FANDOM



Av Ray Bradbury

Saul Williams vaknade i den stilla morgonen. Han tittade trött ut ur sitt tält och tänkte på hur långt borta Jorden var. Miljoner kilometer, tänkte han. Men vad kunde man göra åt den saken? Ens lungor var fulla med »blodrost». Man hostade i ett.
   Just den här morgonen steg Saul upp klockan sju. Han var lång och mager och hade blivit ännu smalare på grund av sjukdomen. Det var en stilla morgon på Mars, den döda havsbottnen låg platt och tom — ingen vind rörde sig över den. Solen lyste klar och sval på den tomma himlen. Han tvättade sig i ansiktet och åt frukost.
   Sedan längtade han mycket starkt efter att vara tillbaka på Jorden. Om dagarna prövade han alla tänkbara sätt att komma tillbaka till New York. Ibland, om han satt på rätta sättet och höll händerna i en viss ställning, lyckades det. Han kunde nästan känna lukten av New York. Men för det mesta gick det inte alls.
   Senare samma morgon försökte Saul dö. Han låg på sanden och sade till sitt hjärta att stanna. Det fortsatte att slå. Han inbillade sig att han hoppade ut från en klippa eller skar av ådrorna i handlederna, men skrattade för sig själv — han visste att han inte hade nog mod för att göra någotdera.
   Om jag kurar ihop mig hårt och tänker tillräckligt intensivt på det, kommer jag kanske bara att somna och aldrig vakna mer, tänkte han. Han gjorde ett försök. En timme senare vaknade han med munnen full av blod. Han steg upp och spottade ut det och tyckte mycket synd om sig själv. Den här blodrosten — den fyllde ens mun och näsa, den rann ur öronen och från fingernaglarna, och det dröjde ett år innan den tog kål på en. Enda botemedlet var att man stuvades in i en raket och sköts ut till landsflykt på Mars. Det fanns ingen känd kur på Jorden och om man stannade kvar där, skulle man smitta ner andra och ta livet av dem. Därför låg han här och blödde ständigt och jämt och var ensam.
   Saul kisade med ögonen. På avstånd, invid en gammal ruinstad, såg han en annan man ligga på en smutsig filt.
   När Saul kom fram, rörde mannen på filten matt på sig. »Tjänare, Saul», sade han.
   »En ny morron igen», sade Saul. »Herregud vad jag är ensam!»
   »Det är en av de blodrostigas hemsökelser», sade mannen på filten utan att röra sig. Han var så blek att man trodde han skulle försvinna om man snuddade vid honom.
   »Jag önskar innerligt», sade Saul och tittade på mannen, »att du åtminstone kunde prata. Varför kan aldrig några intellektuella få blodrost och komma hit upp?»
   »Det är rena sammansvärjningen mot dig, Saul», sade mannen och slöt ögonen därför att han inte orkade hålla dem öppna. »En gång hade jag nog med krafter för att vara intellektuell. Nu är det ett arbete att tänka.»
   »Om vi bara kunde prata», sade Saul Williams.
   Den andre mannen ryckte likgiltigt på axlarna.
   »Kom tillbaka i morron. Då har jag kanske samlat nog krafter för att prata om Aristoteles. Jag ska försöka. Jag lovar.» Mannen sjönk ihop under det gamla trädet. Han öppnade ena ögat. »Minns du att en gång, för ett halvår sen, pratade vi om Aristoteles, den där dagen då jag kände mig pigg?»
   »Ja, jag minns», sade Saul utan att höra på. Han tittade på det döda havet. »Om jag ändå vore lika sjuk som du, då skulle jag kanske inte gå och gräma mig över att vara en intellektuell. Då skulle jag kanske få lite frid.»
   »Du blir lika dålig som jag är nu om ett halvår», sade den döende. »Och då intresserar du dig inte för ett dugg utom sömn och mera sömn. Sömnen kommer att vara som en kvinna för dig. Du kommer alltid att vända tillbaka till henne, för hon är ständigt ny och god och trogen och hon behandlar dig alltid vänligt och på samma sätt. Du vaknar bara för att kunna tänka på att somna igen. Det är en skön tanke.» Mannens röst var knappt en viskning. Nu tystnade den och ersattes av lätta andetag.
   Saul gick därifrån.
   Utmed stränderna på det döda havet låg de hopkrupna kropparna av sovande människor som lika många tomma flaskor, uppvräkta av någon länge sedan försvunnen våg. Saul kunde se längs hela det tomma havets krökta strandlinje. En, två, tre alla sov de ensamma, de flesta sjukare än han, alla med sina små upplag av mat, alla slutna inom sig själva därför att gemenskapen försvagades och sömnen var skön.
   Först hade de suttit ett par kvällar runt gemensamma lager, eldar. Och allihop hade de pratat om Jorden. Det var det enda de pratade om. Om Jorden och hur vattnet rann i städernas åar och hur hembakad jordgubbspaj smakade och hur New York såg ut tidigt om morgonen när man kom över med färjan från Jersey i den salta vinden.
   Jag vill ha tillbaka Jorden, tänkte Saul. Jag längtar så mycket efter den att det gör ont. Jag vill ha nånting som jag aldrig mer kan få. Och allihop vill de samma sak och det plågar dem att inte få det. Mer än mat eller en kvinna eller nånting, vill jag bara ha Jorden. Den här sjukdomen gör kvinnorna förbjudna för evigt; dem får man inte längta efter. Men Jorden -- ja. Den är något för själen och inte för den svaga kroppen.
   Den blanka metallen blixtrade till uppe på himlen.
   Saul tittade upp.
   Den blanka metallen blixtrade igen.
   En minut senare landade raketen på havsbottnen. En lufttät dörr öppnades och en man steg ut med sitt bagage i handen. Två andra män i bakteriedödande skyddsdräkter följde efter och bar ut stora lådor med livsmedel och satte upp ett tält åt honom.
   Ännu en minut och raketen återvände upp i rymden. Den landsflyktige stod ensam kvar.
   Saul började springa. Han hade inte sprungit på veckor och det var mycket tröttande, men han sprang och ropade.
   »Hallå, hallå!»
   Den unge mannen mönstrade Saul från topp till tå när han kom fram.
   »Tjänare. Jaså, det här är Mars. Jag heter Leonard Mark.» »Och jag heter Saul Williams.»
   De skakade hand. Leonard Mark var mycket ung — bara arton: mycket blond, rödblommig med blå ögon och spänstig trots sjukdomen. »»Hur är det hemma i New York?» sade Saul.
   »Så här», sade Leonard Mark. Och han tittade på Saul.
   New York växte upp ur öknen, byggt av stål och fyllt av mars-vindar. Neonskyltar exploderade i elektrisk färg. Gula taxibilar gled förbi i en stilla kväll. Broar höjde sig och bogserbåtar mässade i midnattshamnarna. Ridåer gick upp för paljettglittrande musicals.
   Saul förde häftigt handen till pannan.
   »Vänta, vänta!» utbrast han. »Vad är det som händer mig? Vad är det för fel på mig? Jag håller på att bli tokig!»
   Löv sprack ut på träd i Central Park, gröna och nya. På gången kom Saul strövande och andades in luften.
   »Sluta, sluta, din idiot!» skrek Saul till sig själv. Han tryckte händerna mot pannan. »Det här år omöjligt!»
   »Nej», sade Leonard Mark.
   New Yorks torn bleknade bort. Mars kom tillbaka. Saul stod på den tomma havsbottnen och stirrade slappt på den unge nykomlingen.
   »Ni», sade han och lyfte handen mot Leonard Mark. »Det var ni som gjorde det. Ni gjorde det med er tanke.»
   »Ja», sade Leonard Mark.
   Tyst stod de och betraktade varandra. Till slut fattade Saul darrande den andres hand och kramade den om och om igen och sade : »Herregud vad jag är glad att ni är här. Ni anar inte hur glad jag är!»

De drack sitt fylliga bruna kaffe ur bleckmuggar.
   Det var mitt på dagen. De hade pratat hela den varma morgonen.
   »Och den här förmågan som ni har?» sade Saul över sin mugg och iakttog stadigt den unge Leonard Mark.
   »Den är bara något som jag är född med», sade Mark och stirrade ner i sitt kaffe. »Min mamma var med när London sprängdes i luften femtisju. Jag föddes tio månader senare. Jag vet inte vad man ska kalla min förmåga. Telepati eller tankeöverföring, skulle jag tro. Förut uppträdde jag offentligt. Jag har rest runt hela världen. Leonard Mark, det mentala miraklet, stod det på affischerna. Jag hade det ganska bra ställt. De flesta trodde atti jag var en charlatan. Ni vet väl vad folk anser om teatermänni- skor. Endast jag själv visste att det var absolut äkta, men det lät jag ingen annan få veta. Det var säkrast att inte låta det bli för känt. Ja, ett par av mina bästa vänner kände till min verkliga förmåga. Jag hade en massa talanger som kommer bra till pass nu när jag är här på Mars.»
   »Ja, mig gjorde ni alldeles livrädd», sade Saul med muggen stelt hållen i handen. »Jag trodde att jag hade blivit rubbad när New York växte rätt upp ur marken på det där sättet.»
   »Det är ett slags hypnotism som påverkar alla sinnesorgan samtidigt — ögon, öron, näsa, mun, hud — allihop. Vad skulle ni mest av allt vilja göra nu?»
   Saul ställde ifrån sig muggen. Han försökte hålla händerna mycket stilla. Han vätte läpparna. »Jag skulle vilja vara i en liten å där jag brukade bada i Mellin Town, Illinois, när jag var pojke. Jag skulle vilja vara splitternaken och simma.»
   »All right», sade Leonard Mark och rörde en aning på huvudet. Saul föll tillbaka på sanden med slutna ögon.
   Leonard Mark satt och iakttog honom.
   Saul låg på sanden. Då och då rörde sig händerna, det ryckte ivrigt i dem. Munnen öppnades krampaktigt, ljud trängde ut ur strupen som spändes och slappnade av omväxlande.
   Saul började göra långsamma rörelser med armarna, fram och tillbaka, fram och tillbaka, han flåsade med huvudet lagt på sidan, armarna rördes långsamt av och an i den varma luften, de skrapade i den gula sanden under honom och kroppen vred sig långsamt runt.
   Leonard Mark drack lugnt ur sitt kaffe. Medan han drack höll han blicken fästad på den arbetande, viskande Saul som låg på den döda havsbottnen.
   »All right», sade Leonard Mark.
   Saul satte sig upp och gnuggade sig i ansiktet.
   »Jag såg ån», sade han efter några ögonblick till Leonard Mark. »Jag sprang längs stranden och jag tog av mig kläderna», sade han andlöst med ett häpet leende. »Och jag hoppade i och simmade omkring!»
   »Det var roligt att höra», sade Leonard Mark.
   »Här!» Saul stack handen i fickan och tog upp sin sista chokladkaka. »Den här ska ni ha.»
   »Vad är det för nånting?» Leonard Mark tittade på gåvan. »Choklad? Dumheter, det här gör jag inte för att få betalt. Jag gör det för att ni blir lycklig då. Stoppa 'tillbaka den i fickan innan jag förvandlar den till en skallerorm och den biter er.»
   »Tack, tack!» Saul stoppade ner den. »Ni anar inte vad vattnet kändes skönt.» Han lyfte upp kaffepannan. »Vill ni ha mer?»
   Medan Saul hällde i kaffet, slöt han ögonen ett tag.
   Här har jag ju Sokrates, tänkte han, Sokrates och Platon och Nietzsche och Schopenhauer. Den här karlen är ett geni, efter vad han själv säger. Tack vare sin förmåga är han något otroligt! Tänk på de långa sköna dagar och svala nätter vi ska fördriva under samtal. Det kommer inte alls att bli något svårt år. Inte alls.
   Han spillde kaffe bredvid.
   »Vad är det?»
   »Ingenting.» Saul blev själv förvirrad, häpen.
   Vi ska resa till Grekland, tänkte han. Till Aten. När vi studerar de romerska författarna ska vi vara i Rom, om vi får lust. Vi ska stå i Parthenon, på Akropolis. Det ska inte bara bli tomma ord utan det ska dessutom bli en plats där man kan vistas. Den här karlen kan åstadkomma det. Han har förmågan att åstadkomma det. När vi talar om Racines skådespel, kan han trolla fram en scen och aktörer och alltihop åt mig. För tusan, det här är ju bättre än livet nånsin var! Hur mycket bättre är det inte att vara sjuk och befinna sig här än att vara frisk nere på Jorden utan den förmågan! Hur många människor har sett en grekisk tragedi spelas på en grekisk amfiteater år trettiett före Kristus?
   Och om jag ber honom lugnt och allvarligt, kommer han att bli Schopenhauer och Darwin och Bergson och tidsåldrarnas alla andra stora tänkare ...? Ja, varför inte? Att sitta och prata med Nietzsche personligen, med Platon själv ...!
   Det var bara en sak som var på tok. Saul kände hur han vacklade.
   De andra. De andra sjuka utmed bottnen av detta döda hav. På avstånd var män i rörelse, de kom gående mot dem. De hade sett raketen blixtra, landa, sätta av en passagerare. Nu kom de långsamt, mödosamt gående för att hälsa på nykomlingen.
   Saul blev iskall. »Mark», sade han, »det är nog bäst att vi oss av upp till bergen.»
   »Varför?»
   »Ser ni karlarna som kommer? Somliga av dem är sinnesrubbade.»
   »Verkligen?»
   »Ja.»
   »Beror det på isoleringen och så vidare?»
   »Ja, just det. Det är bäst vi försvinner.»
   »De ser inte värst farliga ut. De rör sig långsamt.»
   »Ni skulle bara ana.»
   Mark tittade på Saul. »Ni darrar. Varför då?»
   »Vi hinner inte prata», sade Saul och reste sig snabbt. »Kom.
   Fattar ni inte vad som kommer att hända när de upptäcker er förmåga? De kommer att slåss om er. De kommer att döda varandra — döda er — för att få ensamrätt till er.»
   »Ja, men jag tillhör inte någon alls», sade Leonard Mark. Han betraktade Saul. »Nej. Inte ens er.»
   Saul ryckte till med huvudet. »Det hade jag inte en tanke på.»
   »Inte?» Mark skrattade.
   »Vi hinner inte resonera», svarade Saul med blinkande ögon, blossande kinder. »Kom nu!»
   »Jag vill inte. Jag tänker sitta kvar tills de där karlarna har kommit fram hit. Ni är lite för diktatorisk. Jag bestämmer själv över mitt liv.»
   Saul kände sig fyllas av något vedervärdigt. Det började rycka i ansiktet på honom. »Ni hörde vad jag sa!»
   »Så snabbt ni har förändrats från vän till fiende», påpekade Mark.
   Saul riktade ett slag mot honom. Det var ett snabbt, skickligt, nedåtriktat slag.
   Mark hoppade skrattande åt sidan. »Ånej!»
   De befann sig mitt ute på Times Square. Bilar rusade tutande och signalerande emot dem. Byggnader sköt heta upp i den blå luften. »Det är en lögn!» skrek Saul och vacklade av den visuella chocken. »Låt bli för guds skull, Mark! Karlarna kommer hitåt. Ni blir dödad!»
   Mark satt på trottoaren och skrattade åt sitt skämt. »Låt dem komma. Jag kan lura dem allihop.»
   New York distraherade Saul. Det var meningen att det skulle göra det — att det skulle fängsla hans uppmärksamhet med sin syndiga skönhet sedan han hade varit borta därifrån i så många månader. I stället för att anfalla Mark kunde han bara stå stilla och fyllas av den främmande men välbekanta scenen.
   Han slöt ögonen. »Nej.» Och ramlade framåt och drog med sig Mark. Bilhorn tjöt i hans öron. Bromsar väste och slogs häftigt till. Han gav Mark en hård stöt på hakan.
   Tystnad.
   Mark låg på havsbottnen.
   Saul lyfte upp den medvetslöse mannen och började springa tungt.
   New York var försvunnet. Det enda som fanns var den djupa tystnaden över det döda havet. Karlarna närmade sig honom från alla håll. Han styrde kurs mot höjderna med sin dyrbara börda, med New York och grön landsbygd och friska källsprång och gamla vänner i sina armar. En gång föll han omkull men kämpade sig upp. Han slutade inte springa.

Natten fyllde grottan. Vinden vandrade ut och in, slet och ryckte i den lilla elden och spridde ut askan.
   Mark slog upp ögonen. Han var bunden med rep och satt lutad mot grottans torra vägg, vänd mot elden.
   Saul lade en ny kvist på elden och kastade då och då en blick på grottmynningen med kattlik nervositet.
   »Ni är en narr.»
   Saul spratt till.
   »Ja», sade Mark, »ni är en narr. De kommer att finna rätt på oss. Om de så måste leta i ett halvår, kommer de att finna rätt på oss. De såg New York i fjärran som en hägring. Och oss två mitt inne i det. Det är att vänta sig för mycket att de inte skulle vara nyfikna och följa vårt spår.»
   »Då ska jag fortsätta vidare med er», sade Saul och stirrade i elden.
   »Och de följer efter.»
   »Tig!»
   Mark smålog. »Ska man använda den tonen mot sin hustru?»
   »Hörde ni inte vad jag sa!»
   »Å, ett sånt lyckligt äktenskap det här är — mellan er snikenhet och min själsliga förmåga. Vad vill ni se nu? Ska jag visa er några fler scener från er barndom?»
   Saul kände att svetten sprack fram i pannan. Han visste inte om karlen skämtade eller inte. »Ja», sade han.
   »All right», sade Mark. »Titta nu!»
   Eld slog upp ur berggrunden. Rök kvävde honom. Sjöar av svavel exploderade och riste hela grottan. Saul hävde sig hostande upp och vacklade runt, förbränd och förintad av helvetet!
   Helvetet försvann. Grottan kom tillbaka.
   Mark skrattade.
   Saul stod framför honom. »Ni», sade han kallt och lutade sig ner.
   »Vad väntar ni er annat?» utbrast Mark. »Att bli bunden, bortsläpad, gjord till intellektuell brud åt en man som är galen av ensamhet — inbillar ni er att jag trivs med det?»
   »Jag ska befria er, om ni lovar att inte fly.»
   »Det skulle jag aldrig kunna lova. Jag är en fri människa. Jag tillhör inte någon.»
   Saul lade sig ner på knä. »Men ni måste tillhöra mig, hör ni det? Ni måste tillhöra mig. Jag kan inte låta er slippa undan!»
   »Min bäste herre, ju oftare ni pratar på det där viset, dess längre bort från er kommer jag. Om ni hade haft en gnutta förnuft och uppfört er intelligent, skulle vi ha blivit vänner. Jag skulle med glädje ha gjort er de här små hypnotiska tjänsterna. Det är ju i alla fall inget besvär för mig att trolla lite grann. Det är faktiskt roligt. Men ni har förfuskat alltihop. Ni ville ha monopol på mig. Ni var rädd för att de andra skulle röva bort mig. Vilket misstag ni begick! Jag har tillräckligt med kraft för att göra dem lyckliga allihop. Ni kunde ha delat mig, som ett gemensamt kök. Jag skulle ha känt mig som en gud bland små barn och utdelat ynnestbevis, och i gengäld kunde ni ha kommit till mig med små gåvor, med särskilda läckerbitar.»
   »Förlåt mig, förlåt!» utbrast Saul. »Men jag känner de där karlarna alldeles för bra.»
   »Är ni själv annorlunda? Knappast! Gå ut och se efter om de kommer. Jag tyckte jag hörde ett ljud.»
   Saul sprang. I grottmynningen kupade han händerna bakom öronen och stirrade ner i ravinen som var fylld av natt. Otydliga skepnader rörde sig. Var det bara vinden som blåste över ogrässtånden som växte överallt? Han började darra — en lätt, plågsam darrning.
   »Jag ser ingenting.» Han kom tillbaka in i en tom grotta.
   Han stirrade på elden. »Mark!»
   Mark var borta.
   Det fanns ingenting utom grottan, fylld med klippblock, stenar, grus, den ensamma flackande elden, den susande vinden. Och Saul själv, som stod där, häpen och förlamad.
   »Mark! Mark! Kom tillbaka!»
   Han hade långsamt, försiktigt lirkat sig loss ur repet, listigt låtsats höra de andra männen nalkas och försvunnit -- vart?
   Grottan var djup men slutade med en slät vägg. Och Mark kunde inte ha smugit sig förbi honom ut i natten. Hur hade han då burit sig åt?
   Saul gick runt elden. Han drog sin kniv och närmade sig ett stort klippblock som vilade mot grottväggen. Småleende tryckte han kniven mot klippblocket. Småleende knackade han lätt på det med kniven. Sedan förde han kniven bakåt för att stöta in den i klippblocket.
   »Stopp!» ropade Mark.
   Klippblocket försvann. Mark satt där.
   Saul hejdade kniven. Eldskenet dansade över hans kinder. Hans ögon var alldeles förryckta.
   »Det lyckades inte», viskade han. Han böjde sig fram och fattade Mark om strupen med båda händerna och slöt fingrarna. Mark sade ingenting men vred sig oroligt i hans grepp. Hans ögon hade ett ironiskt uttryck och sade Saul sådant som Saul redan visste.
   Om ni dödar mig, sade ögonen, vart tar då alla era drömmar vägen? Om ni dödar mig, vart kommer alla bäckarna och forel- lerna att ta vägen? Döda mig, så dödar ni Platon, dödar Aristote- les, dödar Einstein, ja, ni dödar oss allihop! Fortsätt bara, stryp mig — om ni vågar.
   Sauls fingrar släppte sitt grepp.
   Skuggor rörde sig i grottmynningen.
   Båda männen vred på huvudet.
   De andra männen hade kommit. Fem stycken väntade i utkabten av eldskenet, utmattade av vandringen, flämtande.
   »God afton», ropade Mark skrattande. »Stig på, stig på, mina herrar!»

I gryningen fortsatte den häftiga diskussionen alltjämt. Mark satt bland de ilsket blängande männen och gnuggade sina handleder, söm nyss hade befriats från repet. Han trollade fram ett mahognypanelat konferensrum och ett marmorbord, och där satt de allihop, ett antal komiskt skäggiga, illaluktande, svettiga och snikna män med ögonen fästade på sin klenod.
   »Enda lösningen», sade Mark till sist, »är att var och en av er får bestämma tid hos mig ett visst antal timmar vissa dagar. Jag ska behandla er lika allihop. Jag ska vara allmän egendom med min fulla frihet att komma och gå. Det är inte mer än rimligt. Vad beträffar Saul, så får han stå på prov. När han har visat att han återigen kan bli en civiliserad människa, ska jag ge honom en eller ett par behandlingar. Men till dess vill jag inte ha nånting med honom att göra.»
   De andra landsflyktiga flinade åt Saul.
   »Förlåt mig», sade Saul. »Jag visste inte vad jag gjorde. Nu är jag normal igen.»
   »Vi får se», sade Mark. »Ska vi säga en månad tills vidare?» De andra männen flinade åt Saul.
   Saul sade ingenting. Han satt och stirrade på grottans golv. »Jaha, få se nu», sade Mark. »Måndag blir er dag, Smith.» Smith nickade.
   »På tisdagarna tar jag Peter en eller ett par timmar.» Peter nickade.
   »På onsdagarna avslutar jag det hela med Johnson, Holtzman och Jim.»
   De tre sista männen tittade på varandra.
   »Under resten av veckan ska jag lämnas helt och hållet i fred hör ni det?» sade Mark till dem. »Lite grann bör vara bättre än ingenting alls. Om ni inte rättar er efter det, uppträder jag inte alls.»
   »Kanske vi ska tvinga er att uppträda», sade Johnson. Han tittade på de andra männen. »Hör på, vi är fem man mot en. Vi kan tvinga honom att göra precis vad vi vill. Om vi samarbetar, kan det här bli nåt alldeles extra.»
   »Var inte dumma nu», sade Mark varnande till de andra männen.
   »Låt mig prata», sade Johnson. »Han talar om för oss, vad han tänker göra. Varför är det inte vi som talar om det för honom? Är vi större än han eller inte? Och han kommer med hotelser om att inte uppträda! Låt mig bara sätta en träflisa under tånaglarna på honom och kanske putsa av hans fingrar lite grann med en stålfil, så får vi väl se om han inte uppträder! Varför skulle vi inte ha uppträdanden varenda kväll i veckan — jag frågar bara?»
   »Bry er inte om honom!» sade Mark. »Han är rubbad. Honom kan man inte lita på. Nog vet ni väl vad han tänker göra? Han tänker överrumpla er en efter en och döda er — ja, döda er allihop, så att han ska vara ensam kvar när han blir färdig — bara han och jag! Den sortens människa är han.»
   De lyssnande männen blinkade. Först mot Mark, sedan mot Johnson.
   »Vad den saken beträffar», påpekade Mark, »så kan ingen av er lita på de andra. Det här är en överläggning mellan dårar. Så fort ni vänder ryggen till, kommer någon av de andra att döda er. I slutet av veckan kommer ni antagligen att vara döda eller döende allihop.»
   En kall vind blåste in i mahognyrummet. Det började lösas upp och blev åter en grotta. Mark hade tröttnat på sitt skämt. Marmorbordet gav ifrån sig vatten, smälte och dunstade bort.
   Männen stirrade misstänksamt på varandra med små klara djurögon. Det som hade sagts, var sant. De såg varandra under de kommande dagarna, hur de överrumplade varandra och dödade varandra — tills den siste, den som hade tur, blev ensam kvar och kunde njuta av den intellektuella klenod som gick omkring bland dem.
   Saul iakttog dem och kände sig ensam och ängslig. Hur svårt var det inte att erkänna sitt fel, att vända om och börja på nytt, sedan man väl hade begått ett misstag. De hade fel allihop. De hade varit vilsna en lång tid. Nu var de något värre än vilsna.
   »Och för att göra det hela mycket allvarligt», sade Mark till slut, »så är det en av er som har en revolver. Alla ni andra har bara knivar. Men jag vet att en av er har en revolver.»
   Alla rusade upp. »Leta!» sade Mark. »Finn den som har en revolver, annars är ni dödens allihop!»
   Det satte fart på dem. Männen rusade vilt omkring utan att veta vem de skulle visitera först. Deras händer ryckte och slet, de skrek högt, och Mark iakttog dem föraktfullt.
   Johnson drog sig tillbaka och trevade i kavajen. »All right», sade han. »Vi kan lika gärna göra slut på det här. Här har du, Smith.»
   Och han sköt Smith genom bröstet. Smith föll. De andra männen skrek till. De skingrade sig. Johnson siktade och sköt två skott till.
   »Stopp!» ropade Mark.
   New York sköt upp runt omkring dem, växte fram ur berg och grotta och himmel. Solen blänkte i höga torn. Luftbanan dundrade, bogserbåtar signalerade i hamnen. Den gröna damen stirrade tvärsöver viken med en fackla i handen.
   »Titta bara, era narrar!» sade Mark. Central Park lät konstellationer av vårblommor slå ut. Vinden blåste lukten av nyklippta gräsmattor över dem i en våg.
   Och mitt inne i New York vacklade männen förvirrade omkring. Johnson sköt tre skott till. Saul rusade fram. Han kastade sig över Johnson, tvingade ner honom, bröt revolvern ur hans hand. Den avlossade ett skott till.
   Männen blev orörliga.
   De stod stilla. Saul låg tvärsöver Johnson. De upphörde att brottas.
   Det blev en fruktansvärd tystnad. Männen stod och stirrade. New York sjönk ner i havet. Med ett väsande, bubblande, brusande, med ett skri av krossat stål och forna tider, vacklade de väldiga byggnaderna, förvreds, löstes upp, rasade samman.
   Mark stod inne mellan byggnaderna. Och därpå stupade han omkull, stum, som en byggnad, med ett runt rött hål borrat i bröstet.
   Saul låg och stirrade på männen, på kroppen.
   Han reste sig med revolvern i hand.
   Johnson rörde sig inte — vågade inte röra sig.
   Allihop slöt de ögonen och öppnade dem igen i tro att de på så vis skulle kunna ge nytt liv åt mannen som låg framför dem. Grottan var kall.
   Saul stod och stirrade tankspritt på revolvern i sin hand. Han lyfte den och kastade den långt ut i dalen och såg den inte falla till marken.
   De tittade ner på kroppen, som om de inte kunde tro sina ögon. Saul böjde sig ner och fattade den slappa handen. »Leonard!» sade han lågt. »Leonard?» Han skakade handen. »Leonard!»
   Leonard Mark rörde sig inte. Hans ögon var slutna, bröstet hävde sig inte längre upp och ner. Han började kännas kall.
   Saul rätade upp sig. »Vi har dödat honom», sade han utan att se på männen. Hans mun höll på att fyllas med en svidande vätska nu. »Den ende som vi inte ville döda honom dödade vi.» Han satte sin darrande hand för ögonen. De andra männen stod och väntade.
   »Skaffa en spade», sade Saul. »Begrav honom.» Han vände sig bort. »Jag vill inte ha nånting med er att göra.»
   Någon gick ut för att leta rätt på en spade.

Saul var så matt att han inte orkade röra på sig. Hans ben hade vuxit fast i jorden och hade fått rötter som trängde djupt ner för att suga upp ensamhet och fruktan och nattkyla. Elden hade nästan brunnit ut och nu fanns bara det dubbla månskenet som föll över de blå bergen.
   Det hördes ljud av någon som grävde i jorden med en spade. »Vi behöver honom i alla fall inte», sade någon alldeles för högt.
   Ljudet av grävandet fortsatte. Saul gick långsamt därifrån och lät sig hasa ner efter en mörk trädstam tills han kom ner på san- den och satt där slött med händerna vilande blint i knät.
   Sova, tänkte han. Nu kommer vi alla att sova. Så pass mycket återstår oss i alla fall. Att sova och försöka drömma om New York och allt det andra.
   Han slöt ögonen trött och blodet samlade sig i näsan och mun- nen och i hans darrande ögon.
   »Hur bar han sig åt?» frågade han med trött röst. Huvudet föll framåt på bröstet. »Hur kunde han hämta upp New York hit och få oss att gå omkring där? Låt oss försöka. Det borde inte vara alltför svårt. Tänk! Tänk på New York», viskade han och sjönk in i sömnen. »New York och Central Park och sen Illinois om våren, äppleblom och grönt gräs.»
   Det lyckades inte. Det var inte samma sak. New York var borta och vad han än gjorde, kunde han inte hämta det tillbaka. Han skulle stiga upp varje morgon och gå omkring på det döda havet och söka efter det och i evighet gå runt på Mars och söka det, men aldrig finna det. Och till sist, när han inte längre orkade gå, skulle han ligga och försöka finna New York inne i sitt huvud, men inte finna det.
   Det sista han hörde innan han somnade, var spaden som höjdes och sänktes och grävde ett hål, i vilket — med ett fruktansvärt brak av stål och gyllne dimmor och lukter och färger och ljud New York sjönk samman, föll ner och begravdes.
   Han grät i sömnen hela natten.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Visitor" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki