FANDOM



Av Ray Bradbury

Han lyssnade till det torra gräsprasslandet av de gamla häxornas röster under sitt öppna fönster.
   »Pultronen Ettil! Vapenvägraren Ettil! Ettil, som inte vill vara med i Mars' ärorika krig mot Jorden!»
   »Prata på bara, häxor!» ropade han.
   Rösterna sänktes till ett kluckande som av vattnet i de långa kanalerna under Mars' himmel.
   »Ettil, fadern till en son som måste växa upp i skuggan av en så hemsk vetskap!» sade de rynkiga gamla gummorna. De slog försiktigt ihop sina slugögda huvuden. »En sådan skam!»
   Hans hustru satt och grät på andra sidan rummet. Hennes tårar var som ett regn, de var talrika och svala på golvplattorna. »Å, Ettil, hur kan du komma på såna tankar?»
   Ettil lade ifrån sig sin metallbok, som på en vink av honom hade sjungit en berättelse för honom hela förmiddagen från sin tunna, guldsträngade ram.
   »Jag har sökt förklara det», sade han. »Att Mars ska invadera Jorden är en dåraktig plan. Vi kommer att bli i grunden tillintetgjorda.»
   Utanför — ett skrällande, brakande dån, mässingslarm, en trumma, ett rop, marscherande fötter, vimplar och sånger. Genom stengatorna stampade armén med eldvapen på axeln. Barnungar rusade efter. Gummor viftade med smutsiga flaggor.
   »Jag tänker stanna kvar på Mars och läsa en bok», sade Ettil. En burdus knackning på dörren. Tylla öppnade. Svärfar stormade in. »Vad är det jag hör om min svärson? En förrädare?» »Ja, farbror.»
   »Du kämpar inte i Mars' armé?»
   »Nej, farbror.»
   »I gudar!» Den gamle fadern blev mycket röd. »Förbannelse över ditt namn! Du kommer att bli skjuten.»
   »Skjut mig då, så det blir undanstökat.»
   »Vem har nånsin hört talas om en Marsmänniska som inte itts vaderar? Vem!»
   »Otroligt», väste häxrösterna under fönstret.
   »Kan inte du tala honom till rätta, pappa?» frågade Tylla.
   »Tala med en dynghög», utropade fadern med blixtrande ögon. Han kom fram till Ettil. »Musikkårerna spelar, det är en härlig dag, kvinnorna gråter, barnen hoppar jämfota, allt är som det ska vara, soldaterna marscherar tappert, men du sitter här! Å, vilken skam!»
   »Vilken skam», snyftade de avlägsna rösterna i häcken.
   »Dra åt helvete ur mitt hus med ditt sinnessvaga pladder», exploderade Ettil. »Ta dina medaljer och dina trummor och ränn och ryk!»
   Han föste ut svärfadern förbi en skrikande hustru, men i samma stund kastades dörren upp och en militärpatrull inträdde. En stämma ropade : »Ettil Vrye?»
   »Ja!»
   »Ni är arresterad!»
   »Adjö, kära hustru. Jag ska ut i kriget med de här idioterna!» skrek Ettil då han släpades ut genom dörren av männen i bronsbrynjor.
   »Adjö, adjö», sade stadshäxorna och bleknade bort ...

Cellen var städad och ren. Utan någon bok kände sig Ettil nervös. Han kramade om gallret och såg raketerna skjuta upp i nattluften. Stjärnorna var kalla och många; de tycktes skingra sig för var raket som dånade upp mellan dem.
   »Dårar», viskade Ettil. »Dårar!»
   Celldörren öppnades. En man med ett slags dragkärra trädde in, och kärran var fylld med böcker; böcker här och där och överallt i kärrans förvaringsrum. Bakom honom skymtade hotfullt militärdomaren.
   »Ettil Vrye, vi vill veta varför du har haft de här förbjudna böckerna från Jorden i ditt hus. De här exemplaren av 'Fantastiska historier', 'Vetenskapliga berättelser', 'Övernaturliga histo-, rier'. Förklara.» Han fattade Ettil om handleden.
   Ettil skakade sig fri. »Om ni tänker skjuta mig, så skjut mig. Den där litteraturen från Jorden är just orsaken till att jag inte ämnar försöka invadera den. Den är orsaken till att er invasion kommer att misslyckas.»
   »Hur så?» Domaren rynkade pannan och vände sig om mot de gulnade tidskrifterna.
   »Ta vilket nummer som helst», sade Ettil. »Precis vilket som helst. I nio av tio noveller från åren nittontjugonio, trettio och upp till femtio enligt Jordens tideräkning gör Marsmänniskorna framgångsrika invasioner på Jorden.»
   »Aha!» Domaren log och nickade.
   »Och sen», sade Ettil, »misslyckas de.»
   »Det är förräderi! Att äga sådan litteratur!»
   »För all del, om ni så vill. Men låt mig dra ett par slutsatser. Oföränderligt omintetgörs varje invasion av en ung man, vanligen smärt, vanligen irländare, vanligen ensam, kallad Mick eller Rick eller Jick eller Bannon, och han krossar Marsmänniskorna.»
   »Det där tror du inte på!»
   »Nej, jag tror inte att Jordmänniskorna verkligen kan göra det — nej. Men de har en bakgrund — förstår ni det, herr domare av generationer av barn som har läst just sådan litteratur, som har slukat den. De har ingenting annat än en litteratur som framgångsrikt hejdade invasioner. Kan ni påstå samma sak om litteraturen på Mars?»
   »Jaa ...»
   »Nej.»
   »Nej, kanske inte.»
   »Det vet ni mycket väl. Vi har aldrig skrivit historier med en så fantastisk prägel. Nu gör vi uppror, vi anfaller och vi kommer att dö.»
   »Jag fattar inte ditt resonemang på den punkten. Vad har det för samband med veckotidningsnovellerna?»
   »Moral! Det är något stort. Jordmänniskorna vet att de inte kan misslyckas. De har den vissheten inom sig alldeles som blodet som pulserar i deras ådror. De kan inte misslyckas. De kommer att avvisa varje invasion, den må vara hur väl organiserad som helst. Tack vare att de har läst just sådan här litteratur i sin ungdom, har de fått en tro som vi saknar motstycke till. Vi Mars. människor? Vi är osäkra; vi vet att vi kan misslyckas. Vår strids, vilja är dålig trots dunkandet på trummor och tutandet i horn,»
   »Jag vägrar att lyssna till det där förrädiska pratet», utbrast do. maren. »Den här litteraturen ska brännas och samma sak ska ske med dig inom tio minuter. Välj nu, Ettil Vrye. Träd in i krigs, legionen eller brinn!»
   »Det är ett val mellan två dödssätt. Jag väljer att bli bränd.» »Soldater!»
   Han föstes ut på gården. Där såg han en fackla stickas in i sin omsorgsfullt samlade litteratur. En särskild grop gjordes i ordning, fylld med olja till halvannan meters djup. Den antändes med ett väldigt dånande. I nästa minut skulle han knuffas ner i den.
   I skuggan på gårdens bortre sida lade han märke till sin sons allvarliga gestalt. Han stod ensam och de stora gula ögonen lyste av sorg eller fruktan. Han sträckte inte ut handen eller talade utan tittade endast på sin far med ett döende djurs blick, ett stumt djur som bönfaller om att bli räddat.
   Ettil betraktade den flammande gropen. Han kände hur grova nävar grep honom, slet av honom kläderna och knuffade fram honom mot dödens heta omkrets. Först då svalde Ettil och ropade : »Vänta!»
   Domarens ansikte, som blänkte i det orangefärgade eldskenet, stacks fram i den dallrande luften. »Vad är det?»
   »Jag går in i krigslegionen», svarade Ettil.
   »Bra! Släpp honom!»
   Händerna togs bort.
   Då han vände sig om, såg han sin son stå långt borta på gården och vänta. Hans son log inte, han bara väntade. Uppe på himlen ven en bronsraket blänkande tvärs förbi stjärnorna

»Och nu bjuder vi farväl åt dessa tappra krigsmän», sade domaren. Orkestern dunkade och vinden blåste milt ett fint, ljuvligt regn av tårar över den svettiga armen. Barnungarna hoppade omkring. I det allmänna virrvarret såg Ettil sin hustru gråta av stolthet och sin son stå vid hennes sida, tyst och högtidlig.
   De marscherade in i skeppet, alla skrattande och tappra. De spände fast sig i sina spindelvävar. I hela det sammanbitna rymdskeppet var spindelvävarna fyllda av halvliggande, loja män. De tuggade på matbitar och väntade. Ett stort lock smällde igen. En ventil väste.
   »Ner till Jorden och tillintetgörelsen», viskade Ettil.
   »Vad då?» frågade någon.
   »Ner till en ärorik seger», sade Ettil med en grimas.
   Raketen startade med ett ryck.
   Rymden, tänkte Ettil. Här rusar vi tvärs genom rymdens svarta tusch och röda ljus i en mässingskittel. Här kommer vi, en jubileumsraket som slungats ut för att fylla Jordmänniskornas ögon med skräckens eld när de tittar upp mot himlen. Hur känns det att vara långt, långt borta från hem och hustru och barn just nu?
   Han försökte analysera sin bävan. Det var som att binda sina hemligaste invärtes arbetande organ vid Mars och därpå ta ett hopp många miljoner kilometer bort. Ens hjärna var alltjämt kvar på Mars och tänkte där, som en övergiven fackla. Ens mage var alltjämt kvar på Mars och försökte dåsigt smälta den sista middagen. Ens lungor var alltjämt kvar i den svala, blå, vindoftande luften på Mars, ett par mjuka hopvikta bälgar som skrek och ville befrias, en del av en själv som längtade efter de övriga.
   Ty här befann man sig, en robot utan kuggar och hjul, på vilken ämbetsmännen hade utfört en klinisk obduktion och allt det av en som betydde något hade de lämnat kvar på de tomma haven och utstrött över de mörknade höjderna. Här befann man sig, tom som en flaska, utan eld, frusen, med endast sina händer till att döda Jordmänniskor med. Ett par händer, det är allt du är nu, tänkte han med kall objektivitet.
   Här ligger man i den fruktansvärda spindelväven. Andra finns runt omkring, men de är hela — hela hjärtan och kroppar. Men allt det av dig, som har liv, finns kvar därborta och vandrar på de tomma havsbottnarna i kvällsvinden. Det föremålet som ligger här, det här kalla föremålet av lera, är redan dött.
   »Stridsstationer, stridsstationer, färdiga!»
   »Färdiga, färdiga, färdiga!»
   »Uppställning!»
   »Fort upp ur näten!»
   Ettil rörde på sig. Någonstans framför honom rörde sig hans två kalla händer.
   Hur snabbt har inte allt skett, tänkte han. För ett år sedan kom en enda Jordraket fram till Mars. Våra vetenskapsmän med sin otroliga telepatiska förmåga kopierade den, våra arbetare med sina otroliga fabriksanläggningar reproducerade den hundrafalt.
   Inget annat rymdskepp från Jorden har nått Mars sedan dess och ändå kan vi allihop deras språk flytande. Vi känner till deras kultur, deras logik. Och vi kommer att få erlägga priset för vår lysande begåvning
   »Kanonerna klara!»
   »Verkställt!»
   »Inriktning!»
   »Avläsning i kilometer?»
   »Tiotusen!»
   »Anfall!»
   En surrande tystnad. En insektstystnad som pulserar i raketens väggar. En insektssång av små spolar och spakar och roterande hjul. Väntande mäns tystnad. Körtlarnas tystnad, när de sänder ut svettens långsamma stadiga vågor under armarna, på pannorna, under stirrande bleka ögon!
   »Vänta! Manöver!»
   Ettil klamrade sig fast vid sitt sunda förnuft med fingernaglarna, hängde där hårt och länge.
   Tystnad, tystnad, tystnad. Väntan.
   Tiiii-i-ii!
   »Vad var det?»
   »Jordradion!»
   »Ta in den!»
   »De försöker nå oss, de anropar oss. Ta in dem!»
   Tiii-i-i!
   »Här är de! Hör!»
   »Vi anropar invasionsflottan från Mars!»
   I den lyssnande tystnaden dämpades insektssurret för att låta den skarpa rösten från Jorden smattra in i rummen med väntande män. »Det här är Jorden som anropar. Det här är William Sommers, verkställande direktör i Amerikanska Producentförbundet!»
   Ettil stod orörlig på sin post, framåtlutad och med slutna ögon. »Välkomna till Jorden.»
   »Vad?» röt männen i raketen. »Vad sa han?»
   »Ja, välkomna till Jorden.»
   »Det är en krigslist!»
   Ettil ryste till och öppnade ögonen för att häpen stirra på den osynliga rösten från högtalaren i taket.
   »Välkomna! Välkomna till den gröna, industriella Jorden!» förkunnade den vänliga rösten. »Med öppen famn hälsar vi er, för att förvandla en blodig invasion till en vänskapens period som ska räcka genom alla tider!»
   »Ett knep!»
   »Tyst, lyssna!»
   »För många år sedan avstod vi på Jorden från krig och förstörde våra atombomber. Oförberedda som vi är, har vi nu ingenting annat att göra än att hälsa er välkomna. Planeten är er. Vi ber endast om barmhärtighet från en god och barmhärtig angripare.»
   »Det kan inte vara sant!» viskade en röst.
   »Det måste vara ett knep!»
   »Landa och var välkomna, ni allihop», sade mr William Som-mers på Jorden. »Landa var som helst. Jorden är er; vi är alla bröder!»
   Ettil började skratta. Alla i rummet vände sig om och stirrade på honom. De andra Marsmänniskorna blinkade. »Han har mist förståndet!»
   Han slutade inte skratta förrän de slog till honom.

Den lille fete mannen mitt ute på den heta raketplattan i Green Town i Californien ryckte upp en ren vit näsduk och torkade sin våta panna. Han kisade bländad från den nyuppförda plankestraden på de femtitusen människor som hölls tillbaka av en kedja poliser arm i arm. Alla tittade upp mot himlen.
   »Där kommer de!»
   En flämtning.
   »Nej, bara några måsar.»
   Ett missnöjt mummel.
   »Jag börjar tro att det skulle ha varit bättre att förklara krig mot dem», viskade borgmästaren. »Då kunde vi få gå hem allihop.»
   »Tsss!» sade hans fru.
   »Där!» vrålade folkmassan.
   Ut ur solen kom raketerna från Mars.
   »Är alla klara?» Borgmästaren kastade nervösa blickar kring sig.
   »Ja, borgmästarn», sade miss Californien 1965.
   »Ja», sade miss America 1940, som hade kommit rusande i sista stund som ersättare för miss America 1966, som låg sjuk hemma.
   »Jo jo men, borgmästarn», sade mr Största-Grapefrukten-i-San-Fernando-Valley 1956 ivrigt.
   »Är orkestern klar?»
   Orkestern skyldrade med sina mässingshorn som om det var gevär.
   »Färdiga!»
   Raketerna landade. »Gå!»
   Orkestern spelade »Californien, här är jag» tio gånger.
   Mellan klockan tolv och klockan ett höll borgmästaren ett tal och skakade hand med sig själv i riktning mot de tysta, misstänksamma raketerna.
   Klockan ett och femton öppnades raketernas lufttäta dörrar.
   Orkestern spelade »0, du gyllne land» tre gånger.
   Ettil och femti andra Marsmän hoppade ut med gevären klara.
   Borgmästarn skyndade fram med Jordens nycklar i handen.
   Orkestern spelade »Nu är det jul igen» och en blandad kör, importerad från Long Beach, sjöng en ändrad text till, någonting om »Nu är det Mars igen».
   När Marsmännen inte såg till några vapen lugnade de sig men höll gevären klara.
   Från halv två till en kvart över två höll borgmästaren samma tal om igen till Marsmännens fromma.
   Klockan två och trettio erbjöd sig miss Amerika 1940 att kyssa alla Marsmänniskorna om de ställde upp sig i rad.
   Klockan två och trettio och tio sekunder spelade orkestern »Väl bekomme, alle man» för att dölja den förvirring som vållades av miss Ame "ritas förslag.
   Klockan två och trettifem skänkte mr Största-Grapefrukten Marsmännen en två tons lastbil full av grapefrukt.
   Klockan två och trettisju gav borgmästaren dem allihop fribiljetter till Elite- och Majesticbiograferna och höll i samband därmed ett nytt tal, som pågick till efter klockan tre.
   Orkestern spelade och de femtitusen människorna sjöng »Ja, må de leva».
   Det hela var över klockan fyra.
   Ettil satt i skuggan av raketen tillsammans med två kamrater. »Jaså, det här är Jorden!»
   »Slå ihjäl de smutsiga kräken», sade den ene Marsmannen. »Jag litar inte på dem. De är baksluga. Vad har de för motiv för att uppträda på det här viset?» Han höll upp en kartong med något som rasslade. »Vad är det här för nåt som de har gett mig? Ett prov, sa de.» Han läste etiketten. BLIX, det nya löddrande tvättmedlet.
   Folkmassan drev omkring och blandade sig med Marsmännen som i trängseln på ett tivoli. Överallt hördes ett surrande sorl av människor som fingrade på raketerna och kom med frågor.
   Ettil frös. Nu började han darra ännu mer. »Märker ni det inte?» viskade han. »Spänningen, ondskan bakom allt det här? Det kommer att hända oss nånting. De har en eller annan plan. En raffinerad och fruktansvärd plan. De tänker göra nånting med oss — det vet jag.»
   »Slå ihjäl dem hela bunten, det är min åsikt!»
   »Hur ska man kunna döda människor som kallar en för 'gamle vän' och 'kompis'?» frågade en annan Marsman.
   Ettil skakade på huvudet. »De är uppriktiga. Och ändå tycker jag att det känns som om vi låg i ett väldigt fat med syra och löstes upp. Jag är rädd.» Han sände ut sin själ på spaning i folkmassan. »Ja, de är uppriktigt vänliga, frid-bröder-väl-mött (ett av deras uttryck). En enda väldig massa av vanligt enkelt folk som tycker lika mycket om hundar och katter och Marsmänniskor. Och ändå ... och ändå ...»
   Orkestern spelade »I djupa källarvalvet». Gratis öl, skänkt avl
   Hagenbecks Bryggeri, Fresno, Californien, serverades.
   Illamåendet infann sig.
   Männen spydde ut skvalande fontäner ur munnen. Ljudet av kräkningarna fyllde hela trakten.
   Ettil satt under en sykomor och kämpade med sina kväljningar.
   »En sammansvärjning, en sammansvärjning — en hemsk sammansvärjning», stönade han och höll sig för magen.
   »Vad har du ätit?» Chefen stod framför honom.
   »Nånting som kallades popcorn», stönade Ettil.
   »Och?»
   »Nån sorts lång köttbulle på ett bröd och en gul vätska i ett isat kärl och ett slags fisk och nånting som hette pastrami», sade Ettil med skälvande ögonlock.
   Runt omkring hördes stönandet från de angripande Marsmännen.
   »Döda de lömska ormarna!» ropade någon matt.
   »Lugna nu!» sade chefen. »Det är bara gästfrihet. De överdrev den lite grann. Upp på benen nu, karlar. Marsch in i staden. Vi måste placera ut små posteringar för att kontrollera att allt är lugnt. Andra raketer landar i andra städer. Vi har vår uppgift här som måste fyllas.»
   Männen reste sig och stod enfaldigt blinkande och stirrade sig omkring.
   »Framåt marsch!»
   Ett, två, tre, fyr! Ett, två, tre, fyr! ...

De vita butikerna i den lilla staden låg och drömde i den dallrande hettan. Hetta strålade ut från allting — stolpar, betong, metall, markiser, tak, tjärpapp — allting.
   Ljudet av Marsmännens steg ljöd på asfalten.
   »Var på er vakt, karlar!» viskade chefen.
   De gick förbi en skönhetssalong.
   Inifrån — ett förstulet fnittrande.
   »Titta!»
   Ett kopparrött huvud dök upp och försvann som en docka i fönstret. Ett blått öga blänkte till och blinkade i ett nyckelhål.
   »Det är en sammansvärjning», viskade Ettil. »En sammansvärjning, säger jag!»
   Parfymdofterna blåstes ut i sommarluften av de snurrande fläktarna i grottorna, där kvinnorna gömde sig som havsväsen under elektriska koner med håret ringlat i vilda virvlar och spetsar, med sluga och glasartade ögon, djuriska och listiga, med munnar målade i neonrött. Fläktar surrade och den parfymerade vinden gled ut i stillheten, rörde sig mellan de gröna träden, smög sig på de häpna Marsmännen.
   »För guds skull!» skrek Ettil och miste med ens behärskningen. »Låt oss vända tillbaka till vår raket — och fara hem! De kommer att besegra oss! De hemska varelserna därinne. Ser ni dem? De ondskefulla havsvarelserna, kvinnorna i sina små svala grottor av konstgjord sten!»
   »Tig!»
   Titta på dem därinne, tänkte han, hur de låter sina klänningar glida som svala gröna bäckar över sina pelarben. Han skrek till igen. »Vill någon se till att han tiger!»
   »De kommer att störta sig över oss, kasta chokladaskar och 'Film-Nytt' och 'Filmens Värld' på oss och skrika med sina röda, smetiga munnar! Översvämma oss med banalitet, förstöra vår sensibilitet! Titta bara hur de sitter fastspända i sina elektriska stolar, lyssna på deras röster som surrar och mässar och mumlar! Vågar ni gå dit in?»
   »Varför inte?» frågade de andra Marsmännen.
   »De kommer att steka er, bleka er, förvandla er! Knäcka er, skala av er, tills ni inte är nånting annat än en äkta man, en arbetande man, den som har pengarna och betalar, så att de kan sitta därinne och sluka sin motbjudande choklad! Tror ni att ni skulle kunna behärska dem?»
   »Ja, vid alla gudar!»
   Från avstånd kom en röst drivande, en hög och gäll röst, en kvinnoröst, som sade : »Är inte den där i mitten tjusig?»
   »Marsmännen är i alla fall inte så pjåkiga. Herre jösses, dom är ju bara karlar», sade en annan, bortdöende röst.
   »Hallå, därborta. Yoo-hoo! Marsmän! Hallå!»
   Skrikande flydde Ettil
   Han satt i en park och darrade hela tiden. Han mindes vad han hade sett. Då han tittade upp mot den mörka natthimlen, kände han sig så långt hemifrån, så övergiven. Till och med nu, när han satt mellan de stilla träden, kunde han på avstånd se krigarna från Mars gå omkring på gatorna tillsammans med Jordkvinnor.. na och försvinna in i de små känsloteatrarnas spöklika mörker för att höra de hemska ljuden från vita föremål som rörde sig på en grå duk, i sällskap med små krushåriga kvinnor som hela tiden bearbetade klumpar av geléartat gummi med tänderna, och un. der stolarna satt andra hårdnade klumpar med evigt inbäddade, fossila avtryck av kvinnornas små kattänder. Vindarnas grotta — biografen.
   »Hej.»
   Hans huvud ryckte till av skräck.
   En kvinna satte sig på soffan bredvid honom och tuggade lojt på sitt tuggummi. »Spring inte eran väg. Jag bits inte», sade hon. »Å», sade han.
   »Lust att gå på bio?» sade hon.
   »Nej.»
   »Asch, seså», sade hon. »Det gör alla andra.»
   »Nej», sade han. »Är det allt ni gör i den här världen?»
   »Allt? Räcker inte det?» Hennes blå ögon spärrades upp misstänksamt. »Vad vill ni att jag ska göra då — sitta hemma och läsa en bok? Ha ha! Det var inte illa.»
   Ettil stirrade på henne ett tag innan han gjorde en fråga. »Gör ni nånting annat?» frågade han.
   »Åker bil. Har ni bil? Ni borde skaffa er en sån där stor ny Podler Six Convertible. Tjusiga saker! En karl som har en Podler Six kan få vilken tjej som helst, det kan ni ge er på!», sade hon och blinkade åt honom. »Ni har förstås en massa pengar — ni som kommer från Mars, vet ja. Om ni hade lust, kunde ni säkert köpa er en Podler Six och åka vart som helst.»
   »Kanske till bio?»
   »Är det nåt fel på det då, va?»
   »Nej då, inte alls.»
   »Vet ni hur ni låter?» sade hon. »Som en kommunist! Just det ja, och sånt där snack är det ingen som tål, det kan ni skriva opp. pet är inget fel på vårat lilla system inte. Vi var så hyggliga att vi lät er Marsmänniskor invadera oss utan att ens lyfta ett lillfinger, eller hur?»
   »Det är just det jag har försökt bli klok på», sade Ettil. »Varför lät ni oss göra det?»
   »Därför att vi är inte småaktiga, just det! Vi är inte småaktiga, kom det ihåg.» Hon gick vidare för att leta rätt på någon annan.
   Ettil samlade mod och började skriva ett brev till sin hustru. Försiktigt förde han pennan över papperet i sitt knä.
   »Kära Tylla —»
   Men återigen blev han avbruten. En liten nätt gumma med ett litet blekt runt rynkigt ansikte skakade sin tamburin framför näsan på honom och tvingade honom att titta upp.
   »Broder», skrek hon med brinnande ögon. »Har ni blitt frälst?» »Är jag i fara?» Ettil spratt till och tappade pennan.
   »En fruktansvärd fara!» klagade hon och klirrade med sin tamburin och skådade upp mot skyn. »Ni behöver frälsas, broder, det behöver ni mer än nån annan!»
   »Det är jag böjd för att hålla med om», sade han darrande.
   »Vi har redan frälst massor i dag. Själv har jag frälst tre stycken av er Marsmänniskor. Är det inte fint?» Hon log brett mot honom.
   »Jo, det är det nog.»
   Hon blev djupt misstänksam. Hon lutade sig fram och viskade hemlighetsfullt. »Broder», ville hon veta, »har ni blitt döpt??» »Jag vet inte», viskade han tillbaka.
   »Vet ni inte?» utbrast hon och lyfte handen och tamburinen. »Är det som att bli skjuten?» frågade han.
   »Broder», sade hon, »ni är djupt sjunken i synden. Och det beror på att ni är uppfostrad i okunnighet. Jag är säker på att skolorna oppe på Mars är urusla — ni får inte lära er ett dugg om sanningen. Bara en massa påhittade lögner. Broder, ni måste döpas, om ni vill bli lycklig.»
   »Kommer det att göra mig lycklig till och med i den här världen?» sade han.
   »Begär inte att stekta sparvar ska flyga er i munnen», sade hon. »Var till freds med en skrynklig ärta, för det finns en annan värld som vi alla ska vandra till och den är bättre än den här.»
   »Den världen känner jag till», sade han.
   »Där är det fridfullt», sade hon.
   »Ja.»
   »Där är det lugnt», sade hon.
   »Ja.»
   »Där flödar det av mjölk och honung», sade hon.
   »Ja visst», sade han.
   »Och alla skrattar.»
   »Jag kan se det framför mig», sade han.
   »En bättre värld», sade hon.
   »Mycket bättre», sade han. »Ja, Mars är en härlig planet.»
   »Hör nu ni», sade hon och stelnade till och nästan kastade tamburinen i ansiktet på honom, »har ni suttit och drivit med mig?»
   »Nej, visst inte.» Han var förlägen och förvirrad. »Jag trodde att ni talade om —»
   »Inte om den gamla otäcka Mars, det kan ni skriva opp! Det är såna som ni som kommer att få koka i åratal och lida och få svarta bölder och bli torterade —»
   »Jag måste medge att Jorden inte är särskilt trevlig. Ni har beskrivit den mycket bra.»
   »Nu driver ni med mej igen!» skrek hon ilsket.
   »Nej, nej, snälla ni. Det beror på min okunnighet.»
   »Nåja», sade hon, »ni är hedning och hedningar är inte anständigt folk. Här har ni ett papper. Kom till den adressen i morron kväll, så blir ni döpt och lycklig. Vi skriker och vi stampar och vi talar med tungor, så om ni vill höra våran stora mässingsorkester så kommer ni, eller hur?»
   »Jag ska försöka», sade han tveksamt.
   Nerför gatan gick hon, slog på sin tamburin och sjöng för full hals : »Jag är så lycklig, jag är så säll.»
   Förvirrad återgick Ettil till sitt brev.
   »Kära Tylla! Att tänka sig att jag i min naivitet inbillade mig att Jordmänniskorna måste gå till motanfall med kanoner och bomber. Nej, nej. Jag tog beklagligt fel. Det finns ingen Rick eller
   Mick eller Jick eller Bannon — de där gossarna som drar i en spak och räddar hela världar. Nej.
   Det finns blonda robotar med skära gummikroppar, verkliga men på något vis overkliga, levande men på något vis automatiska i alla reaktioner, och de bor i grottor hela sitt liv. Deras bakdelar har ett otroligt omfång. Deras ögon är stela och orörliga, därför att de har tillbringat en ändlös tid med att stirra på filmdukar. De enda muskler de har sitter på käkarna på grund av att de ständigt tuggar tuggummi.
   Och det är inte nog med dem, min kära Tylla, utan sådan är hela den civilisation som vi har slungats ner i som en handfull frön i en stor betongblandare. Ingenting av oss kommer att överleva. Vi kommer att bli dödade, inte av kanoner utan av det hjärtliga välkomnandet. Vi kommer att tillintetgöras, inte av raketer utan av automobiler ...»
   Någon skrek till. Ett brak, ännu ett brak. Tystnad.
   Ettil rusade upp från sitt brev. Utanför, på gatan, hade två bilar kolliderat. Den ena full av Marsmän, den andra full av Jordmänniskor. Ettil återgick till sitt brev :
   »Kära, kära Tylla, lite statistik, om du tillåter. Fyrtifemtusen människor dödas årligen på den amerikanska kontinenten, förvandlas till gele, så att säga direkt i burken, i sina bilar. Röd blodig gelé med vita märgben som plötsliga tankar, löjliga skräck-tankar, instuckna i den oåterkalleliga gelén. Bilarna rullas hop till hårda prydliga sardinburksrullar — idel sås, idel tystnad.
   Blodgödsel åt surrande gröna sommarflugor över hela motorvägarna. Ansikten förvandlade till allhelgonamasker av plötsliga tvärbromsningar. Allhelgonaafton är en av deras högtider. Jag tror att de tillber automobilen den kvällen — i varje fall har det något samband med döden.
   Man tittar ut genom fönstret och ser två människor ligga ovanpå varandra på ett vänskapligt sätt. Ögonblicket innan hade de aldrig träffats förr; nu är de döda. Jag förutser att vår arme kommer att bli krossad till mos, smittad med sjukdomar, fångad på biograferna av häxor och tuggummi. Någon gång i morgon ska jag försöka fly tillbaka till Mars innan det blir för sent.
   Någonstans på Jorden i kväll, min Tylla, finns det en Man med en Spak som, när han fäller ner den, Kommer Att Rädda Världen. Mannen är för närvarande arbetslös. Hans strömbrytare sam- lar damm. Han själv spelar kort.
   Kvinnorna på den här onda planeten dränker oss i en flod av banal sentimentalitet och malplacerad romantik och slår klackar- na i taket en sista gång, innan glycerinfabrikanterna kokar ur dem för att ta vara på det användbara. God natt, Tylla. Önska mig lycka till, för jag kommer antagligen att dö när jag försöker fly. Hälsa vårt barn.»
   Tyst gråtande vek han ihop brevet och påminde sig själv om att han måste sända av det senare med raketposten.
   Han gick ut ur parken. Vad fanns att göra? Fly? Men hur? Återvända till posteringen sent på kvällen, stjäla en av raketerna och ensam vända tillbaka till Mars? Skulle det vara möjligt? Han skakade på huvudet. Han var alldeles för omtumlad.
   Det enda han strängt taget visste var att om han stannade kvar här, skulle han snart vara slav under en massa ting som surrade och frustade och väste, som gav ifrån sig rök eller stank. Om ett halvår skulle han vara ägare till ett stort, rött, väluppfostrat magsår, ett blodtryck av algebraiska dimensioner, en närsynthet som närmade sig blindhet och mardrömmar djupa som havet och myllrande av osannolika längder av dröminälvor, genom vilka han våldsamt måste tvinga sig fram varje natt. Nej, nej.
   Han tittade på de jäktade ansiktena på Jordmänniskorna som våldsamt åkte omkring i sina mekaniska dödskistor. Snart — ja mycket snart — skulle de uppfinna en bil med sex försilvrade handtag på!

»Hallå, ni där!»
   Ett bilhorn. En stor, lång likbil, svart och hotfull, svängde in till trottoaren. En man lutade sig ut.
   »Är ni Marsmänniska?»
   »Ja.»
   »Det är just en sån jag letar efter. Kvicka på och hoppa in en sån här chans får ni aldrig mer. Hoppa in. Jag ska skjutsa er till en verkligt förstklassig krog där vi kan resonera. Kvicka på stå inte där och titta.»
   Liksom hypnotiserad öppnade Ettil bildörren och steg in. De körde därifrån.

»Vad ska vi ha, E. V.? Vad sägs om en manhattan? Två man-hattan, vaktmästarn. Okay, E. V. Jag bjuder. Det här kalaset betalar jag och Stora Filmbolaget! Ni behöver inte ens snudda vid plånboken. Roligt att träffas, E: V. Jag heter R. R. Van Plank. Ni har kanske hört talas om mej! Inte? Okay, vi skakar tass i alla fall.»
   Ettil kände hur hans hand knådades och släpptes. De befann sig i en mörk håla med musik och kringströvande uppassare. Två drinkar ställdes ner på bordet. Allt hade skett så fort. Nu mönstrade Van Plank med korslagda armar sitt fynd från Mars.
   »Vad jag vill ha eran hjälp med, E. V. är det här. Det är den mest storslagna ide som jag nånsin har haft i hela mitt liv. Jag vet inte hur jag fick den, det blixtrade till bara. Jag satt hemma hos mej i kväll och jag tänkte : Herre jösses, vilken film det skulle bli! 'Mars angriper Jorden.' Så jag hoppade i bilen och letade rätt på er och här sitter vi nu. Botten opp! Skål för er och för våran framtid. Skål!»
   »Men —», sade Ettil.
   »Ja, jag vet, ni vill ha pengar. Tja, den varan har vi gott om. Och för resten har jag en liten svart anteckningsbok full med adresser till små godingar som jag kan låna er.»
   »Jag är inte värst förtjust i era läckerheter här nere på Jorden och —»
   »Ni är en skön filur, gosse. Nå, så här har jag tänkt mig filmen — hör på nu.» Han lutade sig ivrigt fram. »Vi tar ett snabbsvep av Marsmänniskorna vid en stor sammankomst med trummor som dunkar och allmänt supande. I bakgrunden syns stora städer av silver —»
   »Men städerna på Mars är inte alls såna —»
   »Vi måste ha färg, gosse. Färg! Låt pappa fixa det här. Hur som helst, där dansar alla Marsmänniskorna runt elden —»
   »Vi dansar inte runt eldar —»
   »I den här filmen har ni en eld och ni dansar», förklarade Van Plank med slutna ögon, stolt över sin vishet. Han nickade och lät sin tunga drömmande uttala orden. »Sen har vi en vacker M
   kvinna, lång och blond.»
   »Kvinnorna på Mars är mörka —»
   »Hör nu, jag förstår inte hur vi två ska kunna trivas ihop, E. v. Apropå det, gosse, så borde ni byta namn. Vad var det ni hette nu igen?»
   »Ettil.»
   »Det är ett fruntimmersnamn. Jag ska hitta på ett bättre åt er. Kalla er för Joe. Okay, Joe. Som sagt, våra Marskvinnor ska vara blondiner, därför att, ja, just därför att. Annars blir pappa inte nöjd. Har ni några förslag?»
   »Jag tänkte att —»
   »Och en sak till, vi måste ha en scen, en mycket sorglig scen, där Marskvinnan räddar hela besättningen av Marsmän från att dö när en meteor eller nåt i den stilen träffar raketen. Det blir en sjudjäkla scen. Det var en förbaskad tur att jag träffade på er, Joe. Ni ska bli rejält behandlad av oss, det ska jag bara tala om för er.»
   Ettil sträckte ut handen och fattade den andre stadigt om handleden. »Ett ögonblick bara. Det är en sak jag vill fråga om.» »Visst, Joe, frågan är fri.»
   »Varför är ni så vänliga mot oss? Vi invaderar er planet och ni välkomnar oss — alla gör det — som om vi var vilsegångna barn. Varför?»
   »Ni måtte vara tusan så gröna oppe på Mars. Ni är den där naiva typen, gosse lilla — det syns på långt håll. Försök och se saken så här. Vi är alla Småfolk, eller hur?» Han viftade med en liten solbränd hand som var prydd av smaragder.
   »Vi är vanliga enkla människor, eller hur? Men här på Jorden är vi stolta över det. Det här är den Vanliga Enkla Människans århundrade, Joe, och vi är stolta över att vi är småfolk. Gosse, ni skådar en planet som är full av såna som Saroyans figurer. Jo jo men. En stor väldig fet familj av vänliga Saroyanmänniskor alla tycker om varandra. Vi förstår er Marsmänniskor, Joe, och vi vet varför ni har invaderat Jorden. Vi vet hur ensamma ni var däroppe på den lilla kalla Mars, hur ni avundades oss våra städer —» »Vår civilisation är mycket äldre än er —»
   »Joe, Joe, ni gör mej olycklig när ni avbryter. Låt mej få berätta färdigt om min teori och sen kan ni få prata hur mycket ni val. Som sagt, ni var ensamma däroppe och därför kom ni hit ner för att titta på våra städer och våra kvinnor och allt det andra, och vi tog emot er med stora famnen, för ni är våra bröder, ni är Vanliga Enkla Människor precis som vi alla.
   Och sen, som ett lite bihang, gosse, finns det en del små förtjänster att göra på den här invasionen. Jag menar till exempel den här filmen som vi planerar och som kommer att ge oss en miljard dollar netto, det kan jag slå vad om. Nästa vecka börjar vi släppa ut en speciell Marsdocka för tretti dollar styck. Tänk på alla miljoner vi håvar in på den. Jag har också skrivit kontrakt om ett Marsspel som ska säljas för fem dollar. Det finns alla möjliga chanser.»
   »Jag förstår», sade Ettil och drog sig tillbaka.
   »Och så har vi förstås hela den finfina nya marknaden. Tänk på så mycket hårborttagningsmedel och tuggummi och skosmörja vi kan sälja till er Marsmänniskor.»
   »Ett ögonblick. En fråga till.»
   »Sätt i gång.»
   »Vad heter ni i förnamn? Vad betyder R. R.?»
   »Richard Robert.»
   Ettil stirrade upp i taket. »Råkar folk ibland, kanske nån gång emellanåt, kalla er — Rick?»
   »Hur kunde ni gissa det, gosse? Ja visst — Rick.»
   Ettil suckade och började sedan skratta. Han sträckte fram handen. »Jaså, ni är Rick? Rick! Jaså, ni är Rick!»
   »Vad är det som är så roligt, Joe? Tala om det för pappa.»
   »Det skulle ni aldrig förstå — en liten privat lustighet. Ha ha!» Tårarna rann nerför hans kinder och in i den öppna munnen. Han dunkade i bordet gång på gång. »Jaså, ni är Rick. Å, så annorlunda, så lustigt. Inga svällande muskler, ingen mager käke, ingen revolver. Bara en plånbok full med pengar och en smaragd-ring och en stor mage!»
   »Tänk lite på vad ni säjer nu! Man är kanske ingen Apollo, men ...»
   »Skaka tass, Rick. Jag har önskat träffa er. Ni är mannen som kommer att erövra Mars med cocktailshakers och hålfotsinlägg och pokermarker och ridpiskor och stövlar och rutiga sportmössor och romdrinkar.»
   »Jag är bara en enkel affärsman», sade Van Plank med knip- slugt sänkta ögon. »Jag sköter mitt jobb och tar min lilla blyg- samma bit av klövertårtan. Men som sagt, gosse, jag har tänkt på marknaden oppe på Mars för spel och serier — en alldeles ny marknad. En stor kundkrets som aldrig har hört talas om lustiga serier, inte sant? Just det ja! Så vi öser bara över Marsborna en ordentlig laddning av såna grejor. De kommer att slåss om det, gosse! Vem skulle inte göra det för att få parfymer och parisermodeller och allt möjligt annat, eller hur? Och fina nya skor ...»
   »Vi använder inte skor.»
   »Vad är det jag har fått tag på här? frågade R. R. taket. »En planet full med lantisar? Okay, Joe, den biffen ska vi ordna. Vi ska få varenda en att skämmas att visa sej utan skor. Sen ska vi sälja skosmörja åt dem!»
   »Å.»
   Han dunkade Ettil på armen. »Är vi överens? Blir ni teknisk rådgivare vid inspelningen? Ni får tvåhundra dollar i veckan till att börja med och femhundra maximum. Vad säjs?»
   »Jag mår illa», sade Ettil. Han hade druckit sin manhattan och började bli blå.
   »Det var välan tråkigt. Jag visste inte att det skulle ha sån verkan på er. Vi tar oss en nypa frisk luft.»
   Ute i det fria kände sig Ettil piggare. Han vacklade lätt av och an. »Jaså, det var därför som Jorden välkomnade oss?»
   »Visst, gosse. Var gång en hederlig Jordmänniska kan tjäna en dollar, får hon fart på sej. Kunden har alltid rätt. Inte illa ment. Här är mitt kort. Kom till studion i Hollywood i morron bitti klockan nio. De visar er till ert kontor. Jag kommer klockan elva och då träff as vi. Se till att ni är där på slaget nio. Det är en orygglig bestämmelse.»
   »Varför?»
   »Gosse, ni är en lustig prick, men jag gillar er. God natt. Lycklig invasion!»
   Bilen körde bort.
   Ettil blinkade tvivlande efter den. Sedan började han gnugga sig i pannan med handflatan och gick långsamt gatan utför mot raketplatsen.
   »Jaha, vad tänker du göra?» frågade han sig själv högt.
   Raketerna låg blänkande och tysta i månskenet. Från staden hördes ljudet av festligheter i fjärran. På sjukvårdsavdelningen behandlades ett svårt fall av nervöst sammanbrott : en ung Marsman, som av skriken att döma hade sett för mycket, druckit för mycket, hört för många schlager från de små röda och gula lådorna på dryckesställena och hade jagats runt oräkneliga bord av en stor elefantliknande kvinna. Om och om igen mumlade han :
   »Kan inte andas ... krossad, fångad.»
   Snyftningarna dog bort. Ettil kom ut ur skuggorna och gick tvärsöver en bred gata mot rymdraketerna. Långt borta kunde han se vaktposterna ligga här och var, berusade. Han lyssnade.
   Från den väldiga staden kom svaga ljud av bilar och musik och sirener. Och andra ljud också, föreställde han sig : det försåtliga surrandet av glassmaskiner som vispade till glassmjölk för att göra krigarna feta och lata och glömska, de sövande rösterna från biografgrottorna som snabbt, snabbt vaggade in Marsmännen i en slummer, genom vilken de under hela återstoden av sitt liv skulle gå i sömnen.
   Hur många Marsmänniskor skulle ha dött av leverskrumpning, svaga njurar, högt blodtryck och självmord om ett år?
   Han stod mitt ute på den tomma gatan. Två kvarter bort kom en bil rusande mot honom.
   Han hade ett val : att stanna här, ta filmjobbet, infinna sig varje morgon som rådgivare vid inspelningen och så småningom börja instämma med producenten i att, ja, det förekom massakrer på Mars, ja, kvinnorna var långa och blonda, ja, man hade stamdanser och offer; ja, ja, ja. Eller han kunde gå bort och stiga in i ett raketskepp och ensam vända tillbaka till Mars.
   »Men hur ska det bli nästa år?» sade han.
   Nattklubben Blå Kanalen öppnad på Mars. Fornstadens Casino, Byggt Mitt Inne I, ja, Mitt Inne I en Äkta Uråldrig Stad på Mars! Neonskyltar, totalisatorkvitton som yrde kring i de gamla städerna, utflyktsluncher på förfädernas gravplatser — alltihop, alltihop.
   Men inte riktigt än. Om ett par dagar kunde han vara hemma. Tylla skulle vänta med deras son, och under de sista få åren av en stillsam tillvaro kunde han sitta tillsammans med sin hustru i den lätta vinden bredvid kanalen och läsa sina goda, milda böcker, smutta på ett sällsynt och lätt vin, prata och genomleva den korta tid som återstod dem innan den stora neonförvirringen störtade ner över dem från skyn.
   Och då kunde kanske han och Tylla flytta upp till de blå bergen och gömma sig där ännu ett eller annat år, tills turisterna anlände för att knäppa med sina kameror och tala om hur gammaldags allt var.
   Han visste precis vad han skulle säga till Tylla. »Kriget är något ont, men freden kan vara en levande skräck.»
   Han stod mitt ute på den breda gatan.
   Då han vände sig om, var det utan minsta överraskning som han såg att en bil kom rätt emot honom, en bil full med skrikande barn. Pojkarna och flickorna, ingen äldre än sexton år, lät sin öppna bil rulla nerför gatan krängande och svängande. Han såg att de pekade på honom och skrek. Han hörde motorn dåna högre. Bilen rusade framåt med hundra kilometer i timmen.
   Han började springa.
   Ja, ja, tänkte han trött med bilen alldeles inpå sig; så underligt, så vemodigt. Det låter så kolossalt likt ... en betongblandare.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Concrete Mixer" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki