Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bilden i huset

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av H. P. Lovecraft
Bildihus-0.JPG
DE SOM ÅSTUNDAR SKRÄCKEN måste söka sig till egendomliga, fjärran belägna platser. Dem lockar benfyllda katakomber och de skulpterade mausoleerna i nattmarans land. I månskenet bestiger de förfallna slottstorn vid Rhen och stapplar genom spindelväv nedför mörka trappor under stenar som skingrats efter Asiens bortglömda städer. Spökskogar och öde berg är deras helgedomar, och de dröjer sig kvar vid monoliter på obebodda öar. Men en skräckens verklige epikuré, han som anser att det enda som gör livet värt att leva är att skakas av ständigt nya och onämnbara fasor, sätter främst de urgamla ensliga bondgårdarna i Nya England, för här samverkar mörkrets makter med det ensliga och groteska till att skapa något oöverträffat vedervärdigt.
   Det finns ingenting mera fasansfullt än de små omålade trähusen långt från färdvägarna. Vanligen ligger de nedtryckta på någon sank, gräsbevuxen sluttning eller lutar sig mot någon enorm bergknalle. I två hundra år eller längre har de klamrat sig fast här, medan vildvinet krupit, och träden brett ut sig. Nu är de nästan dolda under en otuktad svepning av grönska och vakande skuggor. Men ännu stirrar fönstren utmanande med sina små rutor. Det är som om de blinkade genom en dödsbringande dvala som räddar dem från vansinne, därför att minnet av det fasansfulla aldrig kan lämna dem.
   I sådana hus har generationer av egendomliga människor levat sitt förborgade och ensliga liv av den dystra och fanatiska tro, som skulle skilja dem från människornas gemenskap, sökte deras förfäder friheten i vildmarken. Här blommade dessa ättlingar av erövrare upp, här var de fria från andras återhållande inverkan. I stället blev de slavar under sina egna sinnens dystra gyckelbilder. Avskurna från civilisationen började dessa puritaner vandra egendomliga vägar i sin isolering och sitt sjukliga självutplånande och under kampen mot en obarmhärtig natur. Från urtidens djup steg dunkla, bortträngda karaktärsdrag fram i deras kyliga, nordiska arvsmassa. Nödvändigheten hade gjort dem praktiskt lagda, men deras syn på omvärlden hade blivit ofördragsam. Därav följde att dessa människor aldrig kunde synda frimodigt och öppet. Som alla dödliga måste de fela, och deras stränga moralkodex tvingade dem att framför allt göra detta i det fördolda. Endast de tysta, sömnigt stirrande husen i obygden kunde berätta om allt det, som dolde sig där sedan forna dagar, och husen hade ingen lust att tala, för de ville inte skaka av sig den sömnighet, som hjälpte dem att glömma. Ibland tycker man att det skulle vara en ren barmhärtighet att riva ner dessa hus — de måste ofta plågas av drömmar.
   Det var till ett sådant gammalt härjat minnesmärke jag drevs en novemberkväll 1896 av ett så kyligt novemberregn, att vilket skydd som helst skulle vara bättre än att utsättas för dess iskalla strålar. Jag hade färdats en tid bland folket i Miskatonicdalen på jakt efter vissa genealogiska upplysningar, och jag ansåg att en trampcykel var det bekvämaste fortskaffningsmedlet trots den sena årstiden.
   Nu befann jag mig på en till synes övergiven väg, vilken jag valt som genväg till Arkham, och överraskades av stormen långt ute i ödemarken. Det fanns ingen annan tillflykt än den gamla frånstötande byggnad av trä, som blinkade med sina skumma fönster mellan två avlövade almar nära foten av en stenig kulle. Trots att det låg långt från vägen, gjorde huset ett osympatiskt intryck på mig i samma ögonblick som jag såg det. Ärliga, normala byggnader stirrar inte på vägfarande så där slugt och sugande, och under mina släktforskningar hade jag hört sägner från förra århundradet, som gett mig motvilja för sådana här ställen. Men elementens styrka tvingade mig att övervinna mina skrupler, och jag tvekade inte att leda min cykel uppför backen med dess ogräs fram till den stängda, gåtfulla dörren.
   Av någon anledning hade jag trott att huset var övergivet, men när jag kom närmare var jag inte längre lika säker. Trots att gångarna var övervuxna, tycktes de ha behållit sin form lite för bra för att de skulle kunna vara helt oanvända. Så i stället för att försöka öppna knackade jag på, och kände en oro, som jag knappast kunde förklara. Medan jag stod och väntade på den grovhuggna, mossiga dörrstenen, såg jag på de. närmaste fönstren och glaset över dörren. Trots att de var gamla och så smutsiga att de nästan blivit ogenomskinliga, var de hela. Byggnaden måste fortfarande vara bebodd trots all isolering och vanvård. Men min knackning lockade inte fram någon. Jag upprepade den och prövade sedan den rostiga dörrklinkan. Dörren var olåst. Innanför låg en liten hall, från vars väggar putsen rasade, och genom dörröppningen kom en svag men egendomligt motbjudande odör. Jag gick in bärande på min cykel och stängde dörren bakom mig. Framför mig såg jag en smal trappa, flankerad av en liten dörr som troligen ledde till källaren, medan det på vänster och höger sida fanns stängda dörrar som ledde till rummen i bottenvåningen.
   Sedan jag ställt cykeln mot väggen, öppnade jag dörren till vänster och gick in i en liten kammare med lågt tak, svagt upplyst av två dammiga fönster och möblerad på det mest nakna och primitiva sätt. Det verkade vara ett slags vardagsrum, för här fanns bord och flera stolar och en väldig eldstad över vilken en gammal klocka tickade på spiselhyllan. Böcker och papper fanns det ganska litet av. I det rådande dunklet kunde jag endast med möda läsa boktitlarna. Det som intresserade mig var bohagets ålderdomliga prägel. Jag ha de funnit att de flesta hus här i trakten hade gott om minnen från äldre tider, men här var det antika egendomligt fullständigt, för i hela rummet kunde jag inte upptäcka ett enda föremål från tiden efter inbördeskriget. Hade möblemanget inte varit så primitivt, skulle platsen varit ett paradis för en samlare.
   Medan jag studerade detta egendomliga rum kände jag en stegring av den motvilja, som den dystra exteriören väckt hos mig. Jag kunde inte bestämt säga vad det var jag avskydde, men någonting i hela atmosfären doftade av gudlös ålder, av irriterande klumpighet och av hemligheter som aldrig borde uppdagas. Jag hade ingen lust att sätta mig och vandrade runt, granskande de föremål, som jag hade lagt märke till. Mest intresserad var jag av en bok, som låg på bordet och verkade så uråldrig att jag inte kunde förstå hur den kunde finnas utanför ett museum eller bibliotek. Den var väl bibehållen, bunden i läder och med metallbeslag, inte alls det slags bok, man kunde vänta sig i ett så enkelt hus. När jag slog upp titelbladet växte min förvåning ytterligare, för det visade sig vara någonting så sällsynt som Pigafettas skildring från Kongoområdet, skriven på latin med stöd av de anteckningar, som förts av sjömannen Lopex och tryckt i Frankfurt 1598. Jag har ofta hört talas om detta arbete med dess säregna illustrationer av bröderna De Bry, och därför glömde jag för en stund min oro för min lust att vända sidorna framför mig. Gravyrerna var verkligen intressanta, helt tecknade ur fantasin. De visade negrer med vitt skinn och västerländska drag. Jag skulle ha suttit där länge med boken, om det inte varit för en ytterst alldaglig omständighet, som högg tag i mina trötta nerver och åter väckte min oro. Det som irriterade mig var endast det sätt på vilket boken envisades att öppna sig på gravyr nummer sju, vilken med fruktansvärda detaljer visade ett kannibalslakteri i Anziques. Jag skämdes en aning över den lätthet med vilken jag lät mig skrämmas av en sådan småsak, men bilden oroade mig inte desto mindre, särskilt som ett angränsande avsnitt skildrade gastronomin i Anziques.
   Jag hade vänt mig mot en hylla bredvid mig och granskade dess få volymer — en 1700-talsbibel, en "Kristens resa" från samma period, illustrerad med träsnitt och tryckt av kalendertryckaren Isaiah Thomas, ett band i upplösning av Cotton Mathers "Magnalia Christi Americana" och ytterligare några böcker av liknande ålder, när min uppmärksamhet vändes mot ett ljud, man inte kunde missta sig på — någon gick i övervåningen. Först blev jag överraskad och förvånad med tanke på att ingen besvarade min knackning, men sedan antog jag att han ovanför just hade vaknat från en stärkande slummer. Hans fotsteg hördes i den knarrande trappan. Stegen var tunga men tycktes ändå tyda på en viss försiktighet. När jag gått in i rummet, hade jag stängt dörren bakom mig. Nu hörde jag honom efter ett ögonblicks tystnad — han hade väl studerat min cykel i hallen — treva efter dörrvredet, och jag såg dörren öppnas.
   I dörröppningen stod en person med ett så ovanligt utseende att jag skulle kunnat ropa högt, om jag inte råkat få en god uppfostran. Han var gammal, vithårig, trasig, hans utseende och fysik ingav både förvåning och respekt. Hans längd kunde inte vara mindre än sex fot, och trots sin tydliga ålder och fattigdom var han förhållandevis stor och stark. Hans ansikte, som nästan helt doldes av ett långt skägg, som växte högt upp på kinderna, verkade abnormt rödblommigt och mindre rynkigt än man skulle kunna vänta sig. Ett svall av vitt hår föll över pannan, och åren hade knappast tunnat ut det. Hans ögon var en smula blodsprängda men verkade oförklarligt vakna och strålande. Såg man bort från hans förfärliga osnygghet, skulle han kunnat vara lika distingerad som han var imponerande. Men osnyggheten gjorde honom motbjudande trots ansiktet och gestalten. Jag kunde knappast säga vad hans kläder bestod av. På mig verkade det vara en massa lumpor kring ett par tunga stövlar, och hans smutsighet trotsade all beskrivning.
   Jag var beredd på att han skulle visa sig fientlig, men i stället gjorde han ett tecken att jag skulle sätta mig och tilltalade mig med en tunn och svag röst full av krypande respekt och inställsam gästfrihet. Hans sätt att tala var mycket egendomligt, en extrem Yankee-dialekt, som jag hade trott vara utdöd sedan länge, och jag studerade den ingående när han satt sig mitt emot mig för att konversera.
  — Ni sökte skydd för regnet eller hur? hälsade han. Tur att ni var nära huset och hade vett att stiga på. Jag antar att jag sov, annars skulle jag ha hört er. Man är inte så ung som förr, och man behöver en massa sömn nu om åren. Är ni långväga? Jag ser inte mycket folk nu, sen de drog in Arkham-bussen.
   Jag svarade att jag var på väg till Arkham och jag bad om ursäkt för mitt burdusa sätt att ta mig in i hans hus. Men han fortsatte:
  — Bara roligt att få träffa er, herrn. Det är ont om nya ansikten i de här trakterna, och jag har inte mycket, som jag kan pigga upp mig med nuförtiden. Ni kommer visst från Boston, va? Jag har aldrig varit där själv, men jag känner alltid igen en stadsbo, när jag ser en. Distriktets lärare bodde här 1884, men han gav sig iväg alldeles oväntat, och ingen har hört av en sen dess...
   Här gav gubben ifrån sig ett läte, som påminde om en fnissning, men när jag frågade, vad försvinnandet kunde bero på, fick jag inget svar. Han tycktes vara på ett översvallande gott humör trots sitt erbarmliga tillstånd. Han pratade på med en nästan feberaktig glättighet en stund, tills jag kom att fråga honom, hur han kunde ha en så sällsynt bok som Pigafettas "Regnum Congo". Chocken att ha stött på den boken här hade fortfarande inte släppt, och det var med en viss tvekan jag talade om den. Men nyfikenheten besegrade alla de dunkla föraningar, som trängt sig på mig, allt sedan jag första gången skymtade huset. Till min lättnad blev han inte besvärad av frågan. Gubben svarade villigt och ordrikt.
  — Boken om Afrikat? Kapten Ebenezer Holt sålde den till mig — det var han som stupade i kriget.
   Det var någonting i namnet Ebenezer Holt, som kom mig att snabbt se upp. Jag hade stött på det under mitt släktforskande, men inte i någon källa senare än revolutionen. Jag undrade om min värd kunde hjälpa mig med det som jag sysslade med just då, så jag beslöt att fråga senare. Han fortsatte:
  — Ebenezer var handelsskeppare från Salem under många år, och i olika hamnar fick han tag på många egendomliga saker. Jag tror att han fick den här i London — han brukade tycka om att köpa sånt i butikerna. Jag var uppe i hans hus en gång, uppe på kullen, för att sälja hästar, när jag fick syn på den här boken. Bilderna gillade jag, så vi bytte. Det här är en särdeles bok, jo, om jag bara kunde hitta mina glasögon...
   Gubben trevade i sina paltor och fick fram ett par smutsiga och förvånansvärt ålderdomliga glasögon med små åttkantiga linser och stålbågar. Han satte dem på sig och sträckte sig efter volymen på bordet, vände sidorna kärleksfullt.
  — Ebenezer kunde läsa lite av det här — det är latin — men jag kan inte. Jag fick två eller tre skollärare att läsa lite för mig och han pastor Clark, som folk sa drunknade i dammen. Kan ni tyda nåt av det?
   Jag sade att det kunde jag och översatte ett stycke i början för honom. Om jag råkat göra några misstag, var han inte tillräckligt bildad för att kunna rätta mig. Han verkade barnsligt belåten med min engelska tolkning. Hans närhet började bli motbjudande, men jag kunde inte dra mig undan utan att förolämpa honom. Denne okunnige gamle mans förtjusning i bilderna roade mig.
  — Konstigt hur bilder kan få en att tänka, sade han. Ta den här nära början t.ex. Har ni nånsin sett trän som de där, med stora löv som fladdrar överallt? Och karlarna sen — de kan inte va niggrer — är de inte särdeles? De liknar mera indianer, även om de skulle finnas i Afrikat. En del av djuren här ser ut som apor, eller till hälften människa och hälften apa. Men jag har aldrig hört talas om någonting som den där.
   Här pekade han på ett fabeldjur, som konstnären skapat. Man kunde beskriva den som ett slags drake med alligatorhuvud.
  — Men nu skall jag visa er den bästa — här i mitten...
   Gubbens röst blev lite tjockare, och hans ögon glänste klarare. Boken föll upp nästan av sig själv, som om den ofta blivit studerad just på det stället. Det var den frånstötande tolfte gravyren, som visade kannibalslakteriet i Anzique. Min oro återvände, men jag visade det inte. Det verkligt bisarra var att konstnären gjort negrerna till vita män. Lemmar och styckade kroppar hängde längs väggarna i affären — vidriga — slaktaren med sin yxa verkade på ett hårresande sätt inte höra hemma i sammanhanget. Men min värd tycktes njuta av bilden lika mycket som jag äcklades av den.
  — Vad tycker ni om det här? Sånt här ser man inte i våra trakter eller hur? När jag såg den, sade jag till Eb Holt, "Det där är väl nåt, som sätter sprutt på en och får blodet att pirra i ens ådror". När jag läste Den Heliga Skrift om dråp — om de där midjaniterna, som blev dräpta — så tänker jag på saker, som det inte finns några riktiga bilder till. Men här kan man se alltsammans. Jag antar att det är syndigt, men har vi inte alla fötts till ett syndigt liv? Och han där som styckas, han får det att kittlas över hela kroppen på mig varje gång jag ser på honom. Och jag måste fortsätta att se på honom — ser ni var slaktaren högg av en foten? Det där på bänken är hans huvud, med en arm vid sidan och den andra armen på andra sidan vid huggkubben.
   Medan mannen mumlade vidare i sin skrämmande extas, blev uttrycket i hans håriga ansikte ohyggligt. Men hans röst snarare sjönk än steg. Mina egna känslor kan inte beskrivas. All den skräck, som jag obestämt känt tidigare, vällde över mig med våldsam kraft, och jag visste nu att jag avskydde denna lastgamla och frånstötande varelse alldeles intill mig. Hans galenskap, eller för att uttrycka det mildare, hans delvisa pervertering, verkade vara odiskutabel. Nu nästan viskade han med en heshet, som var mera förfärande än ett vrål, och jag darrade medan jag lyssnade.
  — Som sagt, det är egendomligt hur bilder får en att tänka. Vet ni unge herrn, att jag är rent förälskad i den här. Sen jag fått boken av Eb brukade jag titta på den en hel del, särskilt när jag hörde pastor Clark stå där och orera om söndagarna i sin stora peruk. En gång försökte jag mig på nånting riktigt roligt — säg, ni blir väl inte rädd, herrn? Jag tittade på bilden, innan jag slaktade ett får för att ta till marknaden. Slakta får blev snällare och roligare liksom efter att ha sett på den här bilden.
   Nu sjönk hans röst, så att den blev nästan ohörbar. Jag lyssnade till regnet och till de små, smutsiga rutorna, som slog och slog, och jag lade märke till ett mullrande, som förebådade åska. Den var sällsynt så här års. En gång skakade en väldig blixt och knall det bräckliga huset i dess grundvalar, men han, som viskade, tycktes inte märka det.
  — Döda får blev snällare och roligare liksom, men förstår ni, det var inte riktigt tillfredsställande ändå. Egendomligt hur ett begär griper tag i en. För Guds skull, berätta inte för någon att den där bilden började få mig att sukta efter sån föda, som man varken kan skaffa sig eller köpa... Men vad är det? Mår ni inte bra? Jag gjorde ju ingenting, bara undrade hur det skulle vara, om jag gjorde det. Det sägs att kött skapar kött och blod och ger en nytt liv, så jag undrade om det skulle få en människa att leva längre, om det blev mer av samma slag liksom...
   Men viskningen fortsatte inte. Avbrottet kom sig inte av min skräck eller av den snabbt tilltagande stormen. Snart skulle jag öppna mina ögon mot en rykande ödslighet av sotiga ruiner. Avbrottet kom i stället från en enkel men ganska ovanlig händelse.
   Den öppna boken låg platt mellan oss med den motbjudande bilden vänd uppåt. Den gamle mannen viskade orden "mer av samma slag liksom", när jag hörde plaskandet av en liten droppe mot det gulnade papperet i den uppslagna boken. Jag tänkte på regn och läckande tak, men regn är inte rött...
   På kannibalslakteriet hos anziquevildarna glänste ett rött stänk, som gav brutal verklighet åt gravyrens fasor. Den gamle såg den och slutade viska, redan innan min skräckslagna min gjorde det nödvändigt. Han såg på den och sedan snabbt upp mot golvet i det rum han lämnade en timma tidigare. Jag följde hans blick och såg omedelbart över oss i den lösa putsen på det gamla innertaket en stor oregelbunden fläck av våt, högröd färg, som tycktes vidgas. Jag skrek inte, flyttade inte på mig, utan slöt ögonen.
   Ett ögonblick senare kom de väldigaste av alla väldiga åskknallar och sprängde det förbannade huset med sina förborgade hemligheter i bitar, skänkande mig den enda glömska, som kunde rädda mitt förstånd.

Originalets titel: The Picture in the House först publicerad i The National Amateur, 41, No. 6 (July 1919).
Originalet på engelska: http://www.hplovecraft.com/writings/texts/fiction/ph.aspx

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki