingen löneförhöjning. Åtminstone inte förrän om ett eller ett par år. Vill ni tala med chefen för spisavdelningen?"
   "Men om jag stannar hos mr Spezzafly i ett år, så får jag hundratjugofem dollar i veckan, eller hur?"
   "Ja, det är riktigt", sade flickan.
   "Det är ganska bra betalt, tycker ni inte det?"
   "Jo, det är det."
   "Jag är inte gift."
   "Nej, jag såg det när jag läste igenom er ansökan i måndags."
   "Om jag stannar ett år hos mr Spezzafly och sen ber er gifta er med mig, vad skulle ni säga då?"
   "Jag är gift", sade flickan. "Vill ni tala med chefen för spisavdelningen?"
   "Nej", sade jag. "Finns det ingenting som ni kan tala om för mig om mr Spezzafly? Jag menar, vad ska jag göra egentligen?"
   "Det är lika bra ni frågar mr Spezzafly på måndag morgon, om ni har bestämt er för att stanna en vecka till", sade flickan.
   Klockan åtta på måndag morgon stod mr Spezzafly utanför dörren till sitt kontor.
   "Jag sätter stort värde på punktlighet", sade han. "Klockan är en minut i åtta. Jag är för det mesta här tio minuter i åtta, men det räcker om ni kommer en minut i."
   "Ja, sir."
   "Jag sätter också stort värde på en vårdad klädsel och ett trevligt uppförande. Den som ser kry och spänstig ut när han kommer till arbetet på måndag morgon kommer att hålla sig kry och spänstig hela veckan."
   "Vad är det jag ska göra, mr Spezzafly?"
   "Arbetet väntar, min gosse", sade mr Spezzafly.
   Han nickade artigt och gick in i sitt rum. Jag vandrade vidare mellan pianona och gick in på mitt kontor. Jag hade väntat mig att få se en trave papper på mitt bord, men där fanns ingenting. Jag satte mig och försökte gissa vem hon var gift med, men det gick inte. En flicka som är gift, hon är gift, det är ingenting mer med det.
   Andra veckan förflöt likadant som den första. Klockan fem på fredag eftermiddag hämtade jag min check och gick hem. På lördag morgon gick jag tillbaka till personalavdelningen därför att jag måste få träffa henne igen.
   "Det finns ett jobb på kylskåpsavdelningen", sade hon. "Vill ni tala med chefen för kylskåpsavdelningen?"
   "Vem är det?"
   "Mr Stavros."
   "Vad är det för lön?"
   "Sextiofem men ingen löneförhöjning. Trivs ni i magasinet?"
   "Jag vet inte vad det är jag ska göra."
   "Nej, jag förstår det"
   "Jag har röjt upp en väg mellan pianona."
   "Tyckte mr Spezzafly om det?"
   "Han sa ingenting."
   "Har han använt vägen?" 'Nej, men samma dag jag röjde upp ringde han en kvart i fem och sa att jag skulle svara med 'Ashland' när det ringde. Jag hade svarat 'Hallå'."
   "Jag tror han tyckte om att ni röjde upp en väg."
   "Menar ni att jag ska fortsätta och göra såna saker?"
   "Ja, jag tror det."
   "Ska jag inte försöka sälja något piano?"
   "Har det varit några kunder där?"
   "Nej, han håller porten låst"
   "Ja, det är ju faktiskt ett magasin och ingen försäljningslokal."
   "Vad ska pianona vara till?"
   "Folk byter ut sina gamla pianon mot nya saker som de behöver, och vi ställer in dem i magasinet. Det är bara det." "Tar ni aldrig ut dem?"
   "Det är inte så stor efterfrågan på gamla pianon."
   "Vi har etthundratjugotre stycken. Jag har räknat dem."
   "Trivs ni med att vara bland en massa pianon?"
   "Ja, det gör jag faktiskt. Jag tycker om att se dem varenda morgon. Jag ser dem ju hela dan förstås, men jag menar, när jag kommer på morgnarna är det särskilt roligt att se dem. Där står de, menar jag. Allihopa. Alla möjliga sorter. Vem är ni gift med?"
   "Min man är kamrer hos Wells, Fargo. På kylskåpsavdelningen är alla glada hela dagarna därför att mr Stavros har sinne för humor. Vill ni inte tala med honom?"
   "Nej, men om ni har en syster, skulle jag gärna vilja träffa henne." "Jag har ingen syster. Men det finns tre riktigt söta flickor på kylskåpsavdelningen. Ni kanske skulle sluta i magasinet i alla fall."
   "Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle arbeta på ett magasin. Jag har alltid drömt om att bli berömd."
   "Det är många som tror att mr Stavros skulle ha blivit berömd om han hade blivit skådespelare." Hon skrev några ord på ett litet papper med några rader stencilerad text. Hon vek ihop papperet och sträckte fram det mot mig.
   "Vad är det där?"
   "En rekommendation till mr Stavros."
   "Jag tror inte jag vill sluta i magasinet ännu."
   En minut i åtta på måndag morgon stod mr Spezzafly utanför dörren till sitt kontor.
   "Ash", sade han, "om ni går direkt in i ert rum och sätter er vid skrivbordet, ska jag pröva något nytt."
   Jag gick bort till mitt rum och satte mig vid skrivbordet och efter ett par minuter ringde telefonen och jag lyfte av luren.
   "Asbland", sade jag.
   "Ash", sade mr Spezzafly, "jag tror jag ska låta porten stå olåst så att den kan öppnas från gatan utan nyckel. Jag tänkte pröva det i dag på förmiddagen och kanske i eftermiddag också."
   "Ja, sir."
   "Jag ringer om någon kommer in."
   "Ja, sir."
   "Men ifall jag inte märker det och ni ser någon..."
   Mr Spezzafly tystnade. Jag väntade ett ögonblick och sedan sade jag:
   "Ja, sir?"
   "Ja, jag menar, ta reda på vem det är, Ash."
   "Ja, sir. Ska jag meddela er?"
   "Jag tror inte det, Ash. Det här är bara ett experiment."
   "Ja, sir."
   Ingen kom på hela måndagen. Halv elva på tisdag förmiddag ringde det i min telefon och mr Spezzafly sade: "Jag ville bara tala om att jag har låtit porten stå olåst igen, Ash."
   "Ja, sir."
   "Förresten kan ni ringa mig, om det kommer in någon. Säg bara 'besök i magasinet'. Så förstår jag."
   "Jaha, sir. Besök i magasinet."
   "Just det, ja."
   Ingen kom, men en kvart i fem tyckte jag att jag skulle ringa upp honom och fråga om han ville att jag skulle försöka sälja ett piano.
   När han lyfte på luren sade han: "Besök i magasinet, Ash?"
   "Nej, sir."
   "Bang."
   "Jag ringde för att fråga om ni inte vill att jag ska försöka sälja ett piano."
   "Ash", sade mr Spezzafly, "kan vi inte komma överens om att vi bara ringer när det är besök i magasinet."
   "Ja, sir."
   Det kom ingen på hela veckan. Fredag eftermiddag hämtade jag checken och gick hem och på lördag morgon gick jag upp på personalavdelningen igen och flickan sade: "Jag har ett ganska spännande jobb åt er på avdelningen för sportartiklar. Mr Plattock vill ha en trevlig ung man som kan demonstrera roddmaskinen och motionscykeln. Vill ni inte tala med mr Plattock?"
   "Jag vet inte."
   "Ni får sportkläder från Sligo och Baylie och jag tror att ni skulle göra ett väldigt gott intryck."
   Hon började skriva något på den lilla pappersbiten igen, men jag tänkte inte på att demonstrera en roddmaskin eller en motionscykel, jag tänkte på hur jag skulle få någon att komma till magasinet.
   "Kan ni inte komma till magasinet på lunchrasten på måndag?"
   "Det är klart att jag kan", sade flickan. "Men finns det någon särskild anledning varför jag skulle göra det?"
   "Mr Spezzafly håller på med ett experiment. Han låter porten stå olåst så att vem som helst som vill kan komma in i magasinet från Bryant
   Street, men det var ingen som kom på hela veckan. Om ni kom, så tänkte jag att jag kunde ringa till mr Spezzafly."
   "Jag förstår."
   "Och sen kunde vi äta lunch på det där stället bredvid polisstationen."
   "Jag brukar äta lunch med min man på ett litet ställe vid hans arbetsplats."
   "Kan ni inte hoppa över det på måndag?"
   "Då vill ni alltså inte tala med mr Plattock?"
   "Jag tror inte det. Ni förstår, jag tycker om att slutföra saker som jag har börjat med."
   "Jaså? Och nu tycker ni att ni har börjat med något?"
   "Ja, det gör jag."
   "Vad är det ni tycker att ni har börjat med?"
   "Jag har börjat komma underfund med mr Spezzafly."
   "Verkligen?"
   "Ja, och en del andra saker också."
   "Vad är det mer som ni har börjat komma underfund med?"
   "Till exempel att bli berömd. Att bli berömd så som berömda personer är berömda är inte att vara riktigt berömd, men att bli berömd så som mr Spezzafly är berömd, det är att vara riktigt berömd. Och några till som jag känner."
   "Alla människor hos Sligo och Baylie har känt till mr Spezzaflys berömmelse i åratal. Vilka är de andra?"
   "Ja, det sätt som ni är berömd på tycker jag är att vara mera berömd än det sätt som berömda filmskådespelerskor är berömda på."
   "Det är väldigt snällt av er att säga så, men det är nästan ingen människa i hela världen som känner till mig."
   "Det är just det jag börjar komma underfund med. Ni är berömd utan att en massa människor känner till er, men de som verkligen känner er, de vet att ni är berömd."
   "Hur vet ni att de vet det?"
   "Ja, jag känner er ju knappast och jag vet att ni är berömd, så då kan ni väl tänka er hur det är med dem som verkligen känner er, som er man eller era barn om ni har några."
   "Jag har inga barn."
   "Men om ni hade det, skulle de väl veta hur berömd ni var i alla fall?"
   "Jo, jag antar det"
   "Kommer ni till magasinet?"
   "Kanske inte på måndag, men kanske på tisdag eller onsdag."
   "Porten är öppen. Mitt kontor ligger längst bak till höger."
   På måndagen tog jag med mig min lunch och åt under uppfarten till Bay Bridge vid Fremont Street medan mr Spezzafly åt vid sitt skrivbord. Jag vet inte varför han äter sina smörgåsar på kontoret. Jag äter mina ute därför att jag tycker om att ta en promenad på lunchen.
   Jag går nerför First Street till pir 38 eller nerför Bryant Street till pir 28, och där nere tittar jag på fartygen och tänker.
   Jag tänker på det förflutna, på nuet och på framtiden, framför allt på framtiden fastän jag kan inte glömma det förflutna, särskilt inte de många år då jag bodde hos folk som ville komma underfund med om de ville adoptera mig och sedan beslöt att de inte ville det — när jag var femton år och rymde därför att jag ville leva mitt eget liv, och när jag var arton och gick in i marinkåren och åkte till Korea och blev sårad men inte dödad, som tre av mina kamrater blev, utan bara fick ligga ett år på olika sjukhus och blev utskriven i San Francisco när jag var tjugotvå år.
   Men för det mesta tänker jag på framtiden när jag är ute och går på lunchen.
   Klockan tolv på tisdagen gick jag inte ut fastän jag inte hade någon lunch med mig. Jag bara satt vid skrivbordet och lyssnade. Det hördes ingenting, men det kanske skulle höras något snart och jag ville vara beredd. En kvart över tolv hörde jag något.
   Någon kom in i magasinet.
   Fotstegen kom närmare och sedan öppnades svängdörrarna till mitt kontor.
   Jag lyfte upp telefonen.
   "Besök i magasinet, mr Spezzafly."
   "Vem är det, Ash?"
   "En flicka i blå klänning."
   "Tack, Ash."
   Mr Spezzafly lade på luren, jag lade på luren och flickan i den blå klänningen gick fram till skrivbordet och räckte mig ett hopvikt papper. Det var rekommendationsformuläret från Sligo och Baylies personalavdelning och på det stod det: Presenterar härmed miss Stella Mayhew för mr Ashland Clewpor. P.S. Lycka till.
   Jag gick runt bordet och sträckte fram handen och Stella Mayhew och jag tog varandra i hand.
   "Trevligt att ni kom", sade jag.
   Stella verkade förfärligt rädd men jag var själv förfärligt rädd, för det första för att jag hade räknat med att det skulle vara flickan på personalavdelningen, en gift flicka, och för det andra för att Stella var den första som kom till magasinet och för det tredje för att jag aldrig hade träffat en flicka som jag tyckt så mycket om.
   Stella öppnade hastigt handväskan och tog fram en hopvikt ansökan. Jag vecklade ut den och började läsa igenom de svar hon hade skrivit dit efter frågorna.
   Jag ville vara så affärsmässig som möjligt och när jag hade läst ett par av svaren, sade jag: "Jag förstår." Jag läste några till och sade åter: "Jag förstår."
   Och sedan — ja, jag bara tog henne i famnen och kysste henne. Jag visste att jag borde försöka vara litet mera affärsmässig, men jag bara tänkte på det förflutna och på framtiden, och hela tiden såg jag framtiden precis som jag alltid hade velat se den — en egen liten villa med oss båda två berömda och en berömd son och litet längre fram en berömd dotter.
   Jag stod och kysste Stella när det ringde.
   "Ashland."
   "Vad vill besökaren, Ash?"
   "Jag vet inte, sir."
   "Allting i sin ordning?"
   "Ja, sir."
   "Det är bra, Ash. Då tar jag lunch."
   "Ja, sir."
   Mr Spezzafly lade på luren och jag lade på luren.
   Jag flyttade fram stolen och bad Stella Mayhew sätta sig därför att jag ville tala med henne. Hon satte sig och jag berättade allting för henne, hela mitt liv, det förflutna, nuet och framtiden, och sedan sade jag: "Jag menar, jag är ju ingen direktör eller så. Jag har inget jobb åt dig men jag har jobb själv och det tänker jag behålla, särskilt om jag kan göra något trevligt och förnuftigt med de pengar jag tjänar. Jag skulle vilja betala första insatsen på en ny villa nånstans, men jag har ingen lust att göra det om jag inte har nån som kan flytta in där tillsammans med mig, som min fru. Det är det enda jobb jag kan erbjuda — om det duger. Jag har läst igenom din ansökan och jag tycker om allting. Och så kan jag förstås se dig. Jag menar, jag är glad att du bara har varit i San Francisco en vecka, och jag är glad att du inte har nån familj heller, därför att det har inte jag heller, och folk som inte har nån familj — jag menar när de har varann så betyder det väl nånting. Inte sant?"
   "Ja, sir", sade Stella Mayhew.
   Jag stod och kysste henne igen när jag fick höra mr Spezzafly komma längs vägen som jag hade röjt upp mellan pianona, men jag kunde liksom inte sluta. Mr Spezzafly sköt upp svängdörrarna och jag sade: "Mr Spezzafly, får jag presentera miss Stella Mayhew?"
   "Goddag, miss Mayhew", sade mr Spezzafly.
   "Miss Mayhew är den blivande mrs Ashland Clewpor", sade jag.
   "Ash", sade mr Spezzafly, "det tycker jag var mycket trevligt. Trevligare flicka skulle ni inte ha kunnat hitta om ni hade letat runt hela världen." Han log mot Stella. "Och ni skulle inte ha hittat någon trevligare pojke heller", sade han.
   "Tack, sir", sade Stella.
   "För all del", sade mr Spezzafly. Han gick ut och Stella och jag stod kvar och hörde hur han gick tillbaka till sitt rum.
   Sedan talade Stella om för mig allting som hon visste om sitt eget liv, det förflutna, nuet och framtiden. Flera gånger försökte hon låta bli att gråta och lyckades också, men en gång gick det inte. Inte för mig heller.
   Nu har jag varit ett och ett halvt år i Sligo och Baylies magasin och det har varit den lyckligaste tiden i hela mitt liv. Jag tror aldrig jag kommer att sluta, fastän jag har bett flickan på personalavdelningen att sluta upp med att ge mig fem dollar i löneförhöjning varenda månad.
   "Inte ännu", säger hon. "Vi hinner nog med att stoppa löneförhöjningarna. Hur mår mr Spezzafly?"
   "Lika berömd som någonsin."
   "Och hur står det till med er fru?"
   "Tack, hon är berömd, hon också."
   "Och hur står det till med er son?"
   "Min son är den mest berömda människa i hela världen."
   "Jag har en ganska trevlig anställning på TV-avdelningen som jag kan erbjuda er", säger flickan på personalavdelningen, men det säger hon bara för att hon tycker det är roligt, för hon vet att jag inte vill sluta i magasinet.
   Hon vet att jag tycker om att slutföra det som jag har börjat med.

Ur Amerikansk humor, Prisma 1967. Översättning av Vanja Lantz

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki